Canberras centrala axel mellan parlamentet och krigsmonumentet.

Efter 71 timmars ingående empiriska studier har jag kommit till följande slutsats: Australiens huvudstad Canberra är inte en stad, det är en park. En gigantiskt sådan. Den har vissa likheter med ett nöjesfält, men istället för karuseller har den mer högtidliga attraktioner som museum, monument och arkiv. Vissa skulle kanske säga att det är mer som ett zoo, där de märkliga politikerdjuren är den mest framträden arten i bestånden. Andra skulle kanske säga att det är politiken som är berg-och-dalbanan, det har nästan kännts så med de senaste dagarnas turer runt utsläppsrättigheter och det liberala partiets ledning.

Varje park/nöjesfält/zoo behöver också matställen, souvenirförsäljare och övernattningsmöjligheter. Därför desigande landskapsarkitekt Burely Griffin en liten del av sin park så att det skulle se ut som ett stadscentrum. Det verktyg han använde sig av allra mest i planläggandet var yta. Han var också väldigt förutseende i så motto att han redan 1912 ritade något som perfekt lämpar sig för det som skulle bli australiensarnas favorittransportmedel: bilen. (Försök inte att ta dig runt Canberra till fots.) De enorma avenyerna som binder samman attraktionerna fästs vid bergen som omger staden, och sätter en punkt allra mest i fokus – parlamentet på Capital Hill. Märkligt nog tog det extra lång tid för just denna att bli byggd, det nuvarande parlamentshuset som fullbordade Griffins park invigdes inte förrän 1988.

Parken Canberra omges av vidsträckta förorter, där bor de som måste åka in till parken varje dag. Men själva parken är naturligtvis inte designad för att bo i, det är inte parker. Canberra är främst tänkt för tillfälliga besökare. Namnet kommer från kanberra som ska vara ett lokalt aboriginskt ord för mötesplats, och ”Where the nation meets” är parkens slogan. Vissa av de tillfälliga besökarna kommer ofta och stannar ganska länge – jag tänker här främst på politikerna. Andra är mer tillfälliga, som de skolresor som federationen sponsrar under förutsättning att barnen besöker minst tre av samväldets (det australiensiska alltså, Australien är en federation med 6 delstater och 2 territorier) många attraktioner i parken. Ett populärt val är Australian War Memorial, som tar emot 700-1500 skolbarn per dag.

Canberra är en riktigt fin park, storslagen med pampiga byggnader, många (gulbruna) grönområden en konstgjord sjö med svarata svanar och massor av papegojor. Det enda som egentligen saknas är spunnet socker och popcorn.

Ett av mina starkaste minnen från min termin som utbytesstudent i Perth för ett antal år sedan var att det aldrig var någon som pratade om vädret. Till skillnad från i Sverige, där vädret är det ständiga samtalsämnet. Men i Perth var det väl helt enkelt inte mycket att prata om. Från det att vi kom i början på februari till typ mitten på maj var vädret likadant: runt 30 grader, torr luft och sol.

I Sydney har jag däremot utvecklat en fullständig besatthet med Australian Bureau of Meteorology och deras  oflashiga hemsida där jag kollar varje prognosuppdatering. Vädret här är standigt växlande. Det är inte över 35 grader hela tiden, för värmen kulminerar, ofta i ett åskväder, så blir det runt 20 grader och småregningt någon dag innan det börjar byggas upp igen. Och i den där uppbyggnadsfasen kan man få någon dag med 25 grader och sol.

Men de där fruktansvärt varma dagarna styr hela mina tillvaro. När de kommer gäller det att vara beredd, gå upp tidigt och fly. Till universitetet, om det är en veckodag, till varsomhelst luftkonditionerat om det är helg, eller möjligtvis till stranden där det förmodligen är svalare på grund av havsbrisen. De där 35+ dagarna känner man sig fångad: kan inte vara hemma, inte vara ute. Jag kan inte tänka på något annat, tror att jag har feber, det känns som hjärnan kokar och jag längtar intensivt hem till mörkret och kylan och tänker avundssjukt på de hemma som adventspyntar och dricker glögg.

