Du sköna nya film

Snurrig man med filmkamera

Vid vagnhallen Majorna i Göteborg finns ett hus med en fasadmålning på barn som hoppar rep och texten Bostads AB Nutiden 1929. Jag brukade stå och titta fascinerad på den där fasaden, slagen av att 1929 en gång i tiden var just nutiden, och att de där barnen som väl var i min farfars ålder representerande framtiden. 1920-talet var i stora delar av världen ett hoppfullt decennium, kriget var över och nu skulle en ny värld byggas. (Att det blev depression och krig av det hela gör det på något vis ännu mer rörande.)

Allra tydligast slås man av hoppfullheten och framåtandan i det sovjetiska 1920-talet. Nu skulle de bygga socialismen, och saker och ting hade inte seriöst börjat gå åt helvete än. Visst fanns idén om den ljusnande framtiden med långt längre i den sovjetiska propagandan, men på 1920-talet hade den ännu inte börjat klinga så tomt som den kom att göra senare.

Det är denna hoppfullhet som slår mig när jag, genom kursen jag för tillfället går, för första gången bekantar mig med Dziga Vertov,  en Sovjetisk filmskapare, som ställde sina talanger – och sitt namn – i revolutionens tjänst. Han var född som Denis Abelevitj Kaufman men tog sig ett revolutionärt artistnamn. Dziga är ukrainska för snurra (leksaken) och Vertov kommer av det ryska vertet’ som också det har med rotation att göra.

Filmiskt var han också revolutionerande: ”filmhistorien börjar och slutar med Vertov” som vår föreläsare, kanske lite tillspetsat, uttryckte det hela. Tillsammans med gruppen kinoglaz (glaz betyder öga) grundlade han på tidigt 20-tal principen att filmen skulle överrumpla livet, fånga det som det är. Vertov var en av de första som använde sig av dolda kameror. Dåtidens filmutrustning var stor och högljudd, så för att kunna filma med dold kamera var de tvugna att distrahera de filmade med något ännu större och högljuddare.  De kunde också låtsas filma något annat, och filmade sedan folkets reaktion när de tittade på filminspelningen.

Vertov motsatte sig en narrativ struktur. Han menade att filmen inte skulle efterlikna litteraturen, eftersom fiktion  var ett opium för folket. Istället var hans filmskapande fragmentariskt, han filmade scener ur vardagslivet och byggde upp en bank, ett arkiv, med bilder från livet i Sovjetunionen.Den som blev ansvarig för att ge hans klipp någonslags ordning och struktur, att sammanfoga dem till en film, var Vertovs fru – Elizaveta Svilova.

Filmen Sjestaja tjast’ mira (En sjättedel av världen, den del av jordens yta Sovjetunionen upptog) från 1926 var en beställning av Gostorg – den statliga utrikeshandeln. De hade tänkt sig en enkel reklamfilm – men det var inte vad Vertov hade tänkt sig . Istället gjorde han en film som skulle visa sovjetmedborgarna vad de hade. En sjättedel av världen tillhörde dem! Filmen fokuserar till stor del på det exotiska – Sibirien och Centralasien, snö, renar, kostymer och ritualer. Man han vill visa det universella – alla sovjetmedborgarna arbetar! De är inbegripna i produktion. Vertovs arbetsssätt gör att det inte finns någon kanonisk version, det finns massor av varianter. Vertov sprängde alla budgetar, och kunde inte förstå finansiärernas frustration över att det inte blev någon film. Han hade ju gjort massor av filmer! Och hans filmade arkiv skulle kunna användas för att göra ännu fler.

Film i statens tjänst är naturligtvis inte oproblematisk, särskilt inte när staten är den sovjetiska diktaturen. Vertov har till och med liknat filmskapandet vid GPU (säkerhetstjänsten 1922–34), även om han skildrar dem mer naivt: upptäckare, undersökare, bringare av klarhet. Den här kopplingen kastar dock naturligtvis sin skugga över den tidiga sovjetiska filmen.

Efter att han fått sparken för sin brist på ekonomisk disciplin under arbetet med En sjättedel av världen lämnade Vertov Moskva för Charkov. Där producerade han vad som idag betraktas som hans främsta verk: Mannen med filmkameran och Entusiasm – Donbass’ symfoni, en tidig ljudfilm: