S4astlivogo puti!

Här på hemmaplan har språkforskare med stor entusiasm kastat sig över sms-språk och annat där viljan att skriva korta snabba meddelanden har lett till språklig utveckling. I stort så har ju hela internetåldern fört med sig en ny typ av informell skriftlighet, det är inte direkt några officiella brev med stämpel och brevhuvuden som flyger omkring i cyberrymden, vilket innebär att det det är ett delvis nytt skriftspråk som används. I Norge har det t.ex. fått en del uppmärksamhet att många i dessa informella sammanhang skriver på dialekt, och inte på någon av de två standardmålformerna. Jag utgår från att det i Ryssland och/eller på slaviska institutioner runt om i världen riktas en intensiv uppmärksamhet mot det ryska sms-språket.

Väldigt många mobiltelefoner har inte stöd för kyrilliska bokstäver, och därför skrivs ofta sms med latinska bokstäver. Det har gjort att det uppkommit en speciell, förenklad transkriberingspraxis som för en stackars svensk som försöker lära sig ryska är sjukt förvirrande. Första gången jag fick ett sådant sms var jag tvungen att skriva tillbaka och bekänna att jag inte fattade någonting.

Ryska transkriberas olika på olika språk eftersom bokstäver inte uttals på samma sätt i alla språk. Ryska sms bygger på engelsk transkribering, t.ex. används oftast y där vi skulle använt j på svenska (”jag” blir ”ya” och inte ”ja”) och ш transkriberas sh istället för sj. Ryskan innehåller ett stort antal bokstäver som man behöver minst två bokstäver för att uttrycka med latinska, och detta försöker man i smsen undvika. Vokalerna med j-förslag tappar ofta j:et (Dostojevskij blir Dostoevsky), och vissa konsonanter ersätts med andra tecken. Lättast att genomskåda är Х (svenska ch, engelska kh) som helt enkelt skrivs med X. Till det för svenskar lite svåruttalade Ж (svenska zj, engelska zh) använder man en stjärna: *. Mest förvirrad blev jag dock inledningsvis av att Ч (svenska tj, engelska ch)  ersätts med en fyra. Что (vad) skrivs alltså 4to. Det finns viss likhet mellan tecknen, det måste erkännas.

Det finns utrymme för individuell variation. Mjukt tecken, ь, kan utelämnas eller markeras med en appostrof. En del använder inte * för ж utan skriver helt enkelt j, vilket för en svensk faktiskt är ännu mer förvirrande eftersom vårt j inte har någonsomhelst likhet med ett tonande sche-ljud. X skrivs ibland med h istället, vilket jag antar beror på att ryssar generellt verkar tro att det är samma bokstav.

Nu är det fler och fler mobiltelefoner som man kan skriva kyrilliska bokstäver på, så frågan är om ovanstående ”språk” kommer finnas kvar framöver. Och hur ryska på kyrilliska kommer utvecklas i sms-sammanhang.

 

Ryssvärme?

När jag återvände till Stockholm i går kväll möttes jag av Expressens (eller var det möjligtvis Aftonbladets) löpsedel som basunerade ut att ”ryssvärmen” var på väg. Detta ord, som alla sammansättningar som använder ”ryss” som förled, hade naturligtvis en magnetiskt dragningskraft på mig. Jag funderade i några ögonblick på vad de menade. Den ryska gästvänligheten? De överhettade tågkupeerna? Upptining i relationerna mellan Ryssland och USA? Jag kom dock till slutsatsen att det rörde sig om en väderprognos, för medan lågtrycken står på kö över England kommer värmen österifrån.

