Putin och Rysskräcken

Jag har tillslut lyssnat på serien Putin och rysskräcken som gick på P1 i somras (Jag ligger långt efter. Så många podcasts, så lite tid.) Bakom denna står Sveriges radios tidigare Moskvakorrespondent Vladislav Savic. Det är radioreportage när det är som bäst, och tyvärr verkar programmen sedan länge vara borttagna  från Sveriges radios hemsida. Man kan i alla fall läsa lite om programserien där. (Och det verkar gå att fortfarande ladda ner programmen genom att prenumerera på Radiokorrespondenterna som podcast.)

Mest fascinerande är kasten mellan hopp och förtvivlan i Rysslands utveckling sedan Sovjetunionens fall. Och så den svenske fondförvaltaren som låter som ett eko av ryska 1800-tals nihilister när han pratar om att det var nödvändigt att helt krossa sovjetsystemet för att kunna bygga upp något nytt.

 

Pensionärshumor och landet som är ett skämt

Pensionärshumor kan vara en svårbegriplig genre. Låt mig illustrera med följade historia: En lagom varm sommardag för något år sedan var flera av mina äldre släktingar samlade på verandan utanför mormor och morfars lilla sommarstuga. Morfars bror börjar så berätta en historia som handlar om tågåkning någon gång för längesedan och som också inbegriper syrliga karameller. När han berättat färdigt sitter hela gänget och skrockar ”Ja, ha ha, syrliga karameller.” (Ingen av de församlade under pensionsålder har någon som helst aning om vad som var så skojigt med de syrliga karamellerna.)

Ungefär lika oförstående brukar jag känna mig inför DN:s humorsida Namn och nytt. Strategiskt placerad bredvid serierna händer det då och då att man kastar en blick på den. Där brukar man finna en ansamling av saker som presenteras rakt upp och ner och vars humorfaktor för mig är lika oklar som de syrliga karamellerna i exemplet ovan.

Häromdagen under serieläsningen fångades så min blick av en guldfontän på den motstående sidan. Under bilden meddelades att Turkmenistans president gjort vissa ändringar, bland annat låtit veckodagarna återfå sina gamla namn istället för att vara namngivna efter ex-presidenten Nijazovs släktingar. (Eftersom sidans målgrupp gissningsvis är pensionärer, är det kanske logiskt att den bara verkar finnas i papperstidningen.)

Personkulten kring förre ledaren Nijazov (som dog 2006) är förvisso tillräckligt bisarr för att verka lätt komisk. Det handlar om porträtt i ena hörnet i alla tv-sändningar, att de två böcker presidenten skrivit är obligatorisk läsning i skolan, att mors dag handlar om just Nijazovs mor och så vidare, inkluderande antar jag den gigantiska gyllene staty som pryder den lilla texten hos Namn och nytt. Jag misstänker att många medborgare i Turkmenistan har lätt att hålla sig för skratt.

Eftersom jag brukar hävda att man inte ska underskatta symboler, så har jag svårt att ta nuvarande presidentens beslut om veckodagarnas namn som något annat än ett gott tecken. Men jag vet för all del väldigt lite om Turkmenistan, kanske skulle min kunskap kunna öka om min morgontidning valde att rapportera om landet på nyhetsplats istället för på humorsidorna.

 

Gracious in defeat?

Jag läser av och till Komsomolskaja pravda, det är en av Rysslands största tidningar och en riktig blaska full av skriverier om ryska kändisar som jag inte orkar bry mig om, men då och då har den rätt så schyssta reportage. Och då och då får den mig att inse hur olika de svenska och ryska medielandskapen är. Vad tror ni Expressens rubriker hade varit dagen efter Sverige förlorat sin öppningsmatch i EM med 4-1? ”Fiasko!”, ”Katastrofmatchen!” eller ”Avgå Lagerbäck!” kanske? Komsomolskaja pravda toppar däremot med ungefär ”Den spanska tjuren ställde till bekymmer för den ryska björnen”. (Minst sagt. Vågar man hoppas på lite bättre koncentration i försvarsspelet mot Grekland?)

 

Högtidlighållanden

Det är idag ett år sedan Anna Politkovskaja mördades. För att minnas hennes roll som den som människor ville tala med har hennes tidning Novaja Gazeta åter öppnat hennes telefonnummer för att människor ska kunna ringa dit och lämna meddelanden som man publicerar idag. Om mordet, hennes gärning och högtidlighållandet av hennes minne har rapporterats flitigt i svenska nyhetsmedier. Det har nog inte undgått någon och det finns knappast så mycket mer att tillägga.

Vad som nog undgått fler är svenska minnesfiranden. Sådana hölls på flera håll i landet, till exempel tände Amnesty ett ljus för varje journalist som mördats de senaste åren i Ryssland utanför domkyrkan i Kalmar. Jag var inte där, utan utanför ryska ambassaden i Stockholm där ett antal organisationer med journalistanknytning ordnade en manifestation. Jag hade på omvägar fått en inbjudan på vilken det lät som att man vände sig till en allmänhet. Väl framme var känslan snarare att man inkräktade på ett privat arrangemang. Det var 21 personer som deltog.

Det var lite märkligt att manifestera på en trottoar, bredvid en väg som effektivt dränkte all högtidlighet i en tyst minut. Det hela var grått, kallt och kändes ganska futtigt. Det kändes inte heller som att arrangörerna var intressarade av fler deltagare eller ett större genomslag, för då hade man ju kunnat välja ett plats där fler människor rör sig. Manifestationen var ju inte heller direkt riktat mot ambassaden, som tydligen till och med sagt att de skulle komma ut med blommor. Jag kunde inte komma i från känslan att platsen valts mest för att man hoppades att någon skulle komma utsläntrande ur DN/Expressen-skrapan på andra sidan vägen för att bevaka det hela.

Tvärt emot manifestionens förmodade intentioner förmedlades känslan av att det vi högtidlighåller är oviktigt och undanskuffat. Men de som allra mest bryr sig (i alla fall här) är journalister och rör sig i ett annat offentligt rum än stadens, alltså kan vi i alla former av nyhetsmedier ta del av minnesreportage om Anna Politkovskaja. Det var ju också hennes värld, så kanske är det vackert så.

 

Verkligheter

I går eftermiddag i tunnelbanan nåddes vi av beskedet att inga tåg stannar vid Slussen eftersom polisen stängt stationen. Orsaken till denna dramatik måste dock ha varit rätt odramatisk eftersom eftersom jag inte kunnat hitta några nyhetsmedier som rapporterat om incidenten. Och jag fick ännu ett exempel på hur sällan ens egen värld och nyhetsvärlden överlappar.

Det kan lika gärna vara tvärt om. Som kidnappningsdramat i grannskapet för några veckor sedan. Där vi kommer hem efter en kvällspromenad, slår på datorn och ser braskande rubriker och bider och förundrat inser ”Men det är ju här!?”. Stort polispådrag några minuters gångväg bort – vi märkte inte ett dugg. I tidigare bostadsorten Gamlestan hände det att man vaknade till nyheter om sprängda bilar och andra incidenter som gått en helt förbi innan GP eller någon annan rapporterade om det. Vi kunde roa oss med att ge bekanta långa redogörelser om allt brutalt som rapporterats föregå i stadsdelen och iaktta stigande förföräran i deras ansiktsuttryck. Vårt eget intryck av Gamlestan var annars att det var hur lugnt och idylliskt som helst, av den brottslighet vi hörde rapporteras märktes inget.

 

Gamla nyheter

Läsningen av Björn Kumms intressanta Terrorismens historia (intressant inte minst eftersom den är utgiven 1998) fick mig at börja undra vad som egentligen hände med Ariel Sharon (terrorism i relation till Israel/Palestina behandlas nämligen utförligt i boken). Enligt wikipedia ligger Sharon fortfarande i koma från slaganfallet han hade för 1½ år sedan. Eftersom chansen att en patient ska vakna ur detta stadie minskar med ökad ålder och tid i koma lär den nästan 80-årige Sharon ha små chanser att återkomma. Jag har aldrig haft mycket till övers för Sharon, men det verkar som han fått ett föga avundsvärt slut på livet.

Under några dagar, kanske veckor, i början av 2006 följde jag som många andra Sharons hälsa timme för timme. När rapporterna glesnade svalnade intresset för att sedan nästan helt falla i glömska. Det är förmodligen varken första eller sista gången som en nyhet bara tonat bort. Där dramat man så intensivt följde aldrig fick någon upplösning. När inget nytt händer blir det plötsligt mindre och mindre en nyhet och rapporteringen blir glesare och glesare och man glömmer dramat man så intresserade sig för.

