Bland ukrainska nationalister

Jag är ganska nyss hemkommen från Kiev, där jag var för att delta i en konferens om minnet av andra världskriget i Ukraina. Konferensen innehöll trevliga nya bekantskaper, bra presentationer och intressanta diskussioner. Men mer än en gång önskade jag att jag var ute  i det fantastiska sensommarvädret (Kiev är en mycket vacker stad, åk dit!) istället för att sitta inne i konferensrummet och lyssna på de dumheter som sades där.

Under stora delar av konferensen fick man intrycket vi inte var där för att studera ”the (re)creation of hisotrical memory” utan för att  göra det! Och att det främsta sättet att göra detta är tydligen genom att  rehabilitera nazistkolloboratörer. Man fick höra det ena häpnadsväckande uttalandet efter det andra från historieprofessorer och andra dignitärer. Det är för all del en process som har starkt stöd bland landets högsta ledning, t.ex. blev Sjuchevytj utnämnd till ”Ukrainas hjälte” 2007. Visst finns det mycket i den sovjetiska historien som behöver göras upp med, men att ge dess nazianstrukna motståndare medaljer är knappast rätt sätt att göra det.

Konferensens officiella språk var ukrainska och engelska, men att döma av hur många som använde de små översättningsapparaterna så var det språk som flest hade gemensamt ryska, vilket två gäster från Moskva framträdde på. Men ryska, ett språk som en stor del av landets befolkning har som modersmål, finns inte i det officiella Ukraina. Jag som inte behärskar ukrainska fick till stor del förlita mig på simultantolkningen, vilket gjorde det betydligt svårare att hänga med. Vid flera tillfällen undrade jag om de verkligen sagt det jag trodde mig ha hört. Dessvärre fick jag det bekräftat.

Ukraina är ett land som till stor del är delat mellan ”ryska” öst och ”ukrainska” väst, som inte haft en enkel historia och är fortfarande inne i ett intensivt identitetssökande sedan självständigheten. Delar av detta gör mig rejält upprörd, resten är mest tröttsamt. Jag ska inte specialisera mig på ukrainsk historia.

 

Poltava 300 år senare

Jag har inte riktigt uppbådat det intresse som jag kanske borde för 300 års jubileet av slaget vid Poltava häromdagen, men är tacksam över ett så passande märkesdatum som aktualiserar de svensk-ukrainska-ryska relationerna när jag ska söka pengar för mitt projekt som involverar dessa länder. (Jubileer verkar vara humanistens bästa vän.) DN har haft en ganska utförlig rapportering, och jag har tittat på bilder av Karl XII som flyger business class (i statyform) och från iscensättningen av slaget som ägde rum på själva jubileumsdagen. (De 200 som deltar i rekronstruktionen är dock långt ifrån de 45000 som deltog i det riktiga slaget.) Och idag har DN:s pappersutgåva en artikel om firandet med en karta som visar var Poltava ligger.

Ukrainas president Jusjtjenko har varit mån om att lyfta fram pakten mellan ukrainska kosackledaren Mazepa och Karl XII och ska flera gånger ha sagt ”Vid Poltava firar vi 300-årsjubileet av pakten mellan Ukraina och Sverige.” Den svenska regeringen har varit mer avvaktande… En av teorierna kring ukrainas blågula flagga är förresten att det är en koppling till Sverige (annars sägs det ofta att det är den blå himlen över de gula sädesfälten – så man minns vilken sida som ska vara upp och vilken ner.)

Hur som helst, när det självständiga Ukraina ska skriva om sin historia görs kosackledaren Mazepa till en nationell hjälte som kämpade för ett självständigt Ukraina. Jag har mina misstankar om att Ukraina som stat var ett minst sagt luddigt begrepp för hetman Mazepa, nationalismen som idé är i alla fall betydligt yngre än slaget vid Poltava. Mazepa var under många år lojal med Peter I, han hade fått mycket av sin engendom i gåva från tsaren och deltog till en början på den ryska sidan i stora nordiska kriget. När han kände sig hotad av den polske kungen bad han Peter I om hjälp, tsaren nekade eftersom han ansåg att alla trupper behövdes för att bekämpa svenskarna. Detta fick Mazepa att byta sida och alliera sig med Karl XII, det var dock bara en mindre del av kosackerna som följde honom.

