När jag plockade fram plånboken för att betala tidningen som jag just lagt upp på disken insåg jag till min förfäran att jag bara hade en 50 dollarsedel att betala mitt 1,40 dollarinköp med. Jag började stamma fram en ursäkt eftersom jag förväntade mig att kassörskan skulle ge mig onda blickar, vägra att låta mig handla eller åtminstone undra om jag inte hade något mindre. Men hon tog emot sedeln utan att blinka, räknade fram min växel och gav mig den och tidningen tillsammans med ett ”have a nice day”. Och jag insåg att jag just uppfyllt minst en punkt på någon ”signs you’ve lived in Russia too long” lista…

Remembrance Day i Sydney 2009

I dag har Australien högtidlighållit Remembrance Day. Den 11/11 klockan 11 (1918) var tidpunkten så vapenstilleståndet i första världskriget trädde i kraft och kanonerna tystnade på västfronten. Sedan dess har detta klockslag högtidlighållits med två tysta minuter och kallades Armistice Day. Efter andra världskriget döptes det om till Remembrance Day för att inkludera även de som stupat i detta krig och numera hedras alla som dött i väpnade konflikter. Britterna flyttade för övrigt vid något tillfälle det hela till söndagen närmast den 11 november och kallar det för Remembrance Sunday. Hur det firades i år kunde man läsa om i DN häromdagen.

Inför och under Remembrance Day säljs det ”poppies” för att samla in pengar till de som har skadats av krig (det vill säga det egna landets soldater, jag tror inte övriga offer får så stor del av de pengarna). Dessa vallmoinspirerade utsmyckningar kommer i ett antal olika utföranden och prisklasser. Jag köpte en tygblomma av en säljtrio i sjömanskläder strax innan ceremonin skulle börja. I ett anfall av dåligt samvete över  att jag var där för att titta på spektaklet snarare än för att hedra de döda köpte jag en tygblomma för 5 dollar, istället för den billigaste för 2. Poppies säljer man även i Storbrittanien och säkert på många andra ställen, förmodligen inspirerade av vallmofält på västfronten. I Australien har de sålts sedan 1921. Programbladet beskriver dem såhär:

Poppies are a practical expression of assistance to those who need it. Above all, the symbolise a universal salute to those who have sacrificed their lives and allow for reflection on our history.

I Sydeny sker högtidlighållande vid cenotafiet ( cenotafium är en tom grav) på Martin Place. Där hade det samlats ett stort antal människor idag på förmiddagen: några innanför avspärrningar, övrigt löst folk stående utanför. Vad som var kriteriet för äran att få vara innanför staketet lyckades jag inte utröna. Ordningen gjorde dock att min sikt var en smula skymd. En lång rad företrädare, med New South Wales guvernör i spetsen följd av andra politiska representanter, utländska ambassader och skolor, lade ner kransar vi minnesmärket. Man reciterade ”the ode” där de församlade mumlade med och repeterade de två sista raderna högt.

They shall grow not old, as we that are left grow old:

Age shall not weary them, nor the years condemn.

At the going down of the sun and in the morning

We will remember them.

LEST WE FORGET

Så slog klockorna 11 och den tysta minuten inleddes. I programet var det indikerat att vi skulle ägna oss åt ”thought and reflections during silence” och det fanns också förslag på en bön man kunde be i enskildhet. Sedan åkte flaggorna (Storbrittaniens och Australiens) i topp. Efter detta hölls tal, sjöns en psalm, en militärkaplan ledde en bön innan det rundades av med den australiska nationalsången. När jag trodde att det hela var slut så kom, av någon anledning som jag inte riktigt förstod, en stor fransk delegation med fanborg och krans och nationalsång och gjorde en egen uppvaktning innan guvernör Spigelman högtidligt lämnade ceremonin och vi vanliga dödliga släpptes fram till cenotafiet. Jag tittade på blommorna och försökte ducka journalisternas kameror, mikrofoner och anteckningsblock som plötsligt tycktes vara överallt och smet iväg till Anzac-monumentet som precis öppnats efter ett års renoveringsarbete.

Med tanke på den talmystik som verkar ha varit inblandad i valet av tidpunkt kan man förresten kanske tänka sig att firandet om två år blir något alldeles extra.

