Dagens boktips

Såg när jag strosade runt i bokhandeln förut idag att Orlando Figes the Whisperers har blivit översatt till svenska. Historiska media har gett ut den under titeln De som viskade. En förvisso maffig tegelsten till bok, men riktigt intressant om stalintidens terror. Figes har arbetat på boken tillsammans med människorättsorganisationen memorial. Här kan den som vill läsa vad jag skrev om The Whisperers efter att jag läst den förra sommaren.

Uppdate: Vetenskapsradion Historia hade 5/11 en intervju med Orlando Figes om boken och projektet. Lyssna på det här.

 

S4astlivogo puti!

Här på hemmaplan har språkforskare med stor entusiasm kastat sig över sms-språk och annat där viljan att skriva korta snabba meddelanden har lett till språklig utveckling. I stort så har ju hela internetåldern fört med sig en ny typ av informell skriftlighet, det är inte direkt några officiella brev med stämpel och brevhuvuden som flyger omkring i cyberrymden, vilket innebär att det det är ett delvis nytt skriftspråk som används. I Norge har det t.ex. fått en del uppmärksamhet att många i dessa informella sammanhang skriver på dialekt, och inte på någon av de två standardmålformerna. Jag utgår från att det i Ryssland och/eller på slaviska institutioner runt om i världen riktas en intensiv uppmärksamhet mot det ryska sms-språket.

Väldigt många mobiltelefoner har inte stöd för kyrilliska bokstäver, och därför skrivs ofta sms med latinska bokstäver. Det har gjort att det uppkommit en speciell, förenklad transkriberingspraxis som för en stackars svensk som försöker lära sig ryska är sjukt förvirrande. Första gången jag fick ett sådant sms var jag tvungen att skriva tillbaka och bekänna att jag inte fattade någonting.

Ryska transkriberas olika på olika språk eftersom bokstäver inte uttals på samma sätt i alla språk. Ryska sms bygger på engelsk transkribering, t.ex. används oftast y där vi skulle använt j på svenska (”jag” blir ”ya” och inte ”ja”) och ш transkriberas sh istället för sj. Ryskan innehåller ett stort antal bokstäver som man behöver minst två bokstäver för att uttrycka med latinska, och detta försöker man i smsen undvika. Vokalerna med j-förslag tappar ofta j:et (Dostojevskij blir Dostoevsky), och vissa konsonanter ersätts med andra tecken. Lättast att genomskåda är Х (svenska ch, engelska kh) som helt enkelt skrivs med X. Till det för svenskar lite svåruttalade Ж (svenska zj, engelska zh) använder man en stjärna: *. Mest förvirrad blev jag dock inledningsvis av att Ч (svenska tj, engelska ch)  ersätts med en fyra. Что (vad) skrivs alltså 4to. Det finns viss likhet mellan tecknen, det måste erkännas.

Det finns utrymme för individuell variation. Mjukt tecken, ь, kan utelämnas eller markeras med en appostrof. En del använder inte * för ж utan skriver helt enkelt j, vilket för en svensk faktiskt är ännu mer förvirrande eftersom vårt j inte har någonsomhelst likhet med ett tonande sche-ljud. X skrivs ibland med h istället, vilket jag antar beror på att ryssar generellt verkar tro att det är samma bokstav.

Nu är det fler och fler mobiltelefoner som man kan skriva kyrilliska bokstäver på, så frågan är om ovanstående ”språk” kommer finnas kvar framöver. Och hur ryska på kyrilliska kommer utvecklas i sms-sammanhang.

 

Försvunna imperier

Jag har tillslut fått sett Istjeznuvsjaja imperia (försök säga det snabbt tio gånger) eller Försvunnet Imperium. En av förra årets mest uppmärksammade ryska filmer. Jag har förgäves letat genom hela Petersburg efter denna film, men så i förra veckan sprang jag på den i Kiev. Allt detta letande hade skruvat upp mina förväntningar, och därför är det inte utan att jag är en smula besviken.

Filmen utspelar sig i Moskva 1973-74, i centrum står förstaårsstudetenten Sergej, vuxenblivande, vänskap och kärlek. En liten roll har det forntida imperium Sergejs morfar arkeologen ägnat sig åt. Sovjetunionen var inte det första, eller sista, som försvann. Regissören Karen Sjachnazarov ska ha sagt att filmen handlar om det som ledde till Sovjetunionens fall – vardagen. (Sofia har skrivit mer om detta.)

