På återseende

Det är frost och åtta grader kallt. Som det ska vara hos föräldrarna, där det alltid är vintrigare än där jag bor. På vägen hit igår tillbringade jag trekvart på stationen i Jönköping. Konstig förbindelse, X2000 till Jönköping och sedan buss vidare. Det är ju i Nässjö eller Falköping man byter. Det var länge sedan jag var där. Har väntsalen verkligen alltid varit så liten, rulltrappan alltid så kort? Jag minns det som så stort, högt och luftigt. Det sägs ju att återseende av barndomens platser ofta är så, oj var det jättehöga berget bara en pytteliten kulle. Men Jönköping är inte min barndoms utan mina sena tonårs plats så det kan inte ha med min egen längd att göra. Växt på något annat plan, det låter olidligt pretentiöst men är förmodligen sant.

Buss 839 var också ett annat återseende. Det måste varit 10 år sedan jag senast åkte med buss 839. ”Du har en sån riktig biljett” sa busschauffören nästan imponerad, och jag undrade vad för oriktiga biljetter han spenderade tid att kolla på. Buss 839 var sig lik, det vill säga den var i det närmaste tom. Vi var tre personer på bussen. Och jag gick av på första hållplaten, ingen gick på så då var de två personer som fortsatte norrut. Busschauffören, som väl försökte leva upp till devisen om en man med glatt humör, vinkade av mig innan han for vidare.

Konduktören på X2000 stakade sig på min destinationsord, det brukar de inte göra eftersom 1) man kan åka tåg dit, och 2) det är inte särskilt svåruttalat (om man har svenska som modersmål vilket han verkar haft, annars kan det nog vara klurigt med både u och sj). ”Hette det så la han till” med betydelsen det är väl ändå en hopplös håla. Det är det naturligtvis, men jag börjar inse att det är med ursprungsorter som med föräldrar, man får gärna gnälla på dem själv men om någon annan gör det blir man lite förnärmad.

 

Återkomster

En vecka i Ryssland, det var länge sedan sist. Så mycket som glömts som plötsligt kommer tillbaka. Det ständiga skoputsandet eftersom skorna ser förfärliga ut efter 5 minuter på gatan. I tågets hygienset ingår tillsammans med tandborste, tandkräm och våtservett en engångsduk för skoputsning. Lukterna, den både sötaktiga och skarpa lukten av sasjlik, lukten i tunnelbanan, ljudet av rulltrappan, de numrerade lamporna. Att det vid alla menyer är angivet exakt hur mycket rätten väger. Att om man glömmer bort att fråga om vinet är torrt kan man få en obehaglig överraskning. Hur kallt minus tio kan kännas när det var plus fem dagen innan. Hur många flaskor som är fastfrusna i isen på Neva och kanalerna. Att ryssarna vet hur man festar gåendes. Hur många filer det finns på Nevskij prospekt, och vilken bizarr känsla det är att gå på denna gata när biltrafiken är avstängd. Att man ska resa sig i god tid innan sitt stopp på tunnelbanan. Hur jobbigt det är att ha glömt köpa vatten. Att man inte bara kan stå snällt still i kön utan måste ha vassa armbågar för att försvara sin plats.

 

Rymdjubileum

Det har snackats mycket rymd på sistone, i samband med att det den 4 oktober var 50 år sedan Sovjetunionen skickade upp Sputnik 1 (sputnik är för övrigt ett ofta använt exempel på rysk ordbildning: s-med put-väg nik-”are” alltså bokstavligen ”medvägare” eller följeslagare om man vill uttrycka det lite elegantare). Som kombinerad russofil och rymdfantast kan man ju bara njuta. Godmorgon världen i P1 hade i söndags ett inslag med namnet rymdpop och rysskräck där man bland annat intervjuade sångaren i Spotniks, vars göteborgska faktiskt kunde mäta sig med Glen Strömbergs, härligt att höra. Det är för lite rymd i populärkulturen nu för tiden.

Vetenskapsradions veckomagasin, också det i P1, hade en annan typ av inslag inslag där man diskuterade rymdprogrammets framtid. Med hjälp av olja och gasinkomsterna har Ryssland åter börjat satsa på rymden. Varje gång jag hör något om det drar jag mig till minnes en episod hos min värdfamilj. Ryska kanal 1 nyheterna sände ett inslag från den sovjetiska rymdbasen Bajkonur i Kazakstan som numera används av det ryska rymdprogrammet. Enligt wikipedia hyr Ryssland basen i Bajkonur för 115 miljoner USD om året, och tecknade 8 juni 2005 ett avtal om detta fram till 2050. Gissningsvis var det i samband med detta avtalstecknande som inslaget sändes, det var vid den tiden i alla fall.