Kosackerna som är populära symboler i det självständiga Ukraina görs förresten också gärna till ryska nationalister. Så t.ex. i den nya filmateriseringen av Taras Bulba (förskräckligt dålig film för övrigt) där kosackerna både vid middagsbordet och gurglande av blod på slagfältet uttalar ”russkaja zemlja” (den ryska jorden) ett oräkneligt antal gånger. Gogols novell ska förresten finnas i två versioner: en från 1835 som är mer ”ukrainsk” och sedan en från 1842 som är mer ”ryssvänlig”. Och på tal om jubileer är just Gogol föremål för ett sådant i år, det är 200 år sedan hans födelse. Gogol växte upp inte långt från just Poltava och många vill göra honom till en ukrainsk författare istället för en rysk – men då under namnet Mykola Hohol (stavningen av efternamnet är dock på båda språken Гоголь, men uttalet skiljer).

Slaget i Poltava är en stor rysk seger som man kan ta fram mot svenskarna, som t.ex. efter att Ryssland besegrade Sverige i fotbolls-EM förra året. I den ryska rapporteringen står dock inte många ord om Mazepa, och det hela framställs som en rysk-svensk affär. Från S:t Petersburg rapporteras om en iscensättning av slaget och firande i parken vid Peterhof, ett av de pampiga slotten utanför staden. Petersburg är långt från Poltava men var i högsta grad inblandat i stora nordiska kriget (1700–1721) eftersom staden som hade sin tillblivelse under de åren byggdes på mark som nyligen erövrats från Sverige.

Mer på temat:

DN: Ukrainare firar Karl XII i Poltava

DN: Minnesmärke avtäckt i Poltava

DN: Ukrainska missnöje vid iscensatt poltavaslag

SR: Slaget i Poltava pågår ännu

KP.UA: Под Полтавой собрались украинцы, шведы и русские. Но не сражаться, а праздновать

 

Årets pannkaksmiss

Det är snart dags att lämna Kiev, och jag fick reda på att jag gör det med sällsynt dålig timing. I morgon är nämligen avslutningen på maslenitsa – fastlagsveckan. Inga semlor här, men det är årets stora pannkakshögtid. Fick höra att hela stan skulle vara full av pannkaksstånd och massa folk som guljajut (prommenerar är en torftig översättning). Och så ska jag sitta på trista flygplatsen och planet hem. Nåja, jag får väl trösta mig med att det bara är tre veckor tills jag ska till St Petersburg, och att man nog inte tar så hårt på fastan. Och visserligen är den ukrainska maten godare än den ryska (de använder t.ex. kryddor ibland) men just vad gäller pannkakor så leder faktiskt ryssarna med hästlängder…

(Pannkaka heter blin, i plural bliny, på ryska. Som jag vill minnas mig ha påpekat förut är det alldeles vanliga, men väldigt goda, pannkakor utan bovete eller vad det nu brukar vara för konstigheter i svenska recept på ”blinier”.)

 

Museet för stora fosterländska kriget

Jag vet inte om absurt är rätt ord, men Ukrainas nationalmuseum för stora fosterländska kriget är onekligen en upplevelse. Överväldigande. Inte bara för att det har jag vet inte hur många ton ”Moderlandet” på taket (bara svärdet och skölden väger enligt min guidebok 12 ton). Det är nyare än man skulle kunna tro, invigt 1981 under slutet av Brezjnevtiden.  Museet är i röd sten med sovjetiska utsmyckningar och känns nästan nedtyngdt av jättestatyn. Salarna är mörka och det finns inga fönster.