När jag var i Petersburg för några veckor sedan, fick jag på grund av den ryska oviljan att planera ofrivillig fritid. Jag ägnade den åt att gå och se Karen Sjachnazarovs senaste film Palata no 6 som bygger på Tjechovs pjäs med samma namn (på svenska Paviljong 6). Det imperium där den skrevs är också försvunnet, och filmen utspelar sig i dagens Ryssland.  Vi får följa hur läkaren på psykiatrikliniken långsamt försjunker i sig själv och tillslut blir patient på den klinik han förut förestod. Den tyckte jag nog var bättre, kanske för att jag inte hade några förväntningar alls.

 

Från träsken vid Sinjavinohöjderna

I går ägde en av höstens tre begravningar som sökförbandet Ingrija från St Petersburg är inblandade i rum. Ingrija är ett av många sökförband i Ryssland, sammanslutningar av frivilliga som tagit på sig uppgiften att leta reda på och begrava de soldater som är saknade i strid sedan andra världskriget och som ligger kvar där de dog under åren 1941-45. Ingrija är knutet till statsuniversitetet i St Petersburg och dess medlemmar är studenter eller före detta studenter där. Tre gånger om året genomför de så kallade minnesvakter då de i två veckor slår läger i anslutning till något slagfällt och letar efter fallna soldater. Sensommaren/hösten 2009 gräver de i träskmarkerna runt Sinjavinohöjderna.

Det ska till ett platt landskap för att 49 meter över havet ska räknas som en höjd tänker jag när jag traskar i det hällande regnet från busshållplatsen mot minnesmärke där en av sökförbandets medlemmar ska möta mig. Från den här höjden sköt tyskarna mot livets väg över Ladoga sägs det. Jag hinner fundera en stund på det när jag efter en timmes gångmarsch når monumentet, jag hinner också bli orolig att det inte ska komma någon innan Grisja dyker upp. Han berättar att vi har ungefär dubbelt så långt kvar att gå som jag redan gått, jag försöker låta bli att visa att jag tycker det verkar ofantligt jobbigt.

Skogsvägen är mer vattenpölar än väg. Medan vi går ger Grisja mig en kort lektion i krigsförloppet på den plats där vi befinner oss. Från Nevas östra strand och ungefär 16 km in i landet höll tyskarna en ”flaskhals” upp mot Ladoga som innebar att Leningrad var helt avskuret från landförbindelser med resten av sovjetunionen. Under drygt två år, från september 1941 till oktober 1943 så pågick strider i det här området då röda armén försökte bryta igenom de tyska linjerna (och sedan försvara genombrytningen). Lägret ligger vid en försvarspunkt som kallas Rosjtja kruglaja. När vi passerar minnesmärket har vi gått genom hela den tyska zonen och är nu över på det som var sovjetisk mark. Jag har på vägen passerat några minnesmärken över byar som utplånades under kriget och som aldrig byggts upp igen. Vid minnesmärkena ligger det fullt med rostiga föremål, hjälmar, granatsplitter, vapendelar…. Det är svampplockare som tar med och lägger dem där säger Grisja, det finns mycket svamp i skogen. Och mycket rost.

När vi närmar oss ringer Grisja kommendören för att höra var de är och får reda på att de gräver alldeles i närheten av lägret och att de just hittat en medaljong. Medaljongen är en liten svart cylinder, i denna låg en pappersremsa med identifikationsuppgifter. Det innebär att en upphittat medaljong byder goda möjligheter att ta reda på vem soldaten var. Medaljong för mina tankar till något man bär runt halsen, men det får jag senare veta är alldeles fel. Det fanns ingen kedja eller hänge i medaljongen utan soldaterna hade den oftast i byx- eller bröstfickorna. Om de alls hade den – det var det långt i från alla som hade. Att hitta en medaljong är därför en festlig tilldragelse. Vovka, upphittaren, får därför senare under dagen motta medaljongupphittarens fastställda belöning: 5 burkar skusjtjonka (kondenserad mjölk).