Ryssvärmen får mig att tänka på Fredrik Lindströms gamla utläggning om kvällstidningsspråket i Jordens smartaste ord från 2002. Typiskt för detta är att man använder de mest hisnande sammansättningar som om de vore etablerade begrepp. Sammansättningar är inte bara platseffektivta på löpsedlar, det komprimerade budskapet får också extra slagkraft av ibland minst sagt sensationella nya ord. Ett klassiskt exempel är spritfest. ”Det förekommer ofta i artiklar om misshandel och lägenhetsbråk, men skulle aldrig användas av vanligt folk i samtal (eller har jag fel?): ‘Vi ska ha en liten spritfest på onsdag…’ ” En spritfest kan mycket väl kan handla om något så prosaiskt som ”två män med missbruksproblem som ställer fram ett helrör på bordet i köket en tisdagsförmiddag. [...] Eller för att uttrycka sig på ren svenska: spritfest betyder att det är en in i helvete massa sprit men väldigt lite fest.”

Just att det är en stark betoning på den ena delen av sammansättningen är typiskt för kvällstidningsorden. Så hur är det med ryssvärmen egentligen? Om man får tro SMHI:s prognos för de närmsta dagarna så är det inte mycket till värme på väg, knappt 20 grader och regn är utlovat, och det verkar för övrigt vara ungefär samma väder i västra Ryssland. Är det kanske förledet ryss vi ska fästa oss vid istället? Och vad i hela friden menar de då?

 

Pasta på öronen

En av de roligare saken med att lära sig ett nytt språk är alla fantastiska ordspråk och uttryck man kommer i kontakt med. I går blev jag påmind om ett av de mer talande på ryska:  Vesjat’ lapsju na usji - att hänga pasta på öronen (på någon). Som man nästan kan gissa betyder det att luras, dra en rövarhistoria. Illustrationen till vänster kommer från en episod ur barnprogrammet Jeralasj.  Det är en program som funnits sedan sovjettiden, det första avsnittet är från 1974 och det har nu hunnit göras 218 utgåvor. Jeralasj består korta humoristiska snuttar, ibland med en satirsisk udd och ibland fantastiskt underhållande. Avsnittet om att hänga pasta på öronen är en del av utgåva 102 från 1994.  Den aktuella episoden är den sista i serien och börjar 6:41 in i klippet.

 

Det barbariska y

Inte ser det ut som en riktig bokstav heller.

Det är väl dags att bekänna:  även om jag kan säga h så finns det massa ryska ljud som ställer till problem.  Kluriga är t.ex. ljuden bakom de bokstäver som är längst ifrån en latinsk motsvarighet: ш–sj щ–sjtj ч-tj ж–zj ц-ts och х-ch (transkriberingen skiljer sig åt på olika språk). Att försöka få kläm på dem har i alla fall fått den effekten jag äntligen lärt mig höra skillnad på sheep och cheap. Besvärligast tycker jag nog att zj är, ordentligt tonande ska det vara vilket mina talorgan brukar vara mycket ovilliga till.

På tal om tonande är det också knepigt för en svensk att skilja ordentligt på s och z. Men trots att svenskan har det första och inte det senare, kan problemet lika väl vara att man gör z av s. (Är det det som kallas hyperkorrektion?) Och det kan bli rejält fel om man blandar ihop dem. Mina annars stela lärarinnor i St Petersburg höll på att kikna av skratt när en kursare till mig vid upprepade tillfällen berättade att hans mamma inte jobbade på detskij sad (dagis) utan i detskij zad (i en barnrumpa).

Allt det här är dock småpotatis i jämförelse med den verkliga utmaningen, ryskans y (ы). Det är inget oskyldigt vanligt y inte. Jag minns ännu den rysning av skräck som gick genom kroppen när jag såg hur min första rysklärare i Göteborg förvred ansiktet till en grimas och tog i med hela kroppen för att producera detta avgrundsläte. I en nybörjarbok jag lånade föreslogs att man skulle träna genom att sätta en penna i munnen och säga y (det fanns också en fantastisk illustration som jag önskar att jag kunde delge er). Många års studier senare kan jag fortfarande inte producera ett ordentligt ryskt y.

Jag vill dock bestämt hävda att det är inte mig det är fel på; det är fel på y. Det är faktiskt ett gräsligt läte. Och jag kan finna stöd i den ryska litteraturens. Andrej Belyj låter i sin roman Petersburg karaktären den obekante uttrycka sitt hat mot denna barbariska bokstav:

Jag avskyr faktiskt alla ord på ”y”, [...] . Hör själv. y. Inget kulturspråk har vårt ryska ”y”: det är så slött, cyniskt, sliskigt.

