Search Results for 'Lévi-Strauss'

Historia och politik

Historikern Peter Aronsson,  professor på Tema kultur och samhälle vid Linköpings universitet, skriver på temats blogg om ett nytt EU-direktiv:

Senast den 28 november i år ska alla EU-länder ha anpassat sin lagstiftning mot rasism och främlingsfientlighet: “Publicly condoning, denying or grossly trivializing crimes of genocide, crimes against humanity and war crimes” ska kunna straffas med fängelse upp till tre år.

Han kommenterar direktivet såhär:

Själv tror jag att detta initiativ från EU:s sida kommer av att unionen både förstår sig som ett rationellt ordnat kontrakt kring fritt utbyte av människor, varor och tjänster – och som en skuldbemängd ödesgemenskap bottnande i att ett världskrig aldrig får hända igen. Att försöka lagreglera detta leder dock till konstigheter.

Peter Aronsson befinner sig just nu på det internationella historikermötet i Amsterdam, där man bland annat diskuterar förhållandet mellan historia och politik. Det är i många länder som det finns statlig inblandning i historien av olika grad, och särskilt historieundervisning brukar vara en het potatis. I Sverige har vi ju Centrum för Levande Historia som ju faktiskt är just ett exempel på statsstyrning av historien. Och det är väl ganska talande att när vi fick en borgerlig regering så skulle de även syssla med kommunismens brott… Den kritik som en stor del av Sveriges historiker riktade mot detta hade förtjänat att tas på större allvar än att som kulturministern vifta bort det med att en av undertecknarna – Åsa Linderborg (som disputerade i historia i Uppsala 2001 om just politik och historieskrivning) – är kommunist. (Och eftersom detta är en infekterad fråga känner jag mig tvingad att påpeka att jag personligen 1. inte är kommunist och 2. anser att det skedde brott mot mänskligheten på sovjettiden.)

Exemplen är många, och det som ligger närmast mig är naturligtvis Ryssland. Till exempel diskuterades ju Medvedevs historiekommission rätt intensivt förra våren, Ryssländska federations presidents kommission för att motverka försök till historiеförfalskning till skada av Rysslands intressen som det blir i min klumpiga översättning av den klumpiga ryska titeln (bara den kan ju få en tro att man är back in the USSR…. ) Men nu har det varit rätt tyst på den här fronten ett bra tag, och jag måste erkänna att jag inte riktigt vet vad denna beramade kommission sysslat med i det knappa 1,5 år som den funnits. Peter Aronsson nämner också ett ryskt lagförslag som ska kunna ge 5 månaders fängelse för den som förnekar att Ryssland befriade Östeuropa under andra världskriget. Det vet jag heller inget om. Så jag får väl helt enkelt läsa på och återkomma.

Historia och politik är ett knivigt ämne. För hur man ser på det förflutna hänger så tätt samman med hur man ser på samtiden. Som min gamle favorit Claude Lévi-Strauss konstaterade innebär all historieskrivning med nödvändighet ett urval, det har hänt ett oändligt antal händelser i det förflutna, och det är när vi väljer ut och lyfter fram ett antal av dessa som vi skriver historia. Det är oundvikligt, en total historia skulle innebära kaos.  Det är inte bara i relation till Sovjetunionen som det gamla sovjetiska skämtet ”inget är så föränderligt som det förflutna” har relevans…

Annonser

”I am not very fond of humans”

I lördags, när jag satt på ett plan mot Asien eller drällde runt på flygplatsen i Malaysia, eller kanske när jag redan var på nästa plan till Sydney, dog Claude Lévi-Strauss. Han hade åldern inne, i slutet på november skulle han fyllt 101 år (jag skrev lite om hans 100-årsdag här). Jag hoppas det har kommit in åtminstone någon liten notis om detta på tidningarnas kultursidor, för det är en av 1900-talets verkliga intellektuella giganter det handlar om. Jag är dock för närvarande extremt ouppdaterad på kultursidor, och fick nyheten via en mailinglista som jag prenumererar på. I denna dödsruna  kunde man bland annat läsa följande:

Though bound to Paris, Lévi-Strauss preferred to live in Burgundy. ”I
like trees, I like plants, I like animals,” he explained. ”But I am
not very fond of humans.”

Det känns passande på något sätt för den kanske enda antropolog som gjort karriär utan fältarbete.

Grattis CLS!

La pensée sauvage

La pensée sauvage

I dag fyller den strukturalistiska giganten Claude Lévi-Strauss 100 år! (Ja, han lever fortfarande.) Han firas bland annat med ett symposium i Linköping som jag dessvärre inte har möjlighet att gå på. Jag hade gärna gjort det, för Claude Lévi-Strauss var faktiskt min första introduktion till antropologin – långt innan jag visste vad antropologi var. När jag praoade på bokhandel i nian så fick jag vid avslutningen välja mig några böcker, en av dem var Lévi-Strauss’ Lodjurets historia i vilken han analyserar sydamerikanska myter. Pappa, som utsatts för Lévi-Strauss under sina studier i sociologi på 1970-talet, ställde sig lite frågande till 15-åringens bokval.

När jag några år senare började läsa antropologi var CLS alltså redan ett bekant namn och föremål för min fortsatta fascination. Han blev en symbol för ”riktig” analys: att med en fastställd metod och teorier om det mänskligt universella bryta ner och komma fram till vad något verkligen var.  Jag har sedan dess ändrat uppfattning om vad som kännetecknar riktig vetenskap, jag har aldrig riktigt fallit för CLS idéer om släktskapsatomer och systerutbyte, undrar om det inte är lite för lättköpt att prata om binära oppositioner som alltings ursprung och jag har fnissat åt hans texter som handlar om hålkortens betydelse för den antropologiska forskningen.

Men ändå, fascination för CLS finns kvar. När vi skulle gå en klassikerkurs i Oslo var valet givet och i diskussionen om historiens nödvändiga selektivitet och ofullständighet i Det vilda tänkandet fick jag äntligen användning av min CLS-fascination. Även om Bourdieu är den enda strukturalist man numera med hedern i behåll kan framhålla i de akademiska kretsar där jag rör mig, håller jag på CLS alla dagar i veckan. Han kan dessutom, till skillnad från många andra franska (post)strukturalister, skriva läsligt, begripligt och njutbart.

För att hedra 100-åringen läser jag nu Spillror av paradiset – en bok som snarare är en reseskildring eller roman än vetenskaplig monografi och som kan läsas med behållning även av icke-antropologer. I förordet fick jag också förklaringen på en boktitel jag alltid ogillat: La pensée sauvage (värst klang har den engelska översättningen The Savage Mind) är inte bara det vilda tänkandet som bokens svenska titel lyder – utan även namnet på den blomma som får illustrera detta inlägg.


Flytt på gång!

Jag håller på och flyttar den här sidan. Än så länge försöker jag komma i håg att publicera inläggen här också, men flytta gärna med mig till blickmotost.se redan nu!

RSS Rysk mosaik

  • Ett fel har uppstått; flödet är troligen nere. Försök på nytt senare.
Annonser

%d bloggare gillar detta: