Följandets följder

Jag trodde att jag lärt mig nu, men tiden för kulturell inkompetens är tydligen  ännu inte över. I Ryssland översköljs du av erbjudanden att bli följd och mött vart du än ska. Jag har lärt mig att det är lönlöst att framhärda i att jag faktiskt kan ta bussen själv in till stan om någon bestämmer sig för att komma och möta mig på flygplatsen. Och visst, det har ju sin charm med en egen välkomstkommitté. Jag har också lärt mig att sluta insistera på att jag kan bära mina väskor själv om det finns en man i närheten. Men jag hade nog inte riktigt insett vidden av det här med att följa någon.

Häromdagen utspelade sig följande lilla drama. Rollfigurer: Min kompis A, hans gravida fru, jag och min resväska. A hade varit och mött mig på flygplatsen (jag hade sagt att det inte behövs men sedan väluppfostrat inte protesterat vidare), vi hade åkt direkt till universitetet och nu några timmar senare var vi på väg därifrån. A tog min resväska och satte fart mot stationen Sportivnaja. A och hans fru bor i St Petersburgs södra utkanter, jag skulle till de norra och att ta metron på Sportivnaja skulle innebära en massa onödigt åkande för mig. Klockan var dessutom strax efter 18 vilket innebär rusningstid och proppfullt i metron. Om jag istället svänger av halvvägs från universitet till Sportivnaja kan jag dock gå till metron Gorkovskaja som är på rätt linje. Det är visserligen längre att gå dit, men resan blir betydligt kortare.

Så när vi kommer till avtaget ber jag att få min resväska och säger att jag går till Gorkovskaja. A protesterar, han tycker det är långt till Gorkovskaja. Jag framhärdar, de behöver naturligtvis inte gå till Gorkovskaja – vi ska ju åt olika håll! Jag säger farväl, försöker utbyta några artighetsfraser och tar sedan min väska och går.  Kvar står två ryssar och tittar frågande på mig. Resan hem går smidigt, men lite senare på kvällen kommer ett meddelande från A ”Varför övergav du oss bara sådär?”. Jag försöker på nytt förklara mina, som jag ser det, högst rationella skäl. (Vi skulle åt olika håll och tog båda närmsta vägen hem.) Han är inte övertygad. Jag ger mig, ber om ursäkt, säger att svenskar är konstiga och lovar att inte göra om det.

Jag vet ju sedan tidigare att ryssar gärna tar en omväg för att ha sällskap lite längre även om de ska åt olika håll, men jag vet också att det faktiskt brukar vara ok att ta närmsta vägen hem. Varför var det inte det den här gången? Svaret ligger nog i resväskan. Jag hade precis kommit, han hade mött mig på flygplatsen och ”mötaransvaret” sträckte sig nog till att åtminstone se till att jag kom på metron ordentligt. Han hade säkert följt mig till den metro jag ville om det inte var för att det hamnade i konflikt med ett annat ansvar: det för den gravida frun som han naturligtvis inte ville dra ut på några extrautflykter.

Berättelsens sensmoral: håll ankomstdatum hemligt om du inte vill riskera att förarga plikttrogna ryska gentlemen.