 

Garri P på Gavaji

Det sägs att fransmän inte kan säga h. ”Allå, allå, emliga armén” och så vidare. Glöm det, de som faktiskt inte kan säga h, det är ryssarna. (Lyssna t.ex. på h-uttalet i human i Tatus smithscover.) Ljudet h finns nämligen inte på ryska. När utländska ord ska transkriberas eller lånas in, brukar h ersättas av bokstaven X. Det är alltså inte ett x utan ska till svenska transkriberas som ch (uttalet är ungefär som i choklad.) Vi får då kafékedjan Kofe chaus (Coffee house) och huvudstaden Chelsinki.

I äldre låneord brukar h däremot ha ersatts med g. Vi har därför den unga trollkarlen Garri Potter och 1800-tals författaren/journalisten Gertsen (Herzen). Detta förklarade min rysklärare i Göteborg med det ”sydryska inflytandet” som var större förr, då g hade ett annat och mer h-aktigt uttal.

När jag nu haft förmånen att få vistas i det ”sydryska inflytandets” vagga (dvs. Kiev) har jag gjort den omvända upptäckten. Ukrainare kan inte säga g! Bokstaven г som alltså är g på ryska, är h på ukrainska (men det ska tydligen finnas ett g också). Men även den rysktalande befolkningen verkar lite till mans ersätta g med h. Alltså kan man t.ex. bli tillfrågad om man vill ha sitt flaskvatten bez haza (utan kolsyra).  Allra festligast blir det dock i ordet много (många) som helt plötsligt uttalades mnóha vilket fick mig att tänka på Aloha! Och Kiev i februari är väldigt långt ifrån Gavaji…

 

Vestlandet

På bussen från Oslo till Göteborg slår det mig att det var nästan två år sedan jag sist gjorden den turen. Och även om jag saknar både Oslo och Göteborg är det med begränsad nostalgi jag tänker på bussresan däremellan. Den här gången tar resan lite längre tid, eftersom bussen stannar i Strömstad i stället för Sarpsborg, men landmärkerna kvar, det hela är väldigt bekant, även om bussen tar fem minuter mer på sig från Uddevalla än min förutsägelse.( Jag skyller på alla husvagnar som ockuperade E6.) På det hela taget en trevligare resa än dryga åtta timmars svettorgie på tåget mellan Sandnes och Oslo två dagar tidigare. Den som gillar vita trähus, höga berg och djupa dalar ska åka till Västnorge. Övrigt att rapportera:

• Det finns mycket vatten och sten på Vestlandet.
• Jag har sett en huggorm för första gången.
• Det gick att betala med svenskt visakort på alla ställen vi försökte (progrés, som Tamara skulle sagt).
• Årets souvenir är en liten påse med stenformad marsipan.
• Sörlandschips är fortfarande så mycket godare än någon svensk motsvarighet. Den dag de börjar med salt och vinäger ska jag överväga storskalig import.
• 600 m rakt ner i en fjord är högt.
• Verkligheten överträffar dikten. Grodyngel heter rumpetroll. På riktigt.

 

Potemkinkuliss

Det var inte främst ordkunskap jag trodde mitt nya jobb skulle ge, men här forsar de nya orden in i en rasande fart. Under rektors tal i går fick jag bland annat stifta bekantskap med Potemkinkuliss. Jag vågade inte fråga vad detta kunde tänkas syfta på, och lite googling gav nu så många träffar att jag känner mig generande oallmänbildad. Historien som avslöjas känns dock vagt bekant:

