Luther och jag

Till universitetets märkligare ritualer hör sedvänjan att bokstavligt spika en färdig avhandling. För att underlätta processen bör du därför beställa ett antal ex med förborrade hål från tryckeriet. Innan spikandet ska du boka tid hos fakultetens dekanus som förhör sig om avhandlingens innehåll. I mitt fall pågick (den ganska godmodiga) utfrågningen i en halvtimme innan han skrev ”Må spikas!” på mina medhavda förborrade avhandlingar.

Detta, förklarade han, var en del av traditionen för att säkerställa att avhandlingen inte innehöll hädelser mot gud, kung eller fosterland. (Huruvida han verkligen kan garantera detta är väl mer osäkert.) Vad spikningssedvänjan riktigt har för anor vågar jag inte slå fast – men referenser till Luther och de 95 teser han han ska ha spikat upp på slottskyrkan i Wittenberg 1517 är vanligt förekommande.

Oavsett ursprung är spikningen det officiella offentliggörandet av avhandlingen, vilket ska ske senast tre veckor före disputationen – som också den alltid är offentlig. För den som inte vill gå till Origo på Campus Valla eller Universitetsbiblioteket på Campus Norrköping för att bläddra i boken går det också bra att ta del av texten här: http://liu.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2:563665

Det hör också till att man ska fira spikningen med att bjuda sin kollegor på tårta. Något som jag, med djupa rötter i den småländska fikatraditionen, har lättare att förstå mig på.

Bilderna är från spikningen i Norrköping. Foto David Torell.

Revolutionsdagen i nya kläder

Det var 93-årsdagen av oktoberrevolutionen igår. Jag firade detta historiska datum med att leta efter spår av vinterkriget på Karelska näset, vilket för all del inte hade något som helst med saken att göra. (Återkommer om detta.) Revolutionsdagen är inte längre en allmän helgdag, den är ersatt av folkets enighetsdag 4 november.  (Det är typ ingen som vet vad den heter, varför den firas, eller tycker den är viktig. Men det är ju trevligt att vara ledig.) Men när jag trött efter att ha gått upp långt innan gryning och tillbringat en hel dag med att gräva efter rostiga saker kollade på nyheterna på kvällen och såg det här inslaget vaknade liksom alla forskarinstinkterna på samma gång.

Kvällens huvudnyhet var om en parad (eller vad man ska kalla det, på ryska är det inte en parad) på Röda torget till minne av den parad som hölls den 7 november 1941, då tyskarna stod precis utanför Moskva och det sägs i alla fall att trupperna marscherade rakt från Röda torget till fronten. Inslaget innehöll intervjuer med de kadetter som länge övat inför detta framträdade, med skolungdomar som framförde den vanliga visan om att det är viktigt att minnas kriget och att de högaktar veteraner, med Moskvas nya borgmästare som höll tal och lade blommor till den eviga lågan, och så några veteraner. Det vill säga, rysk standardrapportering om det stora fosterländska kriget.

Det var alltså inte det som fick mig att typ stirra ögonen ur mig, utan det faktum att anledningen till varför det hölls en parad just 7 november 1941 inte nämndes över huvudet taget. Revolutionen var helt bortsopad och den 7 november omskrivet till krigsminne, vilket verkar vara det idiom man kan använda för att uttrycka typ allt i Ryssland numera. Det enda sovjetiska som man kan plocka fram och minnas med stolthet.

Revolutionen nämnes till slut när det allra sist i reportaget klipptes in några bilder på kommunisternas evenemang och reportern sade typ ”och idag firade vissa ett annat datum.”

Jag ser förresten att Sean’s Russia blog hunnit före mig med att skriva om just detta.

Belägringens ansikte

När jag i eftermiddags gick till förrådet för att hämta mig en ny penna, föll plötsligt min blick på några kyrilliska bokstäver. Förbryllad, alla andra på mitt jobb håller på med Sverige, plockade jag upp vad som visade sig vara en liten vit bok, nästan en broschyr, med texten Борис Кудояров/Boris Kudoyarov Лицо блокады/face of the siege. I denna fanns några av Kudojarovs bilder från det belägrade Leningrad.

Det var lite för mitt i prick för att det ska vara en slump. Det måste vara jag som har införskaffat den men när, var? På baksidan står Gosudarstvennyj tsentr fotografii och jag drar mig till minnes ett besök på detta oansenliga center nyåret 2008. Det var en utställning om nyårsbilder, massor av barn uppställda vid granen och min kompis A skrattade igenkännande och sa ”precis sånna där bilder har vi hemma i albumet från när jag var liten”. Jag måste ha köpt den då. Men hur i hela friden hamnade den i förrådet?

Jag bläddrar vidare i den fina lilla boken, och det första jag ser är den bilden på kvinnorna i kålfältet framför isakskatedralen som jag försökte hitta i våras. Inte ens med fotografens namn och bildens titel lyckas jag dock googla fram något. Men jag lyckas luska ut att Kudojarov även tagit den bild jag hittade, och att kvinnorna på den är de samma som på den jag ville åt. Flera av bilderna har jag sett förut, som den här intill på fontänerna i Peterhof. Det är ikoniska belägringsbilder som präglat min bild av livet i Leningrad då, flera av dem är också grunden för kollagen med dåtid och nutid som Sergej Larenkov gör.

Kudojarov var krigskorrespondent för Komsomolskaja pravda och arbetade i Leningrad under hela belägringen. I bokens inledande text citeras hans arbetsfilosofi:

”One should photograph as much as possible. Beside photographs of pivotal moments, there should be a detaild chronicle of events. Each reporter is obliged to produce such chronicle as he is responsible for preserving this event for the people. One day they will be grateful for such documentarly precise history of the past.”

Valvaka

Ser på SVT:s valvaka, det är rätt tråkigt och tjatigt och jag blir allt mer nedslagen. I vänflödet tickar den ena upprörda kommentaren efter den andra in, jag nickar instämmande åt det mesta. Jag orkar inte höra på intervjuerna från det där partiet man skulle önska inte fanns och måste stänga av ljudet på tv:n då och då. Men jag stänger inte av helt, det finns ju hela tiden den fåfänga förhoppningen att de distrikt som ännu inte är räknade ska förändra bilden. För att skingra tankarna pysslar jag med ditt och att. Bland annat syr jag fast Ingrijamärket på uniformsjackan. Det återstår inte så mycket, arbetet var redan påbörjat. Jag fick experthjälp i förra veckan. S litade inte riktigt på min förmåga att klara denna svåra uppgift. Märket ska sitta på vänstra ärmen förklarade han. ”Jag kan sy fast det” erbjuder han sig, ”det finns ett hemligt knep och jag har ju två års övning”  fortsätter han och syftar på sin militärtjänst. Han sätter igång och arbetar med stor koncentration samtidigt som jag får höra allt om den ädla konsten att sy fast märken på uniformer och hur det kan gå för den stackars värnpliktige som inte behärskar den. Men tråden räcker inte riktigt, och efter att jag lyckats övertyga honom om att det hemliga knepet på svenska heter efterstygn så överlåter han lite motvilligt uniformen till mig för färdigställande. Så nu trär jag nål och tråd och trycker genom det tjocka tyget och tänker att jag gärna skulle fly ut i en rysk mosse ett tag och glömma allt vad svensk inrikespolitik heter.

Det var med viss förvåning jag fick höra en rysk man lyfta fram sina sykunskaper...

Pensionärshumor och landet som är ett skämt

Pensionärshumor kan vara en svårbegriplig genre. Låt mig illustrera med följade historia: En lagom varm sommardag för något år sedan var flera av mina äldre släktingar samlade på verandan utanför mormor och morfars lilla sommarstuga. Morfars bror börjar så berätta en historia som handlar om tågåkning någon gång för längesedan och som också inbegriper syrliga karameller. När han berättat färdigt sitter hela gänget och skrockar ”Ja, ha ha, syrliga karameller.” (Ingen av de församlade under pensionsålder har någon som helst aning om vad som var så skojigt med de syrliga karamellerna.)

Ungefär lika oförstående brukar jag känna mig inför DN:s humorsida Namn och nytt. Strategiskt placerad bredvid serierna händer det då och då att man kastar en blick på den. Där brukar man finna en ansamling av saker som presenteras rakt upp och ner och vars humorfaktor för mig är lika oklar som de syrliga karamellerna i exemplet ovan.

Häromdagen under serieläsningen fångades så min blick av en guldfontän på den motstående sidan. Under bilden meddelades att Turkmenistans president gjort vissa ändringar, bland annat låtit veckodagarna återfå sina gamla namn istället för att vara namngivna efter ex-presidenten Nijazovs släktingar. (Eftersom sidans målgrupp gissningsvis är pensionärer, är det kanske logiskt att den bara verkar finnas i papperstidningen.)

