Det är dags att åka hem. Jag har gjort den sista metroresan och stoppat undan den överblivna poletten. Väskan ligger där uppfodrande halvpackad på golvet. Jag har funderat på om jag ska ta på mig ett extra lager kläder för att spara plats men det är för fuktigt och varmt. Jag önskar det fanns plats för några liter kvass och ett par burkar skusjtjonka också. Man känner sig aldrig så populär som när man ska ge sig av, ”du kommer väl snart tillbaka?” frågar även ytliga bekantskaper. Jag hoppas det svarar jag och tycker allt att det känns lite vemodigt.
SPB
Arkiverade inlägg i den här kategorin
juni 8, 2009
På väg hem från kompis A:s datja stöter vi oväntat på trafikstockning och DPS-bilar (trafikpolisen). Det visar sig att vägen vi tänkt åka är avspärrad. ”Varför är vägen spärrad?” muttrar A:s pappa som kör. ”Ah, det ligger en stor kyrkogård däråt.” kommer han på någon sekund senare.
Att kyrkogården skulle vara skäl till vägspärrar föreföll mig inte helt självklart. Men det var troitsa. Eller pingst som (väl?) är den svenska motsvarigheten. Och denna dag ska man absolut gå till kyrkogården. Min rysklärare förklarade för någon vecka sedan att de döda sover på vintern, och därför ska man inte gå till kyrkogården då. Men till påsk eller åtminstone till troitsa ska man gå dit och göra fint på gravarna.
Troitsa betyder treenighet, men som så många andra krista högtider har även denna förkristna rötter. Den har också någon koppling till björkar, på gatorna traskar folk runt med björkruskor och på kyrgogården är en del gravar dekorerade med björkris. A:s föräldrar förklarade att innan troitsa ska man inte göra veniki till banjan, dvs björkruskor som man piskar sig med i bastun (en lite hårdare variant är att göra veniki av enris). Jag tror det var för att björken har för mycket sav tidigare om våren.
Den kanadensiska antropologen Margaret Paxon beskriver troitsa i en nordrysk by. Till kyrkogården tar man förutom blommor och annat att göra fint med, även med sig mat och dryck. Så slår man sig ner vid graven där de nära och kära är begravda, ofta är denna avgränsad med ett staket. Man äter och dricker, skålar för de avlidna och berättar om hur de levande har det. Sen ropar kanske någon på en angränsande grav att kom hit och skåla för min pappa, kom och minns min farmor!
På den kyrkogård som är närmast mig ser jag inte så mycket festande, däremot massor med folk, smyckade gravar och en hel del glada duvor. För även här har döingarna bjudits på frukt, godis och kex.
juni 4, 2009
En av de roligare saken med att lära sig ett nytt språk är alla fantastiska ordspråk och uttryck man kommer i kontakt med. I går blev jag påmind om ett av de mer talande på ryska: Vesjat’ lapsju na usji - att hänga pasta på öronen (på någon). Som man nästan kan gissa betyder det att luras, dra en rövarhistoria. Illustrationen till vänster kommer från en episod ur barnprogrammet Jeralasj. Det är en program som funnits sedan sovjettiden, det första avsnittet är från 1974 och det har nu hunnit göras 218 utgåvor. Jeralasj består korta humoristiska snuttar, ibland med en satirsisk udd och ibland fantastiskt underhållande. Avsnittet om att hänga pasta på öronen är en del av utgåva 102 från 1994. Den aktuella episoden är den sista i serien och börjar 6:41 in i klippet.
juni 2, 2009
Det var kanske inte det jag trodde innan jag åkte, men förutom allt det självklara (familj, vänner, katt…) så saknar jag ICA Bandhagen. Det är inget speciellt med ICA Bandhagen egentligen, förutom kanske den labyrintartade lokalen, det är ett hyfsat stort och välsorterat närlivs. Och visserligen säljer min nuvarande närmsta butik kall öl dygnet runt, men inte så där värst mycket annat. På ICA Bandhagen därimot kan man få tag på nästan allt man vill ha. För att få tag på nästan allt jag vill ha nu måste jag åka långa omvägar för att komma till den enda affär i stan jag vet har det (till ofta betydligt högre priser än hos nyss nämnda närlivs).
