Alltför använda ord

Jonas Thentes blogg hos DN är dryg på ett fantastiskt underhållande sätt. Hans anti-floskel inlägg häromdagen kan också tolkas som ett tyngre inlägg i yttrandefrihetsdebatten:

”I tid och otid – framför allt det senare – möter jag folk som har fått för sig att jag värnar om det fria ordet. Inget kunde vara felaktigare. Min viktigaste uppgift som redaktör är att censurera olämpligheter.” (Läs hela, det korta, inlägget här)

Yttrandefrihet är gissningsvis en av vår tids mer missbrukade begrepp. För det första har även yttrandefriheten gränser, något som diskuterats friskt på siståne. Och även om man inte går till olagligheter finns det inget skäl att föra fram provcerande dumheter bara för att. Dessutom: Att säga att det inte ska vara straffbart att säga sin mening, innebär inte att det finns en skyldighet för tredje part att föra fram denna mening. Den viktigaste uppgiften för alla som håller på med publicering av något slag är att sortera och göra ett urval, eller med andra ord cencurera olämpligheter. Och om DN:s läsare kan slippa lite floskler är vi tacksamma att Jonas gör sitt jobb.

 

Länge leve Lenins tunnelbana!

Här kommer en försmak på den typ av ”vän av ordning” insändare jag ska skriva när jag blir pensionär…

Jag lärde mig hantera proppfulla offentliga transportmedel i S:t Petersburg, därför blir jag nästan varje dag upprörd över hur det hanteras här i Stockholm. Visserligen är den stockholmska varianten av transportmedel betydligt mindre överfull än den peterburgska men ändå, ibland är det rätt tjockt med folk här med. Strategin för hur man hanterar trängsel i Petersburg är mycket enkel: man samarbetar. Är bussen eller spårvagnen så packad med folk att konduktören (som finns på all kollektivtrafik utom tunnelbanan) inte kan komma fram, då skickar man helt sonika sin tiorubelsedel vidare till någon som står närmre som skickar vidare mot konduktören och sen färdas biljetten tillbaka samma väg.

När man ska gå av står man med största sannolikhet inklämd någonstans alldeles för långt från dörren. Då börjar man i god tid (annars får man skäll) artigt fråga den person som står närmast på vägen mot den hägrande öppningen vy vychodite? (ska ni gå av? underförstått på nästa hållplats) och om personen i fråga inte ska det, makar han eller hon sig lite åt sidan så man kommer förbi. Sen upprepar man proseduren tills man är framme vid målet. (om personen framför svarar ja är det bara att hoppas att denna har flyktvägen klar och ta rygg). Resultatet? När man fordonet stannar står de personer som ska kliva av längst fram och kan lugnt och belavat stiga ut och sen kan nya passagerare enkelt stiga på. Lätt som en plätt.

I Stockholm sitter folk bara slött kvar på sina platser, oavsett hur långt ifrån utgången dessa är. När tåget sen stannar utbryter kaos. Upp störtar människor som likt pilspetsar försöker klyva människomassan framför dem. Detta tar en stund, under tiden hinner de otåliga nya passagerarna börja välla in på tåget. Då uppstår något som påminner om fenomentet vid Skagerns spets – vågrörelserna möts, kolliderar och nåde den som råkar stå i vägen!

Nämnde jag att tunnelbanan i S:t Petersburg har bättre utformade tåg, snyggare stationer och bättre turtäthet?

 

Ordning och reda!

Det är med viss förskräckelse som jag noterar att den kanske mest bestående effekten av mitt studentkårsengagemang blev en förkärlek för – eller kanske snarare besatthet av – strukturerade möten. Under förhandlingarna på Amnestys årsmöte i helgen kom jag titt som tätt på mig själv med att sitta och muttra fram mellan sammanpressade tänder saker som ”man tar beslut i ordningsfrågan innan man går vidare med sakfrågan”, ”du måste ställa mot avslag!” eller ”nomineringsstopp var ju igår klockan 21!”. Korridorsmyglet och grupperingstjafset som präglar SFS-fum kan man gott vara utan, men jag har under helgen tänkt många nostalgiska tankar om den proffsiga mötesledningen.