Mina bekanta här försäkrar mig att detta inte är normalt novemberväder. Det brukar vara runt 25 hela tiden säger de. Och det märkliga vädret har större konsekvenser än mitt välbefinnande. Visst kan man se att gräsmattorna gulnar i Sydney, men lite längre in i landet är det fullständig torka. Vattenflöden håller helt på att försvinna, myndigheterna måste besluta om drastiska besparingsåtgärder som drabbar många människor hårt. Och skogsbrandssäsongen har varit ovanligt intensiv ovanligt tidigt.

Fler och fler menar att Australien börjar märka av effekterna av den globala uppvärmningen. Vädret blir inte bara överlag varmare, utan mer extremt, mer oförutsägbart. Och det är väl därför passande att den stora inrikesnyheten här just nu är att det liberala (dvs konservativa) partiet befinner sig i upplösningstillstånd om huruvide de ska stödja den rödgröna regeringens förslag om utsläppsrättigheter.  Det har de lovat att göra, partiledaren tänker stå fast vid sitt ord, men deras ganska stora grupp av klimatskeptiker revolterar. Politikersåpan lär fortsätta in i nästa vecka, och då kan jag följa den på plats i huvudstaden. I eftermiddag åker jag till Canberra och BOM förutspår för de närmsta dagarna 20 grader, mulet och kanske lite regn. Hurra!

Chinatown har väl de flesta hört talas om, och sådana finns ju lite här och var. Så även i Sydney. Segregering är också ett tema som är välkänt från den svenska debatten. Men den grad till vilken Sydneys alla förorter har sin egen etniska prägel fascinerar mig. ”Min” förort, fick jag veta första dagen när jag kom hit, är dominerad av portugiser och vietnameser. Fast jag är rätt säker på att den högljudda familjen i huset bredvid pratar arabiska, så det är gissningsvis inte heltäckande. Jag började inse omfattningen av fenomenet när våra australiensiska kollegor på en middag efter ett av seminarierna skulle guida oss till bra restauranger. Då började uppräkningen ”Newtown is great for thai, Leichhart for italian” osv osv.

I går skulle det ätas indiskt. Då beger man sig tydligen bäst till Harris park. Harris park är en förort till Parramatta (som administrativt är en egen stad men i praktiken en förort till Sydney.) Det ser ut som ungefär alla andra förorter i den här stan, dvs en- och tvåvåningshus i mestadels tegel och en gata med butikslängor. Men som utlovat, det vimlade av indiska restauranger, snabbmatsställen och matbutiker. Det enda som bröt mot mönstret var en kinesisk restaurang som såg misstänkt ”chindian” ut. Jag kunde glädja mig åt ställen som var 100% vegetarian, och sådana som hade både ”veg” och ”non-veg” på menyn, och insåg, inte för första gången, att matmässigt har jag intresserat mig för helt fel del av världen…

Det är just nu 37,1 grader meddelar Sydney Morning Herald. Jag har ingen termometer, men jag tror dem. Svetten rinner om mig när jag sitter så stilla jag kan på uteplatsen och desperat väntar på att den utlovade sydliga vinden ska börja blåsa in svalare luft.  New South Wales är på god väg mot sin varmaste November någonsin, och runt om i delstaten härjar just nu 140 skogsbränder.

Klockan är över åtta, solen har gått ner och jag vill inte ens tänka på vad temperaturen kan ha varit mitt på dagen. Då hade jag tagit min tillflykt till Art Gallery of New South Wales. Konstmuseet var något av ett kylskåp, och även om det var en befrielse när jag klev in genom dörrarna så dröjde det inte länge innan jag började önska att jag tagit med en yttertröja. Det är så lätt att glömma de varma kläderna när luften är kroppstempererad runt omkring en bara…