Det finns dock två produkter som inte ens lyxaffären har. Den ena är lakris. Det är kanske inte så förvånande. Saltlakrits verkar vara en utpräglat nordisk preferens som få utanför detta område har någon som helst förståelse för. I Ryssland ställer sig dock ca 99,9% av befolkningen frågande även inför sötlakris. Det verkar inte gå att uppbringa någonting i hela landet utom möjligtvis hostmedicin som smakar ens åt det hållet.
Det andra som verkar helt omöjligt att få tag på är mer förvånande: vispgrädde! All grädde som finns i affären har en fetthalt på ca 15-20% och är fullständigt ovispbar (den är dessutom behandlad på något sätt och står i rumstemperatur). Skulle det vara grädde på någon dessert någonstans visar den sig ofelbart komma från en sprayflaska, och om en tårta ser ut att ha grädde på sig så är det förmodligen smörkräm.
juni 1, 2009
Jag besökte idag Primorskij park pobedy där man bland annat kan beskåda allén ”Städernas vänskap”. Utmed denna finns stenar med namnen på vad jag antar är S:t Petersburgs vänorter, bland annat denna.
Jag förstår att det kan vara svårt att hålla ordning på H om man inte har det i sitt eget alfabet. Däremot förstår jag inte att man inte ber någon dubbelkolla innan man hugger in det i sten. (Jag förstår inte heller varför min kamera plötsligt tog en bild i världens sämsta upplösning, och kan meddela att den vita fläcken är solsken och inte fågelskit.)
juni 1, 2009
Gårdagen var en solig och varm söndag som gjord för en utflykt, och jag bestämde mig för att besöka Kronsjtadt som ligger på en ö i finska viken och som länge tillhört armén och östersjöflottan. Tillträde var förbjudet för utlänningar fram till 1992, och det finns fortfarande militära områden på ön som man ska hålla sig borta från.
Tur att jag inte läste guidbokens förmaning "... you would still be unwise to photograph any warships" förrän jag kom hem igen.
Man kan åka till Kronsjtadt året om med marsjrutka från några av metrostationerna norr om stan, och i går gick också årets första kryssning dit från kajen vid Eremitaget. Marsjrutka kändes som ett alltför svettigt alternativ i högsommarvärmen och jag bestämde mig för den betydligt dyrare krysningen. I priset ingick en guidad tur av stan.
Guiden satte igång att prata så fort vi lämnat kajen. Och visserligen stod jag mestadels på det lilla utrymmet som kanske kan kallas ”däck” större delen av resan, men jag tror hon pratade oavbrutet tills vi kom fram (ca en timme – och sen hela vägen tillbaka!). Jag är fascinerad av hur de ryska guiderna klarar av att prata så mycket. Jagblir ju helt färdig när jag har föreläst i 45 min och brukar göra mitt bästa för att studenterna ska prata också så att jag slipper. Hennes pratgladhet fortsatte över stadsrundturen som tog 20 min längre än vad hon sagt. Jag kopplade från lyssningen någonstans i denna ryska flodvåg och lät mig bara sköljas med utan att riktigt ta in vad det var hon pratade om. Men med jämna mellanrum väcktes jag ur detta meditativa tillstånd av ett sjvedy – svenskar. Det var naturligtvis inte mig hon pratade om, utan Kronsjtadt är precis som Petersburg byggt väldigt tydligt mot Sverige. Fienden som det skulle skyddas mot.
Kronsjtadt är också ett av Peter I:s verk. Staden grundades bara ett år efter St Petersburg. Men stadens matroser är också kända för att ha varit revolutionärt lagda, och var inte bara viktiga för det kommunistiska maktövertagandet utan gjorde också revolt mot det samma 1921.
