Dagens boktips

Såg när jag strosade runt i bokhandeln förut idag att Orlando Figes the Whisperers har blivit översatt till svenska. Historiska media har gett ut den under titeln De som viskade. En förvisso maffig tegelsten till bok, men riktigt intressant om stalintidens terror. Figes har arbetat på boken tillsammans med människorättsorganisationen memorial. Här kan den som vill läsa vad jag skrev om The Whisperers efter att jag läst den förra sommaren.

Uppdate: Vetenskapsradion Historia hade 5/11 en intervju med Orlando Figes om boken och projektet. Lyssna på det här.

 

Till släktens försvar

En kollega uppmärksammade mig på ett inlägg David Nessle skrivit om Stalins sonson som stämt tidningen Novaja Gazeta eftersom de haft mage att påstå att hans farfar var en massmördare. Domstolen gick, tack och lov, inte på hans linje. Om man vill, kan man även läsa om fallet hos Novaja gazeta och jag vet att jag läst en artikel  på svenska eller engelska men jag kan tyvärr inte hitta det igen…

 

Trött och uppgiven

Jag tror att Nils-Eric Sahlin, professor i medicinsk etik vid Lunds universitet, filosof och riskforskare, slår huvudet på spiken när han i dagens SvD berättar om hur människor fattar beslut och gör riskbedömningar. (Han sägs dessutom luta sig mot de senaste 50 årens forskning.) Jag tror det gäller för fler aspekter av hur människor uppfattar världen, samt hur de debatterar:

Vi är snabba på att skaffa oss en hypotes som det sedan är svårt att få oss att överge. [...] Vi lyssnar på de experter som stärker den egna tron.

 

Privatmoral och bananer

I dag har den omdiskuterade dokumentärfilmen Bananas!* svensk biopremiär. Jag såg den på Norrköpings filmfestival Flimmer i onsdags och kan för en gångs skull känna mig uppdaterad i mediedebatten. Och jag vill aldrig mer äta bananer.

”Privatmoral” brukade vänsterpartisterna i studentkårsfullmäkte fnysa om någon kommenterade macdonaldspåsarna de allt som oftast hade med sig till sammanträde. Jag kan ha viss sympati för grundhållningen; att viktiga frågor ska hanteras på en samhällelig nivå och inte vara beroende av enskildas förmåga att sätta sig in i frågor och välja andra, ofta dyrare, alternativ. Men jag tycker inte att det är fel med lite privatmoral ibland.

Privatmoral handlar naturligtvis också om huruvida man är beredd att acceptera den kapitalistiska logiken: om man tar bort efterfrågan för produkter som är producerade på ett otillfredstälande så måste de ske ändring om de ska kunna fortsätta säljas. Framgångarna för miljö- och rättvisemärkta varor är väl ett exempel på det.

Oegentligheter i bananproduktionen är för all del inga nyheter, och Bananas!* handlar egentligen bara indirekt om det. Den direkta handlingen är en rättegång där 12 tidigare bananarbetare stämmer Dole eftersom bekämpningsmedlet gjort dem sterila. Filmens huvudperson är en Los Angelesbaserad advokat vars, låt oss kalla det privatmoral, är otroligt fascinerande och rätt långt från mina studentkårsantagonisters, och kanske även min egen.

Juan Dominguez försöker skapa rättvisa i världen genom stämningar. Han är på sätt och vis den amerikanska drömmen personifierad, en invandrare från Kuba som tagit sig fram. Han riktar sig främst till Los Angeles fattiga invånare och tapetserar bussar med reklambudskap som ”Olyckor? Ring mig så stämmer vi dem.” Det här är människor som normalt aldrig skulle ha råd att anlita en advokat, och Dominguez har därför affärsmodellen ”vinner vi inte, betalar du inte.” Den verkar varit framgångsrik. Han har ett stort flashigt kontor med en Julius Ceasarbyst och utsikt över Los Angeles och kör en röd ferrari.

