Skidmästerskap

För mig är det alltid lite frustrerande att jobba under stora mästerskap. Idag försökte jag damernas storslalom på svt:s webdireksändning samtidigt som jag läste en artikel och en forskningsansökan. Min simultankapacitet är som jag tidigare bekänt inte den högsta, så det var med begränsad framgång. Men jag har i alla fall äntligen fått se Anja göra en hyfsad insats, och kan muttra över att jag kommer att missa andra åket eftersom jag ska på möte. Ja, ja, det lär väl ändå inte bli guld.

Anja är en av mina stora idoler. Det har hon inte alltid varit, jag har svårt för underbarn och Anja var ju ett typiskt sådant med första världscupssegern vid 17 osv. She’s grown on me. Särskilt i samband med svårigheterna de senaste åren. Allra mest imponerande är naturligtvis insatsen i Åre för två år sedan, uträknad innan slutade det med tre guld, ett silver och ett brons. Hade man hennes vilja, envishet och mentala styrka skulle man komma långt.

De senaste mästerskapen är förknippade med olika perioder i mitt liv. Åre – arbetslös i den lilla hopplösa lägenheten på Kungsholmen. (Hade i alla fall gott om tid att kolla på utförsåkning.) VM:et innan följde jag från S:t Petersburg. Loggade spänt in på det lilla internetcaféet på Ligovskij prospekt och läste allt om Anjas framfart.

OS i Turin är förknippat med Oslo där jag kryssade fram mellan datorerna på Blindern för att kolla Anjas resultat. Det lilla studetrummet på sjukhusområdet där jag såg alla klipp på svt:s hemsida om kvällarna. Största minnet från Turin rör dock inte Anja. Efter första OS helgen hade Sverige ett antal fjärdeplatser, Norge hade däremt redan flera medaljer och jag såg framför mig två veckor av tråkningar av mina kollegor. Jag kommer in med bussen från Göteborg till Oslo på måndagförmiddagen och är uppe på jobbet lagom till seminfinaler och finaler i sprintstaffetterna. Sätter mig med kollegorna i seminarierummet som utrustats med tv. Stämningen är glad och förväntansfull. En knapp timme senare har Sverige tagit guld i både dam- och herrstaffetten. Det är blir alldeles tyst. ”Ja, jag är nöjd i alla fall!” säger jag och lovar tyst mig själv att aldrig mer tala illa om sprintskidåkning.

 

Träningsjackor och folksagor

Ivan och Eldfågeln

Har ni sett de ryska olympiska överdragskläderna? Den vita joggingdressen med ett ett rött mönster på jackan? (Och inverterat med vitt mönster på röd t-shirt). Det har ju funnits tillfälle att studera den, inte minst idag då bland annat suveräna Jelena Isinbajeva och Andrej Silnov stått på prispallen.

”Vad är det för blomma de har på kläderna?” undrade mamma häromdagen. Jag tittade lite närmre och kom till slut fram till att det inte var en blomma utan en fågel. Och att den där fågeln ser lite bekant ut. Nu har jag konsulterat först min ryska sagobok och sedan internet och beslutat att det inte är vilken fågel som helst – det är sagoväsendet Eldfågeln (Жар-птица). Eldfågeln är en stor fågel som majestätiskt glöder i rött och gult. Dess fjädrar slutar inte glöda ifall de tappas, och de ger så mycket ljus att de kan lysa upp ett helt rum. I avbildningar liknar Eldfågeln ofta en påfågel.

Eldfågeln förekommer inte minst i sagan om Ivan Tsarevitj och den grå vargen. Ivan är tsarens yngste son (därav namnet), och precis som det ska vara i sagorna listar han ut det som hans arroganta äldre bröder missar. Han ger sig ut på jakt efter Eldfågeln som ätit upp pappa tsarens gyllene äpplen (vilka naturligtvis är magiska och ger ungdom, skönhet och ödödlighet), och belöningen som väntar den som återvänder med en fångad eldfågel är storslagen.

Eldfågeln – vänd huvudet åt andra hållet så är det nästan på pricken illustrationen på träningsjackan!

