Radiotips: Tema Ryssland i Elektroniskt i P2

Förra söndagen sände Elektroniskt i P2 ett specialprogram om rysk och sovjetisk elektronisk musik, som jag lyckades missa trots att det lyssnas en hel del på P2 hemma hos mig. Tur att det går att ta igen skadan på P2:s hemsida.

Inte minst fascinerades jag av inslaget om 1920-talets avantgardistiska oljudsmusik. Det får mig att tänka på Dziga Vertov, sovjetisk filmpionjär från samma tid som jag skrivit om tidigare. Vertov motsatte sig en narrativ struktur. Han menade att filmen inte skulle efterlikna litteraturen, eftersom fiktion  var ett opium för folket. Istället var hans filmskapande fragmentariskt, han filmade scener ur vardagslivet och byggde upp en bank, ett arkiv, med bilder från livet i Sovjetunionen. Bolsjevikerna var dock konservativa på kulturens område, och om avantgardet tolererades på 1920-talet så var det slut på experimenterandet en bit in på 1930-talet.

Hör om sovjetiska pionjärer och rysk samtid på: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/514046?programid=4432

Längtan till Sovjetunionen

Som jag tidigare skrivit, medverkade jag häromdagen på seminariet “Längan efter Sovjet” där Kalle Kniivilä var huvudperson. Så mycket längtan kom seminariet kanske inte att handla om, mer allmänt om politik och utveckling. Men det är längtan som jag tänkt en del på både före och efter seminariet. Som förberedelse för seminariet läste jag hans helt nya “Krim tillhör oss: Imperiets återkomst” om annekteringen av Krim för ett år sedan. En av bokens drivande teser är att just en längtan efter Sovjetunionen varit viktig för dem som stödjer annekteringen. Både hos dem på Krim som ville bli en del av Ryssland, och i Ryssland. Annekteringen är ett steg mot att återupprätta imperiet och en värld som många minns som lite tryggare och lite bättre.

Slutet av boken intervjuar Kniivilä en ung journalist som lämnat Krim för Kiev, och som berättar att hans föräldrar stödjer annekteringen. Han säger att föräldrarna känner nostalgi för Sovjetunionen, och att de hoppas att Putin kan ge dem tillbaka det Sovjetunionen som de minns från sin ungdom. På frågan om vad det är föräldrarna längtar efter svarar han väldigt fint: ”Ska man se på det filosofiskt så är det nog sin ungdom de vill ha tillbaka.”Han tillägger sen att det är många som inte vet så mycket om Ryssland (fast här undantar han föräldrarna), och tror att allt är bättre där.

Nostalgi – bokstavligt längtan efter att återvända hem – känns som ett ord som är ovanligt passande att använda här. Den rysk-amerikanska litteraturvetaren Svetlana Boym har gjort en uppdelning mellan ‘restorative’ och ‘reflective’ nostalgia. Den förstnämnda betonar ‘nostos’ delen, återvändandet hem. Den försöker återskapa hemmet, och förväxlar i det arbetet ofta det verkliga hemmet med ett inbillat och idealiserat. Den här typen av nostalgi, som inte ser sig själv som nostalgi utan sanning eller tradition, har potentialen att vara en destruktiv politisk kraft. Den reflexiva nostalgin är däremot  mer ironisk och lekfull, den betonar ‘algia’ längtan och inser att objektet för längtan är ouppnåeligt.

Resonemanget finns i hennes bok The Future of Nostalgia som kom redan 2001, men bitvis känns hennes resonemang profetiskt över vad som nu händer i Ryssland. Som när hon skriver om att försöka ersätta ”longing with belonging” eller om att löftet att återuppbygga ideal hemmet utgör kärnan i många kraftfulla politiska ideologier som lockar oss att ersätta kritiskt tänkande med känslomässiga band. Eller än mer när hon skriver att den här förväxligen av det verkliga och föreställda hemmet som nostalgin tenderar att göra i extremfallet riskerar att skapar ‘fantomhemländer’, för vilka människor är beredda att dö eller dödas.

Samtal om sovjetlängtan

I brist på skrivna inlägg kan jag meddela att jag ska göra ett muntligt framträdande på Arbetets museum imorgon kväll (start kl 18, fri entré) som side-kick till journalisten Kalle Kniivilä som ska prata under rubriken Längtan till Sovjet. ”Samtalspartner” kallar de min roll, och förhoppningsvis ska jag utifrån mina kunskaper om Ryssland ha något klokt att säga.

Kalle, som har en ambitiös blogg om (mestadels) Ryssland, har gett ut två böcker på kort tid om utvecklingen i Ryssland och Ukraina.

Mer information om arrangemanget finns på Arbetets museums hemsida.

Ryska posten

Jag fick ett tjockt brev från Belgien igår. Jag stod där och klämde misstroget på det. Jo, adressen stämmer, det var onekligen adresserat till mig. Men från Belgien? Jag känner ingen i Belgien. Det stod en avsändare utskriven – ett för mig helt okänt namn. Till skillnad från det ännu ouppklarade mysteriet med de franska vykorten, fick dock allt snabbt sin förklaring. Brevet var egentligen inte alls från Belgien utan från mina goda vänner M och D i St Petersburg. Det innehöll en haklapp till E med texten ”Jag älskar mamma, pappa och [hockeylaget] SKA”, en konstkalender som vi ombads att inte visa E ”så att han inte blir rädd”, och ett delvis oläsligt brev. (D:s handstil är till och med värre än min.)

I efterhand är jag förvånad över att jag ens behövde öppna brevet innan jag förstod att det var från Ryssland. Inte bara för att D bad om min adress i förra veckan, utan det onekligen ryskklingande namnet på den för mig okände avsändaren borde varit ledtråd nog. Det här är knappast den första försändelse jag får från Ryssland med märkliga avsändare och på konstiga omvägar. Den ryska posten är nämligen hopplöst opålitlig.

Alltså utnyttjar den som behöver skicka något diverse kurirtjänster, eller helst någon man känner som ska åka utomlands och kan lägga på brevet där. Som vår belgiske avsändare. Under min första vistelse i St Petersburg brukade jag utnyttja en ”expresservice” på ett av stans finare hotell som helt enkelt gick ut på att man köpte finska frimärken av dem (för något högre pris än de kostat i Finland) och de skickade en person en gång om dagen över gränsen till Finland och postade breven där.

Att inte kunna tillhandahålla en så grundläggande infrastruktur som pålitlig postbefordran måste ses som ett rejält misslyckande för en stadsbildning. Det är nu inte bara bortkomna brev och paket som gör att ryska posten är långt ifrån min favoritinstitution, själva postkontoren är nämligen köandets och surhetens högborg. Tyvärr måste man bege sig dit ibland, till exempel för att registrera sitt visum. Till detta behöver man en ryss skriven i staden som registrerar dig som gäst, alla relevanta dokument, några hundra rubel och massor av tålamod. Blanketterna ska fyllas i flera exemplar och man får inte göra ändringar. Minsta skrivfel och du måste börja om.

En gång skulle S hjälpa mig med registreringen. Han stod och diskuterade med den bastanta och sura postdamen vid kassan, medan G (som engagerats som skjuts och guide till det postkontor på Vasilijön med minst kö) och jag stod och pratade i andra ändan av lokalen. Han sa något roligt vilket fick postdamen att lyfta på huvudet och strängt förmana oss: ”På posten skrattar man inte.”

Så sant. Så sant.

Guldkorn ur den sovjetiska historieskrivningen

This rewriting of history sometimes took comical forms. Following the removal of Lavrenti Beria, head of the first Soviet state security organization, all subscribers to the Soviet encyclopedia were sent information instructing them on how to cut out and dispose of the section about him and to replace it with the next entry on the Bering Strait.

Andrieu, Kora ”An unfinished Business: Transitional Justice and Democratization in Post-Soviet Russia” The international Journal of Transitional Justice, Vol. 5 2011

Det trodde jag aldrig!

En liten notis i gårdagens DN fick mig att allvarligt börja tvivla på min förmåga att säga något om samhällsutvecklingen i Ryssland. För den första juni trädde nämligen rökförbud i kraft på landets barer och restauranger. Även om dylik lagstiftning införts i land efter land i Västeuropa trodde jag inte att det skulle komma till Ryssland, bolmandets sista (?) bastion. Hur ska det nu gå för ställen som klassiska Majak där man knappt kan se till grannbordet genom den täta rökdimman? Men med risk för att ta fel igen kan jag inte låta bli att betrakta det som ett bevis på att Ryssland, trots allt, håller på att närma sig västvärlden.

St Petersburg times – Nationwide smoking ban comes into effect
Grafik (på ryska) från tidningen Kommersant över rökförbudet, med straffsatser och internationella jämförelser.

Klassiker i stryktålig utgåva

I höstas skrev jag i tidskriften Respons under vinjetten klassikern om Claude Levi-Strauss Det vilda tänkandet. Det är en personlig favorit och även om jag inte köper Levi-Strauss resonemang rakt av så är det inspirerande och utmanande läsning, bra att tänka med så att säga.

Det vilda tänkandet är en bok om klassificering och den­­­ ­centrala tesen är att det är något vi människor har gemensamt. Det vilda tänkandet ska inte förstås som ”‘vildarnas tänkande’ eller tänkandet hos en primitiv eller arkaisk mänsklighet, utan tänkandet i vilt tillstånd, skilt från det kultiverade eller domesticerade tänkandet som har tämjts för att ge avkastning.”Utgångspunkten för boken är att ”varje klassificering är överlägsen kaos”. Klassificeringen har ett egenvärde, hur den än är så är den bättre än avsaknad av klassificering. Grupperingen av ting och varelser är en början till en ordning i universum och kravet på ordning ligger till grund för allt tänkande, både det ”primitiva” och ”vårt”.

I texten beklagade jag mig också över den dåliga kvalitén på mitt ex av boken (Arkiv förlags svenska utgåva från 1984) som nu övergått till ett slags lösbladssystem, och framförde en önskan om att klassiker skulle ges ut i mer stryktåliga utgåvor.