Museet känns på sätt och vis som en relik från sovjettiden, men på samma gång nästan modernt och impressionistiskt. De måste gjort om utställningarna en del på sista tiden. Det har den sedvanliga hejdlösa blandningen av ryska och ukrainska, (Att någon skulle kunna det ena men inte det andra verkar helt okänt.) Det finns inte en skylt på engelska. Det finns inte en informationstavla om krigsförloppet. Kan du inte redan din krigshistoria så förvänta dig inte att få lära dig något. (Stora fosterländska kriget 1941-1944 är den sovjetiska benämningen på andra världskriget om jag inte nämnt det tidigare.) Salarna är dock märkta med saker som ”Försvaret av Kiev”, ”Under nazistisk ockupation” och liknande. Vi börjar med Molotov-Ribbentroppakten och slutar med hemkomsten från Berlin.

Det finns en hel del rostiga krigsreliker, kläder, skor, vapen och amunition på museet. Och ungefär en miljard fotografier. Och brev. Och intyg, diplom och utmärkelser så att man blir alldeles snurrig. I mitten på varje sal finns installationer av krigsföremål. Och här och var hänger broderade dukar, och lite kors. Sovjetunionen, kristendom och folklore i en salig blandning.

Allra märkligast är nog ändå den sista salen. Där finns ett långbord dukat för begravning (?) med fastklistrade intyg i långa rader om att någon dött i kriget. Längs ena väggen hänger fotografi efter fotografi, ansiktena smälter samman och jag inser att jag aldrig kommer kunna ta in hur många människor som dog och led de här åren. På andra väggen hänger broderade dukar och bilder av tanter i hucklen. Första gången jag var där började Vysotskijs krigssånger spelas, det var nästan spöklikt. Men idag var det tyst.

Sedan går man ut i ljuset; till Ärosalen som är i vit marmor, har stora fönster, mosaik i taket och namnet på de som förärats med utmärkelsen Sovjetunionens hjälte i guld.

 

Landmärken och växelpengar

Det känns som jag inte gjort något annat än att gå sedan jag kom hit. Mina fötter värker något enormt. Kiev är stort och det är långt överallt och för att bättra på det hela har jag gått fel och vilse mest hela tiden. Stärkt av de tidigare dagarnas misslyckanden bestämde jag mig således för att gå till museet för stora fosterländska kriget i förmiddags. Någonstans efter Lesja Ukrainka-monumentet började jag undra om det här verkligen var en så bra idé. Några minuter senare insåg jag att jag inte hade behövt oroa mig. Museet för stora fosterländska kriget toppas av den drygt 100 meter höga statyn ”Moderlandet” (Rodina-Mat’). Riktmärke var ordet.

Upplyft över att det var så lätt att hitta dit traskade jag in på museet. Och möttes i biljettkassan av en sur tant som skällde på mig för att jag inte hade jämna pengar. Det är inte direkt första gången, och gissningsvis inte heller sista. Det verkar råda en helt fantastisk brist på växelpengar både här och i Ryssland. Jag minns min uppgivenhet i St Petersburg när man fick 1000 rubelsedlar ur bankomaten, ett mindre projekt innan man lyckats dela upp den i mindre delar som man kunde använda någonstans. Har också stött på en och annan museitant som tvångssålt mig några vykort för att fylla ut mina ”stora” pengar. (Lite senare idag var det förresten en 10 grivnjasedel, ungefär lika många kronor, som vållade problem.) Guideboken försöker få oss utlänningar att förstå:

there is a chronic shortage of cash in the country, so try to give the correct money whenever you can. Be patient too, if someone seems reluctant to give change, or even asks you for more money (to make an even sum), they’re probably genuinely out of change, rather than trying to cheat you.