Medaljongen är sökförbandens främsta hjälpmedel för att försöka identifiera de soldater de hittar. Att identifiera är nämligen en av deras viktigaste uppgifter. Att vara saknad i strid var i Sovjetunionen ett öde värre än döden, med fantastisk stalinistisk logik  var det nämligen jämställt med att desertera och de anhöriga kunde straffas; hindras från utbildning eller i värsta fall skickas till Sibirien. Även om faran för sådant sedan länge är över för de anhöriga är upprättelsen förmodligen enorm om en anhörig kan överföras från kategorin landsförrädare till krigshjälte. Och anhöriga kommer resande från hela det som en gång var Sovjetunionen för att delta i begravningarna.

”Förstår du nu varför det kallas ett smutsigt arbete?” säger Maksim med ett snett leende när han ägnat större delen av eftermiddagen i att försöka lära mig sökandets ädla konst. Jag är täckt av lera från topp till tå och har händer som det skulle ta en vecka att få helt rena. Arbetsredskapen är i huvudsak fyra: metalldetektor, spett/värja, spade och handskar. För till stor del handlar sökandet om att sitta och gräva i marken med sina bara (handskbeklädda) händer. Metalldetektorn använder man för att soldaterna oftast hade något av metall på sig, ammunition, bältesspännen och inte minst gevär. Får man utslag på metalldetektorn tar man fram det värjliknande spettet och börjar känna i marken tills man kommer emot metall. Då är det dags att ta fram spaden, eller händerna om träffen är nära ytan, och börja gräva. Med spaden är det läge att vara försiktig, det kan finnas sådant kvar i marken som kan detonera om man har otur, och med spaden blir trycket mycket större än med värjan.

Det som gett utslag på detektorn är nästan alltid ett grantsplitter. (Oskolok är ett ord som numera är fast förankrat i mitt ryska ordförråd.) Men inte alltid. Nästa förmiddag så sitter jag plötsligt med ett ben i handen. När vi efter en stunds grävande kommer fram till en käke med tänder blir det väl verkligt. Det här är faktiskt en människa. Benen är nära ytan, han har i drygt 65 år legat kvar där han föll. Det är en sovjetisk soldat, det sluter vi oss till med hjälp av  ammunitionen och de kopekmynt han hade i fickan. På just den här soldaten finns inget som kan användas för att identifiera honom. Ingen medaljong, inga tillhörigheter med namn.

Just denna soldat kommer att begravas på måndag 21 september vid minnesmärket på Sinjavinohöjderna tillsammans med de andra soldaterna som Ingrija hittat under minnesvakten. Begravningen sker med militära hedersbetygelser, och de stupade soldaterna får ett erkännande för sin uppoffring för moderlandet. Några av dem kommer kunna identifieras och få sina namn vid graven, men de flesta kommer fortsätta vara okända döda, saknade i strid om än numera nedsänkta i vigd jord.

 

Krigsstarten 70 år senare

Det är väldigt mycket om andra världskriget just nu på olika håll i samband med att det i dagarna var 70 år sedan det inleddes. Även om det skulle dröja nästan två år innan Sovjetunionen drogs in i kriget, har den sovjetiska historieskrivning varit på tapeten de senaste dagarna, då Putin häromdagen publicerade ett brev i en polsk dagstidning där han tar avstånd från Molotov-Ribbentroppakten. (Se t.ex. DN:s artikel om detta.) Jag har dessvärre inte haft tid att riktigt fördjupa mig i detta brev, men vid en snabb genomläsning ger det inte intryck av att vara den sensation som det framställs som, jag har tidigare hört Putin omnämna denna icke-angreppspakt i liknande ordalag. Det sensationella är kanske i så fall den form som detta sker i.

Under 2000-talet har Ryssland allt mer kommit att införlivas i det internationella högtidlighållandet av andra världskriget. I samband med 60-års jubileet av krigets slut 2005 gav den ryska tidskriften Neprikosnovennij Zapas ut ett temanummer om krigsminnet, i detta publicerades bland annat artikeln State visits av Andreas Langenohl som handlar om just statsbesök i samband med årsdagar av viktiga händelser under kriget. Tidigare var det helt otänkbart att Sovjetunionen/Ryssland skulle delta i den typen av sammanhang. Den här inkorporeringen av Ryssland i en internationell minneskanon är dock inte helt oproblematiskt, ända sedan krigsslutet har man haft sin egen version av krigsminnet och sina egna traditioner för högtidlighållande. Lagenohl har följande slutsats:

Russia, conversely, sees it necessary to assert itself within the framework of international remembrance ceremonies. The straightforward incorporation of Russia into the existing international commemorative context is rejected on the normative basis of the traditional commemoration of the Great Patriotic War, since incorporation would amount to the symbolic relegation of the Soviet Union’s and Russia’s service to history. [...]  Now, the Great Victory must be defended against practically the entire world – with the exception, as irony would have it, of Germany, which does not represent a central reference point in post-Soviet commemoration culture.

Detta gör att den typ av gemensamt högtidlighållande av offren för nazismen och kommunismen, som bla efterlystes i DN häromdagen är fullständigt omöjligt. Det var faktiskt det kommunsistiska Sovjetunionen som spelade en stor roll i att besegra nazismen. Ryssland kommer med näbbar och klor fortsätta att kämpa emot en beskrivning av händelseförloppet som man tycker nedvärderar deras roll i detta, och det är kanske inte så konstigt.

Putin börjar sitt brev till polackerna med att lyfta fram den enorma katastrofen. Andra världskriget var förödande, och ett av de länder som drabbades allra hårdast var Sovjetunionen. Siffran Putin nämner i sin text är 27 miljoner dödade sovjetmedborgare, och även om den här typen av siffror är notoriskt osäkra är det förmodligen ingen överdrift. Putin, och många med honom, brukar framhålla att Sovjetunionen räddade världen från fascismen. Inte heller det är väl egentligen någon överdrift, men priset blev fruktansvärt högt. Och människorna i Sovjetunionen och det forma östblocket fortsatte att betala i många många år efter kriget. (Jag själv däremot, tillhör de verkliga vinnarna.)

Sedan krigets slut har Sovjetunion och sedan Ryssland ägnat snart 65 år på att fila på sin version av kriget som slår fast det sovjetiska folkets hjältedåd (vissa andra aspekter, som t.ex. kommunispartiets roll, har dock varit förhandlingsbart). Det är fullt möjligt att behålla huvuddragen i denna även med ett avståndstagande från landets ledning. Att man utsattes för grymheter även av den egna regimen kan sägas stärka folkets hjältedåd. Därför diskuteras och ifrågasätts då och då den dåvarande regimen, även om det inte är något dominerande tema. Det som däremot är mycket frånvarande, är en diskussion om sådant som verkligen kan hota hjälteberättelsen, t.ex. röda arméns framfart på väg mot Berlin. De enorma förlusterna gör att kriget rörde varje familj i det som en gång var Sovjetunionen, nästan alla har någon släkting som dog i kriget. Krigsminnet inte bara är en nationell utan också personlig angelägenhet för väldigt många människor. Det är ingen som vill höra att farfar kanske inte var en hjälte trots allt.

 

Rysslands populäraste Karlsson

Många har nog hört talas om att Karlsson på taket är den populäraste av Astrid Lindgrens figurer i Ryssland.  I dag publicerar Magnus Ljunggren en förklaring i SvD: den mest spridda utgåvan av Karlsson på taket är felöversatt och förryskad. Översättaren Lugina ”såg till att förstärka något specifikt ryskt i Karlssons anarkistiska karaktär som barnen helt enkelt inte kan vara utan.”

Magnus Ljunggren är professor i slaviska språk i Göteborg. Fascinerad satt jag igenom grundkursen i rysk litteraturhistoria där han tycktes läsa innantill från gulnande maskinskrivna ark och ändå var medryckande och inspirerande, än bättre var han i textläsning B där vi tragglade oss igenom Jevgenij Sjvarts (fast Шварц ska kanske bättre transkriberas Schwarz) Drakon.

Det där med Karlssons okynne som talar till det ryska lynnet är en en vanlig förklaring på hans stora popularitet i öst (och så var vi inne på det där med mentaliteten igen…). Man kan också tänka sig att de sovjetiska barnen haft svårare att relatera till den småländska landsbyggdsidyll som präglar t.ex. Emil eller Bullerbyn. Men jag tror att huvudförklaringen på Karlssons popularitet är betydligt enklare än så: de två fina tecknade filmerna Малыш и Карлсон (Lillebror och Karlsson) från 1968 och Карлсон вернулся (Karlsson kommer tillbaka) från 1970. Det finns nog få ryska barn som inte sett dessa, och de får de mest oväntade personer att utropa ”Fröken Bock” med glittrande ögon så fort saken kommer på tal. (Tack till Amanda som visade dem för mig.)

 

Poltava 300 år senare

Jag har inte riktigt uppbådat det intresse som jag kanske borde för 300 års jubileet av slaget vid Poltava häromdagen, men är tacksam över ett så passande märkesdatum som aktualiserar de svensk-ukrainska-ryska relationerna när jag ska söka pengar för mitt projekt som involverar dessa länder. (Jubileer verkar vara humanistens bästa vän.) DN har haft en ganska utförlig rapportering, och jag har tittat på bilder av Karl XII som flyger business class (i statyform) och från iscensättningen av slaget som ägde rum på själva jubileumsdagen. (De 200 som deltar i rekronstruktionen är dock långt ifrån de 45000 som deltog i det riktiga slaget.) Och idag har DN:s pappersutgåva en artikel om firandet med en karta som visar var Poltava ligger.

Ukrainas president Jusjtjenko har varit mån om att lyfta fram pakten mellan ukrainska kosackledaren Mazepa och Karl XII och ska flera gånger ha sagt ”Vid Poltava firar vi 300-årsjubileet av pakten mellan Ukraina och Sverige.” Den svenska regeringen har varit mer avvaktande… En av teorierna kring ukrainas blågula flagga är förresten att det är en koppling till Sverige (annars sägs det ofta att det är den blå himlen över de gula sädesfälten – så man minns vilken sida som ska vara upp och vilken ner.)

Hur som helst, när det självständiga Ukraina ska skriva om sin historia görs kosackledaren Mazepa till en nationell hjälte som kämpade för ett självständigt Ukraina. Jag har mina misstankar om att Ukraina som stat var ett minst sagt luddigt begrepp för hetman Mazepa, nationalismen som idé är i alla fall betydligt yngre än slaget vid Poltava. Mazepa var under många år lojal med Peter I, han hade fått mycket av sin engendom i gåva från tsaren och deltog till en början på den ryska sidan i stora nordiska kriget. När han kände sig hotad av den polske kungen bad han Peter I om hjälp, tsaren nekade eftersom han ansåg att alla trupper behövdes för att bekämpa svenskarna. Detta fick Mazepa att byta sida och alliera sig med Karl XII, det var dock bara en mindre del av kosackerna som följde honom.

Kosackerna som är populära symboler i det självständiga Ukraina görs förresten också gärna till ryska nationalister. Så t.ex. i den nya filmateriseringen av Taras Bulba (förskräckligt dålig film för övrigt) där kosackerna både vid middagsbordet och gurglande av blod på slagfältet uttalar ”russkaja zemlja” (den ryska jorden) ett oräkneligt antal gånger. Gogols novell ska förresten finnas i två versioner: en från 1835 som är mer ”ukrainsk” och sedan en från 1842 som är mer ”ryssvänlig”. Och på tal om jubileer är just Gogol föremål för ett sådant i år, det är 200 år sedan hans födelse. Gogol växte upp inte långt från just Poltava och många vill göra honom till en ukrainsk författare istället för en rysk – men då under namnet Mykola Hohol (stavningen av efternamnet är dock på båda språken Гоголь, men uttalet skiljer).

Slaget i Poltava är en stor rysk seger som man kan ta fram mot svenskarna, som t.ex. efter att Ryssland besegrade Sverige i fotbolls-EM förra året. I den ryska rapporteringen står dock inte många ord om Mazepa, och det hela framställs som en rysk-svensk affär. Från S:t Petersburg rapporteras om en iscensättning av slaget och firande i parken vid Peterhof, ett av de pampiga slotten utanför staden. Petersburg är långt från Poltava men var i högsta grad inblandat i stora nordiska kriget (1700–1721) eftersom staden som hade sin tillblivelse under de åren byggdes på mark som nyligen erövrats från Sverige.

