Archive for the 'mat' Category



Dille på dill II

Img_1022

För att anslå ett något lättsammare tonfall så gjordes jag härförleden uppmärksam på en artikel som handlar den ryska kärleken till dill, något som jag har berört tidigare. Även tillfälliga besökare i Ryssland noterar snabbt att ryssar har dille på dill. Inte mindre än 1,6 kg per person glufsar de i sig tydligen, vilket ska vara nog för att fylla en normalstor resväska. Den siffran är baserad på försäljning och inkluderar inte den, förmodligen myckna, dill som odlas i köksträdgårdar över landet.

Tro nu inte att dillanvändandet begränsar sig till traditionellt ryska rätter, nej den måltids finns inte som inte förhöjs av några stjälkar dill tycks vissa ryska kockar resonera. Och detta verkar ha fått det att brista för den brittiske journalisten Shaun Walker som startat ett korståg mot dillen. Han har lyckats rekrytera ett växande antal i kampen mot dillen, en rörelsens mer profilerade företrädare är Miriam Elder (också hon journalist) som är med-administratör av facebook-gruppen "dillwatch". Gruppen är ägnad åt "inappropriate sightings of dill" och har som långsiktigt mål "the reclassification of dill from herb to weed." Rörelsen har alltså sitt ursprung i "expats", västerlänningar boende i Ryssland som väl inte har den immunitet ett högt intag sedan barnsben skulle kunna ge ("we have no export market" som damen från dillodlingsföretaget förklarar i artikeln), men att döma av namnen på gruppmedlemmarna har den även lockat till sig en del infödingar.

Gruppen är sluten och man måste begära medlemskap. Som i andra militanta rörelser tolereras inte oliktänkande: ett enda dillvänligt ord och du blir utkastad!  Mötet med det ryska köket har fått tidigare moderater att radikaliseras: "I remember a time when dill on salmon was ok, but that seems like a different life" säger Shaun Walker. Som den infiltratör jag är bestämmer jag mig för att hålla en låg profil, inte läge att avslöja att man gillar dillchips direkt. Men trots att rörelsen verkar växa så tror jag att dess 243 medlemmar väger lätt mot cirka 140 miljoner dillätande ryssar.

Annonser

Potatis i paraduniform

Img_9756

I min lilla serie om rysk mat där vi tidigare avhandlat ämnen som björksav, kål, sgusjtjonka, dill, nors, och kvas har nu turen kommit till basvaran potatis. När vi var på besök hos D:s farmor på segerdagen fick jag nämligen lära mig hur denna knöl ska tillagas enligt konstens alla regler. Ni trodde man lägger den i vatten och kokar 20 minuter? Icke sa nicke, potatis ska ångas! Vältvättad potatis läggs i en tom kastrull som sedan ställs i ett vattenbad på spisen. Jag vet inte hur lång tid det tar men kan inte föreställa mig att det är färdigt på 20 minuter. Potatis som serveras oskalad heter förresten kartofel v mundire, ungefär potatis i paraduniform.

Bara vanligt vatten IV

I följetången ”Vatten i St Petersburg med omnejd” har vi nu kommit fram till avsnittet ”Mineralvatten”. (För tidigare inlägg, se förteckning nedan.) Eftersom allt här är lite hårdare, så gäller det naturligtvis även vattnet.

Jag minns en kall vinterdag 2005, och faktiskt tror jag det var på Prospekt Statjek,  som jag första gången bekantade mig med mineralvatten. Med betoning på mineral alltså. Tillsammans med några av mina kursare hade jag varit på en marknad i St Petersburgs södra förorter. Det var överhuvudtaget min första bekantskap med ryska förorter, och jag hade lite skrämt betraktat de gigantiska husen i stadens utkanter samt halvt förfrusit fötterna på marknaden. Vi bestämde oss för att tina upp och stärka oss inför återfärden till stadens centrum. (Jag minns också att jag tyckte tunnelbanefärden till Avtovo var evighetslång, nu tycker jag att den går på ett litet kick.) Vi slog oss ned på ett café och av någon anledning beställdes det in mineralvatten av märket Borzjomi. Jag vill minnas att vi alla gjorde ungefär samma förvrängda min när vi smakade denna märkliga dryck. Borzjomi har nämligen en väldigt hög mineralhalt, det smakar salt, metalliskt, ja jag vet inte riktigt vad. En bra bit från Ramlösa om vi säger så.