Obevandrad som jag är på det här området, förstår jag inte riktigt hur denna brist uppkommit. Nåväl, på museet hade jag 103 grivnja. Inträde kostade 7, fototillstånd ytterligare 12. Tanten löste det hela med att bestämma att jag var student för det inträdet kostade 3 grivnja, och att jag inte fick ta några bilder. (Jag förvisso student men eftersom jag är typ 10 år äldre än studenter normalt är här och bara har konstiga svenska kort hade jag bett om en vuxenbiljett – den diskussion som kan följa är inte värd 4 grivnja.)

Och så var det med den saken. Det gick inte att övertala henne om något fototillstånd inte, och eftersom museet hade ungefär 10 gånger fler vakter än besökare var det inte direkt lönt att försöka smygfota. Så det blir till att återvända en annan dag. Med jämna pengar.

 

Lesja Ukrainka

Lesja Ukrainka

Inte bara är min kunskaper i ukrainska högst bristfälliga, dessutom är min kännedom om detta lands historia inte den allra bästa. (Säg inget till de snälla professorerna som jag försöker övertyga om att jag kommer bli en utmärkt gästforskare.) Lägenheten jag hyr ligger på Bulvar Lesi Ukrainki, eftersom Les betyder skog på ryska och det instoppade k:et  (Ukrainki) brukar indikera diminutiv, så tänkte jag mig något litet, gulligt och skogsrelaterat. (De små söta ukrainska skogarna, något folkloristiskt skogsväsen, kanske till och med partisaner, jag föreställer mig att de brukar hålla till i skogen.) I förmiddags sprang jag på ett monument tillägnat detsamma: det föreställde en kvinna, hade en text på ukrainska och något som såg ut som en namnteckning: Lesja Ukrainka. Inte ens då insåg jag att det handlade om en verklig person, utan det krävdes lite goolande innan jag kunde konstatera att Lesja Ukrainka var pseudonym för Larysa Petrivna Kosatj-Kvitka (1871-1913): författare och förkämpe för det ukrainska språket. En av ukrainas mest kända författare och poeter därtill. Hon är avbildad på 200 grivnjasedeln och det lär dessutom vara från henne Julija Tymosjenko (ni vet, hon med flätorna) fått inspiration till sin välkända frisyr.

 

Män är soldater

När jag i måndags åkte med tyste Sasja in från flygplatsen hörde jag hur det på radion hela tiden upprepades ”s prazdnikom!” (ung. gratulerar med dagen), och undrade om jag hade missat att det var helgdag här också (och inte bara i Ryssland). Väl framme i stan verkade dock allt vara öppet som vanligt. På kvällen såg jag en högtidlig ceremoni vid den eviga lågan i Park Slavy skymta förbi på tv–nyheterna med bl.a. premiärminister JulijaTymosjenko, men min ukrainska är alldeles för dålig för att jag skulle uppfatta vad som sades.

Så när jag åt lunch med en bekant i går var jag tvungen att fråga. Och jodå, det är en högtid som är kvar sen sovjettiden då det var Röda arméns dag och gick under namnet Moderlandets försvarare eller något sådant (vilket den nog fortfarande gör). Men till skillnad från Ryssland är det inte längre en ledig dag, det firas dock allmänt som männens dag i analogi med kvinnodagen 8 mars (som i den här delen av världen inte verkar ha tillstymmelse till politiska undertoner). Hon berättade att de hade firat på jobbet igår, alla kvinnorna hade klätt sig i gult (för att symbolisera solen och våren som nalkas) och så hade de beställt upp massor med pannkakor (det är nämligen maslenitsa fastlagsveckan denna veckan). Inför kvinnodagen är det istället männen som ska fixa något festligt åt kvinnorna, förra året hade de beställt en manlig strippa! Håhå, jaja, det kan inte vara lätt att vara feminist i den här delen av världen.

Eftersom steget i min värld är långt från Röda armén till en allmän männens dag med gula dekorationer och pannkakor, åkte jag upp till Park Slavy för att kolla in blommorna från gårdagens ceremoni. Det var jag inte ensam om, även om parken mist en hel del av sin ”hänga runt och promenera”-potential med minusgraderna. Dålig sikt var det också så så mycket av de östra förorterna kunde man inte se. Dock Dnepr, som inte verkar vara helt tillfrusen.