Gatorna i Kronsjtads heter saker som Kommunistitjeskaja, Sovjetskaja och Krasnaja ulitsa. Guiden kommenterade detta, och konstaterade lakoniskt att det är alldeles för dyrt att byta gatunamn för att någon ska göra något åt det. Det går kanske i centrala St Petersburg, men i Kronsjtadt finns det inte pengar till nya gatuskyltar och vad som nu krävs för att fullborda ett namnbyte.
maj 29, 2009
Borsjtj är inte nödvändigtvis rödbetssoppa. Den kan likaväl, särskilt sommartid, vara alldeles rödbetsfri och istället innehålla sjtjavel. Översättningen av sjtjavel är ängssyra. Jag är inte helt säker på att det är exakt samma sak, det verkar dessutom finnas många olika sorters sjtjavel, men tänkte ge mig ut på ängssyrejakt hos mina föräldrar i sommar och testa. Sjtjavel är syrligt i alla fall, så man kan variera mängden med hur sur soppa man vill ha. Min variant som jag försökt ”reverse-engineera” från soppor jag fått blir ca 3 portioner. Måtten är ungefärliga och jag vet dessvärre inte hur mycket bunten sjtjavel jag köpte vägde, gissar på 150 g.
1 gul lök
1 vitlöksklyfta
2 potatisar
1 rejäl bunt sjtjavel
ca 5 stjälkar salladslök
En näve hackad dill
En näve hackad persilja
1 buljongtärning
salt och peppar
Strimla gul lök och vitlök och fräs i olja. Tärna potatisen och fräs med den en stund. Tillsätt grovhackad sjtjavel. (Man kan även lägga i en tärnad tomat eller någon annan trevlig grönsak om man känner för det.) Häll på vatten och buljongtärning och koka tills potatisen är mjuk. Hacka under tiden kryddgrönt och tillsätt när det är några minuter kvar att koka. Smaka av med salt och peppar och servera med en klick smetana (det träts om huruvida gräddfil eller creme fraishe är närmst, jag röstar på en blandning.)
maj 29, 2009
Jag är otroligt och kanske obegripligt fascinerad av monument. Helst ska de vara stora och sovjetiska, som det i Treptower park i Berlin. Jag har en enorm tolerans för gigantism och svulstiga dedikationer. Jag blir lite glad varje gång jag ser 100 m höga Moderlandet som pryder taket på museet för stora fosterländska kriget i Kiev, och tittar gärna på hjältemodiga partisaner och soldater i bästa soviet-realist stil.
Häromdagen stötte jag dock på ett sovjetiskt krigsmonument som jag djupt och innerligt ogillade. Jag skulle faktiskt vilja kalla det vulgärt. Det står någon mil utanför St Petersburg utmed doroga zjizn (livets väg) på vilket förnödenheter kunde fraktas till den belägrade staden. Det är en del av en ensamble med monument från 1960 och -70 tal tillägnade de barn som dog under kriget.
Monumentet som ni kan se nedan är modellerat på den dagbok som den 10-åriga flickan Tanja Savitjeva förde under belägringen. Dagboken består bara av 9 sidor, där hon skrivit in tidpunkten för sina familjemedlemmars död. Själv evakuerades Tanja, men var så försvagad av svälten under belägringen att hon inte överlevde kriget. Dagboken var del av den sovjetiska bevisningen under Nurnbergrättegångarna. Orginalet finns på stadsmuseet i St Petersburg, och är naturligtvis ett fruktansvärt och gripande vittnesmål.