Den ryske ädlingen Grigorij Potemkin lär 1787 ha byggt upp kulisser av byar för att ge intryck av välstånd på det nyligen erövrade Krim när Katarina II skulle komma på besök. Huruvida det finns någon sanning bakom historien är tydligen omdebatterat, men ordet har i alla fall fått spridning och används i ett stort antal sammanhang. Defenitionen, enligt wikipedia, är: beteckning på ytbehandling för att dölja någots verkliga utseende eller syfte. Som exempel på ordets utvidgade användning nämns Sovjetregimens bruk att ta utländska besökare till utvalda byar, fakriker, och områden för att visa upp en ideal bild av landet. På ryska ska uttrycket förövrigt utläsas potiomkinskie derevni alltså Potemkinbyar (eller potemkinska byar). Även på engelska talar man om Potemkin villages. (Namnet Potemkin är för övrigt en fin illustration i ryska språkets stavnings och uttalsegenheter. På ryska skrivs det Потёмкин vilket med en noggranne svensk transkribering blir Potiomkin. Jag har tidigare skrivit om den trevliga bokstaven ё som på ryska alltid är betonad. Det innebär att o reduceras till a och uttalet på svenska blir ungefär Pat(i)åmkin där å är betonat. I:et indikerar att t:et är mjukt. )

Historien om Potemkins byar får mig att tänka på en episod min värdinna i S:t Petersburg berättade för mig. Alldeles i närheten av hennes jobb skulle det hållas ett stort internationellt möte, och några dagar innan det skulle börja drog det in horder av arbetare som putsade och fejade och planterade blommor. Allt gjordes snabbt och inte särskilt ordentligt, det skulle ju bara hålla några dagar. ”Det är så typiskt Ryssland” anmärkte min värdinna. På fler sätt är det betecknande att det här ordet har en rysk förlaga, för att det skildrar ganska bra hur man tenderar att se på Ryssland utifrån. Se bara på kommentarerna om den nya premiärministern. Eller gripanden i Politkovskajafallet, eller ja nästan vad som helst som skulle kunna vara positivt tolkas som skenbart. Som kulisser som ska se vackra ut och dölja det egentliga tillståndet. Framtiden får väl utvisa om byarna är verkliga eller bara kulisser.

 

Bastardsvärmare

Läsning av avhandlingsmanus ger oväntade nya kunskaper. Dagens ord är således bastardsvärmare. Enligt Länstyrelsen i Kronoberg är Bastardsvärmare ”vackert färgade fjärilar som är knutna till det öppna, småskaligt brukade kulturlandskapet. De trivs på ljusa och varma ängar och varje art är anpassad till en speciell växt. [...] I takt med att den landskapstypen försvinner minskar även bastardsvärmarna kraftigt.” Vari det bastardiska ligger är dock för mig fortfarande oklart.

 

Märkliga monument

En av fördelarna med att ha besök är att man får anledning att göra sådant som man aldrig gör annars. Så förutom trevligt sällskap fick jag i helgen klättra upp i stadshusets torn. Och det är i första etappen, i det lilla museet, jag stöter på ordet som beskriver något som förundrat mig länge: cenotafium.

Cenotafium kan på svenska också stavas kenotaf, det kommer av grekiskans kenos – tom och taphos – grav. Det vill säga ett gravmonument som inte innehåller några kvarlevor och alltså strängt taget inte är en grav. Det är ett ord jag aldrig hört förut (men det engelska cenotaph kändes däremot mer bekant). Tydligen mycket hett för viktiga personer under antiken, i modernare tider vanligt förekommande för soldater som stupat i fjärran länder och liknande.

Den kenotaf som länge förundrat mig är Birger Jarls vid stadshuset, som fanns i trämodell inne i tornet. Nu är monumentet åtminstone genrebestämt, fast kanske inte mer begripligt. Jag kan förstå kenotafer över personer vars kvarlevor är förlorade på något sätt. Men som god västgöte vet jag naturligtvis att Birger Jarl är begravd i Varnhem, så hans kvarlevor kan väl varken tyckas vara förlorade eller i främmande land. Att jag fått ett namn på fenomenet gör det faktiskt inte mer begripligt. Att mannen som grundade Stockholm får ett monument vid stadshuset är väl inte helt orimligt – men en fejkgrav?