Efter att ha kostaterat att att eukalyptusar gav en tvist det annars ganska standardeuropeiska pre-impressionistiska landskapsmåleriet, fördjupat mig i olika barkmålningtekniker från Arnhemland, fascinerats av hur vackert Sydney såg ut på tavlorna från början/mitten av 1900-talet och handlat vykort i museibutiken vågade jag mig ut igen. Där var det om möjligt ännu varmare än förut, det fanns inte en tillstymmelse till svalka i brisen och det kändes mest som att det var en hårtork som rufsade om i kalufsen. Jag fortsatte därför min luftkonditioneringssafari med Museum of Sydney där jag tittade så noga på alla föremål som jag inte gjort sedan mitt besök på Kon-tiki museet i Oslo 1988, vilket mina föräldrar fortfarande minns med viss fasa. Åter förundrades jag över de historiska bilderna på Sydneys centrum och undrade hur det är möjligt att förstöra en stadskärna så totalt. Klarakvarteren i Stockholm framstår nästan som varsamt renoverade i jämförelse. Sedan hittade jag en fantastisk utställning med fotografier från små samhällen på den australiensiska landsbyggden och fastnade framför en film om fotografen och projektet ända tills det kom en vakt och vänligt förklarade att museet skulle stänga.

Ute på gatan igen trodde jag mig känna att det var lite svalare, klockan var ju var över 5 och det värsta borde vara över. Jag hoppade på en luftkonditionerad buss och åkte i 45 kalla minuter hem. Big mistake. När jag steg av bussen kändes det som att jag klev rakt in en sådan där handtorkare som brukar finnas på offentliga toaletter (fast med mer stillastående luft), jag insåg att jag kanske blivit lurad av havsbrisen i centrum, ropat hej långt innan jag kommit över ån och borde stannat i air-conland i några timmar till.

Det utlovade åskvädret har dock ännu inte synts till, och jag hoppas innerligt att den kalla luften från söder är på väg ändå. Min hjärna känns som potatismos, hur kan någon tänka i sånt här väder?

I kväll har jag besökt en australiensisk institution: RSL, närmre bestämt dess lokalavdelning i Caterbury Hurlstone park. RSL är Returned and Services League of Australia, en organisation som bildades under slutet av första världskriget för att stödja hemkomna soldater och familjerna till de soldater som inte kom hem. RSL är bland annat involverade i friandet av Remembrance Day, i försäljningen av poppies och är en ganska betydande politisk kraft (som föga fårvånande går åt det konservativa hållet). Det finns runt 1500 RSL klubbar över hela Australien, och min värd försäkrade mig att den klubb vi var på väg till var ganska liten.

Om detta var litet, är jag inte säker på att jag vill se en stor. Stället var enormt, och förde allra mest tankarna till en finlandsfärja – minus hav och plus militärmemorabilia. Bredvid ingången finns en minnesmärkesfontän, speciellt dedikerad till Bert Crook (som enligt Register of War Memorials in New South Wales var klubbens sekreterare när den bildades). Det fanns också diverse krigsparafenalia och inne i entrén ett utställningsskåp med främst medaljer.

Man fick börja med att registrera sig i receptionen. Man måste nämligen vara medlem eller gäst till en medlem för att komma in (men man måste inte vara soldat för att bli medlem). Innanför receptionen beredde ett enormt landskap av stolar ut sig och det fanns några olika matserveringar och barer. Dessa krympte dock i jämförelse med det hav av spelautomater som upptog större delen av entrévåningen. ”Poker machines” är RSL:s största inkomstkälla, och vinsten används till de välgörenhetsprojekt man har. En trappa ner fanns en kinesisk restaurang, ett gym (!) och ytterligare någon bar. Och överallt fanns juldekorationer och plastgranar. Vi satt i caféet som hade en pasta/pizza/diverse-meny i 15 dollarsklassen. En bit bort fanns en fönstervägg som öppnade sig mot Sydney (men eftersom de typ inte har gatubelysning här så är kvällsvyer över stan inte särskilt imponerande) vilken ytterligare förstärkte färjeintrycket.

Det var en mycket lugn kväll på RSL. ”Ska ni beställa mat? Bra, då får vi något att göra” sa tjejen i kassan. ”Jag trodde det skulle vara mycket folk, det har ju varit så varmt idag” svarade min värd som är uppväxt i England och verkar ha en ganska låg tröskel för jättevarmt. Hans främsta skäl för att gå till RSL är nämligen att det är luftkonditionerat. Det är synd att vi är lite sent ute sa han på vägen dit, det är nämligen så att klockan halv sju varje kväll så dämpar de belysningen, alla ställer sig upp och så reciterar någon odet till de stupade soldterna. ”Jag tror du skulle tycka det var intressant”. Det tror jag med, så det får nog bli fler besök på RSL. Och då ska jag välja något annat än den väl ostindränkta pizzan.