Under inslaget frågar min värdinnas 18-åriga dotter mig om Sverige har något rymdprogram. Innan jag hinner svara utbrister hennes mor indignerat: ”Nej det har de inte. För de har satsat på välfärd och social trygghet och andra vettiga saker istället för att slänga bort pengar på sånna dumheter!” Fascinerad som jag är av rymden kan jag inte låta bli att undra om min värdinna inte hade en poäng …

 

Gratis nöjen

Vi misslyckades åter med att gå på bio igår; fick biobiljetter i julklapp som ett drygt halvår senare fortfarande ligger oanvända. Vissa saker är tydligen svårare än man kan tro. I går var vi dock närmst hittills, hade kollat ut film och föreställning och möttes på den avtalade tiden för att köpa biljetter. Då det plötsligt dyker upp ett sms med förslag på att gå och se Kristoffer Åström spela på Ryssgården. I valet mellan två gratis aktiviteter vann konsert med trevligt sällskap över bio.

”Kom i god tid” instruerade oss parkteaterns funktionärer framför Stadsmuseet. Ett gott råd (även om man hann få träsmak innan konserten ens började) för den första fina sommarkvällen på jag vet inte hur länge var det folkvandring till Ryssgården. Det stod fullt med folk utmed staketet vid Slussenplan som inte fick plats nere på gården. Det var en blandad publik: de som kom till Kristoffer Åström för att det var en del av parkteatern och de som kom till parkteatern för att det var Kristoffer Åström.

Han såg väldigt ensam ut på den stora scenen och var märkbart nervös. Tillställningen var något av en nostalgikick, inte för att han spelade gamla låtar utan för att det var så länge sedan det här var viktig musik för mig. Och han var sig lik. Fireside spelade in sig i mitt liv med en konsert på Emmaboda 1997 där Frans sparkade en ölburk i huvudet på mig (resultatet en rejäl bula) och när publiken jublade som tokiga och skrek efter extranummer kom Kristoffer Åström upp på scenen – för att hämta sitt ciggpaket. (Den där bulan hjälpte för övrigt till att föra i hop mig med Åströms namne) Jag såg dem fyra gånger till den hösten och när Kristoffer Åström släppte sina solo-platta hösten efter kändes den typen av deppig singer/songwriter musik som det viktigaste just då. Nästan tio år senare är han sig lik, och det kändes väldigt tydligt i går varför den musiken var så viktig då och varför det inte känns lika angeläget nu.

Nytt försök med bio i kväll.

 

Ram på ram på ram

Att vara hos föräldrarna några dagar är att nästan ständigt konfronteras med sitt förflutna. Det gamla rummet är fullt av tonårsantikviteter. Tar man en tur ner till byn stöter man säkert på någon gammal klasskamrat som man helst velat glömma och får lätt förskräckt inse att ”shit, så gammal är jag också”. Ett intryck som förstärks av att även bekantas småsyskon har blivit för stora för att sommarjobba på ica.

Konfrontationen med det förflutna är ännu tydligare den här gången. Föräldrarna har nämligen köpt en scanner med diabildstillsats, så i två dagar har jag suttit och scannat ram på ram på ram. Snöstormen i november 1995, klassresa till Bryssel 1996, resa med franskagrupperna till Frankrike 1997 (jag hade slutat med franskan så varför jag fick följa med minns jag inte), tågluff i centraleuropa 1998…. Jag vet inte varför jag envisades med att ta dia på den tiden, även när jag bodde hemma och hade tillgång till projektor var det alldeles för jobbigt att titta på dem.

Där skymtar personer vars namn jag glömt, platser jag inte kan minnas att jag besökt. Men också platser och människor jag gärna skulle besöka igen. Annars är det mest slående hur dåliga bilderna är. (Kvalitén förbättrades något till tågluffbilderna, då hade jag fått en ny kamera i studentpresent.) Och jag som ville bli fotograf på den tiden, världen kanske ska vara tacksam för att jag ändrade mig.

 

Den blomstertid är kommen

Skolavslutning i dag i Hedvig Eleonora kyrka. Jag gick dit med någon slags romantisk föreställning om att det skulle vara fint och högtidligt. Ack vad jag bedrog mig! Jag och eleverna leddes ikapp. Kören sjöng så svagt att de knappast hördes, låtvalet var märkligt (och behöver verkligen 8 killar framföra var sin pop/rock klassiker?), talen var töntiga, psalmsjungandet ett lågvattenmärke och stipendieutdelningen evighetslång. Jag hade svårt att hålla skenet uppe och kände viss sympati för tjejen på raden bakom som körde ipodden på hög volym iklädd sin allra överlägsnaste uttråkadmin. Jag minns mina egna gymnasieskolavslutningar väldigt dåligt. Jag tror vi var i aulan, och esteterna (musik) dominerade gissningsvis framträdandena. Men sen är det helt tomt. Har jag kanske förträngt dem för att de var just såhär tråkiga?