Universitet som jag är gäst vid ligger lite överallt i vad de kallar ”Greater Western Sydney region”. Det har inte mindre än 6 campus! Och jag som tycker att tvåcampuslösningen på hemmaplan är illa nog… Det campus som jag ska ta mig till ligger i Parramatta, eller ja det ligger faktiskt i Rydalmere lite utanför Parramatta. En gång i tiden var Parramatta en egen stad, men nu har det uppslukas av Sydneys ”suburban sprawl” som allt mer expanderar västerut. Univeristetet kan jämföras med Södertörns högskola som ju ligger i Stockholms södra utkanter. Dit tar jag en snabb och smidig buss från Högdalen. Att ta sig Parramatta är däremot ett helt litet äventyr.

Det finns fyra huvudsakliga transportmedel: bil, buss, färja och tåg (eller en kombination av dessa). Bil som ju är australiensarnas favoritfärdmedel tar ca 35 minuter. Hyfsat snabb är också färjan (katamaran) som går längs Parramatta river och Sydney Harbour och lägger till vid operahuset. Det finns dock några krux: ska man åka in till Parramatta måste man ha koll på tidvattennivåerna, vid lågvatten riskerar färjorna att köra fast i gyttjan i den ganska grunda Parramatta river. Kollegorna här hävdar också bestämt att man inte kan gå till piren i Rydalmere, men jag har rekat så det tror jag inte på. Däremot är det ca 20 minuters inte särskilt trevlig promenad genom ett industriområde. Och när färjan lagt till vid Circular Quay ska man hoppa på buss 428 för en 45 minuters åktur till.

Äntligen!

Ska man ta sig med buss tar man först nummer 445 i 30 minuter, väntar sedan upp till 30 minuter innan man kan gå på buss L20 och åka en timme till. Återstår tåg, vilket verkar vara det mest lovande alternativet. Eftersom jag inte bor så nära tåget får jag börja med att gå i ca 25 minuter till stationen Lewisham. Sedan tar jag inner western line några stationer västerut innan jag kan hoppa på tåget mot Penrith. Det går förresten förbi Lewisham men stannar inte där. (Det verkar för övrigt vara så att alla tåg stannar på ett godtyckligt urval av de stationer som det passerar, olika varje gång. Därför måste man i högtalaren ropa ut vilka stationer just det här tåget stannar på.) Det tåget åker man antingen med till Parramatta och tar sedan en buss till campus eller så går man av vid Clyde och byter till ett annat tåg som går till Rydalmere. Det tåget går bara en gång i timmen, så det gäller att ha koll på tidtabellen. Det hade jag inte i morse och blev sittande i 55 minuter i Clyde. Man kan tillbringa 55 minuter på ett roligare ställe.

Men om man hittar den optimala anslutningen kan man faktiskt ta sig Lewisham-Rydalmere på 48 minuter! Tåget går utmed campus, jag kan vinka till byggnaden jag är på väg till, men det stannar dock inte förrän man passerat hela området. Och väl där finns det bara en utgång – åt andra hållet. Man måste gå runt, ut på motorvägen, över järnvägen och sedan in på campusområdet. Jag hade kunnat tänka mig att många av de potentiella användarna av tågförbindelsen var just studenter på väg till campus. Det hade uppenbarligen inte de som planerade järnvägen tänkt sig.

För att ytterligare förvirra saken har de olika alternativen olika pris. Om man åker buss och/eller färja kan man köpa ett grönt veckokort (det finns inte månadskort) för 46 aussiedollar. Om man tar tåget till Parramatta och sedan en buss så får man skaffa sig ett gult veckokort (50 dollar) och om man vill åka tåg hela vägen till Rydalmere så får man punga ut med 53 dollar för ett rosa veckokort.

Inget av resealternativen verkar för övrigt inbegripa att färdas på Parramatta road (Great Western Highway) vilket man ju lätt skulle kunna tro, både av namnet och för att det är en stor motorväg som går från Sydney till Parramatta.

Karta på begäran: Jag befinner mig i område nummer 4, universitetet ligger på gränsen mellan Parramatta och Ryde.

