Ett av mina starkaste minnen från min termin som utbytesstudent i Perth för ett antal år sedan var att det aldrig var någon som pratade om vädret. Till skillnad från i Sverige, där vädret är det ständiga samtalsämnet. Men i Perth var det väl helt enkelt inte mycket att prata om. Från det att vi kom i början på februari till typ mitten på maj var vädret likadant: runt 30 grader, torr luft och sol.

I Sydney har jag däremot utvecklat en fullständig besatthet med Australian Bureau of Meteorology och deras  oflashiga hemsida där jag kollar varje prognosuppdatering. Vädret här är standigt växlande. Det är inte över 35 grader hela tiden, för värmen kulminerar, ofta i ett åskväder, så blir det runt 20 grader och småregningt någon dag innan det börjar byggas upp igen. Och i den där uppbyggnadsfasen kan man få någon dag med 25 grader och sol.

Men de där fruktansvärt varma dagarna styr hela mina tillvaro. När de kommer gäller det att vara beredd, gå upp tidigt och fly. Till universitetet, om det är en veckodag, till varsomhelst luftkonditionerat om det är helg, eller möjligtvis till stranden där det förmodligen är svalare på grund av havsbrisen. De där 35+ dagarna känner man sig fångad: kan inte vara hemma, inte vara ute. Jag kan inte tänka på något annat, tror att jag har feber, det känns som hjärnan kokar och jag längtar intensivt hem till mörkret och kylan och tänker avundssjukt på de hemma som adventspyntar och dricker glögg.

Mina bekanta här försäkrar mig att detta inte är normalt novemberväder. Det brukar vara runt 25 hela tiden säger de. Och det märkliga vädret har större konsekvenser än mitt välbefinnande. Visst kan man se att gräsmattorna gulnar i Sydney, men lite längre in i landet är det fullständig torka. Vattenflöden håller helt på att försvinna, myndigheterna måste besluta om drastiska besparingsåtgärder som drabbar många människor hårt. Och skogsbrandssäsongen har varit ovanligt intensiv ovanligt tidigt.

Fler och fler menar att Australien börjar märka av effekterna av den globala uppvärmningen. Vädret blir inte bara överlag varmare, utan mer extremt, mer oförutsägbart. Och det är väl därför passande att den stora inrikesnyheten här just nu är att det liberala (dvs konservativa) partiet befinner sig i upplösningstillstånd om huruvide de ska stödja den rödgröna regeringens förslag om utsläppsrättigheter.  Det har de lovat att göra, partiledaren tänker stå fast vid sitt ord, men deras ganska stora grupp av klimatskeptiker revolterar. Politikersåpan lär fortsätta in i nästa vecka, och då kan jag följa den på plats i huvudstaden. I eftermiddag åker jag till Canberra och BOM förutspår för de närmsta dagarna 20 grader, mulet och kanske lite regn. Hurra!

Det regnar inte, men det är så fuktigt att det likaväl kunde gjort det. Jämngrått. Vattendroppar i träden. Och fullt med daggmaskar. På den lilla gångvägen genom skogspartiet får man trippa och skutta för att undvika maskarna som krupit upp. Det stojas från dagiset bredvid där barnen är ute och leker. Och plötsligt minns jag att det fanns en period i ens liv då just daggmaskar och vattenpölar tillhörde det mest intressanta man kunde tänka sig, en tid då man sjöng sången om att ingen tyckte om en för att man åt mask. Så hör jag dagisfröken: ”Låt bli maskarna nu. Vad vill du ha för smörgås?” ”Masksmörgås,” tänker jag och traskar vidare, ”nam nam”.

Jag ha sett mer snö de senaste tre dagarna än under hela den här vintern tillsammans. Men jag tror ändå inte att det är våren som har backat och vintern som tillslut har kommit. Det ligger mer i linje med vädret under året hittills att dra slutsatsen att det är aprilväder en månad för tidigt… och fundera på om man ändå inte borde skaffa sig ett par gummistövlar.

Det är november utanför mitt fönster, fast det är den näst sista dagen i januari. Det är jämngrått, duggregn, marken är mjuk och lerig. Jag kände mest förvåning när klockan ringde ”är det verkligen dags att vakna? det är ju beckmörkt ute.” Nu börja det sippra in små mängder av något som ska föreställa dagsljus, men det är nästan så det kändes bättre när det var mörkt.

