Närlivs

Det var kanske inte det jag trodde innan jag åkte, men förutom allt det självklara (familj, vänner, katt…) så saknar jag ICA Bandhagen. Det är inget speciellt med ICA Bandhagen egentligen, förutom kanske den labyrintartade lokalen, det är ett hyfsat stort och välsorterat närlivs. Och visserligen säljer min nuvarande närmsta butik kall öl dygnet runt, men inte så där värst mycket annat. På ICA Bandhagen därimot kan man få tag på nästan allt man vill ha. För att få tag på nästan allt jag vill ha nu måste jag åka långa omvägar för att komma till den enda affär i stan jag vet har det (till ofta betydligt högre priser än hos nyss nämnda närlivs).

Det finns dock två produkter som inte ens lyxaffären har. Den ena är lakris. Det är kanske inte så förvånande. Saltlakrits verkar vara en utpräglat nordisk preferens som få utanför detta område har någon som helst förståelse för. I Ryssland ställer sig dock ca 99,9% av befolkningen frågande även inför sötlakris. Det verkar inte gå att uppbringa någonting i hela landet utom möjligtvis hostmedicin som smakar ens åt det hållet.

Det andra som verkar helt omöjligt att få tag på är mer förvånande: vispgrädde!  All grädde som finns i affären har en fetthalt på ca 15-20% och är fullständigt ovispbar (den är dessutom behandlad på något sätt och står i rumstemperatur). Skulle det vara grädde på någon dessert någonstans visar den sig ofelbart komma från en sprayflaska, och om en tårta ser ut att ha grädde på sig så är det förmodligen smörkräm.

 

Grön borsjtj

Borsjtj är inte nödvändigtvis rödbetssoppa. Den kan likaväl, särskilt sommartid, vara alldeles rödbetsfri och istället  innehålla sjtjavel. Översättningen av sjtjavel är ängssyra. Jag är inte helt säker på att det är exakt samma sak, det verkar dessutom finnas många olika sorters sjtjavel, men tänkte ge mig ut på ängssyrejakt hos mina föräldrar i sommar och testa. Sjtjavel är syrligt i alla fall, så man kan variera mängden med hur sur soppa man vill ha. Min variant som jag försökt ”reverse-engineera” från soppor jag fått blir ca 3 portioner. Måtten är ungefärliga och jag vet dessvärre inte hur mycket bunten sjtjavel jag köpte vägde, gissar på 150 g.

1 gul lök
1 vitlöksklyfta
2 potatisar
1 rejäl bunt sjtjavel
ca 5 stjälkar salladslök
En näve hackad dill
En näve hackad persilja
1 buljongtärning
salt och peppar

Strimla gul lök och vitlök och fräs i olja. Tärna potatisen och fräs med den en stund. Tillsätt grovhackad sjtjavel. (Man kan även lägga i en tärnad tomat eller någon annan trevlig grönsak om man känner för det.) Häll på vatten och buljongtärning och koka tills potatisen är mjuk. Hacka under tiden kryddgrönt och tillsätt när det är några minuter kvar att koka. Smaka av med salt och peppar och servera med en klick smetana (det träts om huruvida gräddfil eller creme fraishe är närmst, jag röstar på en blandning.)

 

Dille på dill

Jag vet att jag inte borde bli förvånad, men jag kan inte låta bli att fnissa lite när ”spaghetti med vegetarisk sås och parmesanost” kommer in beströdd med dill. Om det finns en krydda som har en speciell plats i det ryska köket så är det just denna. Eftersom jag delar den ryska förkärleken för dill, är det för min del inte något stort problem – även om lite variation inte skulle skada ibland. Däremot bör, som mina föräldrar redan för flera år sedan konstaterade, min morbror A om han någonsin tänker sig till Ryssland träna hårt på frasen: ”bez ukropa pazjalujsta”.

 

Magar av stål?

Det finns en definition av av antropologer som ”otherwise sensible people who do not believe in the germ theory of disease.” Jag undrar om man inte borde byta ut antropologer mot ryssar (även om vissa kanske skulle invända mot ”otherwise sensible”).

På bröllopet serverades typiskt ryska rätter, det innebär bland annat massor av sallader. Ryska sallader består till stor del av majonäs. De överblivna salladerna tog M:s mamma med hem hit, och ställde i fönstret mitt i natten, utan att tänka på att fram på morgonen är det ett väldigt soligt fönster. Men inte brydde de sig om det, utan smaskade glatt i sig salladerna till frukost dagen därpå. Och till lunch, och kvällsmat. Och även så på måndagen. Och i går.

Ryska sallader innehåller även till stor del kött, och jag var oändligt tacksam över att ha en bra ursäkt att tacka nej.

 

Bara vanligt vatten?

Ett av min makes mer berömda uttalanden är: ”Jag vill inte åka någonstans där man inte kan dricka kranvattnet.” Ändå har han varit inte mindre än tre gånger i St Petersburg. Kranvattnet i St Petersburg kommer från Neva som inte är världens renaste flod och reningsverken är inte heller världens effektivaste, således är resultatet relativt odrickbart. Bland annat lär det finnas en liten otrevlig parasit i vattnet som heter Giardia lamblia som kan orsaka diverse magrelaterade problem. Lokalinvånarna ska vara mer eller mindre immuna mot giardia, men det spelar kanske inte så stor roll för folk verkar inte dricka vatten här. Familjen jag bodde ett halvår hos såg jag aldrig dricka något annat än te (mamman drack en gång ett litet litet glas konjak). M och D dricker förutom stora mängder te (ibland med hallonsylt) någon gång öl eller juice, men vatten? Nix pix. ”Jag har hört att vårt vatten inte är så dåligt” säger min kompis A med en axelryckning, för hon tänker ju inte dricka det ändå.

 

Förutom giardia, som rimligtvis borde försvinna när man kokar vattnet till te, finns det diverse tungmetaller (typ bly, kadmium och kvicksilver) i vattnet. För att slippa tungmetallerna ska man hälla upp och låta vattnet stå en dag eller så. Därför har alla peterburgska hem jag besökt olika system för vattenupphällning. Vårt består av den blå kannan på bilden. I denna häller man upp vatten, låter det stå och använder det sen till att t.ex. koka te på. Jag misstänker att det är M:s mamma som hittat på det här systemet, och att hennes dotter och svärson in spe inte riktigt begriper sig på det. T.ex. tänker jag mig att om man ska låta vattnet stå så är det nog för att tungmetallerna sjunker, varför man bör slå ut bottensatsen och inte hälla den i tepannan.

 

Jag som inte vill låtsas om att jag är lite nojjig över detta tackar snällt ja till te och försöker tänka på min guideboks löfte om att  ”brief exposure to these substances should do you no harm” när jag ser dem fylla på tekannan. När ingen ser på använder jag dock flaskvatten till allt: matlagning, tevatten, tandborstning.  Fast D genomskådade mig häromdagen: ”Lagar du mat på det här vattnet?” undrade han och pekade på flaskan. ”Du borde köpa 5-litersdunkar, det är mer ekonomiskt.” Jag mumlade något instämmande eftersom jag tyckte att det verkade lite stöddigt att påpeka att det inte är värt de få rubel man sparar att släpa på fem liter istället för två. Dessutom skulle D. som god rysk gentleman genast erbjuda sig att göra det åt mig om jag yppade något om tungt, och jag bär gärna mitt eget vatten.  

 

Bovete och pannkakor

Ja, jag hann ju inte mycket mer än slänga ur mig kommentaren om att nu återstår bara att hitta pannkakor med bovete i innan jag sprang på vad som ser misstänkt mycket ut som bovetemjöl för pannkakor i affären. Kanske dags att framöver ignorera min egen erfarenhet och börja tro på allt som sägs om Ryssland istället. Jag menar, varför skulle svenska kokboksförfattare bara hitta på att det är bovetemjöl i blinier? De måste ju ha fått det någonstans ifrån. (Men jag har i alla fall fortfarande aldrig ätit något som hetat ”blin” och varit något annat än en vanlig pannkaka.)

