Hjärtat värms av kål

Jag har skrivit om dill, jag har skrivit om pannkakor, jag skrev alldeles nyss om nors. Men jag har märkligt nog inte skrivit särskilt mycket  om kål. Jag tror att det ryska hjärtat värms av kål, det bankar tryggt inlindat av dess bland ungefär som en kåldolm. Det finns ett ryskt ordspråk som lyder ”sjtji i kasja, pisjtja nasja” (kålsoppa och gröt, det är vår föda). Det är ganska talande för det ryska köket. Gröt kan nog få ett eget inlägg såsmåningom, så låt oss hålla oss till kålen så länge.  Grönsaker står inte för en enorm andel av näringsintaget här, och jag tror att vitkål numera är min främsta källa till vitaminer. Vitkål kan alltså förtäras som sjtji (detta ord ser ju förfärligt märkligt ut på svenska, en liten språklig utvikning finns här.) Förutom till soppa så kan kålen stekas och användas som fyllning i piroger eller pannkakor (ofta tillsammans med ägg), användas till kåldolmar, den kan syras eller användas färsk i sallader. Det är ingen hejd på vår vän kålens mångsidighet. Kål heter kapusta på ryska förresten, det var naturligtvis ett av de första matorden jag lärde mig.

Det finns en bild från belägringen av Leningrad som jag tycker väldigt mycket om. Jag kan inte hitta just den, men den kan mycket väl vara tagen vid samma tillfälle som den här bredvid. Den föreställer två unga kvinnor i kålfältet framför isakskatedralen sensommaren 1942. Det finns en glädje och hoppfullhet i bilden som man sällan ser i bilder från belägringen, och jag tycker den förmedlar hur människor faktiskt levde genom drygt två år i den belägrade staden. För trots allt det fruktansvärda under belägringen, trots svält, granatbeskutning, köld och en miljon döda så gick livet på något sätt vidare.

Jag sitter om dagarna och läser intervjuer med människor som bodde i den belägrade staden gjorda av centret för muntlig historia på Europeiska universitetet. Och en av dessa fick mig att tänka på kvinnorna i kålfältet framför isakskatedralen. Den intervjuade, som var tolv år när kriget började, framhåller på flera ställen att han tycker att det fokuseras för mycket på tre värsta månaderna av belägringen vintern 1941-42. Trots de fruktansvärda förhållandena, säger han, så fortsatte människor att vara människor. Det fanns glädje och värme även under belägringen. Han liknar det vid en blomma som tar sig igenom asfalten. Han berättar att han började skriva dagbok när belägringen började, den slutade han med sommaren 1942. Och det var inte bara för att hans anteckningsbok då tog slut, utan för att livet i den belägrade staden då redan hade blivit det vanliga livet. Och jag ser framför mig kvinnorna som står där så glada i den till kålfält förvandlade parken. Vitkål tänker jag, det är inte att förakta. Kanske dags för lite sjtji?

Annonser

0 Responses to “Hjärtat värms av kål”



  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s




Flytt på gång!

Jag håller på och flyttar den här sidan. Än så länge försöker jag komma i håg att publicera inläggen här också, men flytta gärna med mig till blickmotost.se redan nu!

RSS Rysk mosaik

  • Ett fel har uppstått; flödet är troligen nere. Försök på nytt senare.
Annonser

%d bloggare gillar detta: