Canberras centrala axel mellan parlamentet och krigsmonumentet.

Efter 71 timmars ingående empiriska studier har jag kommit till följande slutsats: Australiens huvudstad Canberra är inte en stad, det är en park. En gigantiskt sådan. Den har vissa likheter med ett nöjesfält, men istället för karuseller har den mer högtidliga attraktioner som museum, monument och arkiv. Vissa skulle kanske säga att det är mer som ett zoo, där de märkliga politikerdjuren är den mest framträden arten i bestånden. Andra skulle kanske säga att det är politiken som är berg-och-dalbanan, det har nästan kännts så med de senaste dagarnas turer runt utsläppsrättigheter och det liberala partiets ledning.

Varje park/nöjesfält/zoo behöver också matställen, souvenirförsäljare och övernattningsmöjligheter. Därför desigande landskapsarkitekt Burely Griffin en liten del av sin park så att det skulle se ut som ett stadscentrum. Det verktyg han använde sig av allra mest i planläggandet var yta. Han var också väldigt förutseende i så motto att han redan 1912 ritade något som perfekt lämpar sig för det som skulle bli australiensarnas favorittransportmedel: bilen. (Försök inte att ta dig runt Canberra till fots.) De enorma avenyerna som binder samman attraktionerna fästs vid bergen som omger staden, och sätter en punkt allra mest i fokus – parlamentet på Capital Hill. Märkligt nog tog det extra lång tid för just denna att bli byggd, det nuvarande parlamentshuset som fullbordade Griffins park invigdes inte förrän 1988.

Parken Canberra omges av vidsträckta förorter, där bor de som måste åka in till parken varje dag. Men själva parken är naturligtvis inte designad för att bo i, det är inte parker. Canberra är främst tänkt för tillfälliga besökare. Namnet kommer från kanberra som ska vara ett lokalt aboriginskt ord för mötesplats, och ”Where the nation meets” är parkens slogan. Vissa av de tillfälliga besökarna kommer ofta och stannar ganska länge – jag tänker här främst på politikerna. Andra är mer tillfälliga, som de skolresor som federationen sponsrar under förutsättning att barnen besöker minst tre av samväldets (det australiensiska alltså, Australien är en federation med 6 delstater och 2 territorier) många attraktioner i parken. Ett populärt val är Australian War Memorial, som tar emot 700-1500 skolbarn per dag.

Canberra är en riktigt fin park, storslagen med pampiga byggnader, många (gulbruna) grönområden en konstgjord sjö med svarata svanar och massor av papegojor. Det enda som egentligen saknas är spunnet socker och popcorn.

En kollega uppmärksammade mig på ett inlägg David Nessle skrivit om Stalins sonson som stämt tidningen Novaja Gazeta eftersom de haft mage att påstå att hans farfar var en massmördare. Domstolen gick, tack och lov, inte på hans linje. Om man vill, kan man även läsa om fallet hos Novaja gazeta och jag vet att jag läst en artikel  på svenska eller engelska men jag kan tyvärr inte hitta det igen…

Jag tror att Nils-Eric Sahlin, professor i medicinsk etik vid Lunds universitet, filosof och riskforskare, slår huvudet på spiken när han i dagens SvD berättar om hur människor fattar beslut och gör riskbedömningar. (Han sägs dessutom luta sig mot de senaste 50 årens forskning.) Jag tror det gäller för fler aspekter av hur människor uppfattar världen, samt hur de debatterar:

Vi är snabba på att skaffa oss en hypotes som det sedan är svårt att få oss att överge. [...] Vi lyssnar på de experter som stärker den egna tron.

Jag brukar sucka över den det myckna planerande som omger mig. Svärföräldrar som vill ha ett detaljerat körschema för jul i augusti, seminarier som planeras ett och ett halvt år i förväg och tågbiljetter som blir hysteriskt dyra eftersom jag inte hängt på låset tre månader innan avgång. Jag har dock på sista tiden insett att jag inte är riktigt den fria och spontana själ jag föreställt mig.

I sin bok De är inte kloka de där ryssarna, skriver Anna-Lena Laurén om uttrycket ”My rezjim na meste” (tror jag det var, jag har inte boken tillgänglig), vilket betyder ungefär ”vi löser det på plats”. Jag kan inte påminna mig att jag har hört uttrycket, men mentaliteten är väldigt bekant.

”Ring när du kommer” säger alla när man hör av sig och försöker planera in alltför många aktiviteter på alltför få dagar i Ryssland (eller som nu Ukraina). Det innebär att när man väl kommer och ringer så säger de att ”mmm, vi kan nog ses på måndag. Ring då.” Det mesta ska hållas öppet in i det sista. Och jag sitter och mumlar kan vi inte bara bestämma något, så att jag vet, så att jag kan planera. Och inte minst, så jag hinner med allt, och inte går sysslolös två dagar och springer runt som en skållad råtta resten. Och så tänker jag att nästa gång någon hör av sig i september och undrar om det kanske skulle passa att ses andra helgen i maj så ska jag inte säga ett endaste ont ord om detta.