 

Ingwer!

Jag trodde inte att en grönsakshandling i Sandnes skulle få mig att komma det närmsta lösningen på mina åksjukeproblem jag någonsin varit, men det var på invandrarbutiken på Sandnes huvudgata som vi träffades första gången, Sin A:s Pepper Mint Ginger Chew och jag. På den sidan ni inte får se kan man läsa att den är ”top quality good taste” och ”suitable for the whole family at any time”. Det är dessutom en Product of Indonesia. Framsidestexten är en smula svårläst, men man kan ju tydligt se både ingefära och mint, de verksamma ingredienserna.

Eftersom min genomsnittliga besöksfrekvens i Sandnes hittills varit en gång vart 29:e år så har jag varit en smula orolig för fortsättningen; det är ett ändligt antal bitar i asken. Skulle jag bli tvungen att starta direktimport? Till min stora lycka hittade dock min man den turkosa asken på en te-och kaffeäffär i Globen. Pendlingen är räddad!

Jag brukar avundsjukt lyssna på mina kollegors berättelser om sina effektiva tågresor. Jag har testat apotekets utbud av akupressurarmband (humbug!), åksjuketabletter (a.k.a. sömnpiller) och åksjuketuggumin. Alkohol slår av balanssinnet och har viss effekt, men för morgontåget på väg till jobbet är det inte att rekomendera. Visserligen kan jag även fortsättningsvis bara drömma om att kunna läsa på X2000 men numera kan jag när illamående kommer smygande rota fram Pepper Mint Ginger Chew och på ett litet kick är det som bortblåst! Magiskt!

Jag vill därför rikta ett stort tack till Indonesiens folk för denna fantastiska uppfinning, samt till den butiksägare i Globen som saluför den.

 

Matpaketet

Gårdagens loppisfynd är boken ”Bröd”, som har många bilder (viktigt) och många recept som såg schyssta ut. Idag ska vi pröva Trekornsbröd (2 limpor). Läser receptets första mening: ”Det här är ett gott bröd till matpaketet!” Tanke: ”Är det en norsk bok?” En snabb koll bekräftar misstanken. (Svensk tanke: ”Det går nog till frukost också.”)

Det är två saker som är avslöjande, det ena är den bestämda formen. Matpaketet – den där dåliga ursäkten för lunch som du och jag och alla andra har varje dag liksom. Det andra är själva ordet. Matpaket, det heter det väl inte? Matsäck är väl ordet? Det måste ha stått matpakke i orginalet. (Den som följer länken kan läsa att ordet matpakke kom på 3:e plats i en omröstning om typiskt norska ord.) Vestlandsturens ord no. 1 var för övrigt niste (som dessvärre inte fått ett eget uppslagsord på wikipedia).

 

Vad är väl läsk mot fermenterat bröd?

Det är väl förmodligen vodka som är den dryck de flesta förknippar med Ryssland, kanske borde vi tänka annorlunda. St Petersburg times har i innevarande utgåva en artikel om uppsvinget för den ryska drycken kvas (eller kvass som det tydligen ska stavas på svenska, vilket nog återger volkaljudet bättre): Kvas Fights Onslaught of Cola Imperialism.

Poet Alexander Pushkin wrote that Russians need the drink like they need the air. No, it’s not vodka. It’s called kvas. And despite its humble folk origins, the fermented-bread drink brewed by Russians for more than a thousand years has become a booming multimillion-dollar industry.

