Det grälla sjuttiotalet – gränslöst?

Katten betraktar fascinerad den färgexplosion som plötsligt dök upp på väggen, och som denna bild inte riktig gör rättvisa. Jag fick oväntat tre sovjetiska affischer av en kollega igår. Eller ja, egentligen är det en enda stor affisch i tre delar.  Den härrör från hans svärmor och är en souvenir från en resa hon gjorde till Leningrad 1981. De två yttre delarna är blekta på ett annat sätt än den i mitten som meddelar att besluten från XXVI partikongeressen håller på att uppfyllas så jag tror att de varit uppsatta utan denna.

Färgsättningen och stilen känns otroligt bekant från min barndom, det är inte direkt svårt att datera affischen (och då menar jag inte bara att det står ”tryckt 1980″ på den) och jag kan inte låta bli att förvånas över hur mode och trender uppenbarligen tog sig över de stängda gränserna, inte bara till subkulturer utan ända in till kommunistpartiets propagandamakare.

 

En rolig historia?

Den ena av julens två klappar med Rysslandstema var Sovjetunionens roliga historia av David Cessarini och Claes Ericson (författare till Ryssland Nu som jag skrivit lite om här). Det var med stor entusiasm som jag öppnade paketet, men tyvärr har den efter läsning bytts ut mot en viss besvikelse. Jag förväntade mig en bok om sovjetiska anekdoter, men istället för roliga historier hittar man till stor del ”vanlig” historia,  låt vara kryddad med skämt. Varje litet historiekapitel inleds med en anekdot som får illustrera den tiden i historien, och så är det inte så mycket mer om det. Det är alltför kortfattat och summariskt för att fungera som historiebok, och det är inte som att man lär sig något nytt.

Upplägget får det också att framstå som att varje episod i historien i lika stor omfattning var upphov till skämt, vilket jag tvivlar på. Nina Tumarkin har t.ex. framhållit att det på 1980-talet fanns en enorm flora av skämt till Leninjubileet men nästan inga om 40-årsjubileet av andra världskrigets slut trots att det firandet var minst lika pompöst. Krigserfarenheten var alltför känslosam, smärtsam och levande för att man skulle kunna skämta om det (och det fanns nog ett större instämmande i sovjetledarnas verklighetsbeskrivning).

I inledningen framhålls skämten som motståndsstrategi och som ventil, och det är det jag önskat att de fördjupat i boken. Det finns dock en del forskning om detta, även i en sovjetisk kontext. Några referenser kommer kanske när jag är tillbaka på jobbet bland böcker och artiklar efter helgerna.

Självklart skulle jag också vilja veta lite om hur herrar Ericson och Cessarini gått till väga. Hur har de hittat sina anekdoter? Vem har berättat dem eller var har de läst dem? Under läsningen av t.ex. kapitlen om stalintidens terror undrar man hur någon överlevde att berätta skämt överhuvudtaget, och hur skämten överlevde. Antingen 1) så var det inte så farligt att dra skämt som boken ger sken av eller så 2) var folk beredda att ta enorma risker för att kunna skämta eller 3) så är skämten av ett mer sentida datum. Alla tre varianterna vore värda en utvikning.

När jag började läsa ryska hade vi en hel del ”anekdoty” i min (sovjetiska) lärobok, och det dröjde innan jag börjde fatta vitsen. Så kanske är den sovjetiska humorn något av en ”aquired taste” men ett och annat gott skratt bjuder boken definitivt på. Som ett smakprov skulle jag vilja ge ett ganska ovantligt exempel, eftersom det framställer en ledare med ovanlig självinsikt:

Chrusjtjov håller sitt berömda tal där han redogör för Stalins brott. Då hörs en röst någonstans från de bakre bänkraderna. ”Och var höll du hus när allt det här hände? Varför reste du dig inte och protesterade?” Tystnad. ”Vem sa det? Ställ dig omedelbar upp!” beordrar Chrusjtjov. Ingen svarar och Chrustjtjov ser föraktfullt ut över den bakre raden, där fyra delegater hukar sig och skakar av rädsla. ”Där”, svarar Chrusjtjov och pekar på sina lättskrämda socialistiska bröder. ”Det var precis där jag höll hus.”

 

Alexander Nevskij

En kollega frågade mig om användandet av historiska personer i propaganda i Ryssland, och den jag först kom att tänka på var Alexander Nevskij (1220–1263), furste av Novgorod som nu är aktuell som vinnare av omröstningen Imja Rossii (Rysslands namn). Denna tävling är ett projekt som bland annat leds av tv-kanalen Rossija där den ryska historiens mest betydelsefulla person skulle utses. Om tävlingens slutomgång kan t.ex. läsas i den här engelska kommersantartikeln. Omröstningen är förresten en ganska deprimerande historia, även om man kan glädja sig åt att Stalin som länge ledde kom sist i av de 12 finalomgången. Enligt Kommersant berodde hans höga röstsiffror på fusk, men på den totala rankingen som presenteras på projektets hemsida är han på andra plats. (Läs om människorättsorganisationen YHRMs kampanj mot Stalin som Rysslands namn här.) Den enda kvinnan på topp 12 är Katarina II och listan innehåller få namn som jag skulle kunna tänka mig att rösta på i fall jag hade fått. (Det hade väl fått bli tvåan Pusjkin eller trean Dostojevskij, eller kanske periodiska systemets uppfinnare Mendelejev.) Jag hade nog inte röstat på honom heller, men jag är lite förvånad över att marskalk Zjukov inte kvalade in till finalen. Det är hur som helst en ganska trist bild av ”storhet” som förmedlas av topplistan.

