SJ borde inse att när hela Stockholm C står stilla på grund av ”elfel” och tågen försenas timvis, så drar de ett löjets skimmer över sig själva när de på informationsskylten på spåret, även en dryg timme efter ordinarie avgångstid, fortsätter att rulla följande text: ”SJ förbättrar punktligheten och stänger dörrarna 30 sek. innan tågets avgångstid.” Det känns som de silar mygg och sväljer kameler.

Det var med växande fasa som jag för någon vecka sedan läste den långa artikeln om plast i första numret av tidskriften Filter. Ni har kanske sett det, det är svart med en gul badanka på omslaget. (Jo, det kom ut redan i våras men jag är inte så snabb.) Ankan som ser ack så oskyldig ut presenteras som din värsta fiende. Reportaget börjar med en berättelse om en seglare som i Stilla havets subtropiska virvel stöter på vad som bäst kan beskrivas som en flytande soptipp – hundratals kilometer med plastskräp som guppar på havsytan. Man kommer att tänka på det gamla barnprogramet, ”ingeting försvinner, allt finns kvar”. Reportaget forstsätter i samma stil: delar av havet innehåller 6 gånger mer platfragment än plankton, det är sköldpaddor som formas till timglas när de fastnar i plast och inte minst djur som dör av plastkonsumtion. (När jag hälsade på en kompis i Dehli för några år sedan satt det uppe affischer på hennes studenthem med fina dikter om vilken skada plastpåsarna gjorde, särskilt för kossorna som åt dem: ”Say NO to platic bags” var budskapet.) I reportaget varnar forskaren Frederick vom Saal för det som gett stora rubriker här i höst: nappflaskor som avger gifter. Själv är han så skrämd av sina forskningsresultat att han undviker all mat som förvarats i plast.

Jag sköjer ur mina flaskor och lämnar dem snällt i plaståtervinningen, men vad händer sen? Återvinning av plast är klurigt: eftersom plast smälter vid låga temperaturer är det inte möjligt att hetta upp den så mycket att man får bort smuts och andra rester. För att få en ny förpackning av en gammal krävs att man tillsätter ett nytt lager plast. Blir mina flaskor fleece? Kanske en potentiell guldgruva för framtidens arkeologer i så fall. I dag är ju fynd av textilier en raritet, men av sådana är gjorda i plastmaterial lär det väl finnas massor kvar.

Jag är mottaglig för den här sorters texter, och även om jag inte har gått så långt som till plastbojkott så har jag börjat fundera över plastens plats i mitt liv. Den är förfärande stor. Försök gå in i en mataffär och handla middagsmaten utan att få med dig en plastförpackning. Eller ens få med dig mer än någon enstaka ingrediens som inte är förpackad i plast. (Även de grönsaker som säljs i lösvikt förväntas du själv stoppa i en plastpåse.) Hur skulle man få med sig matlådan till jobbet utan en burk i plast? Vad skulle man förvara schampot i? Vad är datorn till stor del gjord av? Bunken jag rör i hop degen i, pennan jag antecknar med, fickorna jag stoppar mina papper i, den illgröna ikea-pläden, strumpbyxorna… plast, plast, plast. Även om man inte är domedagslagd, så blir det en jävla massa plast på en dag.

Återkomsten till Norrköping har visat sig vara en ljudlig upplevelse. Min arbetsplats är belägen i en tidigare textilfabrik på en ö i en kraftverksdamm, och på en av broarna som leder fram till denna pågår just nu installationen Sound machine av Esther Shalev-Gerz som återskapar ljudet från textilmaskinerna. (Hos Norrköpings konstmuseum kan man läsa mer om utställningen och ladda ner ljudet…)

Inte nog med detta: på andra sidan huset har vi en alldeles riktig och okonstnärlig sound machine. Det pågår något slags reparationsarbete på dammens vattenfall och jag förstår inte riktigt vad de gör, men det låter alldeles enormt mycket.