 

It moves mysterious ways

På Brommaplan triggade märkliga saker åter min nostaginerv. Den här gången var det torghandeln som fick mig att längta till Ryssland. Med stigande förtjusning såg jag att man kan köpa kabatjok (en sorts squash) och små gröna paprikor – jättebilligt. När jag dessutom upptäckte att man kan köpa skusjtjonka (söt kondenserad mjölk, burken var förvisso inte rysk med det måste vara samma sak) på konsum var lyckan nästan fullständig.

Det märkliga är att det var just kabatjok och små gröna paprikor (och vitkål) som jag varje dag i S:t Petersburg drömde om att undkomma. Hos min värdfamilj serverades det i roterade cykel fylld paprika, fylld kabatjok och fylld kål (d.v.s. kåldolmar) var kväll (då och då varierat med påsar med frysgrönsaker som stekts utan att kryddas och hel kokt blomkål). Fyllningen bestod till stor del av ris och smakde ingenting. Mitt på dagen fick jag den ryska nationalrätten sjtji – vattning kålsoppa.

Nej, det är inte den goda maten som gjort mig så fäst vid Ryssland. Med undantag av pannkakorna förstås. Dem är det berättigat att längta efter. (Blinier som det blir på svenska med dubbelplural är helt vanliga pannkakor, inget bovete så långt ögat kan nå.) Tänk om det fanns ett teremok i Stockholm där man kunde få smaska i sig pannkakor med svampfyllning (av någon outgrundlig anledning kallade e-mail) eller tänk om tjajnaja lozjka kunde etablera sig i Sverige (fylld pannakaka med tvorog och valnötter för en tia!). Mer snabbmatspannkakor åt folket!

 

Alla dörrar öppna

Det är utspring för studenterna i dag, de ska börja välla ut ur skolan medan jag skriver detta inlägg. Det är strålande väder och killarna kommer svettas i sina mörka kostymer. Redan klockan nio var Humlegården full av vit- och svartklädda, mössbeprydda, som skulle dricka champagne. Senare under förmiddagen myllrade kostymer, höga klackar och korta kjolar på skolgården. Upprymda. Förväntasfulla.

Jag hade dock ingen större lust att stanna kvar och se skolgården fyllas av anhöriga och vänta på att dörrarna ska öppnas för klass efter klass. Min annars väl utvecklade känsla för nostalgi brukar inte bita riktigt på studenten. Kanske för att min egen var ett stort ”jasså” och något av en besvikelse. Inte för att det var något fel på den egentligen, kanske hade jag bara tänkt att det skulle vara mäktigare än det var. ”Skrik lagom” tänker jag när fordon som forslar vrålande studenter far förbi.

I dag kom jag dock så mycket närmre att jag inte kunde låta bli att smittas av den glädje och förväntan som låg i luften, och jag kom nästan att betrakta alla vitmössor med ett litet styng av avundssjuka. Visserligen är jag på det stora hela ganska nöjd med att närma mig trettio, men för varje år som går ligger fler och fler av vägskälen bakom mig, möjligheterna blir snävare och snävare. Så för en kort sekund önskade jag att jag åter fick stå där på skoltrappan och känna att en hel värld av möjligheter breder ut sig framför mig; att ingenting är omöjligt. (Och att det verkligen skulle kännas något den här gången.)

 

Vårnostalgi gånger två

I luften virvlar det poppeldun och jag tänker puch, puch, puch och längtar till S:t Petersburg där poppeldammet ligger i drivor på gatorna så här års. Det är överallt, kryper in i bilarnas springor och kan i värsta fall få dem att börja brinna. På wikipedia får jag lära mig att folk inte vill ha popplar i trädgårdarna, att veden inte är eftertraktad och att trädet inte är önskvärt inom skogsbruket. Så jag tycker lite synd om popplarna och förstår att de vill spränga bilar som hämd.

Det är kväll innan Kristi Himmelsfärd. En kväll då jag otaliga gånger suttit i bilen och åkt långa långa mil mot Öland för att tillbringa helgen i en hyrd stuga med släkten. Det var alltid Kristihim eftersom den äldre generationen tyckte det var så vackert med alla orkidéerna. Och orkidéerna var nog nästan alltid där, de intresserade mig inte, men ibland var det så varmt att vi tillbringade en dag på stranden, andra gånger gick man och frös i ylletröja. För mig betydde Öland att man skulle få leka med kusinerna. Motvilligt släpades man med på blomstervandringar, mer villigt tittade vi på gamla borgar och cyklade för att se solnedgången vid raukarna (på hemväg därifrån en kväll blev jag nästan påkörd av min fransklärare; inget lyckligt återseende.) Men det är många år sedan sist nu.