När jag plockade fram plånboken för att betala tidningen som jag just lagt upp på disken insåg jag till min förfäran att jag bara hade en 50 dollarsedel att betala mitt 1,40 dollarinköp med. Jag började stamma fram en ursäkt eftersom jag förväntade mig att kassörskan skulle ge mig onda blickar, vägra att låta mig handla eller åtminstone undra om jag inte hade något mindre. Men hon tog emot sedeln utan att blinka, räknade fram min växel och gav mig den och tidningen tillsammans med ett ”have a nice day”. Och jag insåg att jag just uppfyllt minst en punkt på någon ”signs you’ve lived in Russia too long” lista…

Remembrance Day i Sydney 2009

I dag har Australien högtidlighållit Remembrance Day. Den 11/11 klockan 11 (1918) var tidpunkten så vapenstilleståndet i första världskriget trädde i kraft och kanonerna tystnade på västfronten. Sedan dess har detta klockslag högtidlighållits med två tysta minuter och kallades Armistice Day. Efter andra världskriget döptes det om till Remembrance Day för att inkludera även de som stupat i detta krig och numera hedras alla som dött i väpnade konflikter. Britterna flyttade för övrigt vid något tillfälle det hela till söndagen närmast den 11 november och kallar det för Remembrance Sunday. Hur det firades i år kunde man läsa om i DN häromdagen.

Inför och under Remembrance Day säljs det ”poppies” för att samla in pengar till de som har skadats av krig (det vill säga det egna landets soldater, jag tror inte övriga offer får så stor del av de pengarna). Dessa vallmoinspirerade utsmyckningar kommer i ett antal olika utföranden och prisklasser. Jag köpte en tygblomma av en säljtrio i sjömanskläder strax innan ceremonin skulle börja. I ett anfall av dåligt samvete över  att jag var där för att titta på spektaklet snarare än för att hedra de döda köpte jag en tygblomma för 5 dollar, istället för den billigaste för 2. Poppies säljer man även i Storbrittanien och säkert på många andra ställen, förmodligen inspirerade av vallmofält på västfronten. I Australien har de sålts sedan 1921. Programbladet beskriver dem såhär:

Poppies are a practical expression of assistance to those who need it. Above all, the symbolise a universal salute to those who have sacrificed their lives and allow for reflection on our history.

I Sydeny sker högtidlighållande vid cenotafiet ( cenotafium är en tom grav) på Martin Place. Där hade det samlats ett stort antal människor idag på förmiddagen: några innanför avspärrningar, övrigt löst folk stående utanför. Vad som var kriteriet för äran att få vara innanför staketet lyckades jag inte utröna. Ordningen gjorde dock att min sikt var en smula skymd. En lång rad företrädare, med New South Wales guvernör i spetsen följd av andra politiska representanter, utländska ambassader och skolor, lade ner kransar vi minnesmärket. Man reciterade ”the ode” där de församlade mumlade med och repeterade de två sista raderna högt.

They shall grow not old, as we that are left grow old:

Age shall not weary them, nor the years condemn.

At the going down of the sun and in the morning

We will remember them.

LEST WE FORGET

Så slog klockorna 11 och den tysta minuten inleddes. I programet var det indikerat att vi skulle ägna oss åt ”thought and reflections during silence” och det fanns också förslag på en bön man kunde be i enskildhet. Sedan åkte flaggorna (Storbrittaniens och Australiens) i topp. Efter detta hölls tal, sjöns en psalm, en militärkaplan ledde en bön innan det rundades av med den australiska nationalsången. När jag trodde att det hela var slut så kom, av någon anledning som jag inte riktigt förstod, en stor fransk delegation med fanborg och krans och nationalsång och gjorde en egen uppvaktning innan guvernör Spigelman högtidligt lämnade ceremonin och vi vanliga dödliga släpptes fram till cenotafiet. Jag tittade på blommorna och försökte ducka journalisternas kameror, mikrofoner och anteckningsblock som plötsligt tycktes vara överallt och smet iväg till Anzac-monumentet som precis öppnats efter ett års renoveringsarbete.

