Dagens boktips

Såg när jag strosade runt i bokhandeln förut idag att Orlando Figes the Whisperers har blivit översatt till svenska. Historiska media har gett ut den under titeln De som viskade. En förvisso maffig tegelsten till bok, men riktigt intressant om stalintidens terror. Figes har arbetat på boken tillsammans med människorättsorganisationen memorial. Här kan den som vill läsa vad jag skrev om The Whisperers efter att jag läst den förra sommaren.

 

Från träsken vid Sinjavinohöjderna

I går ägde en av höstens tre begravningar som sökförbandet Ingrija från St Petersburg är inblandade i rum. Ingrija är ett av många sökförband i Ryssland, sammanslutningar av frivilliga som tagit på sig uppgiften att leta reda på och begrava de soldater som är saknade i strid sedan andra världskriget och som ligger kvar där de dog under åren 1941-45. Ingrija är knutet till statsuniversitetet i St Petersburg och dess medlemmar är studenter eller före detta studenter där. Tre gånger om året genomför de så kallade minnesvakter då de i två veckor slår läger i anslutning till något slagfällt och letar efter fallna soldater. Sensommaren/hösten 2009 gräver de i träskmarkerna runt Sinjavinohöjderna.

Det ska till ett platt landskap för att 49 meter över havet ska räknas som en höjd tänker jag när jag traskar i det hällande regnet från busshållplatsen mot minnesmärke där en av sökförbandets medlemmar ska möta mig. Från den här höjden sköt tyskarna mot livets väg över Ladoga sägs det. Jag hinner fundera en stund på det när jag efter en timmes gångmarsch når monumentet, jag hinner också bli orolig att det inte ska komma någon innan Grisja dyker upp. Han berättar att vi har ungefär dubbelt så långt kvar att gå som jag redan gått, jag försöker låta bli att visa att jag tycker det verkar ofantligt jobbigt.

Skogsvägen är mer vattenpölar än väg. Medan vi går ger Grisja mig en kort lektion i krigsförloppet på den plats där vi befinner oss. Från Nevas östra strand och ungefär 16 km in i landet höll tyskarna en ”flaskhals” upp mot Ladoga som innebar att Leningrad var helt avskuret från landförbindelser med resten av sovjetunionen. Under drygt två år, från september 1941 till oktober 1943 så pågick strider i det här området då röda armén försökte bryta igenom de tyska linjerna (och sedan försvara genombrytningen). Lägret ligger vid en försvarspunkt som kallas Rosjtja kruglaja. När vi passerar minnesmärket har vi gått genom hela den tyska zonen och är nu över på det som var sovjetisk mark. Jag har på vägen passerat några minnesmärken över byar som utplånades under kriget och som aldrig byggts upp igen. Vid minnesmärkena ligger det fullt med rostiga föremål, hjälmar, granatsplitter, vapendelar…. Det är svampplockare som tar med och lägger dem där säger Grisja, det finns mycket svamp i skogen. Och mycket rost.

När vi närmar oss ringer Grisja kommendören för att höra var de är och får reda på att de gräver alldeles i närheten av lägret och att de just hittat en medaljong. Medaljongen är en liten svart cylinder, i denna låg en pappersremsa med identifikationsuppgifter. Det innebär att en upphittat medaljong byder goda möjligheter att ta reda på vem soldaten var. Medaljong för mina tankar till något man bär runt halsen, men det får jag senare veta är alldeles fel. Det fanns ingen kedja eller hänge i medaljongen utan soldaterna hade den oftast i byx- eller bröstfickorna. Om de alls hade den – det var det långt i från alla som hade. Att hitta en medaljong är därför en festlig tilldragelse. Vovka, upphittaren, får därför senare under dagen motta medaljongupphittarens fastställda belöning: 5 burkar skusjtjonka (kondenserad mjölk).

Medaljongen är sökförbandens främsta hjälpmedel för att försöka identifiera de soldater de hittar. Att identifiera är nämligen en av deras viktigaste uppgifter. Att vara saknad i strid var i Sovjetunionen ett öde värre än döden, med fantastisk stalinistisk logik  var det nämligen jämställt med att desertera och de anhöriga kunde straffas; hindras från utbildning eller i värsta fall skickas till Sibirien. Även om faran för sådant sedan länge är över för de anhöriga är upprättelsen förmodligen enorm om en anhörig kan överföras från kategorin landsförrädare till krigshjälte. Och anhöriga kommer resande från hela det som en gång var Sovjetunionen för att delta i begravningarna.

”Förstår du nu varför det kallas ett smutsigt arbete?” säger Maksim med ett snett leende när han ägnat större delen av eftermiddagen i att försöka lära mig sökandets ädla konst. Jag är täckt av lera från topp till tå och har händer som det skulle ta en vecka att få helt rena. Arbetsredskapen är i huvudsak fyra: metalldetektor, spett/värja, spade och handskar. För till stor del handlar sökandet om att sitta och gräva i marken med sina bara (handskbeklädda) händer. Metalldetektorn använder man för att soldaterna oftast hade något av metall på sig, ammunition, bältesspännen och inte minst gevär. Får man utslag på metalldetektorn tar man fram det värjliknande spettet och börjar känna i marken tills man kommer emot metall. Då är det dags att ta fram spaden, eller händerna om träffen är nära ytan, och börja gräva. Med spaden är det läge att vara försiktig, det kan finnas sådant kvar i marken som kan detonera om man har otur, och med spaden blir trycket mycket större än med värjan.

Det som gett utslag på detektorn är nästan alltid ett grantsplitter. (Oskolok är ett ord som numera är fast förankrat i mitt ryska ordförråd.) Men inte alltid. Nästa förmiddag så sitter jag plötsligt med ett ben i handen. När vi efter en stunds grävande kommer fram till en käke med tänder blir det väl verkligt. Det här är faktiskt en människa. Benen är nära ytan, han har i drygt 65 år legat kvar där han föll. Det är en sovjetisk soldat, det sluter vi oss till med hjälp av  ammunitionen och de kopekmynt han hade i fickan. På just den här soldaten finns inget som kan användas för att identifiera honom. Ingen medaljong, inga tillhörigheter med namn.

Just denna soldat kommer att begravas på måndag 21 september vid minnesmärket på Sinjavinohöjderna tillsammans med de andra soldaterna som Ingrija hittat under minnesvakten. Begravningen sker med militära hedersbetygelser, och de stupade soldaterna får ett erkännande för sin uppoffring för moderlandet. Några av dem kommer kunna identifieras och få sina namn vid graven, men de flesta kommer fortsätta vara okända döda, saknade i strid om än numera nedsänkta i vigd jord.

 

Krigsstarten 70 år senare

Det är väldigt mycket om andra världskriget just nu på olika håll i samband med att det i dagarna var 70 år sedan det inleddes. Även om det skulle dröja nästan två år innan Sovjetunionen drogs in i kriget, har den sovjetiska historieskrivning varit på tapeten de senaste dagarna, då Putin häromdagen publicerade ett brev i en polsk dagstidning där han tar avstånd från Molotov-Ribbentroppakten. (Se t.ex. DN:s artikel om detta.) Jag har dessvärre inte haft tid att riktigt fördjupa mig i detta brev, men vid en snabb genomläsning ger det inte intryck av att vara den sensation som det framställs som, jag har tidigare hört Putin omnämna denna icke-angreppspakt i liknande ordalag. Det sensationella är kanske i så fall den form som detta sker i.

Under 2000-talet har Ryssland allt mer kommit att införlivas i det internationella högtidlighållandet av andra världskriget. I samband med 60-års jubileet av krigets slut 2005 gav den ryska tidskriften Neprikosnovennij Zapas ut ett temanummer om krigsminnet, i detta publicerades bland annat artikeln State visits av Andreas Langenohl som handlar om just statsbesök i samband med årsdagar av viktiga händelser under kriget. Tidigare var det helt otänkbart att Sovjetunionen/Ryssland skulle delta i den typen av sammanhang. Den här inkorporeringen av Ryssland i en internationell minneskanon är dock inte helt oproblematiskt, ända sedan krigsslutet har man haft sin egen version av krigsminnet och sina egna traditioner för högtidlighållande. Lagenohl har följande slutsats:

Russia, conversely, sees it necessary to assert itself within the framework of international remembrance ceremonies. The straightforward incorporation of Russia into the existing international commemorative context is rejected on the normative basis of the traditional commemoration of the Great Patriotic War, since incorporation would amount to the symbolic relegation of the Soviet Union’s and Russia’s service to history. [...]  Now, the Great Victory must be defended against practically the entire world – with the exception, as irony would have it, of Germany, which does not represent a central reference point in post-Soviet commemoration culture.

Detta gör att den typ av gemensamt högtidlighållande av offren för nazismen och kommunismen, som bla efterlystes i DN häromdagen är fullständigt omöjligt. Det var faktiskt det kommunsistiska Sovjetunionen som spelade en stor roll i att besegra nazismen. Ryssland kommer med näbbar och klor fortsätta att kämpa emot en beskrivning av händelseförloppet som man tycker nedvärderar deras roll i detta, och det är kanske inte så konstigt.

Putin börjar sitt brev till polackerna med att lyfta fram den enorma katastrofen. Andra världskriget var förödande, och ett av de länder som drabbades allra hårdast var Sovjetunionen. Siffran Putin nämner i sin text är 27 miljoner dödade sovjetmedborgare, och även om den här typen av siffror är notoriskt osäkra är det förmodligen ingen överdrift. Putin, och många med honom, brukar framhålla att Sovjetunionen räddade världen från fascismen. Inte heller det är väl egentligen någon överdrift, men priset blev fruktansvärt högt. Och människorna i Sovjetunionen och det forma östblocket fortsatte att betala i många många år efter kriget. (Jag själv däremot, tillhör de verkliga vinnarna.)

Sedan krigets slut har Sovjetunion och sedan Ryssland ägnat snart 65 år på att fila på sin version av kriget som slår fast det sovjetiska folkets hjältedåd (vissa andra aspekter, som t.ex. kommunispartiets roll, har dock varit förhandlingsbart). Det är fullt möjligt att behålla huvuddragen i denna även med ett avståndstagande från landets ledning. Att man utsattes för grymheter även av den egna regimen kan sägas stärka folkets hjältedåd. Därför diskuteras och ifrågasätts då och då den dåvarande regimen, även om det inte är något dominerande tema. Det som däremot är mycket frånvarande, är en diskussion om sådant som verkligen kan hota hjälteberättelsen, t.ex. röda arméns framfart på väg mot Berlin. De enorma förlusterna gör att kriget rörde varje familj i det som en gång var Sovjetunionen, nästan alla har någon släkting som dog i kriget. Krigsminnet inte bara är en nationell utan också personlig angelägenhet för väldigt många människor. Det är ingen som vill höra att farfar kanske inte var en hjälte trots allt.

 

Ivan’s war

Jag har tillslut fått läst Ivan’s war: The Red Army 1939-45 av Catherine Merridale. En av de mest omtalade böckerna om östfronten på senare år (den är från 2005) av en professor i historia som skriver lika mycket för världen utanför akademin som den snävt innomvetenskapliga. Om boken kan kallas tung får det skyllas dess tematik snarare än stilistik. Det är ganska deprimerande läsning, för priset för segern över fascismen var skrämmande högt. Och en stor del av grymheterna kan skyllas på det sovjetiska regimen. Merridale skulle nog ansluta sig till de som anser att kriget vanns trots, inte tack vare, Stalin.

Titelns Ivan är inte någon särskild person, det är den vanlige sovjetiske soldaten. Namnet användes av tyskarna på ungefär samma sätt som den tyska soldaten kallades Fritz av sovjeterna. Det  Merridale vill göra är att beskriva den vanlige soldatens krig. Jag har sett boken omnämnas som en ”historisk etnografi” men även om hon har korta avsnitt om folklore, vidskepelse och sånger skulle jag ändå kalla det en ganska konventionell kronologiskt uppbyggd historieskrivning. Det kan vara värt att notera den osovjetiska datummärkningen: 1939-45 och inte 1941-45. Merridale diskuterar alltså även vinterkriget.

