Det är nu exakt 70 år sedan operation Barbarossa inleddes, och med detta stora fosterländska kriget. Det började i gryningen, det är tydligen så krig gör. De jämna åren gör nog att minnes- och sorgedagen, som den 22 juni sedan 1996 officiellt kallas i Ryssland, kommer att högtidlighållas mer än vanligt.Jag gissar dock att ceremonin med stort C kommer att hållas i Brest, symbolen för krigets katastrofala inledning. Fästningen i Brest, som numera ligger i Vitryssland, var ett av de första målen för den tyska attacken. Striderna om fästningen var hårda, men dess försvarare hade inte någon större chans mot anfallarna.
Fästningen i Brest har sedan kriget inte bara fått utmärkelsen hjältestad och omvandlats till ett minnesmärke – den har även blivit filmstjärna. I höstas hade den påkostade Brestskaja krepostpremiär. (Därifrån kommer bilden.) ”Den enda krigsfilmen det senaste decenniet som inte är skit” gick ryktet bland mina sökförbandsbekanta. Jag såg den på bio med företrädare för nyss nämnda skara och fick en fortlöpande kommentarer viskade till mig om alla detaljer som inte riktigt stämde, om uniformer som var fel och kronologi som ändrats. Filmen börjar den 21 juni 1941. Det gör så många filmer om kriget. Den vackra sommardagen, de glada intet ont anande människorna. Publikens insikt om vad som komma skall när de ser datumet. ”Men det är inte bara en film om hjältar som försvarar sitt fosterland, utan i lika hög grad ett relationsdrama” skriver den svenskryska filmfestivalen Kinorurik som visade filmen under festivalen i vintras. Jag minns inte mycket av några relationer, jag orkade inte ta in några felaktiga detaljer. Snarare kände jag mig överkörd av brutaliteten. Jag menar, utan att förstöra något av spänningen kan jag avslöja att (nästan) alla dog. Det bör inte förvåna någon. Dels för att det var vad som hände i Brest 1941, dels för att ryska filmer har ihjäl sina hjältar betydligt oftare än Hollywood. (Det har jag skrivit tidigare om här.)
De felaktiga detaljerna till trots, min kamrat är nöjd. ”Inte skit” instämmer han med tidigare bedömare. Jag nickar bara, går ur biosalongen lätt illamående. Jag ett drygt halvår senare fortfarande inte kommit fram till om jag tyckte filmen var bra eller inte. Underhållningsvåld är inte min grej, och om det är verklighetsbaserat gör det definitivt inte saken bättre. Jag ger mig ut i ett novemberruskigt St Petersburg med en brutal påminnelse om krigets grymhet.
I dag är det 22 juni. Det är årets ljusaste och vackraste tid. Jag ska njuta av den i tacksamhet över att jag kan lämna kriget kvar på kontoret vid dagens slut.
Med blicken mot öster 
0 Svar to “Den 22 juni klockan fyra på morgonen”