Borzjomi är förresten ett georgiskt mineralvatten, därför går det sedan ett antal år tillbaka inte att få tag på i Ryssland. Men det finns andra vatten av liknande typ på affärernas dryckeshyllor. Man kan faktiskt inte riktigt veta vad man får med sig om man köper en okänd flaska mineralvatten (och då syftar jag inte på att cyniska ryssar hävdar att det egentligen bara är kranvatten i flaskorna), det kan smaka lite hur som helst.

I fallande salthetsordning

Mina värdar M & D har en förkärlek för märket Essentuki. Det kommer i ett antal numrerade varianter. ”Det är egentligen bara nr 4 som går att dricka” förklarar M, ”ju högre nummer desto högre salthalt.” Nr 4 är ungefär som min minnesbild av Borzjomi (med reservation för att det var några år sedan jag smakade detta georgiska elexir), salt och mineralhaltight. Trots nyss citerade yttrande kom dock M igår hem med Nr 17. D började dricka ur sitt glas, gjorde en grimas och konstaterade att ”det här kan aldrig vara nyttigt”. Nr 17 smakade ungefär som om man tagit en klunk av en simbassäng. (Jag gissar därför på hög klorhalt, medan M hävdade att det var mycket jod.) ”Det är jättenyttigt!” framhärdade M vilket fick D och mig att titta skeptiskt på henne. Kanske ur läkesynpunkt, sa D, men man kan inte hålla på och dricka det här för jämnan. M tog några demonstrativa klunkar som för att visa att det var både gott och nyttigt. Och jag drog mig till minnes att det finns betydligt högre siffror än 17 till salu i affären…(Minnesgoda läsare inser dock att det mest överraskande i ovanstående replikväxling är att den sker mellan ryssar som dricker vatten. De har inte kokat te på Essentuki 17.)

Jag, som ibland pikas för mitt i ryska ögon orimligt stora vattenintag (dvs 1-2 glas om dagen) satsar när jag känner mig ospexig, dvs allt som oftast, på vattnet Agusja (till höger på bilden). Det har undertiteln ”vatten för barn” och jag drar därav slutsatsen att det inte har en massa konstiga salter, mineraler eller speciella läkekrafter utan är helt enkelt är bara vanligt vatten.

Tidigare på temat: Bara vanligt vatten, Bara vanligt vatten II, Bara vanligt vatten III samt I brist på plåtmage.

Squashmysteriet

Apelsinen var inte en present, det är bara storleksjämförelse.

En morgon sent i november låg det plötsligt en gigantisk squash i fruktkorgen på jobbet. Jag gissar att den var ifyrakilosklassen, och ingen tycktes ha någon aning om hur den hamnat där. I den gamla fruktkorgen väl märk, den nya hade ännu inte kommit och fruktbudet är därför struken från listan över misstänkta.

Squashstackaren blev liggande i lunchrummet ända till institutionens julfest i förra veckan då organisatatörerna av denna fann det lämpligt att inkludera den, fint inslagen, i ett julklappsspel. Den lyckliga person som förärades denna present var undertecknad. Väl tränad i squashätandets ädla konst ansåg jag mig naturligtvis väl lämpad att anta denna utmaning, men fick också reda på att jag inte den enda närvarande med squashodlande föräldrar.

Vår datortekniker slet nämligen åt sig squashen, höll den över huvudet och skrek: ”Vem!? VEM är det som har lämnat den här i fikarummet!?” Ingen erkände. Han berättade sedan om sina traumatiska uppväxtminnen då det under skördetid hemfördes den ena jättesquashen efter den andra från sommarstugan. Vi enades om att det närvarande exemplaret förmodligen bäst skulle klassas som medelstort.