Eldfågeln är i sagorna alltså föremål för ett besvärligt sökande, som ofta börjar med att man finner en fjäder, och i jakten på fågeln går den sökande genom svåra prövningar. Eldfågeln är ett dubbelt väsen som visserligen kan ge både lycka och välgång men också stora bekymmer. Parallellen till de Olympiska spelen är lätt att dra. De glänsande medaljerna är målet som utövarna måste klara stora utmaningar för att kunna nå, för att orka ge sig ut på den jakten måste man nog ha fått någon försmak – den upphittade fjädern. Precis som Ivan Tsarevitj ska hitta fågeln åt pappa tsaren ska idrottaren bärga medaljen inte bara åt sig själv utan också för sitt land. Den som vinner får lycka och hyllningar, men vi har ju alla också hört att medaljen har en baksida.

 

I krig och fotboll…

Som kanske har framgått tidigare är jag en hopplös sportfåne. (Eftersom jag är kvinna och akademiker brukar det väcka viss förvåning.) Jag kan gärna se alla matcher i fotbolls VM och planerar semestern efter OS. Sport är naturligtvis skenbart meningslöst, men som engelske skribenten Simon Barnes lär ha sagt: ”Sport you see, has the power to seize the imagination of individuals, of classes, of nations, or races, of the world. And nothing so powerful can be wholly trivial”.

Det är inte bara i Moskva och Stockholm folk blir som tokiga när landets fotbollslag presterar, och det var nog aldrig så roligt att vara svensk i Oslo som under OS i Turin 2006. Kopplingen mellan sport och nationalism är välkänd, den oroar vissa, ses med överseende av de flesta och kan ibland vara ganska rörande. Som när när 400-meteslöparen Cathry Freeman blev symbolen för försoningsprocessen i Australien under OS i Sydney och det kändes som en sportprestation var viktig på riktigt: ”No she didn’t cure cancer, absolutely she didn’t alleviate world hunger all on her own. But have a look around you as the nation wildly celebrates her Olympic victory. That, in itself, is no mean feat and proof positive that we have come a long, long way from the darker days of our past” som en australisk journalist uttryckte det.

Detta sagt, så har jag svårt att ta sport på det blodiga allvar som så många verkar göra – och jag glädjer mig över att jag nu slipper höra Patrik Ekvalls gravallvarliga inlägg från den svenska bänken. Mest fascinerande, och irriterande, är folk som envisas med att tro att sport är krig. Dagen efter Rysslands seger mot Sverige i förra veckan verkar Komsomolskaja pravda har gått i skola hos den englska pressen (som brukar anspela på andra världskriget varje gång England ska spela fotboll mot Tyskland) med en rubrik som talar om hur de skapade ett nytt Poltava för svenskarna, och ingressen avslutas med: ”Slaget vid Poltava 1709, seger! Österrike 2008 2-0!” Jag vågar inte ens tänka på rubrikerna om det skulle bli så att Tyskland och Ryssland möts i finalen…

Men även i Sverige görs liknande liknelser, och Niklas Ekdal (ok, han är ledarskribent så jag ska inte belasta sportjournalisterna för detta) tar i söndagens DN även med förlusten av Finland: ”Så missade Sverige sin revansch på Ryssland, 300 år efter slaget vid Poltava och 200 år efter kriget där Finland gick förlorat. Välsignat vare Zlatan den stores heliga knä, men i onsdags var han lika hjälplös som Karl XII.” Ska man skratta eller gråta? Eller bara stillsamt försöka påpeka att om det var segrar i fotboll som gav revanch för förluster i krig så borde den vara utkrävd för länge sedan: Sverige hade ju aldrig tidigre förlorat mot Ryssland (post-sovjet). Fotboll är inte krig, det är inte ens likt. Fast det är klart – om krig vore lite mer som fotboll vore världen förmodligen ett trevligare ställe.