Att man kan bevisa vad som helst med statistik är väl känt, men det är sällan man träffar på något som så tydligt beskriver vilken abstraktion ett medelvärde egentligen är som följande artikl på SMHI:s hemsida: Onormalt normal novemberväder i Göteborg.

För första gången sedan mätningarna startade 1859 har Göteborg haft en medeltemperatur och nederbörd som stämmer överrens normalvärdet. ”Normalvärdet är egentligen inget annat än ett referensvärde kring vilket vädret varierar på olika tidsskalor, och ibland kan svängningarna dessutom vara ganska stora.” Inte ens med en tillåten avvikelse på någon tiondels grad kan SMHI hitta särskilt många månader i Stockholm, där mätningarna pågått längre, som överrenstämmer med normalvädret.

Jag fick höra på ett seminarium i förra veckan att om man tar statistik som är sammanställd på en hög nivå (land, region eller kanske till och med global nivå) och sedan bryter ner den i mindre enheter så finns i princip hela den variation man kan se på den större nivån i den mindre enheten. Att finna statistiska samband handlar alltså om att hårddra tendenser och ignorera avikelser. Och med rätt vinkel kan man hitta nästan vad som helst. Generaliseringen som blir resultatet ligger kanske på sätt och vis långt från den så kallade verkligheten – samtidigt påverkar den typen av generaliseringar upplevelsen av verkligheten.

”Att syssla med samhällsvetenskaplig och humanistisk forskning handlar om att göra våld på verkligheten” fick jag höra av en professor för några veckor sedan. Statistik var inte den metod han förespråkade, men jag måste säga att det framstår som ett utmärkt verktyg i sådana strävanden.

I tillägg till det om att ifall katten sover på örat så blir det dåligt väder, så kan jag faktiskt en ”bond-väder-spådom” till. ”Anders slaskar och julen braskar” (eller tvärt om). I dag är det den sista november, Anders har namnsdag och det är en jämngrå blöt dimma utanför fönstret. Plus fyra grader. Får jag hoppas på en vit jul nu?

(SMHI har gjort en operationalisering av talesättet och kommit fram till att det stämmer dubbelt så ofta som det har fel.)

Åskan har dragit förbi, regnet har nästan upphört. Från fälten utanför fönstret stiger vit ånga, gräsmattan klafsar under fötterna. Hur mycket vatten kan det komma uppifrån en sommar?

Trots att vädret kan få även en inbiten skuggvarelse som mig att börja fundera på solsemester är vi faktiskt i slutet på juli, och det börjar märkas. Hela organismen varvar ner och all intellektuell tankeverksamhet känns oerhört betungande. Den senaste veckan har jag:

• matat kattungar med nappflaska
• vävt en trasmatta
• inte orkat läsa en enda rysk artikel
• plockat massor av bär
• kokat sylt
• gått och lagt mig väldigt tidigt

Det lär bli fortsatt glest med inlägg veckorna framöver.

Som skandinav slogs man i Australien av att folk inte pratade om vädret. Eftersom det varje dag, i alla fall på sommaren, var drygt 30 grader och strålande sol var det väl helt enkelt inte så mycket att snacka om. Väderleksrapporterna var fascinerande: ”och vi har ett stabilt högtryck som kommer att ligga kvar de närmsta 6 veckorna”. (Ännu intressanterare var SBS global weather forecast: ”Asien får mestadels varmt och soligt medan Europa får en hel del regnskurar”.) När det är ruggiga 14 grader fast vi börjar närma oss mitten på juli är vädret dock på allas läppar i den här delen av världen. Trots att det finns en hel del jag borde göra blir det inte mycket annat än att krypa ner i soffan med en kopp te och Harry Potter del 5 (nedräkningen inför avslutande del 7 har börjat).

Vattnet är borta igen, jag kan inte få a-kassa och katten sover på örat (det är den enda ”bond-väderspådom” jag kan, det betyder skitväder – såklart). Veckan börjar på ett strålande sätt. Nu ska jag försöka muntra upp mig med att leta resor till Jalta i höst. (Då jag har lön och betald semester. Ack du ljuva framtid!).