Med tanke på den talmystik som verkar ha varit inblandad i valet av tidpunkt kan man förresten kanske tänka sig att firandet om två år blir något alldeles extra.

Universitet som jag är gäst vid ligger lite överallt i vad de kallar ”Greater Western Sydney region”. Det har inte mindre än 6 campus! Och jag som tycker att tvåcampuslösningen på hemmaplan är illa nog… Det campus som jag ska ta mig till ligger i Parramatta, eller ja det ligger faktiskt i Rydalmere lite utanför Parramatta. En gång i tiden var Parramatta en egen stad, men nu har det uppslukas av Sydneys ”suburban sprawl” som allt mer expanderar västerut. Univeristetet kan jämföras med Södertörns högskola som ju ligger i Stockholms södra utkanter. Dit tar jag en snabb och smidig buss från Högdalen. Att ta sig Parramatta är däremot ett helt litet äventyr.

Det finns fyra huvudsakliga transportmedel: bil, buss, färja och tåg (eller en kombination av dessa). Bil som ju är australiensarnas favoritfärdmedel tar ca 35 minuter. Hyfsat snabb är också färjan (katamaran) som går längs Parramatta river och Sydney Harbour och lägger till vid operahuset. Det finns dock några krux: ska man åka in till Parramatta måste man ha koll på tidvattennivåerna, vid lågvatten riskerar färjorna att köra fast i gyttjan i den ganska grunda Parramatta river. Kollegorna här hävdar också bestämt att man inte kan gå till piren i Rydalmere, men jag har rekat så det tror jag inte på. Däremot är det ca 20 minuters inte särskilt trevlig promenad genom ett industriområde. Och när färjan lagt till vid Circular Quay ska man hoppa på buss 428 för en 45 minuters åktur till.

Äntligen!

Ska man ta sig med buss tar man först nummer 445 i 30 minuter, väntar sedan upp till 30 minuter innan man kan gå på buss L20 och åka en timme till. Återstår tåg, vilket verkar vara det mest lovande alternativet. Eftersom jag inte bor så nära tåget får jag börja med att gå i ca 25 minuter till stationen Lewisham. Sedan tar jag inner western line några stationer västerut innan jag kan hoppa på tåget mot Penrith. Det går förresten förbi Lewisham men stannar inte där. (Det verkar för övrigt vara så att alla tåg stannar på ett godtyckligt urval av de stationer som det passerar, olika varje gång. Därför måste man i högtalaren ropa ut vilka stationer just det här tåget stannar på.) Det tåget åker man antingen med till Parramatta och tar sedan en buss till campus eller så går man av vid Clyde och byter till ett annat tåg som går till Rydalmere. Det tåget går bara en gång i timmen, så det gäller att ha koll på tidtabellen. Det hade jag inte i morse och blev sittande i 55 minuter i Clyde. Man kan tillbringa 55 minuter på ett roligare ställe.

Men om man hittar den optimala anslutningen kan man faktiskt ta sig Lewisham-Rydalmere på 48 minuter! Tåget går utmed campus, jag kan vinka till byggnaden jag är på väg till, men det stannar dock inte förrän man passerat hela området. Och väl där finns det bara en utgång – åt andra hållet. Man måste gå runt, ut på motorvägen, över järnvägen och sedan in på campusområdet. Jag hade kunnat tänka mig att många av de potentiella användarna av tågförbindelsen var just studenter på väg till campus. Det hade uppenbarligen inte de som planerade järnvägen tänkt sig.

För att ytterligare förvirra saken har de olika alternativen olika pris. Om man åker buss och/eller färja kan man köpa ett grönt veckokort (det finns inte månadskort) för 46 aussiedollar. Om man tar tåget till Parramatta och sedan en buss så får man skaffa sig ett gult veckokort (50 dollar) och om man vill åka tåg hela vägen till Rydalmere så får man punga ut med 53 dollar för ett rosa veckokort.