”Hur får vi squashen idag?” är den ständiga frågan i mitt föräldrahem om sensommaren. Eller ”Beware, the zuccini season is upon us again” som rubriken är till en artikel i en amerikansk trädgårdstidning som mamma fått skickad till sig. I denna berättas att i författarens hemstad brukar ingen låsa sina bilar, förutom under squashsäsongen. Då är risken nämligen stor att någon generöst lämnar en liten ”gåva”.

Efter att ha lovat vår tekniker att ”it’ll be back”, vilket fick honom att börja yra om avhuggna squashhuvuden i sängen, så tog jag min jättegrönsak och gick. Och medan andra kollegor tipsade om squashsoppa, hade jag redan bestämt vad för slags kaka som det skulle bjudas på vid terminens sista fika…

”Man måste rensa dem först”

Det är inte så att jag konsumerar sånna enorma mängder lakrits hemma i Sverige egentligen, men så fort jag passerar gränsen till Ryssland, som verkar vara klinsikt befriat från detta svarta guld, så uppenbarar sig ett enormt sug. Jag brukar förvisso alltid ha med mig en försvarlig mängd, men det är en present till min kompis A som delar den skandinaviska kärleken till lakrits – gärna salt. Så sedan sitter jag där strandsatt. Jag har till och med varit desperat nog att göra den lång turen till IKEA för att se om de inte har någon lakrits i sin butik med svenska matvaror. Men förgäves. I våras räddade mig en handledare på besök ur denna prekära bristsituation, och den här gången kom jag i håg att köpa ett rejält förråd djungelvrål till mig själv på Arlanda.

Just djungelvrål är den bästa lakritsen, inte minst för att man roa sig med att bjuda intet ont anande ryssar på denna svenska läckerhet. Vilket både kompis A och jag är barnsligt förtjusta i. Allra roligast är naturligtvis att bara fråga om de vill smaka på lite svenskt godis, men ibland känner jag mig tvingad att mildra chocken genom att säga att det är lite konstigt eller till och med erkänna att det vita på ytan inte är socker utan salt. Oj så många förvridna ansikten, uppspärrade ögon och utspottade bitar man har fått skåda! Åtföljda av misstrogna uttalande i stil med ”äter du det där, på riktigt?”

Rensning pågår

Eftersom jag nu hade ett lager, så passade jag på att ta med mig lite ut i skogen där jag ju hade ett antal nya bekantskaper som ännu inte utsatts för detta kulinariska experiment. Efter att försökskaninerna kommit över den inledande chocken tyckte de det var lika roligt som jag och ropade till sig sina kamrater ”kom och smaka på det här svenska godiset!” Det var nästan inte någon av dem som kunde identifiera att det var lakris det handlade om, ”vad är det för ört?” undrade någon. Till min stora glädje och förvåning tyckte även N att det var gott, på riktigt. ”Har du några sånna där ‘kislinkie‘ (ung. syrliga) kvar?” frågade hon upprepade gånger. Och förbandets gottegris nr 1 (Han förnekar det bestämt, men jag har aldrig sett någon som kan äta så mycket kakor. Och de som vet vilken släkt jag kommer från, inser att det inte vill säga lite det.) kom på ett knep. ”Man måste rensa dem först” sa han och satte sedan igång med att noggrannt och metodiskt borsta bort saltet från den ena biten efter den andra.

Med fruktkött

Någon gång när jag var liten såg jag ett program där de berättade att man kunde dricka björksav. Jag tyckte det lät hemskt spännande och försökte övertyga pappa om att vi skulle ut och tappa någon björk på sav. Men det blev aldrig av.