Filmen skildrar en man med stort rättspatos som ser sig själv som David i kampen mot Goliat – storföretagen. Det är för mig ett helt nytt sätt att betrakta den i Europa så hånade amerikanska stämningskulturen. Som ett sätt att skapa en bättre värld. Dominguez parhäst i filmen är den gråare advokaten Duane Miller som må vara mindre karismatiskt men som har ett minst lika stort rättspatos. Det är han som sköter föredragningarna i rättsalen. Han har tidigare mest arbetat med att företräda kommuner mot företag som förgiftat dricksvatten och liknande, och sammanfattar sin filosofi med ”om vi kan ställa företagen till svars, kan vi kanske få dem att bli ansvarstagande.”

Gå och se Bananas!* om du har möjlighet och fundera lite på vem som har ansvaret för att skapa en bättre värld.

Filmens officiella hemsida http://www.bananasthemovie.com/

DN:s recension av filmen.

Artikeln Det sekellånga kriget om bananerna.

 

Putin och Rysskräcken

Jag har tillslut lyssnat på serien Putin och rysskräcken som gick på P1 i somras (Jag ligger långt efter. Så många podcasts, så lite tid.) Bakom denna står Sveriges radios tidigare Moskvakorrespondent Vladislav Savic. Det är radioreportage när det är som bäst, och tyvärr verkar programmen sedan länge vara borttagna  från Sveriges radios hemsida. Man kan i alla fall läsa lite om programserien där. (Och det verkar gå att fortfarande ladda ner programmen genom att prenumerera på Radiokorrespondenterna som podcast.)

Mest fascinerande är kasten mellan hopp och förtvivlan i Rysslands utveckling sedan Sovjetunionens fall. Och så den svenske fondförvaltaren som låter som ett eko av ryska 1800-tals nihilister när han pratar om att det var nödvändigt att helt krossa sovjetsystemet för att kunna bygga upp något nytt.

 

S4astlivogo puti!

Här på hemmaplan har språkforskare med stor entusiasm kastat sig över sms-språk och annat där viljan att skriva korta snabba meddelanden har lett till språklig utveckling. I stort så har ju hela internetåldern fört med sig en ny typ av informell skriftlighet, det är inte direkt några officiella brev med stämpel och brevhuvuden som flyger omkring i cyberrymden, vilket innebär att det det är ett delvis nytt skriftspråk som används. I Norge har det t.ex. fått en del uppmärksamhet att många i dessa informella sammanhang skriver på dialekt, och inte på någon av de två standardmålformerna. Jag utgår från att det i Ryssland och/eller på slaviska institutioner runt om i världen riktas en intensiv uppmärksamhet mot det ryska sms-språket.

Väldigt många mobiltelefoner har inte stöd för kyrilliska bokstäver, och därför skrivs ofta sms med latinska bokstäver. Det har gjort att det uppkommit en speciell, förenklad transkriberingspraxis som för en stackars svensk som försöker lära sig ryska är sjukt förvirrande. Första gången jag fick ett sådant sms var jag tvungen att skriva tillbaka och bekänna att jag inte fattade någonting.

Ryska transkriberas olika på olika språk eftersom bokstäver inte uttals på samma sätt i alla språk. Ryska sms bygger på engelsk transkribering, t.ex. används oftast y där vi skulle använt j på svenska (”jag” blir ”ya” och inte ”ja”) och ш transkriberas sh istället för sj. Ryskan innehåller ett stort antal bokstäver som man behöver minst två bokstäver för att uttrycka med latinska, och detta försöker man i smsen undvika. Vokalerna med j-förslag tappar ofta j:et (Dostojevskij blir Dostoevsky), och vissa konsonanter ersätts med andra tecken. Lättast att genomskåda är Х (svenska ch, engelska kh) som helt enkelt skrivs med X. Till det för svenskar lite svåruttalade Ж (svenska zj, engelska zh) använder man en stjärna: *. Mest förvirrad blev jag dock inledningsvis av att Ч (svenska tj, engelska ch)  ersätts med en fyra. Что (vad) skrivs alltså 4to. Det finns viss likhet mellan tecknen, det måste erkännas.