Jag har haft intensiv kontakt med min bank den senaste veckan. När jag landade förra söndagen kunde jag nämligen inte ta ut pengar. Eftersom jag, som vanligt, hade begränsat med kontanter var det ytterst besvärande. C lyckades ta reda på att Nordea spärrat kortet på grund av ett misstänkt skimmningsförsök, och han lyckades även övertala Visa att häva spärren så jag kunde ta ut pengar. Sedan dess har fraud & riskmanagement och jag haft tät kontakt.

Det misstänkta skimmningsförsöket, fick jag höra av H på f&r, var de bankomatuttag som jag hade försökt göra. H förklarade att de haft problem i Asien (där jag inte använt kortet) och därför spärrat kortet när de sett uttagsförsök där. Hon föreslog på fullaste allvar att jag i fortsättningen skulle ringa till nordea om jag skulle resa utomlands (!) och noterade någonstans att jag skulle befinna mig i Australien två månader till och att bankomatuttag därifrån inte skulle betraktas som misstänkta. (Denna anteckning har det refererats till i senare samtal.)

Något irriterad på Nordeas låt oss kalla det liberala spärrpolicy och lite obekväm med tanken att det sitter någon och detaljgranskar mina korttransaktioner trodde jag mig i alla fall ha löst mina problem.

Inte då. Nästa dag hade jag fått ett mail (!) från H. som meddelade att hon tittat på mitt kort igen och sett att det fanns med ”på en lista vi fått från VISA angående förebyggande spärrar” och att jag behöver beställa ett nytt kort. (De hade inte kunnat tänka sig att skicka ett mail och berätta det här lite tidigare?) Efter att jag skrivit tillbaka för att få lite mer information, fick jag från en annan person reda på att Nordea tyvärr inte kan ge mig information om bakgrunden till att mitt kort ska spärras i ”förebyggande syfte.” Om jag skulle behöva ta ut pengar innan det nya kortet kommer, måste jag ringa f&r så att de tillfälligt kan lyfta spärren. De har öppet dygnet runt, så jag har satsat på att ringa när det är som mest mitt i natten i Sverige.

Nå, låt oss då komma till den här lilla berättelsens sensmoral: Det är dags att skrota plastkorten eftersom bankerna uppenbarligen inte klarar av att garantera säkerhet och funktionalitet. Kanske ska man överväga att be att få lönen utbetald i guld framöver och gå omkring med täljkniv och en liten våg? Ta åtminstone med kontanter på nästa resa… men det är väl tveksamt om man ska uppfylla rapportplikten mot banken.

Jag har åter stiftat bekantskap med en gammal favorit – SBS. Akronymen ska utläsas Special Broadcasting Service och är närmast Australiens motsvarighet till utbildningsradion. (Fast med reklam och en egen kanal.) SBS sänder kvalitetsfilm, mer eller mindre obskyra dokumentärer, nyheter på nästan varje språk du kan tänka dig – och fotboll! I morse var det Everton v Benfica. Det var just fotbollen som var min första bekantskap med SBS, eftersom vi befann oss i Australien under Fotbolls-VM 2002 och detta evenemang sändes nästan uteslutande i denna kanal. All reklam var på spanska eftersom det bara är invandrare och konstiga minoriteter som är intresserade av fotboll i Australien. Fast nu när Australien kvalificerat sig till VM-slutspelet för andra gången i rad är det kanske andra kanaler som blandar sig i kampen om sändningsrättigheterna.

Min absoluta favorit i SBS:s utbud är dock deras globala väderprognoser som avslutar World News: ”In Europe we can expect mostly cloudy weather, rain in the north and better chances of sun in the south. In Africa…. moving on to South America…” och så betar vi av hela världen på en dryg minut.

