Klockan elva på morgonen

Tjugoandra juni 1941, klockan fyra på morgonen så inleddes operation Barbarossa, Tyskland anföll Sovjetunionen och fyra års ohyggliga fasor skulle följa. Klockslaget och tidpunken har gett namn till en av de mest kända ryska krigssångerna från 1941. (Lyssna på Двадцать второго июня, ровно в 4 часa.) Över hela Ryssland (och inte minst i Vitryssland) hålls det minnesceremonier och den 22 juni har sedan 1996 det officiella namnet minnes- och sorgedagen. Under denna dag fokuseras det på krigets fasor, på lidandet och döden som följde. Segerdagen beskrivs ju ofta som ”glädje med tårar i ögonen”, den 22 juni är bara tårar (och en vanlig arbetsdag, så det finns inte ens den ursäkten att fira något).

Ett kyrkligt inslag i blomsterprocessionen

Även om krig startas i gryningen, så kan man ju hålla minnesceremonier på lite mer bekväma tider. Och är man morgontrött och ska åka ända ut till Piskarovkyrkogården som ligger i metrolöst land i de norra förorterna är man tacksam över att stadsstyret i Petersburg tycker att kl 11 är ett lämpligt klockslag för en morgonceremoni. (På andra ställen, som Brest, hölls dock ceremonier klockan fyra.) På Piskarovkyrkogården, där det inte finns någon kyrka, vilar många av belägringens offer, där är runt en halv miljon (!) människor begravda i massgravar märkta med årtal och hammaren och skäran för civila eller en stjärna för soldater.

Den 22 juni 1941 var, om man får tro de jag intervjuat, en solig och varm dag då ingen ännu kunde föreställa sig vad som skulle komma. Den 22 juni 2010 är en regnig och kall dag, men jag hoppas framtiden är ljusare. När jag kommer till Piskarovkyrkogården strax före elva är det fullt med folk som är på väg att ställa upp sig för avtågande, nästan alla har röda nejlikor i händerna. Jag ställer mig lite vid sidan av och ser plötsligt hur alla fotografer och filmare dras som flugor till en sockerbit – mellan dem skymtar jag en bekant frisyr. Det är guvernör Valentina Matvienko som dykt upp och hälsar på lite veteraner på väg fram till första ledet.

Från tonåringarnas position

Så beger sig processionen långsamt iväg. Varje sektion leds av ett stort tjusigt blomsterarrangemang buret av män i skinande uniformer med höga benlyft. Jag blir stoppad av en polis och hänvisad åt sidan. Förstår inte riktigt varför, men jag håller det för klokast att inte diskutera med ryska poliser, särskilt inte när man (som vanligt) glömt pass och visum hemma och inte vill bli avslöjad som utlänning. Och jag ser processionen bra från den hänvisade platsen, hör hur musiken som ständigt strömmar ur kyrkogårdens högtalarna byts mot metronomens tickande, hur en orkester framme vid statyn stämmer upp i ryska nationalsången och så går första sektionen fram med sina blommor. När processionen efter ca en halvtimme tågat förbi – blomsterarrangemangen tycks blir mindre, uniformerna enklare och benlyften lägre för varje sektion – säger polisen att jag får lov att ansluta mig till dess svans och jag smiter in bland tonåringarna som håller hus där och skäms lite över att jag inte har några egna nejlikor. (Jag tycker allt Matvienko tittar lite anklagande på mig när vi går förbi hedersgästerna.) Och så är det det, inga tal, inget mer. Bara en tyst procession och väldigt mycket blommor.