Mitt första möte med denna ljuva dryck skedde vid en pannkakskiosk i St Petersburg, som med så mycket annat ryskt blev jag omedelbart förtjust. Jag har försökt övetala min skeptiske make att kvas smakar ungefär som must – han lät sig dock inte riktigt övertygas. Och det är väl snarare svagdricka som är den svenska motsvarigheten. Visserligen blir det mesta roligare med en rysk touch, men för någon som alltid tyckt att svagdricka är rätt obehagligt så är jag oväntat förtjust i kvas. Kanske ska jag ge svagdrickan, som jag hitills bara köper fem liter om året för att göra glögg av, en ny chans. Mest av allt blir jag ju dock sugen på att att pröva något av de många kvasrecpten här och göra min egen.

St Petersburg times förtäljer att kvasmarknaden ökat enormt på senare år, drycken har blivit mer tillgänglig i flaskor med längre hållbarhet (den traditionella varianten håller sig bara några dagar) och betraktas som ett hälsosammare och mer patriotiskt alternativ till läsk. Det har faktiskt gått så långt att coca-cola startat sitt eget kvasmärke. Historien liknar den om coca-cola och julmusten som min pappa förtjust berättar varje år, det vill säga, världen över förknippas cola med julen och försäljningen ökar, men i Sverige sjunker den för svenskarna köper julmust. Även här gav sig cola in på strategin ”if you can’t beat them, join them” och lanserade egen julmust. En strategi som verkar ha varit framgångsrik. (Julmust innehåller tydligen ett patentskyddat koncentrat från Roberts AB, vars recept är hemligt. Tillagningssättet har alltså ingen likhet med varken kvas eller svagdricka så jag får nog droppa den liknelsen nu.)

 

Min vän Kent

En sak som jag verkligen gillar med Ryssland är att man som tedrickare för en gångs skull är en del av normen. Dessutom är det ryska teet överlägeset det som serveras här på hemmaplan. Te i Rysslands marknadsförs ofta som något engelskt, men engelsmännen kan slänga sig i väggen. De jolmiga mjölkblandingar som de kallar för te är inget i jämförelse.

Vår snobbiga tebok talar om de ryska teerna som ”robusta teer som passar bra att söta”. Och sötar gör man förvisso gärna. Beställer du te i Ryssland får du in enorma mängder socker bredvid, och någon enstaka gång kan det vara redan irört. Faktum är dock att ingen av mina närmre bekanta sötar sitt te. Ofta hör man att ryssar sötar sitt te med sylt. Det är något jag aldrig har sett och när jag frågat om det har jag fått ett skeptiskt ”kanske någon gjorde det förr i tiden” till svar.

Visserligen är det vanligt med tepåsar, men ”riktigt” te lagas efter samovarprincip: Man brygger en liten kanna starkt te, bladen lägger man direkt i kannan. När man är sugen på te slår man i några cm i koppen och fyller upp med hett vatten från samovaren (eller oftare vattenkokaren). ”Tesaft” skulle man också kunna kalla det. Det bör kanske tilläggas att en av fördelarna med storbladiga teer är att de kan dra hur länge som helst utan att bli beska.

Det anglofila temat går igen hos min favorit bland de ryska teerna: Sir Kent – ett storbladigt ceylonte. Ingen annan har så stora blad som Kent. Det är också ett av de billigaste märkena, vilket gör det till en ekonomiskt hållbar last. De leder också till viss förvåning och muntration bland bekanta som tycker att man kanske skulle släpa med sig snäppet exklusivare souvenirer hem. (Och när jag igår hittade en rätt stor sten i paket var det inte utan att jag hade viss förståelse för deras argument.)

Det var min värdinna som introducerade mig för Kent. Hon hade rationaliserat bort kannan i te-lagandet: i botten på koppen la hon några blad te, slog på någon centimeter vatten och lät det stå och dra medan man åt. Efter maten fyllde hon upp koppen med hett vatten. Eftersom det är så stora blad gick det bra att dricka utan att få teblad i munnen. Fast hennes dotter käkade upp tebladen! Jag trodde inte mina ögon när jag såg det första gången.