Jag jobbar hemma idag, eller är det läge att beskriva det som ”jobbar hemma”? Det är inte ens sport på tv, men det närmsta jag kommit jobb idag är att slänga in två maskiner med tvätt, och hängt den ena. Jo, jag har ju läst dagens hittills enda mail också. Den bristande effektiviteten må kanske vara förlåten när det snart är påsk, om det inte var för att jag har en ansökan om internationaliseringsmedel som måste in idag. Men när jag tillslut lyckats förmå mig att ladda hem dokumentet har det helt plötsligt blivit i ett gotisktinspirerat typsnitt. (Konvertering pc–mac är ett kapitel för sig.) Det är visserligen lätt åtgärdat, men jag tar det som ett tecken på att jag ska ta i tu med disken först…

Det byggs nytt alldeles bredvid mitt hus. Det borras, och sågas och körs med maskiner och brötas och låter alldeles förfärligt. De har hållit på så här en dryg månad nu och det lär väl fortsätta ett tag till. Det är naturligtvis bra att det byggs. Hyreslägenheter är det till på köpet. ”Men måste de bygga just här” finns det en liten egoistisk röst inuti mig som säger. För mig innebär byggandet bara oljud. Och jag lär inte få flytta in i de nybyggda lägenheterna när mitt andrahandskontrakt går ut.

När Stockholms bostadsmarknad gör mig desperat, brukar jag trösta mig med att det är värre på annat håll. (Nu tänker jag inte på folk som bor i skjul i kåkstäder, utan de som har det lagom mycket värre.)

”Lägenheter”, brukade min värdinna i S:t Petersburg säga, ”det är det ständiga problemet.” Hon hade bott i den centralt belägna lägenheten i hela sitt liv. När kommunismen föll hade hon fått äganderätten till den. Lägenheten var stor med ryska mått mätt. Det var därför hon tog in utländska studenter. Men de åttio kvadraten bestod bara av två rum och kök och en oproportionerligt stor korridorer. Och hon var bekymrad för framtiden. Hur skulle det bli om dottern skaffade familj? Hon ville inte som så många ryska äldre bo inneboende hos sina barn.

Enda sättet för dottern att få en egen lägenhet var att den nuvarande såldes och att de skaffade två mindre i förorten. Förortens små, trånga och dåligt byggda lägenheter var dock föga lockande. ”Kan hon inte hyra en lägenhet” undrade jag naivt. Nej, något utbud av hyreslägenheter fanns egentligen inte. De som fanns var mest inriktade på utlänningar och hysteriskt dyra. Låna pengar för att köpa då? Nu såg hon ännu mer frågande ut. Jag försökte förklara hur det går till i Sverige när folk köper lägenheter. Men nej, så kan man inte göra i Ryssland sa hon.

Och jag prisade i tysthet den svenska hyresrätten. Som gjorde det lätt att flytta hemifrån. Och när det mellan detta inläggs början och slut trillar in ett visningserbjudande från Stockholms stads bostadsförmedlingen prisar jag den ännu mer. Även om Stockholms bostadsmarknad ibland känns hopplös, så sitter jag inne med så oändligt många fler valmöjligheter.

Det sägs att övning ger färdighet, men hur många skjortor jag än stryker blir resultatet lika dåligt. Det måste finnas någon mer hemlighet inblandad här. Det är nästan så att jag borde leta reda på instruktionstekningarna jag minns fanns i hemkunskapsboken, men bara nästan…

Ännu en opolitisk första maj. Det närmsta jag kommit en demonstration var att på väg hem från skärgården färdas i bil förbi Norra Bantorget där sossarna hade ställt upp scen, banderoller och röda fanor en masse (fast demonstrationen skulle inte komma förrän långt senare). Min eftermiddag handlade om tvätt, hylluppsättning och allmänt pyssel.