Men tillbaka till Alexander Nevskij. Han är kanske mest berömd för att ha besegrat en svensk här ledd av Birger Jarl i slaget vid Neva 1240. (En av mina lärare i ryska sa att svenska historiker anser att slaget vid Neva aldrig ägt rum eller åtminstone inte haft den betydelse som det tillskrivits i rysk/sovjetisk historieskrivning – fast det kan såklart bara vara utslag av en annan nationalism.), men verkligt eller inte så var det där Alexander fick tillnamnet Nevskij (adjektiv av Neva). Det är efter honom St Petersburgs huvudgata Nevskij prospekt är namngiven, och han står staty i gatans ena ände på ett torg som bär hans namn. Alexander Nevskij helgonförklarades på 1300-talet och slaget vid Neva har används för att rättfärdiga den ryska närvaron vid Östersjön och visa att St Petersburg är byggd på mark som var rysk långt innan Peter I började bygga sin stad där. Alexander Nevskij framställs som en nationalhjälte som försvarade Ryssland mot invaderande fiender. Han utnyttjades flitigt i den sovjetiska propagandan t.ex. i samband med andra världskriget som på bilden här intill. Sergej Eisensteins gjorde en propagandistisk film om honom 1938. Och som visats av omröstningen om ”Rysslands namn” så anses han tydligen fortfarande vara en gångbar symbol.

 

Propaganda!

Jag fick en länk skickad till mig idag ”tänkte att du ville se det här” var kommentaren, och naturligtvis ville jag se det här – ett bildspel med gamla sovjetiska propagandabilder. När Sovjetunionen föll kom scanpix av någon anledning över propagandabyrån API:s bilder, och nu har en bildredaktör där grävt i arkiven och samanställt en bok med den passande titeln Propaganda – som alltså också delvis kan beskådas som ett bildspel på scanpix hemsida.

Boken fick en fin recension i vetenskapsradion historia för några veckor sedan (kan dock inte hitta inslaget på deras hemsida, det är förmodligen för gammalt). Jag hade nästan hunnit glömma den, så stort tack för påminnelsen. Efter den försmaken är det givet vad som ska stå högst upp på min önskelista till jul.

 

Olika sanningar

Vackert försommarväder, solen skiner och fåglarna kvittrar. Jag sitter inne, lyssnar på kattens snoriga snarkande och läser om krig och elände. Läsningen går långsamt, inte bara för att det på ryska utan också för att innehållet är tugnt. Svetlana Aleksijevitjs Kriget har inget kvinnligt ansike (delvis översatt till svenska i samlingen Förförda av döden) är dock väl värd att läsa, även en vacker försommardag. Hon skriver om den miljon kvinnor som slogs med röda armén under andra världskriget. Aleksijevitj vill utmana den manliga historieskrivningen och visa en annan bild av kriget, den lilla människans krig, bortom den officiella versionens bombastiska hjältemod.

Hennes projekt gillades inte av myndigheterna. Invävt i boken har hon samtal med censuren som på ett ställe undrar vad hon vill åstadkomma med sina beskrivningar av krigets smutsigheter. När hon svarar ”sanningen” genmäler censorn:

Och ni tror, att sanningen – det är det, som finns i livet. Det som finns på gatan. Under fötterna. För er är den så låg. Världslig. Nej, sanningen, det är det som vi drömmer om. Det som vi vill vara.

Sen kom perestrojkan, även mer jordnära sanningar kunde tolereras och Aleksijevitjs bok gavs ut i en upplaga på 2 miljoner exemplar. En ny, lite omarbetad upplaga kom för något år sedan. Trots att många kvinnorna hon samtalat med är döda, och att samhället de levde i och landet de slogs för inte längre finns är det en bok som fortfarande är aktuell. Inte heller censuren är passé, Aleksijevitj är vitryska och har utsatts för förföljelser av regimen. Hon har i flera år bott och verkat utomlands, nu senast i Sverige där hon publicerat artiklar i bland annat Aftonbladet och Göteborgsposten.

 

Framtiden var bättre förr

Jag måste bekänna att jag är svag för sovjetisk propaganda. Som så många andra utlänningar i Ryssland köpte jag med mig ett stort lager av planscher, böcker och vykort. Mina väggar har prytts av bilder av sovjetiska flygplan, entusiastiska komsomolmedlemmar och dugliga byggare. I hyllan står böcker med krigsaffischer och i byrålådan ligger ett kort med texten ”ett barn är bra – två är bättre” och väntar på bekantskapskretsens första tvåbarnsföräldrar.

Min sedvanliga entusiasm över genren har emellertid mattats något den senaste tiden. Inför vad som kanske är ostalgins största högtid – segerdagen 9 maj – försöker jag leta igenom mina samlingar för att hitta något som betonar fred istället för seger. Lättare sagt än gjort. Det närmsta jag kommer mitt mål är hemvändande soldater som återförenas med sina familjer. Livet som återvänder, det är kanske vackert så.

Och i ärlighetens namn är det väl det bombastiska och kompromisslösa som är tjusningen med propaganda. Det är med skräckblandad förtjusning som jag betraktar rågblonda män och flyplan som i formation bildar ”leve Stalin”. (En bekant anmärkte att planen är alltför orealistiskt gjorda ”hur ska de kunna flyga utan motorer”, men det är ju inte det som är poängen.) Min gräns för vad jag kan tänka mig att ha uppe på väggen går vid Stalin. Det lär vara dålig feng shui med döda krukväxter och datorn i sovrummet, men riktigt illa måste det vara att vakna till Stalins mustasher.

Mest av allt tilltalas jag av affischernas dröm om en bättre framtid, det utopiska socialistiska samhället man skulle skapa. Det ligger något i det som är rörande bortom den svulstiga propagandan, att löftet inte infriades gör det hela än mer gripande. Det har sagts förut men tål att upprepas: framtiden var bättre förr.