I lördags, när jag satt på ett plan mot Asien eller drällde runt på flygplatsen i Malaysia, eller kanske när jag redan var på nästa plan till Sydney, dog Claude Lévi-Strauss. Han hade åldern inne, i slutet på november skulle han fyllt 101 år (jag skrev lite om hans 100-årsdag här). Jag hoppas det har kommit in åtminstone någon liten notis om detta på tidningarnas kultursidor, för det är en av 1900-talets verkliga intellektuella giganter det handlar om. Jag är dock för närvarande extremt ouppdaterad på kultursidor, och fick nyheten via en mailinglista som jag prenumererar på. I denna dödsruna  kunde man bland annat läsa följande:

Though bound to Paris, Lévi-Strauss preferred to live in Burgundy. ”I
like trees, I like plants, I like animals,” he explained. ”But I am
not very fond of humans.”

Det känns passande på något sätt för den kanske enda antropolog som gjort karriär utan fältarbete.

Inte från den snyggaste vinkeln

Det är något ganska märkligt med att se något så ikoniskt som Sydneys operahus på riktigt. Jag har sett det på så många bilder att nästan är svårt att tro att det faktiskt finns på jordens yta och inte bara på vykort. Men det gör det alltså. Och på nära håll ser det inte alls så där intensivt vitt och vackert ut som det gör på alla de där bilderna över Sydney harbour. Så därför tänkte jag bjuda på en ful bild på operahuset. Hoppas ni uppskattar den!

Husets bruna fot känns precis så mycket sjuttiotal som man kan tänka sig på en byggnad från 1973 och dominerar intrycket mer än de vita svävande seglen, som för övrigt ser ännu smutsgulare ut än vad bilden visar. Jag känner för ett ögonbick förståelse över att arkitekt Utzon inte var så nöjd. Fast det var tydligen mest interiörern som tillslut fick honom att ta sin hand från bygget, och även om det ska ha kommit till någon försoning på senare år så har han enligt min guidebok aldrig sett sitt operahus på riktigt. Kanske lika bra det, för det är snyggare på kort.

… som jag tror skulle uppskatta de blått blommande jakarandaträden i Sydney.

Melbourne Cup i seminarierummet

Efter två trötta och lätt förvirrade dagar började så allvaret här i Sydney igår med seminarium där vi och några av våra värdar skulle presentera sin forskning. Det var, fick vi lära oss, ingen vanlig dag igår. Det var första tisdagen i november. Och första tisdagen i november betyder Melbourne Cup!

Melbourne Cup, ”the race that stops a nation”, är alltså inte vilken galopptävling som helst. Det är ”the longest, richest and most coveted race” i Australien. Det går över 2 mile (numera metriskt anpassat till 3200 meter) och har löpts sedan 1861. Loppet är ett så kallat bona fide handicap vilket innebär att de bästa hästarna får bära mer vikt. Det är det lopp det spelas absolut mest på i Australien, och det är många som bara satsar en gång om året på just det här loppet.

Första tisdagen i november är till och med en helgdag i vissa delar av landet. Under andra världskriget skickades en film av loppet till fronten på mindre än ett dygn och de australiensiska soldaterna fick höra att ”this is what you’re fighting for” (huruvida det verkligen höjde deras stridsmoral framgick dock inte….)

Och även om inte en av våra värdar hållt en 15 minuters föreläsning om ”the national cultural significance of the Melbourne Cup horse race” så hade de tröga svenskarna förstått att något var på gång utifrån all reklam för tävlingen och för-, efter- och runtomkring fester som vi sett. För att inte tala om alla uppklädda damer med lustiga hattar som traskade runt i stan, och då är vi ändå 100 mil eller så från Melbourne…

Så, vårt seminarium avbröts alltså för storbildsprojecering av galopp. Seminarierummet  fylldes av massor av folk som kom utsmygande ur sin hålor för att se loppet. Plötsligt hade jag ett glas champagne i handen och fick veta att det hade ordnats ett ”sweep” där alla deltagare hade fått varsinn häst, jag hade uppenbarligen satsat på nr 20 Daffodil. Någon minut senare var det hela över, segrade gjorde nr 21 Shocking och utan att riktigt ha insett ”the national cultural singnificance” av det hela så återgick vi till det akademiska seminariet.

I morgon åker jag till Sydney för att jobba ett tag. Jag är en del av ett utbyte min institution har med University of Western Sydney. Därför kommer det inte handla så mycket om Ryssland här framöver, men den som till äventyrs är intresserad av att höra om mina öden och äventyr på andra sidan jorden kan fortsätta läsa.