Merridales beskrivning av i vilket skick röda armén var vid krigsutbrottet – oorganiserade, otränade och dåligt utrustade – får en att undra hur de lyckades vinna kriget. En del av svaret får man kanske när Merridale konstaterar att de sovjetiska förlusterna hela vägen fram till Berlin – trots att organisation, träning och utrustning blev bättre under krigets gång – var större än tyskarnas, i genomsnitt tre gånger så höga. Pyrrhusseger känns som en underdrift. Som Merridale påpekar är det faktum att uppskattningarna av hur många sovjetmedborgare som fick sätta livet till under kriget varierar med flera miljoner i sig ett bra mått på hur grymmma och blodiga de åren var.

Boken bygger i stor del på arkivmaterial och utdrag ur soldaters brev och dagböcker. Hon har också gjort 200 (!) intervjuer med veteraner i f.d. Sovjetunionen. Det är fascinerande vilken liten roll detta otroligt rika material har i boken. Merridale upprepar flera gånger att filmer och böcker präglat veteranernas minnen i så stor utsträckning att det är svårt att skilja fakta från fiktion i deras vittnesmål. Historiker är alltid skeptiska mot ögonvittnesskildringar, i alla fall om de ges många år efteråt. Och Merridales ”notes on sources” i bokens slut är i mångt och mycket en upprapning av källkritikens grunder. Källkritiken innehåller mycket sunt, men samtidigt blir jag lite provocerad av hur Merridale framställer veteranerna som nästan hjärntvättade. Hon hade kunnat utnyttja intervjuerna så mycket bättre. Inspiration skulle hon kunna hitta hos Alistair Thomson som i Anzac Memories: Living with the legend, en bok om australiensiska soldaters minnen av första världskriget, uppehåller sig vid hur minnen konstrueras och förmedlas. Jag hoppas att Merridale någon gång utnyttjar det rika material hon samlat in på ett liknande sätt.

Ivan’s war är ingen hjältesaga, men samtidigt som Merridale är angelägen om att försöka spräcka sovjetiska (och andra) myter om kriget så har hon uppenbart en stor sympati för sin Ivan och boken är i högsta grad en läsvärd – och skrämmande – skildring av Sovjetunionen under andra världskriget.

 

Rysslands populäraste Karlsson

Många har nog hört talas om att Karlsson på taket är den populäraste av Astrid Lindgrens figurer i Ryssland.  I dag publicerar Magnus Ljunggren en förklaring i SvD: den mest spridda utgåvan av Karlsson på taket är felöversatt och förryskad. Översättaren Lugina ”såg till att förstärka något specifikt ryskt i Karlssons anarkistiska karaktär som barnen helt enkelt inte kan vara utan.”

Magnus Ljunggren är professor i slaviska språk i Göteborg. Fascinerad satt jag igenom grundkursen i rysk litteraturhistoria där han tycktes läsa innantill från gulnande maskinskrivna ark och ändå var medryckande och inspirerande, än bättre var han i textläsning B där vi tragglade oss igenom Jevgenij Sjvarts (fast Шварц ska kanske bättre transkriberas Schwarz) Drakon.

Det där med Karlssons okynne som talar till det ryska lynnet är en en vanlig förklaring på hans stora popularitet i öst (och så var vi inne på det där med mentaliteten igen…). Man kan också tänka sig att de sovjetiska barnen haft svårare att relatera till den småländska landsbyggdsidyll som präglar t.ex. Emil eller Bullerbyn. Men jag tror att huvudförklaringen på Karlssons popularitet är betydligt enklare än så: de två fina tecknade filmerna Малыш и Карлсон (Lillebror och Karlsson) från 1968 och Карлсон вернулся (Karlsson kommer tillbaka) från 1970. Det finns nog få ryska barn som inte sett dessa, och de får de mest oväntade personer att utropa ”Fröken Bock” med glittrande ögon så fort saken kommer på tal. (Tack till Amanda som visade dem för mig.)

 

Gick Lenin med på vintern?