Det finns utrymme för individuell variation. Mjukt tecken, ь, kan utelämnas eller markeras med en appostrof. En del använder inte * för ж utan skriver helt enkelt j, vilket för en svensk faktiskt är ännu mer förvirrande eftersom vårt j inte har någonsomhelst likhet med ett tonande sche-ljud. X skrivs ibland med h istället, vilket jag antar beror på att ryssar generellt verkar tro att det är samma bokstav.

Nu är det fler och fler mobiltelefoner som man kan skriva kyrilliska bokstäver på, så frågan är om ovanstående ”språk” kommer finnas kvar framöver. Och hur ryska på kyrilliska kommer utvecklas i sms-sammanhang.

 

Brott och straff light

Som 15-åring sträckläste jag Brott och straff på mindre än ett dygn. Jag tyckte det var den bästa bok jag någonsin läst. När jag några år senare läste om den var jag inte alls lika fascinerad, men det var ändå så att när jag ytterligare några år senare började läsa ryska  var min dröm att läsa Brott och straff i original.

Jag har insett att det kommer jag nog aldrig orka. Jag kommer nog inte orka läsa om den på svenska heller. Och jag kommer nog aldrig orka ta mig igenom Bröderna Karamzov för den delen (gav upp halvvägs för många år sedan.) Däremot har jag tänkt att jag någon gång ska gå på Brott och straff-vandring när jag är i St Petersburg. Och min ursprungliga fascination för romanen är såpass stor att jag var tvungen att slå till när jag fick syn på A Gentle Axe av R. N. Morris på akademibokhandeln för ett tag sedan. Det är den första i en serie deckare som har tagit Porfirij Petrovitj, mannen som ledde undersökning av Raskolnikovs mord, som sin huvudperson.

Det förekommer flera anspelningar på Raskolnikov och den mördade pantbelånerskan i boken, men det brott som utreds här är sju resor värre. Men en hel del känns igen. Det finns en god prostituerad, en fattig student, en del filosofi och så då samma kriminalkommissarie. Jag får erkänna att jag inte minns Brott och straff tillräckligt bra för säga om han är sig lik. A Gentle Axe är naturligtvis inget litterärt mästervärk i stil med Brott och straff, men det är underhållande och välskrivet i sin genre.

En utförligare recension finns på It’s a crime! (or a mystery…).

 

Försvunna imperier

Jag har tillslut fått sett Istjeznuvsjaja imperia (försök säga det snabbt tio gånger) eller Försvunnet Imperium. En av förra årets mest uppmärksammade ryska filmer. Jag har förgäves letat genom hela Petersburg efter denna film, men så i förra veckan sprang jag på den i Kiev. Allt detta letande hade skruvat upp mina förväntningar, och därför är det inte utan att jag är en smula besviken.

Filmen utspelar sig i Moskva 1973-74, i centrum står förstaårsstudetenten Sergej, vuxenblivande, vänskap och kärlek. En liten roll har det forntida imperium Sergejs morfar arkeologen ägnat sig åt. Sovjetunionen var inte det första, eller sista, som försvann. Regissören Karen Sjachnazarov ska ha sagt att filmen handlar om det som ledde till Sovjetunionens fall – vardagen. (Sofia har skrivit mer om detta.)

När jag var i Petersburg för några veckor sedan, fick jag på grund av den ryska oviljan att planera ofrivillig fritid. Jag ägnade den åt att gå och se Karen Sjachnazarovs senaste film Palata no 6 som bygger på Tjechovs pjäs med samma namn (på svenska Paviljong 6). Det imperium där den skrevs är också försvunnet, och filmen utspelar sig i dagens Ryssland.  Vi får följa hur läkaren på psykiatrikliniken långsamt försjunker i sig själv och tillslut blir patient på den klinik han förut förestod. Den tyckte jag nog var bättre, kanske för att jag inte hade några förväntningar alls.