Det väl är bara att konstatera att jag inte är så demonstrativt lagd. Förmodligen är jag alldeles för tvehågsen, vill alltid se allting från än den ena och än den andra sidan. Inte ens när jag helhjärtat tror på något (eller är emot något, vilket oftare är en mobiliseringsgrund för demonstrationer) tycker jag det känns riktigt rätt att gå där. Runt omkring skriks slagord som jag inte håller med om, som jag kanske skäms över eller i bästa fall kan småle åt. Dessutom dyker det av någon outgrundlig anledning alltid upp minst en Che Guevara flagga.

Men jag skulle vilja vara lite mer av gatuagitator – för egentligen är stadsrummet ett intressant forum för politik. Det var tydligt inte minst under valrörelsen då gatorna visade upp en annan sida av det offentliga opinionsbildandet än medierna. Kanske är det jag som hamnat i dåligt sällskap vid de fåtaliga tillfällen jag demonstrerat, eller så är korkade slagord och Che något man måste stå ut med. Man får ju inte plats med invecklade analyser på ett plakat. Dessutom skulle det vara skönt att vara lite mer kategorisk ibland, för någon gång bör man sluta vela och bestämma sig.

Det började helt ok. Gick upp hyfsat tidigt. Städade, käkade frukost, bakade bröd, kokade bönor. Sen fastnade jag i föreläsningskrivandet, tiden sprang iväg och när jag hastade ut ur lägenheten för att ta mig mot universitetet insåg jag att jag skulle bli 15 min sen till föreläsningen. Lite senare, i backen ner mot konsum, insåg jag att jag inte hade med månadskortet. Bara att vända. Och inse att jag med den extra utflykten blir så sen att jag missar hela första timmen. Så jag åkte aldrig iväg. Pluggade, bestämde mig för att gå och träna. Försökte tänka optimistiskt att jag får i alla fall många timmar att skriva på föreläsningen och plugga grammatik. Men plötsligt är klockan halv nio, och jag förstår inte vart den här dagen tog vägen. Inte bara den här dagen heller. Tiden rinner mellan fingrarna och jag förstår inte vart den tar vägen. Jag känner mig så att säga snuvad på konfekten. Alla dessa dagar, som kommer och går. Varför hinner man aldrig göra något?

Jag är förvisso varken man eller ogift (och det finns många ogifta män med betydligt bättre ordningssinne än mig), men det ser ut som ett smärre bombnedslag i lägenheten. Jag tycker inte det var så länge sen jag städade, men det ser ut som om det var år sedan. Det ligger tjocka drivor av damm under byrån, golvet i köket och badrummet ser ut som att de aldrig har blivit damsugna. Det ligger kläder överallt. Känslan att man man måste klättra över saker för att ta sig fram i lägenheten är mer påtaglig än vanligt. Och jag orkar inte göra något åt det. Men jag ska, jag lovar. I morgon.

Har tillbringat kvällen i upplyftande sällskap av amnestys rapporter om rasism och våld mot kvinnor i Ryssland. Det är inte som att man blir fylld av engergi.

Det är mycket man inte förstår. Som vår granne i lägenheten under och hans (tror jag) musiklyssnade. Och nu tänker jag inte främst på den ebarmliga musiksmaken, utan framförallt ryckigheten i lyssnandet. För det mesta är det alldeles tyst i lägenheten under, men plötsligt (gärna när det börjar närma sig en helgkväll) så kommer känner man hur golvet börjar skaka och fönsterrutorna skallra när han drar på någon eurodiskodänga på högsta volym. Så sitter man ofrivilligt skakandes i en halv låt eller så innan det (tack och lov) försvinner lika fort som det kom. Blir musiken bättre om man lyssnar på den stötvis?

Ackompanjerad av enstaka eurodiskoutbrott sitter jag och försöker skriva på min föreläsning som jag ska hålla på onsdag. Har ett brödbak igång och ska väl snart börja göra mig iordning för kvällens nästa musikupplevelse (förmodligen ungefär lika njutbar). Melodifestival hos Samuel och Helena komplett med drinkar och utförliga protokoll. Senast jag såg finalen i en svensk uttagning var faktiskt också med Helena. På hennes tillfälliga studentrum på Olofshöjd – 1999.