Ibland roar jag mig med den sökordsstatistik som WordPress tillhandahåller, det är stundtals fascinerande läsning. Det i särklass vanligaste ordet som har lett folk hit är ”lenin”. (Jag vet inte vad det säger om varken mig eller mina läsare.) Lenin förekommer förutom på egen hand också i många sammansättningar, och på sistone har sökningen ”gick lenin med på vintern” lett till besök  inte mindre än fyra gånger. Så de sista dagarna har jag funderat en del på detta; gick Lenin verkligen med på vintern? Min slutsats är att han borde inte gjort det. Vinter ställa till en massa problem. Man måste till exempel bygga rejält isolerade hus, värma upp dem, forsla bort snö och ha ordentligt med belysning under de mörka kvällarna. Massa grejer som tar bort uppmärksamheten från att bygga en ny och bättre värld. Han borde dessutom av rent estetiska skäl inte gått med på vårvintern, tänker jag när jag sitter och ser ut över lervällingen till park mitt emot där den sista snön ännu inte smält. 

Men nu är det ju så att Lenin dog 1924 och 85 år senare har vi fortfarande vinter. Trots hans och hans efterföljandes enträgna försök att vända floder, odla upp öknar och allt vad de höll på med så lyckades de inte  betvinga årstiderna – precis som de inte heller lyckades bygga arbetarnas paradis.

 

Ice Road

För flera år sedan klippte jag ut en notis från DN:s kultursida. Det handlade om orangepriset 2004 och jag sparade länge på det såsmåningom gulnade urklippet. Det var flera av de nominerade böckerna som fångade min uppmärksamhet – det här var vid en tidpunkt då jag var på ivrig jakt efter saker att läsa – och jag började hålla utkik efter titlarna. Den första jag fick tag på var vinnaren, Andrea Levys Small Island. Jag sträckläste den på mitt rum i St Petersburg våren 2005 och de jamaicanska invandrarna i London strax efter andra världskrigets slut var ett effektivt sätt att stänga ute den ryska verkligheten. Den kvarstår som en av de bästa böcker jag läst. I samma veva transporterade jag mig också till Nigeria via Chimamanda Ngozi Adichies Purple Hibiscus, som också den rekommenderas även om jag vill framhålla att bok nummer två Half of a yellow sun är snäppet vassare.

Några år senare, tryggt på hemmaplan, så hittade jag långt efter att jag slutat leta den av böckerna som faktiskt handlade om staden jag befann mig när jag läste de andra: Gillan Slovos Ice Road. Den utspelar sig (huvudsakligen) i Leningrad under 1930-talet och slutar under krigets belägring, utan att avslöja för mycket är det ett öppet slut som är ungefär så lyckligt eller olyckligt som man kan förvänta sig. Innan krigets umbäranden har paranoian efter mordet på Kirov och Stalins utrensningar avhandlas. Det är således som man kanske kan gissa inte någon alltför upplyftande historia, men inte heller fullt så deprimerande som det skulle kunna ha varit. Boken kan sägas ha flera olika huvudpersoner: den höga partifunktionären Boris, hans dotter Natasha, historikern Anton, föräldralösa Anja. Men det är bara en som berättar i jag-form och som kanske får sägas vara boken verkliga huvudperson – städerskans Irina. Det börjar med att hon står och blickar ut över isen och det slutar med att hon står och blickar ut över isen, låt vara en annan is många mil och år senare.

Även om jag inte tycker att den når upp till de två andra böckerna från den gulnade notisen, så betyder det verkligen inte dålig. Den är klart läsvärd, och ger en hyfsad inblick i 1930-talets Sovjet. (Fast om det är främst det man är ute efter skulle jag snarare rekommendera Orlando Figes The Whisperers.)

Ice Road är så vitt jag vet inte översatt till svenska, och mer utförliga recenssioner kan läsas här eller här.