Inget av resealternativen verkar för övrigt inbegripa att färdas på Parramatta road (Great Western Highway) vilket man ju lätt skulle kunna tro, både av namnet och för att det är en stor motorväg som går från Sydney till Parramatta.

Karta på begäran: Jag befinner mig i område nummer 4, universitetet ligger på gränsen mellan Parramatta och Ryde.

Jag har haft intensiv kontakt med min bank den senaste veckan. När jag landade förra söndagen kunde jag nämligen inte ta ut pengar. Eftersom jag, som vanligt, hade begränsat med kontanter var det ytterst besvärande. C lyckades ta reda på att Nordea spärrat kortet på grund av ett misstänkt skimmningsförsök, och han lyckades även övertala Visa att häva spärren så jag kunde ta ut pengar. Sedan dess har fraud & riskmanagement och jag haft tät kontakt.

Det misstänkta skimmningsförsöket, fick jag höra av H på f&r, var de bankomatuttag som jag hade försökt göra. H förklarade att de haft problem i Asien (där jag inte använt kortet) och därför spärrat kortet när de sett uttagsförsök där. Hon föreslog på fullaste allvar att jag i fortsättningen skulle ringa till nordea om jag skulle resa utomlands (!) och noterade någonstans att jag skulle befinna mig i Australien två månader till och att bankomatuttag därifrån inte skulle betraktas som misstänkta. (Denna anteckning har det refererats till i senare samtal.)

Något irriterad på Nordeas låt oss kalla det liberala spärrpolicy och lite obekväm med tanken att det sitter någon och detaljgranskar mina korttransaktioner trodde jag mig i alla fall ha löst mina problem.

Inte då. Nästa dag hade jag fått ett mail (!) från H. som meddelade att hon tittat på mitt kort igen och sett att det fanns med ”på en lista vi fått från VISA angående förebyggande spärrar” och att jag behöver beställa ett nytt kort. (De hade inte kunnat tänka sig att skicka ett mail och berätta det här lite tidigare?) Efter att jag skrivit tillbaka för att få lite mer information, fick jag från en annan person reda på att Nordea tyvärr inte kan ge mig information om bakgrunden till att mitt kort ska spärras i ”förebyggande syfte.” Om jag skulle behöva ta ut pengar innan det nya kortet kommer, måste jag ringa f&r så att de tillfälligt kan lyfta spärren. De har öppet dygnet runt, så jag har satsat på att ringa när det är som mest mitt i natten i Sverige.

Nå, låt oss då komma till den här lilla berättelsens sensmoral: Det är dags att skrota plastkorten eftersom bankerna uppenbarligen inte klarar av att garantera säkerhet och funktionalitet. Kanske ska man överväga att be att få lönen utbetald i guld framöver och gå omkring med täljkniv och en liten våg? Ta åtminstone med kontanter på nästa resa… men det är väl tveksamt om man ska uppfylla rapportplikten mot banken.

Jag har åter stiftat bekantskap med en gammal favorit – SBS. Akronymen ska utläsas Special Broadcasting Service och är närmast Australiens motsvarighet till utbildningsradion. (Fast med reklam och en egen kanal.) SBS sänder kvalitetsfilm, mer eller mindre obskyra dokumentärer, nyheter på nästan varje språk du kan tänka dig – och fotboll! I morse var det Everton v Benfica. Det var just fotbollen som var min första bekantskap med SBS, eftersom vi befann oss i Australien under Fotbolls-VM 2002 och detta evenemang sändes nästan uteslutande i denna kanal. All reklam var på spanska eftersom det bara är invandrare och konstiga minoriteter som är intresserade av fotboll i Australien. Fast nu när Australien kvalificerat sig till VM-slutspelet för andra gången i rad är det kanske andra kanaler som blandar sig i kampen om sändningsrättigheterna.

Min absoluta favorit i SBS:s utbud är dock deras globala väderprognoser som avslutar World News: ”In Europe we can expect mostly cloudy weather, rain in the north and better chances of sun in the south. In Africa…. moving on to South America…” och så betar vi av hela världen på en dryg minut.