Personkulten kring förre ledaren Nijazov (som dog 2006) är förvisso tillräckligt bisarr för att verka lätt komisk. Det handlar om porträtt i ena hörnet i alla tv-sändningar, att de två böcker presidenten skrivit är obligatorisk läsning i skolan, att mors dag handlar om just Nijazovs mor och så vidare, inkluderande antar jag den gigantiska gyllene staty som pryder den lilla texten hos Namn och nytt. Jag misstänker att många medborgare i Turkmenistan har lätt att hålla sig för skratt.

Eftersom jag brukar hävda att man inte ska underskatta symboler, så har jag svårt att ta nuvarande presidentens beslut om veckodagarnas namn som något annat än ett gott tecken. Men jag vet för all del väldigt lite om Turkmenistan, kanske skulle min kunskap kunna öka om min morgontidning valde att rapportera om landet på nyhetsplats istället för på humorsidorna.

Franska vykort

Fyra av de mystiska vykorten från Frankrike.

Inregnad och lätt uttråkad som husvakt åt föräldrarna börjar jag åter fundera på mysteriet med de franska vykorten. I tillägg till de fyra till vänster finns ett femte som är reklam för samma sak som syrénkvinnan, men med en pingvinkvinna istället. Alltså, läsk, första hjälpen, någon slags bussresa och något som jag inte alls fattar vad det är. Min franska är alltför rostig för att jag ska få någon större hjälp av baksidestext eller de hemsidor (tribeca, marketing alternatif) som står angivna. På bussvykortet, som pratar om något som ska hända i juli 1999, finns det närmsta en ledtråd jag kommer: en stämpel på sniskan med adressen till en Gérald Vernon i Nancy. Tyvärr har jag inte den blekaste aning om vem det kan vara, och google är inte mycket till hjälp heller. Jag känner mig som om jag var med i fem myror är fler än fyra elefanter, fast ingen ska bort. Någon som vågar sig på en gissning?

Brevmysterier

”Du har fått brev från Frankrike” meddelade min syster hemifrån föräldrarna för ett tag sen. Jag blev mer än en smula förvånad. Dels över att få brev till en adress som det var 10 år sedan jag senast bodde på, och dels över att det var från Frankrike – jag känner ingen där. Så när jag i helgen besökte föräldrahemmet trodde jag att mysteriet skulle få sin lösning, men tvärtom – det tätnade: I kuvertet låg fem stycken reklamvykort, det var inte ett ord skrivit på något av dem och det fanns ingen avsändare.

Någon har alltså tyckt det var mödan värt att rota fram ett kuvert, stoppa i fem reklamvykort, leta reda på en minst 10 år gammal adress, skriva den på kuvertet, köpa frimärken, klistra på frimärken och posta det hela. Jag fattar ingenting.

Efterhängsna norrmän

Jag fick igår min selvangivelse (motsvarande deklaration) från den norska skatteetaten. Jag har aldrig betalt en krona i skatt i Norge, däremot hade jag för några år sedan ett skattebefriat stipendium. Sedan dess har jag varje år troget fått en blankett som anger att jag har betalat 0 kronor i skatt och en uppmaning att bekräfta detta. Jag har hunnit flytta två gånger också, men man fintar inte bort skattetaten så lätt! Jag börjar tro att jag aldrig kommer bli av med dem.

Förutum att undra hur mycket pengar norska staten lägger på att upplysa mig om att jag min slutgiltiga skatt är noll kronor, fick ankomsten av blanketten mig att inse att jag haft fel. Jag brukar ondgöra mig över att man inte kan göra någonting utan personnummer i Norge, och något sådant lyckades jag trots enträgna försök under två år aldrig få, men även om man inte kan få lön eller öppna ett bankkonto så kan man få lämna in sin deklaration alldeles personnummerlös!

Rätt dyr plast

Återbesök hos veterinären, och nu är den beryktade astmainhalatorn här. Det känns som det är något slags gräns som har passerats. Kanske är jag officiellt en crazy cat lady nu. Inhalatorn ser ut ungefär som en plastnappflaska, men priset var lite häftigare: 1125 spänn, själva medicinerna tillkommer.

Nu hoppas jag på att jag av någon outgrundlig anledning ska bli porträttintervjuad någonstans (typ DN:s familjesida) så att jag kan få ange ”Famlij: Man och astmatisk katt”. Det har en snygg klang på något vis.

Artigheter

Efter en vecka med alltför mycket formellt brevskrivande har jag funderat en del på hur det komma sig att artighetesfraserna till personer man inte känner och ska betyga sin aktning – och som då också indikerar avstånd – är så tillgivna och personliga. När man däremot får en personlig relation till människan i fråga kan man släppa på tillgivenheten och använda lite mer neutrala ord. Det känns lite bakvänt på något vis.