 

Nytt samhälle, nya ritualer

Jag läser Christel Lanes The Rites of Rulers: Ritual in Industrial Society – the Soviet Case. Den är förvisso rätt torr, men det är ändå på många sätt fascinerande läsning. De nya härskarna ville efter revolutionen inte bara skapa ett nytt samhälle, utan även nya människor. Som ett led i detta skrev man om hela högtidskalendern. Några helt nya högtider infördes: första maj, revolutionsdagen. Vissa gamla religiösa togs bort, som påsk. Några bytte skepnad, jul ersattes med nyår. Även det privata ändrades, man införde nya välkomstritualer för nyfödda och andra övergångsfaser som att gå med i pionjärerna, sluta skolan, börja arbeta etc fick rituella markeringar.

Förutom med nyår, som fortfarande leder med hästlängder som den stora familjehögtiden, lyckades man nog allra bäst med bröllopen. För att ge den nya, världsliga bröllopsritualen en högtidlig inramning så byggdes bröllopspalats över hela Sovjetunionen. Det är i dessa som  bröllop fortfarande sker. Kyrklig vigsel är inte juridiskt bindande och ett ovanligt komplement. Efter vigseln åker bröllopsföljet ofta iväg för att låta fotografera sig vid några historiska platser. Vid det lokala krigsminnesmärket kan det vara tät trafik av brudpar under lördagseftermiddagarna. Bilden intill tog jag vid den eviga lågan i Park Slavy i Kiev (därifrån är förresten även bilden i sidhuvudet tagen), och det hela förevigades förutom av en smygplåtande svensk av ett halvdussin mer officiella fotografer och filmare.

I fall jag nu skulle behöva det, så får jag en påminnelse om att det nog är en ganska liten krets människor som intresserar sig för det här. I boken som jag lånat från KB ligger det kvar en lapp om ett tidigare fjärrlån. På lappen står namnet på beställaren. Det är en av mina kollegor.

 

Nedmontering

Den första september traskade jag lite lätt nedslagen omkring på stadsbiblioteket i Norrköping på jakt efter böcker om Berlin. Jag hade föreläst tidigare på dagen och tyckt mig se hur studenterna blev allt mer uttråkade ju längre tiden gick. Föreläsningen hade delvis handlat om monument, och på väg mot geografihyllan fångades min blick av Stalins huvud svävande mot ett ljusblå bakgrund bredvid en huvudlös staty. Det var Anatolij Zlobins Nedmontering – eller – anvisning om bästa sättet att störta monument som avsetts stå i århundraden, om det plötsligt visar sig att de blivit uppförda på fel plats och till minnet av fel person. Den fick naturligtvis följa med mig hem.

Nedmonteringen skrevs ursprungligen på 1960-talet och är en satir över Chrusjtjev-eras avstalinisering. Huvudpersonen är skulptören Buritj vars gigantiska verk ”Stofilen” är det som ska nedmonteras. Statyns skala illustreras bäst av det 112 cm långa fingret. I övrigt figurerar partitoppen, monumentets väktare och någon enstaka vacker kvinna. Satirens budskap är att avstaliniseringen var något som bara skedde på ytan, under fanns det gamla samhället kvar. Zlobijn gör inte några störres försök att dölja satirens objekt, Stalin blir visserligen Samin, men Moskva är fortfarande Moskva. Det går inte att missa vad som är inspirationen i alla fall. Som det heter i baksidenstextens retoriska fråga, ”Men vad har man för nytta av att störta tyrannens staty, när sockeln ändå lämnas kvar?” Boken kunde föga förvånande inte ges ut i Sovjetunionen då den skrevs, utan kom istället med den flodvåg att av tidigare förbjudna böcker som kännetecknade perestrojkan.

Min upptäckt av Nedmontering skedde alltå för ungefär två och en halv månad sedan och jag har nu kommit ända till sidan 97. ”Du gör inga större framsteg med den där boken” som min tillfälliga australiensiska lägenhetskamrat konstaterade häromdagen. Jag kommer faktiskt inte komma så mycket längre än till sidan 97 heller. Mitt boktålamod är kort och Nedmontering är ärligt talat en ganska trist historia. Det är en satir, och som satirer kan göra kännetecknas den av överdrifter och grovhuggna karaktärsdrag. Personerna i boken får varken liv eller djup och jag känner mig väldigt likgiltig inför deras fortsatta öden. Och monument, fascinerande som de är, är ju de facto inte särskilt levande. Satiren kan inte bära nästan 400 sidor, den hade kanske gjort sig bättre som en novell?