När jag återvände till Stockholm i går kväll möttes jag av Expressens (eller var det möjligtvis Aftonbladets) löpsedel som basunerade ut att ”ryssvärmen” var på väg. Detta ord, som alla sammansättningar som använder ”ryss” som förled, hade naturligtvis en magnetiskt dragningskraft på mig. Jag funderade i några ögonblick på vad de menade. Den ryska gästvänligheten? De överhettade tågkupeerna? Upptining i relationerna mellan Ryssland och USA? Jag kom dock till slutsatsen att det rörde sig om en väderprognos, för medan lågtrycken står på kö över England kommer värmen österifrån.

Ryssvärmen får mig att tänka på Fredrik Lindströms gamla utläggning om kvällstidningsspråket i Jordens smartaste ord från 2002. Typiskt för detta är att man använder de mest hisnande sammansättningar som om de vore etablerade begrepp. Sammansättningar är inte bara platseffektivta på löpsedlar, det komprimerade budskapet får också extra slagkraft av ibland minst sagt sensationella nya ord. Ett klassiskt exempel är spritfest. ”Det förekommer ofta i artiklar om misshandel och lägenhetsbråk, men skulle aldrig användas av vanligt folk i samtal (eller har jag fel?): ‘Vi ska ha en liten spritfest på onsdag…’ ” En spritfest kan mycket väl kan handla om något så prosaiskt som ”två män med missbruksproblem som ställer fram ett helrör på bordet i köket en tisdagsförmiddag. [...] Eller för att uttrycka sig på ren svenska: spritfest betyder att det är en in i helvete massa sprit men väldigt lite fest.”

Just att det är en stark betoning på den ena delen av sammansättningen är typiskt för kvällstidningsorden. Så hur är det med ryssvärmen egentligen? Om man får tro SMHI:s prognos för de närmsta dagarna så är det inte mycket till värme på väg, knappt 20 grader och regn är utlovat, och det verkar för övrigt vara ungefär samma väder i västra Ryssland. Är det kanske förledet ryss vi ska fästa oss vid istället? Och vad i hela friden menar de då?

På vägen hem från St Petersburg blev jag för första gången tagen för ryss, i alla fall efter att jag öppnat munnen. Damen bredvid och jag hade haft en kort konversation om flygtiden till Stockholm och när vi landat böjde hon sig mot mig och undrade ”Ursäkta, det här är väl inte första gången du flyger hit?”, en slutledningen som hon förmodligen baserade på att jag suttit förskjunken i DN större delen av resan. ”Öh, nej jag är ju svensk” svarade jag och möttes av stor förvåning. Damen skulle till Sundsvall för att besöka en väninna vars dotter skulle ta studenten, och kände viss osäkerhet på hur hon skulle hitta till tåget. Smickrad av denna omedvetna komplimang av mitt ryska uttal erbjöd jag mig naturligtvis att hjälpa till. Hennes väninna hade försett henne en lapp: ”Hej! Kan du visa mig vägen till tågstationen och tåg till Sundsvall?”, själv talade hon bara ryska och hade stora svårigheter att bokstavera sig igenom skyltar med latinsk text.

När vi kom fram till SJ:s biljettförsäljning tog de bara tog kort och kvinnan framför, som passande nog även hon var ryska, fick en lapp med beställningsnumret och blev ivägskickad mot ”den blå skylten” i andra änden av hallen. Efter ordväxlingen mellan de båda ryska damerna trodde tjejen i kassan att de var i sällskap och min nya bekantskap höll på att få en biljett till Gävle innan jag lyckades förklara att det bara handlade om samma problem, inte samma destination. Så blev vi också ivägskickade till Pressbyrån.

”Är du helt säker på att vi hamnat rätt?” undrade damen när vi stod i kön där. Jo, det var jag ju. ”Eeeh, de säljer matvaror här” replikerade hon och jag hann börja en lång invecklad förklaring om atg-ombud  när kvinnan som stått före oss i SJ-kön kom inramlande. ”Det var hit man skulle alltså! Jag letade och letade och förstod inte vart jag skulle gå!” och de både ryska kvinnorna förlorade sig i en diskussion om detta märkliga land där man kan handla bullar och biljetter på samma ställe.

Att biljetten visade sig vara ett vanligt kassakvitto minskade inte skepsisen mot systemet, men jag försäkrade att det skulle gå bra och vi gick tillbaka mot nedgången till tågen. Innan hon försvann drog kvinnan fram sitt visitkort: ”hör av dig om du kommer till St Petersburg igen så ska jag visa dig stan”. Jag tackade och förklarade att jag redan känner till stan ganska så bra. ”Men har du sett alla omgivningarna då?” Nej, det har jag ju inte. ”Just det!” konstaterade hon nöjt och begav sig mot tåget till Sundsvall.

Jag besökte idag Primorskij park pobedy där man bland annat kan beskåda  allén ”Städernas vänskap”. Utmed denna finns stenar med namnen på vad jag antar är S:t Petersburgs vänorter, bland annat denna.

