Jag ska inte säga att det har varit en dålig helg, för det är inte riktigt sant (förrutom för stackars sjuka lillasyster då), men det kändes ändå på något sätt symptomatiskt att biljetterna till konserten med Martha Wainwright var spårlöst försvunna igår. Trots några timmars intensvit letande, lägenheten blev ganska välstädad på kuppen, förblev biljetterna borttappade och vi tvingades inse att det var 600 väldigt dåligt spenderade kronor.

Tur i oturen kanske att jag var så seg och huvudvärkshängig att det nästan kändes skönt att slippa gå på konsert. Och den nya skivan är ju inte alls lika bra som den första. Fast ändå.

Jag har sett Martha på vad som kanske kan räknas som en halv gång. Det var vintern 2006, det var svinkallt och strax efter avslutandet av vad som väl kan beskrivas som en idrottspatriotsik höjdpunkt: att vara svensk i Oslo under vinter-OS i Turin. En kompis hade lurat med mig på TV-inspelning, eller lurat och lurat, eftersom jag visste att Martha skulle vara gäst i studion följde jag mer än gärna med. (Det är förresten ett av de få norska tv-program jag sett, som invandrare som inte ville integreras såg jag bara på svensk tv.) En stor del av programmet ägnades åt att försöka bearbeta det nationella trauma som frånvaron av skid-guld i OS hade gett upphov till. Bland annat hade de en väldigt, väldigt träig norsk skidåkare som gäst i studion. (Stefan Edberg framstår som spirituell i jämförelse.) Han hade hoppat av ungdomslandslaget för att han var oroad för växthuseffekten eller något sådant och de var tvugna att ta om flera gånger innan de lyckades få ihop en intervju som var ens i närheten av tv-mässig. Och så var det Martha då, som också fick prata lite om skidåkning men framförallt spelade Factory (och sen ett extranumer efter sändning) och var så fruktansvärt bra att jag ända sedan dess längtat efter möjligheten att få se henne spela mer än två låtar. Och när den äntligen kom igår så var biljetterna spårlöst borta.

Vi misslyckades åter med att gå på bio igår; fick biobiljetter i julklapp som ett drygt halvår senare fortfarande ligger oanvända. Vissa saker är tydligen svårare än man kan tro. I går var vi dock närmst hittills, hade kollat ut film och föreställning och möttes på den avtalade tiden för att köpa biljetter. Då det plötsligt dyker upp ett sms med förslag på att gå och se Kristoffer Åström spela på Ryssgården. I valet mellan två gratis aktiviteter vann konsert med trevligt sällskap över bio.

”Kom i god tid” instruerade oss parkteaterns funktionärer framför Stadsmuseet. Ett gott råd (även om man hann få träsmak innan konserten ens började) för den första fina sommarkvällen på jag vet inte hur länge var det folkvandring till Ryssgården. Det stod fullt med folk utmed staketet vid Slussenplan som inte fick plats nere på gården. Det var en blandad publik: de som kom till Kristoffer Åström för att det var en del av parkteatern och de som kom till parkteatern för att det var Kristoffer Åström.

Han såg väldigt ensam ut på den stora scenen och var märkbart nervös. Tillställningen var något av en nostalgikick, inte för att han spelade gamla låtar utan för att det var så länge sedan det här var viktig musik för mig. Och han var sig lik. Fireside spelade in sig i mitt liv med en konsert på Emmaboda 1997 där Frans sparkade en ölburk i huvudet på mig (resultatet en rejäl bula) och när publiken jublade som tokiga och skrek efter extranummer kom Kristoffer Åström upp på scenen – för att hämta sitt ciggpaket. (Den där bulan hjälpte för övrigt till att föra i hop mig med Åströms namne) Jag såg dem fyra gånger till den hösten och när Kristoffer Åström släppte sina solo-platta hösten efter kändes den typen av deppig singer/songwriter musik som det viktigaste just då. Nästan tio år senare är han sig lik, och det kändes väldigt tydligt i går varför den musiken var så viktig då och varför det inte känns lika angeläget nu.

Nytt försök med bio i kväll.

Jag trodde inte jag skulle hinna, för tentan tog tid men det visade sig att det var klockan nio och inte åtta som gällde för huvudakten så det blev konsert på måndagkvällen i alla fall. Det som är mest slående med att se Rosie Thomas live är kontrasten mellan hennes fylliga sångröst och barnsliga pratröst (men hon verkar ha lagt ner den heltokiga kalle-anka-röst hon använt tidigare) och mellan sångernas finstämda allvar och mellansnackets uppsluppna flamsighet. De verkar ha kul i alla fall: berättar historier och anekdoter, framför små pjäser samtidigt och smågnabbar med varandra. Många av låtarna framfördes i andra arrangemang än på skiva, kanske inte alltid bättre men nyheten har ju ett visst behag. Det säger ganska mycket om ljudvolymen att jag fick konserten halvt förstörd av att mannen bredvid mig andades (!) väldigt högljutt.

Hamnade i ett regn på vägen hem som förvanlade motlut till motströms. Men det hela var ganska fridfullt, dropparna som föll var ljuma och det hade varit nästan romantiskt om det inte var för ett envetet tjutande från min dynamo.

Såg Regina Spektor på Chinateatern igår. En imponerande uppvisning i musikalisk skicklighet, som att spela piano i en takt med ena handen, och trumma i en annan med den den andra. Eller sjunga bara ackompanjerad av en takt som trummas mot mikrofonen med ena fingret. Kanske blev det lite väl mycket skicklighet ibland, lite väl mycket teater. Tyckte ”Samson” och ”Fidelity” slarvades bort lite (fast Christoffer håller inte med), men å andra sidan var många låtar jag inte gillar på skiva flera snäpp bättre när de framfördes igår. Hon spelade nästan lika många extranummer som ”riktiga” nummer, vilket gjorde att hela det här men extranummer kändes lite överflödigt.