 

Bland ukrainska nationalister

Jag är ganska nyss hemkommen från Kiev, där jag var för att delta i en konferens om minnet av andra världskriget i Ukraina. Konferensen innehöll trevliga nya bekantskaper, bra presentationer och intressanta diskussioner. Men mer än en gång önskade jag att jag var ute  i det fantastiska sensommarvädret (Kiev är en mycket vacker stad, åk dit!) istället för att sitta inne i konferensrummet och lyssna på de dumheter som sades där.

Under stora delar av konferensen fick man intrycket vi inte var där för att studera ”the (re)creation of hisotrical memory” utan för att  göra det! Och att det främsta sättet att göra detta är tydligen genom att  rehabilitera nazistkolloboratörer. Man fick höra det ena häpnadsväckande uttalandet efter det andra från historieprofessorer och andra dignitärer. Det är för all del en process som har starkt stöd bland landets högsta ledning, t.ex. blev Sjuchevytj utnämnd till ”Ukrainas hjälte” 2007. Visst finns det mycket i den sovjetiska historien som behöver göras upp med, men att ge dess nazianstrukna motståndare medaljer är knappast rätt sätt att göra det.

Konferensens officiella språk var ukrainska och engelska, men att döma av hur många som använde de små översättningsapparaterna så var det språk som flest hade gemensamt ryska, vilket två gäster från Moskva framträdde på. Men ryska, ett språk som en stor del av landets befolkning har som modersmål, finns inte i det officiella Ukraina. Jag som inte behärskar ukrainska fick till stor del förlita mig på simultantolkningen, vilket gjorde det betydligt svårare att hänga med. Vid flera tillfällen undrade jag om de verkligen sagt det jag trodde mig ha hört. Dessvärre fick jag det bekräftat.

Ukraina är ett land som till stor del är delat mellan ”ryska” öst och ”ukrainska” väst, som inte haft en enkel historia och är fortfarande inne i ett intensivt identitetssökande sedan självständigheten. Delar av detta gör mig rejält upprörd, resten är mest tröttsamt. Jag ska inte specialisera mig på ukrainsk historia.

 

Ring när du kommer fram

Jag brukar sucka över den det myckna planerande som omger mig. Svärföräldrar som vill ha ett detaljerat körschema för jul i augusti, seminarier som planeras ett och ett halvt år i förväg och tågbiljetter som blir hysteriskt dyra eftersom jag inte hängt på låset tre månader innan avgång. Jag har dock på sista tiden insett att jag inte är riktigt den fria och spontana själ jag föreställt mig.

I sin bok De är inte kloka de där ryssarna, skriver Anna-Lena Laurén om uttrycket ”My rezjim na meste” (tror jag det var, jag har inte boken tillgänglig), vilket betyder ungefär ”vi löser det på plats”. Jag kan inte påminna mig att jag har hört uttrycket, men mentaliteten är väldigt bekant.

”Ring när du kommer” säger alla när man hör av sig och försöker planera in alltför många aktiviteter på alltför få dagar i Ryssland (eller som nu Ukraina). Det innebär att när man väl kommer och ringer så säger de att ”mmm, vi kan nog ses på måndag. Ring då.” Det mesta ska hållas öppet in i det sista. Och jag sitter och mumlar kan vi inte bara bestämma något, så att jag vet, så att jag kan planera. Och inte minst, så jag hinner med allt, och inte går sysslolös två dagar och springer runt som en skållad råtta resten. Och så tänker jag att nästa gång någon hör av sig i september och undrar om det kanske skulle passa att ses andra helgen i maj så ska jag inte säga ett endaste ont ord om detta.