 

Toffelhjältar

Det må så vara att många ukrainare ogillar att bli jämförda med ryssar, men de delar samma besatthet av tofflor. Lägenheten jag hyr för några dagar i Kiev skulle vara försedd med det allra nödvändigaste – och vad ligger där prydligt inplastade på sängen? Finns det något som en östslavisk folksjäl så har definitivt tofflor en särskild plats i den.

Ps. Min chaufför den här gången såg inte ut som stigen ur en repinmålning och hade heller inga talibaninspirerade visitkort, men han hette faktiskt också Sasja.

 

Kampanj, kampanj, kampanj!

Det är snart val av borgmästare och till stadsfullmäktige i Kiev. Överallt är det affischer inför valet och varenda ledig yta är täckt av kampanjtält och valarbetare som viftar med flaggor och delar ut flygblad. Engeskspråkiga Kyiv post utropar Ukraina till en ö av demokrati bland de postsovjetiska staterna som blir allt mer auktoritära (jag misstänker att de baltiska staterna skulle kunna ha invändningar). I dagsläget verkar borgmästarvalet bli en kamp mellan sittande borgmästaren Leonid Tjernovetskij och den före detta boxaren Vitalij Klytjko. Tjernovetskij går under öknamnet ”Luna Kosmos” och anses av många vara fullständigt galen. Han har dock ett starkt stöd bland pensionärerna och som en del av sin kampanj ger han dem många förmåner. Därför hörs ibland slagordet ”Rädda Kiev – Göm din mormors pass” (så att hon inte kan rösta). Det finns dock bland många ett påtagligt ointresse för det stundande valet, och valarbetarna, som är studenter och pensionärer som vill tjäna extra pengar snarare än hängivna supportrar, har svårt att bli av med sina flygblad. En falang verkar dock ha kommit på ett genidrag: de har tryckt upp rejäla plastpåsar som de stoppar valmaterialet i. Plötsligt har det en strykande åtgång och varenda människa jag ser utanför metrostationen bär på deras påsar. Jag, som har akut brist på plastpåsar inför min packning i morgon, passar också på att förse mig.

 

Familjen Turbins hem

Det brukar vara en strid ström av människor som fotograferar sig sittande bredvid Michail Bulgakov där han står staty utanför sitt museum i Kiev. Jag hade dock inget sällskap som kunde föreviga mig vid hans sida. Lägenheten som blivit museum är hans tidigare hem och det var den som stod modell för familjen Turbins hem i Det vita gardet. Boken, och pjäsen som baseras på den, skildrar den vita sidan i Kiev med stor sympati. (Märkligt nog lär det ha varit Stalins favoritpjäs.) Jag utgår från att det är någon slags referens till Det vita gardet att de målat hela lägenheten vit. Blomkrukor, böcker, möbler… I princip allt utom fotgrafierna är vitmålade. Och på fotografierna kan man se att det inte var så på tiden det begav sig.

Det står visserligen på skylten att man kan gå in på museet för 5 grivnja (ca 7 kronor), men de ryska tanterna i luckan släpper inte in en innan de har fått i hop en grupp på tio personer som ska guidas, det kostar 3 grivnja till. Och det är inte värt besväret att försöka säga emot ryska tanter. Den guidade turen har sina poänger, särskilt som det inte finns en enda skylt på museet. Med fönster tonade i olika färger, ett ”hemligt” rum som man måste kliva genom en garderob för att komma till och en avslutande ljusshow i en spegel (som var svår att se eftersom resten gruppen stod framför mig) verkar de försöka göra museet till en sinnesupplevelse. Jag hade dock lite svårt att uppskatta tantens snabba genomgång av alla familjefotona och vad någon gjorde på något ställe i Det vita gardet och var det var i lägenheten. Så i slutändan känns det mest som done that, been there; det fanns dock ingen t-shirt.