Jag förstår att det kan vara svårt att hålla ordning på H om man inte har det i sitt eget alfabet. Däremot förstår jag inte att man inte ber någon dubbelkolla innan man hugger in det i sten. (Jag förstår inte heller varför min kamera plötsligt tog en bild i världens sämsta upplösning, och kan meddela att den vita fläcken är solsken och inte fågelskit.)

Jag är tillslut ägare till en matrjosjka. Den mest typiska souvenir en rysslandsresänär kan tänka sig. Men även om formen är välkänd verkar inte namnet vara det. Väldigt många försöker köpa en babusjka. Och nog för att det vimlar av babusjkor  i Ryssland, men de är inte till salu. (Babusjka betyder farmor/mormor.) Det finns också de som är mer inne på att handla en marsjrutka, och visst finns det finns en likhet mellan orden men minibussarna i linjetrafik är lit’e besvärliga att stuva ner i resväskan.

Besökande kompis A och jag gjorde vårt bästa för att pröva försäljarnas tålamod på souvenirmarknaden när vi skulle jämföra alla delar på alla dockor för att ta reda på vilken som var allra finast målad. Dessutom försökte vi utröna dockornas historia, och det verkar finnas lika många svar om försäljare. Dockorna A köpte var av den ”klassiska” sorten. Tre färger, gul sjal och röd kjol eller tvärt om.  En sån som de flesta förmodligen ser framför sig om de tänker på en matrjosjka. Försäljaren hävdar att dessa kom till efter andra världskriget. De är relativt enkla, med få färger och grova drag. Man ville ha något roligt när det var en svår tid, som hon uttryckte det. De har sju delar, vilket hon menade beror på likheten mellan det ryska ordet för sju (sem’) och familj (semja).

Min är rund och tjock och har 10 delar. Ni kan se henne  på bilden. Varje del har hål i botten, vilket vi fick lära oss har med lackningstekniken att göra. Den är röd, vilket tydligen skulle representera Ryssland medan de blå var St Petersburg och de gulaktiga Sibirien (vad alla de andra färgerna indikerar är oklart).

Matrjosjkan är inget uråldrigt ryskt bondehantverk utan skapades runt förra sekelskiftet, fjärran östern var på modet och dockan tillverkades efter japansk förebild. Om dess exakta tillkomst verkar det finnas en hel del olika versioner, den flitigast förekommande leder till Moskva och leksaksmakeriet som höll till på Leontjevskij pereulok 7 där det idag finns ett matrjoska museum. Sitt internationella genombrott fick dockan på världsutställningen i Paris 1900, och idag ger matrjoskans populäritet som souvenir mer än en rysk konstnär sin födkrok. (Alltså kan jag nu med lite god vilja betrakta mig som mecenat.) Matrjosjka är diminutiv av Matrona vilket ska ha varit ett vanligt förnamn bland ryska bönder vid tiden för dockans tillkomst.

Jag strövade omkring på kyrkogården i solen häromdagen. Spanade in alla gerogijband som gravarna dekorerats med och tittade på bilder och namn. Plötsligt stötte jag på namnet Vol’demar på en gravsten. Det såg otroligt främmande bland de Sasjor och Masjor som verkar dominera bland både levande och döda (även om jag faktiskt tror de hade lite bättre fantasi förr i tiden). Det  slog mig att namnet påminde om både Valdemar och Vladimir, och plötsligt insåg jag att de kanske är varianter av samma namn. Detta bekräftade senare direktören för min språkskola.

Men det finns ju ytterligare en slående likhet: med JK Rowlings superonding och Harry Potters svurna fiende Voldemort. Vladimir betyder ungefär världshärskare, och med lite bastardetymologi skulle man då kunna tänka sig att Voldemort betyder härskare över döden. Lite för passande för att det ska vara sant, för enligt the Harry Potter Lexicon ska Voldemort komma från franskan och betyda flykt från döden. Jag gillar min tolkning bättre.

Vid minnesmärken och dylikt här i landet kan man ibland se soldater som genomför vaktavbyten eller kransnedläggningar eller liknande.  De paraderar då mycket långsamt, välordnat och med extremt höga benlyft (raka ben). Det har aldrig slagit mig att de behöver träna på detta. Förrän i dag, då vi såg dem öva på Piskarovkyrkogården. Någon officer stod och instruerade ”höger vänster höger vänster”,  soldaterna bar på imaginära flaggor och låtsasblommor och hade stora problem med att få till de snitsiga dansartade stegen ner för trappan.

Piskarovkyrkogården är den största kyrkogården med belägringens offer, där är runt en halv miljon människor är begravda (En halv miljon! Ett helt Göteborg!) i massgravar märkta med årtal och hammaren och skäran för civilia eller en stjärna för soldater.  Det är en plats där det är högst opassande att skratta, men soldaternas taffliga paraderande gjorde det svårt att kväva fnissningarna. Förmodligen hinner de få ordning på stegen till segerdagen på lördag då de nog kommer tillbaka med riktiga blommor och fanor.