Mer på temat:

DN: Ukrainare firar Karl XII i Poltava

DN: Minnesmärke avtäckt i Poltava

DN: Ukrainska missnöje vid iscensatt poltavaslag

SR: Slaget i Poltava pågår ännu

KP.UA: Под Полтавой собрались украинцы, шведы и русские. Но не сражаться, а праздновать

 

Röda segel på Neva

Röda segel på Neva

Jag tittade efter något helt annat, men fastnade vid en bild på stora röda segel på tidningens förstasida, och kände med ens att det faktiskt var alldeles nyss jag var i S:t Petersburg, även om det gick snabbt att komma in i den svenska vardagen.

När de vita nätterna är som allra ljusast sker högtiden Alyje parusy – Röda segel. Det handlar om en särskild nyans av rött, på engelska brukar man säga scarlett eller crimson, men vad det kan tänkas heta på svenska vet jag inte. Det är en högtid för vypuskniki – de som just slutat skolan. (Själva skolavslutningen brukar vara i slutet på maj.) Och innan jag åkte var det reklam över hela stan inför den här begivenheten.

Ett reportage med många bilder från årets firande finns hos fontanka.ru och även St Petersburg times har en kort notis. Firandet bestod bland annat av en stor konsert på Palatstorget. Konfrensier i år var ingen mindre än Ivan Urgant, han som ledde melodifestivalens final i Moskva för en dryg månad sedan. (Han är från St Petersburg, vilket folk brukar vara snara att påpeka.)  Och inte minst så seglar ett skepp med röda segel under de uppfällda broarna på Neva, accompanjerat av storslagna fyrverkerier.

Traditionen uppkom efter andra världskriget men var borta ett tag efter Sovjetunionens fall innan den återinfördes för ett antal år sedan. ”Det är det enda bra som vår borgmästare gjort, att hon återinförde den här högtiden” sa min rysklärare för ett par veckor sedan. Matvienko var inte hennes favorit, men hon fick något drömskt i blicken när hon började prata om de röda seglen.

Varför röda segel? Jo, det finns en berättelse av Alexander Grin från 1923 som heter just så. Den filmatiserades även 1961. Det beskrivs ofta som en saga. Den utspelar sig i en liten fiskeby, den tidigare sjömannen Longren försörjer sig på att tälja leksaksbåtar och har ensam ansvar för dottern Assol efter att hans fru dött. Som barn träffar Assol en gammal man som förutsäger att flickan en dag kommer att hämtas av en prins som kommer på en båt med röda segel. Flera år senare blir en ung ädling vars skepp lägger till i byn förälskad i flickan, och när han hör talas om förutsägelsen bestämmer han sig för att få den att slå in.

Fullspäckat med drömmar och romantik alltså, i den här traditionen som ska markera övergången från barndom till vuxenliv. Christel Lane diskuterar den sovjetiska varienten i Rites of Rulers, som jag skrivit om tidigare. Man kan också titta på en kort artikel i engelska wikipedia som fokuserar mer på den samtida varianten. Hela berättelsen Röda segel finns publicerad på internet på ryska eller engelska.

 

Troitsa

På väg hem från kompis A:s datja stöter vi oväntat på trafikstockning och DPS-bilar (trafikpolisen). Det visar sig att vägen vi tänkt åka är avspärrad. ”Varför är vägen spärrad?” muttrar A:s pappa som kör. ”Ah, det ligger en stor kyrkogård däråt.” kommer han på någon sekund senare.

Att kyrkogården skulle vara skäl till vägspärrar föreföll mig inte helt självklart. Men det var troitsa. Eller pingst som (väl?) är den svenska motsvarigheten. Och denna dag ska man absolut gå till kyrkogården. Min rysklärare förklarade för någon vecka sedan att de döda sover på vintern, och därför ska man inte gå till kyrkogården då. Men till påsk eller åtminstone till troitsa ska man gå dit och göra fint på gravarna.

Troitsa betyder treenighet, men som så många andra krista högtider har även denna förkristna rötter. Den har också någon koppling till björkar, på gatorna traskar folk runt med björkruskor och på kyrgogården är en del gravar dekorerade med björkris. A:s föräldrar förklarade  att innan troitsa ska man inte göra veniki till banjan, dvs björkruskor som man piskar sig med i bastun (en lite hårdare variant är att göra veniki av enris).  Jag tror det var för att björken har för mycket sav tidigare om våren.