 

Vissa matcher är bättre än andra

Det får inte plats mycket mer än lägenhetsrenovering och fotbolls-EM i mitt huvud just nu, och det är roligare med fotboll. (Fast Spanien – Italien som pågår just nu verkar bekräfta min uppfattning att Italien och rolig fotboll är två storheter som sällan förenas.) Och roligast hittills är Rysslands framfart, det var en imponerande uppvisning mot Holland igår. Fotboll när det är som bäst. Arsjavin, Pavljutjenko, Zjirkov & co: jag är fullständigt charmad!  Jag verkar inte vara ensam: ”Europa har fått ett nytt lag att älska” avslutar DN sitt referat av gårdagens match. Jag tror fortfarande inte att det kommer hålla hela vägen, men jag tar hemskt gärna fel. 

 

Gracious in defeat?

Jag läser av och till Komsomolskaja pravda, det är en av Rysslands största tidningar och en riktig blaska full av skriverier om ryska kändisar som jag inte orkar bry mig om, men då och då har den rätt så schyssta reportage. Och då och då får den mig att inse hur olika de svenska och ryska medielandskapen är. Vad tror ni Expressens rubriker hade varit dagen efter Sverige förlorat sin öppningsmatch i EM med 4-1? ”Fiasko!”, ”Katastrofmatchen!” eller ”Avgå Lagerbäck!” kanske? Komsomolskaja pravda toppar däremot med ungefär ”Den spanska tjuren ställde till bekymmer för den ryska björnen”. (Minst sagt. Vågar man hoppas på lite bättre koncentration i försvarsspelet mot Grekland?)

 

Fotbollsfeber i St Petersburg

Inte nog med att St Petersburgs stolthet Zenit vann ryska ligan för första gången sedan 1984 (då det ju var en annan liga om vi ska vara petiga), nu har de dessutom gått till final i UEFA-cupen! Det lär inte varit någon hejd på firandet i Petersburg i går kväll efter 4-0 mot Bayern München på petrovskijstadion i går. En kompis rapporterar: ”Jag trodde vi hade stadion rakt under vårt fönster! Hela natten hörde jag folk som ropade zenit tjempion och fansens fotbollssånger. Jag är inget stort fotbollsfan, men känner mig stolt.”

Den 14 maj spelar de blå-vit-ljusblå (en smula osmidigt smeknamn måste jag säga) final i Manchester mot Glasgow Rangers. En vecka senare väntas sisådär 50 000 engelska fotbollsfans till Moskva för att se Chelsea och Manchester United göra upp om Champions league-titeln. Och det bör kanske inte förvåna någon att fotbollen blir politik. Suporterkaos väntas inför finalen rapporterar DN när flyg och hotellrum i Moskva är på upphällningen, dessutom komplicerar visumkravet det hela. DN framhåller att grollet mellan Ryssland och Storbrittanien sätter käppar i hjulet för förhandlingar om visumlättnader för fans som vill se matchen.

Kan man få komma med en stilla önskan om att EU och Ryssland försöker lägga undan lite prestige och förhandlar fram ömsesidigt smidigare visumregler – inte bara inför fotbollsfinalerna.

 

Fotbollshöst

Det verkar ha varit en bra fotbollshöst för andrastäder. I både Sverige (IFK Göteborg), Norge (Brann) och nu Ryssland (Zenit) har lag från rikets andra stad lyckats vinna mästerskapet i fotboll efter vad som upplevs som lång väntan (11, 44 respektive 23 år). Läs Metas betraktelse om Brann och Zenit. Han beskriver hur medborgarna i både Bergen och S:t Petersburg upplever sig som annorlunda än resten av landets befolkning, något som är sant även för göteborgare. Och huvudstadsbo som jag blivit framhåller jag ändå att det är något visst med landets andra stad. Jag var oväntat nöjd med IFK:s seger (och Branns, eftersom Fredrik som jag delade kontor med i Oslo lyckades indoktrinera mig), men var också lite glad över att inte längre bo i Göteborg där nog fort all fotbollsyra hade stått mig upp i halsen.

Sen kan jag inte låta bli att fundera över vad det betyder att det enda jag sett i svenska medier om ryska ligan är den blid DN har idag (pappersvarianten) där några Zenit-supportrar försöker riva motståndarlagets målbur. Men fotbollsvåld var väl helgens tema.