När jag var på besök på jobbet idag (jag är föräldraledig så det var ett tag sen sist) fanns det ett paket från Arkiv förlag och väntade på mig. I detta fanns ett ex av den alldeles färska återutgivningen av Det vilda tänkandet! Åtföljt av följande meddelande:

Ett stiligt svar, måste jag säga.

Artikeln i Respons: Historien är mer lik myten än vi inser
Tidigare på bloggen: Grattis CLS! ”I’m not very fond of humans”

 

Ett sidoprojekt börjar ta form

I slutet av 2009 var jag på en utbytesvistelse på University of Western Sydney. Under en presentation av mitt avhandlingsarbete där sa en av de närvarande forskarna att hon tyckte att det vore utmärkt dokumentärfilmsmaterial. Flera på den institutionen, precis som på min institution hemma, jobbade med konstnärliga gestaltningsprojekt och inte bara traditionell forskning. Jag har alltid tyckt om att fotografera, men hade aldrig haft en tanke på att jobba med film. Men tanken väcktes där och då, och när jag kom hem lånade jag en handbok om etnografisk film och funderade vidare. Våren 2010 sökte – och fick! – jag ett stipendium för att göra film om sökandet efter saknade soldater i Ryssland.

Det var dock inte förrän ett drygt år senare som arbetet verkligen tog fart när jag började gå kursen ”Working with the real” om dokumentärfilmsskapande som en av mina kollegor håller i. Bland de trevliga människor jag lärde känna genom den fanns Elin Bennett, som blev intresserad av att vara med och jobba med mitt projekt. Eftersom Elin hade betydligt mer filmerfarenhet än undertecknad, gjorde det att projektet plötsligt kändes genomförbart.

Det är alltså två år sedan. Vi har under den tiden filmat och klippt och funderat och skrivit och det är mycket arbete kvar. Vi får trösta oss med att dokumentärfilmer tar tid för fler än oss. Men häromdagen testvisades en nästan färdig 15-minutersfilm för publik inom ramen för Eastwoodpremiären i största salongen på Cnema i Norrköping. Att se det du gjort i en riktig biosalong på det sättet fick det att kännas mer verkligt och påtagligt. Det finns i alla fall någonting nu.

Filmen bygger på material filmat under vårens minnesvakt på Sinjavinohöjderna i april-maj 2012. Vi hoppas bland annat kunna använda den för att söka pengar för att utvidga projektet till en långfilm.

Sandsoldater

En kollega tipsade mig tidigare idag om ett intressant krigsminnesprojekt. Det är en visualisering av de döda på stranden under D-dagen som gjordes i lördags på platsen för landstigningen i Normandie.De två konstnärerna som ledde projektet hade 100-tals frivilliga till sin hjälp för att genom schabloner skapa silhuetterna av de 9000 döda under de 4,5 timmar de hade på sig innan tidvattnet spolade bort representationerna. Bilderna representerar de stupade oavsett nationalitet och konstnärerna ser projektet som en fredsmanifestation. Lär mer och se fler bilder här: The fallen 9000

 

 

Tiden second hand

Det är redan flera veckor sedan jag började läsa Svetlana Aleksijevitjs Tiden second hand, men än har jag inte kommit längre än till sidan 181. Det är inte ens en tredjedel in. Tiden second hand är inte en bok för sträckläsning. Om Svetlana Aleksijevitj har jag skrivit tidigare, och gissa om jag var glad när Ersatz förlag började ge ut hennes böcker i nya fullständiga översättningar och jag inte längre behövde hänvisa till en samlingsvolym som sedan länge inte längre finns i tryck. Tre volymer, som ingår i det löst sammanhållna projektet Utopins röster finns nu på svenska: Kriget har inget kvinnligt ansikte, Bön för Tjernobyl och Tiden second hand. Vågar man hoppas på att De sista vittnena och andra av hennes texter följer?

Till skillnad från Kriget har inget kvinnligt ansikte som utkom i första version redan på 1980-talet i Sovjetunionen, så är Tiden second hand alldeles färsk. Om jag förstått saken rätt ges den ut i princip samtidigt på svenska och på ryska. Som hennes andra böcker bygger den på samtal, intervjuer och iakttagelser. Materialet har samlats in under mer än 20 år. Boken handlar inte så mycket om Sovjetunionens fall, som sovjetmänniskans. Undertiteln är också ”slutet för den röda människan”. Tiden second hand har recenserats av snart sagt varje svensk tidning med självaktning, länkar finns på förlagets boksida.

Läsningen går som sagt långsamt för mig, för det är så mycket att tänka på – även om mycket också är välbekant –  i varje liten berättelse i denna kör av röster. Den senaste av rösterna, en fd högre tjänsteman i Kreml, avslutar sin berättelse så här: ”Bara en sovjetmänniska kan förstå sovjetmänniskan. För någon annan skulle jag aldrig berätta det här…” Oavsett om det är överdrivet pessimistiskt, som Rysslandsforskare vill jag ju gärna tro att även andra kan förstå, så tror jag att det är absolut nödvändigt att förstå sovjetmänniskan för att kunna förstå Sovjetunionen och i förlängningen dagens Ryssland.