Den kanadensiska antropologen Margaret Paxon beskriver troitsa i en nordrysk by. Till kyrkogården tar man förutom blommor och annat att göra fint med, även med sig mat och dryck.  Så slår man sig ner vid graven där de nära och kära är begravda, ofta är denna avgränsad med ett staket. Man äter och dricker, skålar för de avlidna och berättar om hur de levande har det.  Sen ropar kanske någon på en angränsande grav att kom hit och skåla för min pappa, kom och minns min farmor!

På den kyrkogård som är närmast mig ser jag inte så mycket festande, däremot massor med folk, smyckade gravar och en hel del glada duvor. För även här har döingarna bjudits på frukt, godis och kex.

 

… förrän den sista soldaten är begraven

Jag har lovat pappa att skriva lite kring DN-artikeln Sovjetsoldater till sista vilan på segerdagen. I artikeln berättas om hur runt 500 soldater från andra världskriget i fredags återbegravts i Sinjavino ett par mil öster om S:t Petersburg.

Det kan vara läge att först repetera lite siffror: exakt hur många sovjetiska medborgare som dog under i andra världskriget (stora fosterländska kriget) lär vi nog aldrig få veta, men det handlar uppskattningsvis om 25 miljoner. Det är alltså ungefär hela Sveriges befolkning tre gånger om. Väldigt många av dessa kunde aldrig begravas på den tiden då det begav sig, och ligger fortfarande kvar på de slagfält där de mötte sitt öde.

För att alla dessa stupade soldater ska kunna begravas finns det i Ryssland en  frivillig poiskovoje dvizjenie (grävrörelse, eller mer bokstavligt sökrörelse) sedan åtminstone mitten på 1980-talet. (Nina Tumarkin har i sin utmärkta The Living and the Dead ett kapitel om hur hon i början av 80-talet följer med en sådan här grupp.)  Ett exempel på en sådan grupp är Ingrija (de har en utförlig hemsida på ryska) som är knuten till stadsuniversitetet i S:t Petersburg och som deltog i återbegravningarna som DN rapporterade om. Utgångspunkten för grävrörelsen är att den sovjetiska/ryska staten gjort alldeles för lite för att ta om hand kvarlevorna av de stupade soldaterna, och man arbetar efter mottot:

Война не закончена, пока не похоронен последний погибший солдат (Kriget är inte över förrän den sista stupade soldaten är begraven)

A.V. Suvorov

Bara på Leningradfronten beräknas 3 miljoner sovjetiska soldater fått sätta livet till. (Det är alltså ungefär två Stockholm.) Bara på Sinjavinskije vysoty och Nevskij pjatatjok, några små höjder utmed Neva varifrån de återbegravda soldaterna grävs fram ska inte mindre än 360 000 soldater dött (ungefär tre Norrköping). De 540 soldater som i år begravdes är alltså en mycket liten del av de stupade. Slagfälten ligger i Kirovskij rajon (Kirovdistriktet) i Leningradskaja oblast (Leningradlänet). Jag bor förresten också i Kirovskij rajon, fast i S:t Petersburg som inte tillhör Leningradlänet utan är en egen administrativ enhet. På Leningradlänets hemsida ligger ett pressmeddelande om begravningarna (på ryska) på Sinjavinhöjderna.

En central del av grävpatrullernas verksamhet är så kallade Vachty pamjati (minnesvakter), och återbegravningen i fredags var avslutningen på en sådan 2-veckors minnesvakt. Grävpatruller inte bara från S:t Petersburgsområdet utan från hela Ryssland verkar ha deltagit i minnesvakten, som till största delen består av att gräva fram och försöka identifiera kvarlevor. Av de 540 soldater som ombegravdes hade man lyckats identifiera 21. I ceremonin deltog också veteraner,  släktingar till de omkomna samt företrädare för länet och områdesförvaltningen. Begravningar den 8 maj på Sinjavinhöjderna har blivit en årlig återkommande tradition skriver Leningradlänets presstjänst, och från förra året finns en lång lista på liknande begravningar (på ryska) som hölls inför segerdagen på flera olika platser i länet.