 

Ödesdiger vetenskap

Jag har precis läst ut Michail Bulgakovs De ödesdigra äggen. En kort roman som utspelar sig i Moskva i en nära framtid från när den skrevs. Epitetet science fiction kan väl förresten vara sägas vara ovantligt passande eftersom boken kretsar just kring vetenskap. Bokens huvudperson Vladimir Ipantievitj Persikov är professor i zoologi och upptäcker av en slump en röd stråle som påskyndar utvecklingen enormt hos grodor. De växer i en rasande takt, men får också något ondsint över sig. Persikov tror sig exhalterad ha hittat en ”livsståle” och på något sätt sprider sig nyheten till en illistig journalist gör Persikov och upptäckten berömd. I samband med hans upptäckt härjar också en hönspest och för att få igång sovjetunionens avstannande hönsindustri kallas professorns stråle in. Konsekvenserna blir, som antyds i titeln, ödesdigra.

Boken får mig att tänka på programmet om Trofim Lysenko (1898-1976) som In our time (BBC Radio 4) hade nyligen. (Torra britter när de är som bäst!) Eftersom boken skrevs redan 1924, ett par år innan Lysenko började härja, kan väl Bulgakov knappast ha haft honom i tankarna. Men det finns paralleler så antingen var Bulgakov synsk eller så var hans samtidskildring och satir så träffsäker att den identifierade tendenser som ännu inte fullt blommat ut. (Eller så är alla eventuella likheter bara en slump.)

Hur som helst så är Lysenko förmodligen Stalintidens mest (ö)kända vetenskapsman. Eller, vetenskapsman är kanske för mycket sagt, för hans metoder var på många sätt ovetenskapliga. Lysenko blev berömd 1927 för att ha fått ärtor att växa på vintern i Azerbajdzjan. En annan av hans tidiga experiment handlade om att blötlägga vete över vintern för att öka dess produktivitet. Grundidén var att man genom yttre påverkan skulle kunna förändra växters egenskaper och sedan få detta att gå i arv (naturligt urval i racerfart), så att man t.ex. kunde härda utsäde och odla vete under den sibiriska vintern.

Till skillnad från Bulgakovs huvudperson Persikov, en solitt borgerlig professor, var Lysenko var född i en bondefamilj. Han hade lite formell utbildning och var inte knuten till något akademiskt lärosäte. Han passade alltså utmärkt in i 20-talets politik att ersätta den gamla eliten med en ny, Den karaktär som påminner mest om honom i boken är inte Persikov utan sovchos-föreståndaren Rock. Catherine Merridale påpekar i In our time att Lysenko var expert på att få experiment att framstå som succéer innan de ens var färdiga. Ingen av hans succéer har heller kunnat upprepas (just reproducerbarthet brukar vara en kriterium för god vetenskap). Precis som i Bulgakovs bok där Rock får sovjetledningens tillstånd att sätta igång med storskalig hönsframställning, sattes även Lysenkos idéer igång direkt i stor skala, utan några föregående experiment. Inte nog med det, den mer solit vetenskapliga genetikforskning som pågick i Sovjetunionen avbröts, lades ner och förstördes. I både boken och verkligheten blev konsekvenserna just ödesdigra.

Tillskillnad från Persikov, så blev Lysenkos ödesdigra experiment inte hans egen undergång, han fick vara kvar som ledare för sovjetunionens genetikinstitut ända fram till mitten av 1960-talet. Lysenko hade även lyckats få Chrusjtjovs öra, men hans teorier ifrågasatts mer och mer sedan det efter Stalins död blev enklare att ha avvikande åsikter med livet i behåll.

På tal om synskhet eller slump skulle bokens slut förresten kunna fungera som en allegori över Nazitysklands anfall på Sovjetunionen och hur det slutligen stoppades (i alla fall västvärldens tolkningar av förloppet.)