 

Verkligheten är bättre på tv

Jonas Thente har en kort artiklel i dagens DN (kulturdelen s. 5) om Rysslands nationaldag. ”Det sovjetiska hantverket att politiskt redigera verkligheten frodas i Putins nya Ryssland” skriver han bland annat. Han baserar hela sin artikel på en krönika i the Moscow Times av Anna Malpas In the spotlight där hon konstaterar att verkligheten under nationaldagen redigerats på så sätt att den ”direktsända” konserten från Röda Torget i själva verket sändes med 45 minuters fördröjning.

A note on the screen said it was a ”direct broadcast,” but I couldn’t help noticing that the sun was still shining on Red Square although it was dusk outside my window a few metro stops away. I know they seed the clouds for the national holidays, but surely even the lords of the Kremlin don’t have that kind of power.

Tidsförskjutningen avslöjades av att man kunde se klockan på torget. Malpas gissning var att det sändes med fördröjning för att man skulle kunna klippa bort opatriotiska inslag. Inte för att det var någon större risk för sådana, då hela torget var fyllt av kremltrogna ungdomsorganisationer.

PS 1. Det är väl förresten inte bara i Ryssland som direktsändningar inte är så direkta. Jag vill dra mig till minnes att vissa amerikanska tillställningar också ”direktsänds” med fördröjning för att kunna redigera bort opassande saker som visade bröst och dylikt. Det är förövrigt ganska passande att samtidigt som jag skriver detta står Mythbusters på i bakgrunden och jag kan höra Adam utropa: I reject reality and substitute my own!

PS 2. Jag kan också nöjt konstatera att jag kommit på Thente med ett faktafel (ja, jag är en besserwisser). Jag blev lite förvirrad när han skrev om ungdomsföreningen Alisa vars symboler täckte hela Röda torget. Den ungdomsföreningen har jag aldrig hört talas om, men när jag läser Malpas artikel får mysteriet sin lösning: Thente har blandat ihop ungdomsorganisationen Nasji och rockgruppen Alisa.

 

Vem gillar Ryssland?

Det har varit mycket Ryssland i media på siståne. Först dog Jeltsin, sen var det Bronssoldaten och nu är det toppmöte med EU i Samara. Jag minns att jag en gång såg en artikel som handlade om den svenska mediebilden av Ryssland (eller möjligtvis Sovjetunionen). Jag tänkte ”intressant” och läste den aldrig. Nu kan jag inte minnas var jag såg den eller vem som skrivit. Irriterande, för nu vill jag läsa den.

Kanske är jag präglad av ett halvårs dagligt intag av nyheterna på ryska kanal 1. Där är det väldigt mycket Putin. Presidenten som snackar med ministrar, som pratar i telefon, som är på besök någonstans eller som klappar sin stora svarta hund. Dramaturgin (eller vad man ska kalla det) i ryska nyhetssändningar är mycket annorlunda än i svenska. Jag har försökt intressera min medievetare till man för en komparativ studie men han har inte nappat. Hur som helst, någonstans i denna flodvåg av Putinbilder började jag känna en viss sympati för mannen med de djupa påsarna under ögonen. (”Fy så ful han är” brukade min värdinna anmärka.)

Appropå flytten av statyn i Tallinn skrev DNs Jonas Thente i sin blogg (för två veckor sedan) under rubriken Rysslands aggression ”Varför får bara västeuropeiska nationer samt USA lov att hysa patriotiska känslor? Hur befängda de än är per se.” Är Ryssland fortfarande Fienden så att allt därifrån tolkas i termer av hot och aggression? Jo, jag är enig med alla som tycker att utvecklingen i Ryssland just nu är oroande. Det händer massor med saker som jag inte kan förklara på något för regimen särskilt smickrande sätt. Men ibland undrar jag om det bara är paranoia när ryska nationalister tror att hela världen hatar dem.

 

Dagen D(igitaltv)

Så var årets mest upphausade händelse här. De analoga sändningarna i Stockholm har släckts. Kan rapportera att vår tv fungerar precis som vanligt, men något annat var väl inte heller att vänta.

 

Årets bild

Just nu har alla svenska tidningar på sin första sida att just deras fotograf har blivit belönad på den stora årets bild galan, komplett med bilder på glada pristagare. Snabb reserach visar sig att det finns 15 kategorier, och drygt hälften av vinnarna är frilans och då gissningsvis har sålt bilder till ungefär varenda tidning i landet. Det är ungefär lika exklusivt som när ”DN:s” Rysslandskorrespondent nås på mailadress @aftenposten.no