Uppförstorat och hugget i sten däremot, ger det ett helt annat intryck. På dagboksbladen är Tanja bara en tioårig flicka som förlorat allt. Här blir hon, bokstavligen, ett monument. Jag kan inte riktigt sätta ord på vad jag tycker känns så motbjudande, men det ligger i kontrasten mellan det personliga ödet och det sovjetiskt storslagna. Monumentet omvandlar en familjetragedi till nationellt exempel, uthängt till allmän beskådan, fastslaget och förstorat i jätteformat.
maj 27, 2009
Nevskij pjatatjok är ett område vid Nevas strand, nära flodens början i Ladoga, ca 200 meter gånger 2 km (pjatatjok kallades femkopeksmynten och används överfört om en liten yta). Fåglarna kvittrar, allt är intensivt nyutslaget grönt och Neva flyter fram glittrande i den för dagen strålande solen. Det här lilla området var skådeplatsen för några av de mest intensiva striderna på östfronten. Och trots den fridfulla ytan behöver man inte skrapa särskilt djupt för att se spåren av det. Man behöver faktiskt inte skrapa alls. Ängen är gropig, full av kratrar från detonerade sprängladdningar. Överallt ligger rostiga metallföremål: taggtråd, köttkvarnar, delar av handgranater. Här och var kan man se rester av skor. Och överallt är det spår av utgrävningar. Sökförband har under många minnesvakter grävt fram och begravt kvarlevorna av stupade soldater, men spåren är nog inte främst deras för jag tror de återställer efter sig. Nevskij pjatatjok besöks dessvärre också av plundrare som gräver efter främst amunition och vapen och efterlämnar inte bara gropar, utan också uppgrävda benknotor och föremål som de inte brytt sig om liggande kvar på ängen.
maj 23, 2009
Jag är tillslut ägare till en matrjosjka. Den mest typiska souvenir en rysslandsresänär kan tänka sig. Men även om formen är välkänd verkar inte namnet vara det. Väldigt många försöker köpa en babusjka. Och nog för att det vimlar av babusjkor i Ryssland, men de är inte till salu. (Babusjka betyder farmor/mormor.) Det finns också de som är mer inne på att handla en marsjrutka, och visst finns det finns en likhet mellan orden men minibussarna i linjetrafik är lit’e besvärliga att stuva ner i resväskan.
Besökande kompis A och jag gjorde vårt bästa för att pröva försäljarnas tålamod på souvenirmarknaden när vi skulle jämföra alla delar på alla dockor för att ta reda på vilken som var allra finast målad. Dessutom försökte vi utröna dockornas historia, och det verkar finnas lika många svar om försäljare. Dockorna A köpte var av den ”klassiska” sorten. Tre färger, gul sjal och röd kjol eller tvärt om. En sån som de flesta förmodligen ser framför sig om de tänker på en matrjosjka. Försäljaren hävdar att dessa kom till efter andra världskriget. De är relativt enkla, med få färger och grova drag. Man ville ha något roligt när det var en svår tid, som hon uttryckte det. De har sju delar, vilket hon menade beror på likheten mellan det ryska ordet för sju (sem’) och familj (semja).
Min är rund och tjock och har 10 delar. Ni kan se henne på bilden. Varje del har hål i botten, vilket vi fick lära oss har med lackningstekniken att göra. Den är röd, vilket tydligen skulle representera Ryssland medan de blå var St Petersburg och de gulaktiga Sibirien (vad alla de andra färgerna indikerar är oklart).
Matrjosjkan är inget uråldrigt ryskt bondehantverk utan skapades runt förra sekelskiftet, fjärran östern var på modet och dockan tillverkades efter japansk förebild. Om dess exakta tillkomst verkar det finnas en hel del olika versioner, den flitigast förekommande leder till Moskva och leksaksmakeriet som höll till på Leontjevskij pereulok 7 där det idag finns ett matrjoska museum. Sitt internationella genombrott fick dockan på världsutställningen i Paris 1900, och idag ger matrjoskans populäritet som souvenir mer än en rysk konstnär sin födkrok. (Alltså kan jag nu med lite god vilja betrakta mig som mecenat.) Matrjosjka är diminutiv av Matrona vilket ska ha varit ett vanligt förnamn bland ryska bönder vid tiden för dockans tillkomst.