Så gissa min förtjusning när denna barndomsdröm gick i uppfyllelse på Sinjavinohöjderna! I lägret tappades en björk på sav ner i en stor kruka, och även om jag var lite lite besviken över att det typ inte smakar någonting så var jag ändå exalterad över äntligen få smaka. Och under en grävexpedition en solig dag, när kvasen tagit slut och sällskapet ville ha något att dricka så gjordes denna annordning. Du behöver en savande björk, ett sjtjup (värjliknande spett med ihåligt handtag, denna detalj är för detta ändamål viktig) en tom kvasflaska och ett gummiband. Och eftersom det råkade vara mitt sjtjup så kunde jag inte fortsätta leta efter soldater utan var tvungen att sitta där vid björken i solen och titta på vitsipporna och lyssna på fåglarna medan saven långsamt sipprade ner i flaskan.

Det är väl passande att det var just i Ryssland som jag äntligen fick dricka björksav. Björken är ju något av en nationalsymbol, och i alla fall i den här delen av landet tycks det vara det vanligaste trädslaget. Björksav stöter man på lite här och var även i staden, det finns t.ex. flera vodkasorter med denna tillsats. Och på mitt favoritställe Teremok kan man dricka björksav till pannkakorna, jag gissar att det är en säsongsvara eftersom de framhåller att den inte innehåller konserveringsmedel. På flaska har saven fått lite tillsatser av socker, citron och vatten. Smaken är fortfarande minst sagt mild och drycken inte särskilt söt, gott och uppfriskande!

Björksav heter på ryska berjozovyj sok där förledet betyder björk (fast adjektiv) och sok kan betyda saft, sav eller juice. Vi kan alltså ha apelsinovyj sok appelsinjuice eller jablotjnyj sok äppeljuice osv. Det skämtades därför mer än en gång om berjozovyj sok s mjakotju – med fruktkött.

Kondenserad mjölk åt folket

På läger med sökförbandet får man ju lära sig ett och annat, inte bara om ben och skillnaden på sovjetiska och tyska patroner, utan till exempel om vår vän sgusjtjonkans mångsidighet. Sgusjtjonka är (väldigt) söt kondenserad mjölk på konservburk, och produkten i sig är inte en ny bekantskap. Men jag har tidigare i princip bara haft sgusjtjonka på pannkakor, men oj oj, vår vän sgusjtjonkan har ju fler användningsområden än så.

Sgusjtjonka är något av basen i sökförbandlägrets hushållning. Varm choklad? Kokande vatten, kakao och så i med en burk sgusjtjonka eller två. Risgrynsgröt? Koka ris och tillsätt en burk sgusjtjonka. Inget pålägg? häll på lite sgusjtjonka, eller kanske ännu hellre varjonka (samma produkt kokt till något kolaliknande) på brödet. Kanske lite te med sgusjtjonka? Smakar förvånansvärt likt det som serverades på Döels studenthem i Delhi. Dessert? Varför inte blanda sgusjtjonka med kakao och äta som det är eller bre på skorpor.  Den som hittar en medaljong får en skämtsam ”nagrad” – fem burkar sgusjtjonka i belöning. Och har du fått det kan du ju äta direkt ur burken med sked om du vill. ”Ryssar älskar sgusjtjonka” säger Sasja och räcker över en tesked och burken med resterna som inte åkt i grytan med den varma chokladen.

Fast inte alla. Vovka avslöjar sista dagen att han inte tycker om sgusjtjonka och därför alltid ger bort sina burkar om han hittar en medaljong. Kommendören tittar chockad på honom. ”Det visste jag inte” säger han, ”visste ni?” vänder han sig till kamraterna som står bredvid. Jo, de nickar och ser lite skyldiga ut och jag har en misstanke om vilka som brukar smaska i sig den sgusjtjonka Vovka inte vill ha.


Flytt på gång!

Jag håller på och flyttar den här sidan. Än så länge försöker jag komma i håg att publicera inläggen här också, men flytta gärna med mig till blickmotost.se redan nu!

RSS Rysk mosaik

  • Ett fel har uppstått; flödet är troligen nere. Försök på nytt senare.
Annonser

%d bloggare gillar detta: