Remembrance Day

Remembrance Day i Sydney 2009

I dag har Australien högtidlighållit Remembrance Day. Den 11/11 klockan 11 (1918) var tidpunkten så vapenstilleståndet i första världskriget trädde i kraft och kanonerna tystnade på västfronten. Sedan dess har detta klockslag högtidlighållits med två tysta minuter och kallades Armistice Day. Efter andra världskriget döptes det om till Remembrance Day för att inkludera även de som stupat i detta krig och numera hedras alla som dött i väpnade konflikter. Britterna flyttade för övrigt vid något tillfälle det hela till söndagen närmast den 11 november och kallar det för Remembrance Sunday. Hur det firades i år kunde man läsa om i DN häromdagen.

Inför och under Remembrance Day säljs det ”poppies” för att samla in pengar till de som har skadats av krig (det vill säga det egna landets soldater, jag tror inte övriga offer får så stor del av de pengarna). Dessa vallmoinspirerade utsmyckningar kommer i ett antal olika utföranden och prisklasser. Jag köpte en tygblomma av en säljtrio i sjömanskläder strax innan ceremonin skulle börja. I ett anfall av dåligt samvete över  att jag var där för att titta på spektaklet snarare än för att hedra de döda köpte jag en tygblomma för 5 dollar, istället för den billigaste för 2. Poppies säljer man även i Storbrittanien och säkert på många andra ställen, förmodligen inspirerade av vallmofält på västfronten. I Australien har de sålts sedan 1921. Programbladet beskriver dem såhär:

Poppies are a practical expression of assistance to those who need it. Above all, the symbolise a universal salute to those who have sacrificed their lives and allow for reflection on our history.

I Sydeny sker högtidlighållande vid cenotafiet ( cenotafium är en tom grav) på Martin Place. Där hade det samlats ett stort antal människor idag på förmiddagen: några innanför avspärrningar, övrigt löst folk stående utanför. Vad som var kriteriet för äran att få vara innanför staketet lyckades jag inte utröna. Ordningen gjorde dock att min sikt var en smula skymd. En lång rad företrädare, med New South Wales guvernör i spetsen följd av andra politiska representanter, utländska ambassader och skolor, lade ner kransar vi minnesmärket. Man reciterade ”the ode” där de församlade mumlade med och repeterade de två sista raderna högt.

They shall grow not old, as we that are left grow old:

Age shall not weary them, nor the years condemn.

At the going down of the sun and in the morning

We will remember them.

LEST WE FORGET

Så slog klockorna 11 och den tysta minuten inleddes. I programet var det indikerat att vi skulle ägna oss åt ”thought and reflections during silence” och det fanns också förslag på en bön man kunde be i enskildhet. Sedan åkte flaggorna (Storbrittaniens och Australiens) i topp. Efter detta hölls tal, sjöns en psalm, en militärkaplan ledde en bön innan det rundades av med den australiska nationalsången. När jag trodde att det hela var slut så kom, av någon anledning som jag inte riktigt förstod, en stor fransk delegation med fanborg och krans och nationalsång och gjorde en egen uppvaktning innan guvernör Spigelman högtidligt lämnade ceremonin och vi vanliga dödliga släpptes fram till cenotafiet. Jag tittade på blommorna och försökte ducka journalisternas kameror, mikrofoner och anteckningsblock som plötsligt tycktes vara överallt och smet iväg till Anzac-monumentet som precis öppnats efter ett års renoveringsarbete.

Med tanke på den talmystik som verkar ha varit inblandad i valet av tidpunkt kan man förresten kanske tänka sig att firandet om två år blir något alldeles extra.

 

Från träsken vid Sinjavinohöjderna

I går ägde en av höstens tre begravningar som sökförbandet Ingrija från St Petersburg är inblandade i rum. Ingrija är ett av många sökförband i Ryssland, sammanslutningar av frivilliga som tagit på sig uppgiften att leta reda på och begrava de soldater som är saknade i strid sedan andra världskriget och som ligger kvar där de dog under åren 1941-45. Ingrija är knutet till statsuniversitetet i St Petersburg och dess medlemmar är studenter eller före detta studenter där. Tre gånger om året genomför de så kallade minnesvakter då de i två veckor slår läger i anslutning till något slagfällt och letar efter fallna soldater. Sensommaren/hösten 2009 gräver de i träskmarkerna runt Sinjavinohöjderna.

Det ska till ett platt landskap för att 49 meter över havet ska räknas som en höjd tänker jag när jag traskar i det hällande regnet från busshållplatsen mot minnesmärke där en av sökförbandets medlemmar ska möta mig. Från den här höjden sköt tyskarna mot livets väg över Ladoga sägs det. Jag hinner fundera en stund på det när jag efter en timmes gångmarsch når monumentet, jag hinner också bli orolig att det inte ska komma någon innan Grisja dyker upp. Han berättar att vi har ungefär dubbelt så långt kvar att gå som jag redan gått, jag försöker låta bli att visa att jag tycker det verkar ofantligt jobbigt.

Skogsvägen är mer vattenpölar än väg. Medan vi går ger Grisja mig en kort lektion i krigsförloppet på den plats där vi befinner oss. Från Nevas östra strand och ungefär 16 km in i landet höll tyskarna en ”flaskhals” upp mot Ladoga som innebar att Leningrad var helt avskuret från landförbindelser med resten av sovjetunionen. Under drygt två år, från september 1941 till oktober 1943 så pågick strider i det här området då röda armén försökte bryta igenom de tyska linjerna (och sedan försvara genombrytningen). Lägret ligger vid en försvarspunkt som kallas Rosjtja kruglaja. När vi passerar minnesmärket har vi gått genom hela den tyska zonen och är nu över på det som var sovjetisk mark. Jag har på vägen passerat några minnesmärken över byar som utplånades under kriget och som aldrig byggts upp igen. Vid minnesmärkena ligger det fullt med rostiga föremål, hjälmar, granatsplitter, vapendelar…. Det är svampplockare som tar med och lägger dem där säger Grisja, det finns mycket svamp i skogen. Och mycket rost.

När vi närmar oss ringer Grisja kommendören för att höra var de är och får reda på att de gräver alldeles i närheten av lägret och att de just hittat en medaljong. Medaljongen är en liten svart cylinder, i denna låg en pappersremsa med identifikationsuppgifter. Det innebär att en upphittat medaljong byder goda möjligheter att ta reda på vem soldaten var. Medaljong för mina tankar till något man bär runt halsen, men det får jag senare veta är alldeles fel. Det fanns ingen kedja eller hänge i medaljongen utan soldaterna hade den oftast i byx- eller bröstfickorna. Om de alls hade den – det var det långt i från alla som hade. Att hitta en medaljong är därför en festlig tilldragelse. Vovka, upphittaren, får därför senare under dagen motta medaljongupphittarens fastställda belöning: 5 burkar skusjtjonka (kondenserad mjölk).

Medaljongen är sökförbandens främsta hjälpmedel för att försöka identifiera de soldater de hittar. Att identifiera är nämligen en av deras viktigaste uppgifter. Att vara saknad i strid var i Sovjetunionen ett öde värre än döden, med fantastisk stalinistisk logik  var det nämligen jämställt med att desertera och de anhöriga kunde straffas; hindras från utbildning eller i värsta fall skickas till Sibirien. Även om faran för sådant sedan länge är över för de anhöriga är upprättelsen förmodligen enorm om en anhörig kan överföras från kategorin landsförrädare till krigshjälte. Och anhöriga kommer resande från hela det som en gång var Sovjetunionen för att delta i begravningarna.

”Förstår du nu varför det kallas ett smutsigt arbete?” säger Maksim med ett snett leende när han ägnat större delen av eftermiddagen i att försöka lära mig sökandets ädla konst. Jag är täckt av lera från topp till tå och har händer som det skulle ta en vecka att få helt rena. Arbetsredskapen är i huvudsak fyra: metalldetektor, spett/värja, spade och handskar. För till stor del handlar sökandet om att sitta och gräva i marken med sina bara (handskbeklädda) händer. Metalldetektorn använder man för att soldaterna oftast hade något av metall på sig, ammunition, bältesspännen och inte minst gevär. Får man utslag på metalldetektorn tar man fram det värjliknande spettet och börjar känna i marken tills man kommer emot metall. Då är det dags att ta fram spaden, eller händerna om träffen är nära ytan, och börja gräva. Med spaden är det läge att vara försiktig, det kan finnas sådant kvar i marken som kan detonera om man har otur, och med spaden blir trycket mycket större än med värjan.

Det som gett utslag på detektorn är nästan alltid ett grantsplitter. (Oskolok är ett ord som numera är fast förankrat i mitt ryska ordförråd.) Men inte alltid. Nästa förmiddag så sitter jag plötsligt med ett ben i handen. När vi efter en stunds grävande kommer fram till en käke med tänder blir det väl verkligt. Det här är faktiskt en människa. Benen är nära ytan, han har i drygt 65 år legat kvar där han föll. Det är en sovjetisk soldat, det sluter vi oss till med hjälp av  ammunitionen och de kopekmynt han hade i fickan. På just den här soldaten finns inget som kan användas för att identifiera honom. Ingen medaljong, inga tillhörigheter med namn.

Just denna soldat kommer att begravas på måndag 21 september vid minnesmärket på Sinjavinohöjderna tillsammans med de andra soldaterna som Ingrija hittat under minnesvakten. Begravningen sker med militära hedersbetygelser, och de stupade soldaterna får ett erkännande för sin uppoffring för moderlandet. Några av dem kommer kunna identifieras och få sina namn vid graven, men de flesta kommer fortsätta vara okända döda, saknade i strid om än numera nedsänkta i vigd jord.

 

Krigsstarten 70 år senare

Det är väldigt mycket om andra världskriget just nu på olika håll i samband med att det i dagarna var 70 år sedan det inleddes. Även om det skulle dröja nästan två år innan Sovjetunionen drogs in i kriget, har den sovjetiska historieskrivning varit på tapeten de senaste dagarna, då Putin häromdagen publicerade ett brev i en polsk dagstidning där han tar avstånd från Molotov-Ribbentroppakten. (Se t.ex. DN:s artikel om detta.) Jag har dessvärre inte haft tid att riktigt fördjupa mig i detta brev, men vid en snabb genomläsning ger det inte intryck av att vara den sensation som det framställs som, jag har tidigare hört Putin omnämna denna icke-angreppspakt i liknande ordalag. Det sensationella är kanske i så fall den form som detta sker i.

Under 2000-talet har Ryssland allt mer kommit att införlivas i det internationella högtidlighållandet av andra världskriget. I samband med 60-års jubileet av krigets slut 2005 gav den ryska tidskriften Neprikosnovennij Zapas ut ett temanummer om krigsminnet, i detta publicerades bland annat artikeln State visits av Andreas Langenohl som handlar om just statsbesök i samband med årsdagar av viktiga händelser under kriget. Tidigare var det helt otänkbart att Sovjetunionen/Ryssland skulle delta i den typen av sammanhang. Den här inkorporeringen av Ryssland i en internationell minneskanon är dock inte helt oproblematiskt, ända sedan krigsslutet har man haft sin egen version av krigsminnet och sina egna traditioner för högtidlighållande. Lagenohl har följande slutsats:

Russia, conversely, sees it necessary to assert itself within the framework of international remembrance ceremonies. The straightforward incorporation of Russia into the existing international commemorative context is rejected on the normative basis of the traditional commemoration of the Great Patriotic War, since incorporation would amount to the symbolic relegation of the Soviet Union’s and Russia’s service to history. [...]  Now, the Great Victory must be defended against practically the entire world – with the exception, as irony would have it, of Germany, which does not represent a central reference point in post-Soviet commemoration culture.

Detta gör att den typ av gemensamt högtidlighållande av offren för nazismen och kommunismen, som bla efterlystes i DN häromdagen är fullständigt omöjligt. Det var faktiskt det kommunsistiska Sovjetunionen som spelade en stor roll i att besegra nazismen. Ryssland kommer med näbbar och klor fortsätta att kämpa emot en beskrivning av händelseförloppet som man tycker nedvärderar deras roll i detta, och det är kanske inte så konstigt.

Putin börjar sitt brev till polackerna med att lyfta fram den enorma katastrofen. Andra världskriget var förödande, och ett av de länder som drabbades allra hårdast var Sovjetunionen. Siffran Putin nämner i sin text är 27 miljoner dödade sovjetmedborgare, och även om den här typen av siffror är notoriskt osäkra är det förmodligen ingen överdrift. Putin, och många med honom, brukar framhålla att Sovjetunionen räddade världen från fascismen. Inte heller det är väl egentligen någon överdrift, men priset blev fruktansvärt högt. Och människorna i Sovjetunionen och det forma östblocket fortsatte att betala i många många år efter kriget. (Jag själv däremot, tillhör de verkliga vinnarna.)

Sedan krigets slut har Sovjetunion och sedan Ryssland ägnat snart 65 år på att fila på sin version av kriget som slår fast det sovjetiska folkets hjältedåd (vissa andra aspekter, som t.ex. kommunispartiets roll, har dock varit förhandlingsbart). Det är fullt möjligt att behålla huvuddragen i denna även med ett avståndstagande från landets ledning. Att man utsattes för grymheter även av den egna regimen kan sägas stärka folkets hjältedåd. Därför diskuteras och ifrågasätts då och då den dåvarande regimen, även om det inte är något dominerande tema. Det som däremot är mycket frånvarande, är en diskussion om sådant som verkligen kan hota hjälteberättelsen, t.ex. röda arméns framfart på väg mot Berlin. De enorma förlusterna gör att kriget rörde varje familj i det som en gång var Sovjetunionen, nästan alla har någon släkting som dog i kriget. Krigsminnet inte bara är en nationell utan också personlig angelägenhet för väldigt många människor. Det är ingen som vill höra att farfar kanske inte var en hjälte trots allt.

 

Ivan’s war

Jag har tillslut fått läst Ivan’s war: The Red Army 1939-45 av Catherine Merridale. En av de mest omtalade böckerna om östfronten på senare år (den är från 2005) av en professor i historia som skriver lika mycket för världen utanför akademin som den snävt innomvetenskapliga. Om boken kan kallas tung får det skyllas dess tematik snarare än stilistik. Det är ganska deprimerande läsning, för priset för segern över fascismen var skrämmande högt. Och en stor del av grymheterna kan skyllas på det sovjetiska regimen. Merridale skulle nog ansluta sig till de som anser att kriget vanns trots, inte tack vare, Stalin.

Titelns Ivan är inte någon särskild person, det är den vanlige sovjetiske soldaten. Namnet användes av tyskarna på ungefär samma sätt som den tyska soldaten kallades Fritz av sovjeterna. Det  Merridale vill göra är att beskriva den vanlige soldatens krig. Jag har sett boken omnämnas som en ”historisk etnografi” men även om hon har korta avsnitt om folklore, vidskepelse och sånger skulle jag ändå kalla det en ganska konventionell kronologiskt uppbyggd historieskrivning. Det kan vara värt att notera den osovjetiska datummärkningen: 1939-45 och inte 1941-45. Merridale diskuterar alltså även vinterkriget.

Merridales beskrivning av i vilket skick röda armén var vid krigsutbrottet – oorganiserade, otränade och dåligt utrustade – får en att undra hur de lyckades vinna kriget. En del av svaret får man kanske när Merridale konstaterar att de sovjetiska förlusterna hela vägen fram till Berlin – trots att organisation, träning och utrustning blev bättre under krigets gång – var större än tyskarnas, i genomsnitt tre gånger så höga. Pyrrhusseger känns som en underdrift. Som Merridale påpekar är det faktum att uppskattningarna av hur många sovjetmedborgare som fick sätta livet till under kriget varierar med flera miljoner i sig ett bra mått på hur grymmma och blodiga de åren var.

Boken bygger i stor del på arkivmaterial och utdrag ur soldaters brev och dagböcker. Hon har också gjort 200 (!) intervjuer med veteraner i f.d. Sovjetunionen. Det är fascinerande vilken liten roll detta otroligt rika material har i boken. Merridale upprepar flera gånger att filmer och böcker präglat veteranernas minnen i så stor utsträckning att det är svårt att skilja fakta från fiktion i deras vittnesmål. Historiker är alltid skeptiska mot ögonvittnesskildringar, i alla fall om de ges många år efteråt. Och Merridales ”notes on sources” i bokens slut är i mångt och mycket en upprapning av källkritikens grunder. Källkritiken innehåller mycket sunt, men samtidigt blir jag lite provocerad av hur Merridale framställer veteranerna som nästan hjärntvättade. Hon hade kunnat utnyttja intervjuerna så mycket bättre. Inspiration skulle hon kunna hitta hos Alistair Thomson som i Anzac Memories: Living with the legend, en bok om australiensiska soldaters minnen av första världskriget, uppehåller sig vid hur minnen konstrueras och förmedlas. Jag hoppas att Merridale någon gång utnyttjar det rika material hon samlat in på ett liknande sätt.

Ivan’s war är ingen hjältesaga, men samtidigt som Merridale är angelägen om att försöka spräcka sovjetiska (och andra) myter om kriget så har hon uppenbart en stor sympati för sin Ivan och boken är i högsta grad en läsvärd – och skrämmande – skildring av Sovjetunionen under andra världskriget.

 

Femöringen

Nevskij pjatatjok är ett område vid Nevas strand, nära flodens början i Ladoga, ca 200 meter gånger 2 km (pjatatjok kallades femkopeksmynten och används överfört om en liten yta).  Fåglarna kvittrar, allt är intensivt nyutslaget grönt och Neva flyter fram glittrande i den för dagen strålande solen. Det här lilla området var skådeplatsen för några av de mest intensiva striderna på östfronten. Och trots den fridfulla ytan behöver man inte skrapa särskilt djupt för att se spåren av det. Man behöver faktiskt inte skrapa alls. Ängen är gropig, full av kratrar från detonerade sprängladdningar.  Överallt ligger rostiga metallföremål: taggtråd, köttkvarnar, delar av handgranater. Här och var kan man se rester av skor. Och överallt är det spår av utgrävningar. Sökförband har under många minnesvakter grävt fram och begravt kvarlevorna av stupade soldater, men spåren  är nog inte främst deras för jag tror de återställer efter sig. Nevskij pjatatjok besöks dessvärre också av  plundrare som gräver efter främst amunition och vapen och efterlämnar inte bara gropar, utan också uppgrävda benknotor och föremål  som de inte brytt sig om liggande kvar på ängen.

 

… förrän den sista soldaten är begraven

Jag har lovat pappa att skriva lite kring DN-artikeln Sovjetsoldater till sista vilan på segerdagen. I artikeln berättas om hur runt 500 soldater från andra världskriget i fredags återbegravts i Sinjavino ett par mil öster om S:t Petersburg.

Det kan vara läge att först repetera lite siffror: exakt hur många sovjetiska medborgare som dog under i andra världskriget (stora fosterländska kriget) lär vi nog aldrig få veta, men det handlar uppskattningsvis om 25 miljoner. Det är alltså ungefär hela Sveriges befolkning tre gånger om. Väldigt många av dessa kunde aldrig begravas på den tiden då det begav sig, och ligger fortfarande kvar på de slagfält där de mötte sitt öde.

För att alla dessa stupade soldater ska kunna begravas finns det i Ryssland en  frivillig poiskovoje dvizjenie (grävrörelse, eller mer bokstavligt sökrörelse) sedan åtminstone mitten på 1980-talet. (Nina Tumarkin har i sin utmärkta The Living and the Dead ett kapitel om hur hon i början av 80-talet följer med en sådan här grupp.)  Ett exempel på en sådan grupp är Ingrija (de har en utförlig hemsida på ryska) som är knuten till stadsuniversitetet i S:t Petersburg och som deltog i återbegravningarna som DN rapporterade om. Utgångspunkten för grävrörelsen är att den sovjetiska/ryska staten gjort alldeles för lite för att ta om hand kvarlevorna av de stupade soldaterna, och man arbetar efter mottot:

Война не закончена, пока не похоронен последний погибший солдат (Kriget är inte över förrän den sista stupade soldaten är begraven)

A.V. Suvorov

Bara på Leningradfronten beräknas 3 miljoner sovjetiska soldater fått sätta livet till. (Det är alltså ungefär två Stockholm.) Bara på Sinjavinskije vysoty och Nevskij pjatatjok, några små höjder utmed Neva varifrån de återbegravda soldaterna grävs fram ska inte mindre än 360 000 soldater dött (ungefär tre Norrköping). De 540 soldater som i år begravdes är alltså en mycket liten del av de stupade. Slagfälten ligger i Kirovskij rajon (Kirovdistriktet) i Leningradskaja oblast (Leningradlänet). Jag bor förresten också i Kirovskij rajon, fast i S:t Petersburg som inte tillhör Leningradlänet utan är en egen administrativ enhet. På Leningradlänets hemsida ligger ett pressmeddelande om begravningarna (på ryska) på Sinjavinhöjderna.

En central del av grävpatrullernas verksamhet är så kallade Vachty pamjati (minnesvakter), och återbegravningen i fredags var avslutningen på en sådan 2-veckors minnesvakt. Grävpatruller inte bara från S:t Petersburgsområdet utan från hela Ryssland verkar ha deltagit i minnesvakten, som till största delen består av att gräva fram och försöka identifiera kvarlevor. Av de 540 soldater som ombegravdes hade man lyckats identifiera 21. I ceremonin deltog också veteraner,  släktingar till de omkomna samt företrädare för länet och områdesförvaltningen. Begravningar den 8 maj på Sinjavinhöjderna har blivit en årlig återkommande tradition skriver Leningradlänets presstjänst, och från förra året finns en lång lista på liknande begravningar (på ryska) som hölls inför segerdagen på flera olika platser i länet.

 

Museet för stora fosterländska kriget

Jag vet inte om absurt är rätt ord, men Ukrainas nationalmuseum för stora fosterländska kriget är onekligen en upplevelse. Överväldigande. Inte bara för att det har jag vet inte hur många ton ”Moderlandet” på taket (bara svärdet och skölden väger enligt min guidebok 12 ton). Det är nyare än man skulle kunna tro, invigt 1981 under slutet av Brezjnevtiden.  Museet är i röd sten med sovjetiska utsmyckningar och känns nästan nedtyngdt av jättestatyn. Salarna är mörka och det finns inga fönster.

Museet känns på sätt och vis som en relik från sovjettiden, men på samma gång nästan modernt och impressionistiskt. De måste gjort om utställningarna en del på sista tiden. Det har den sedvanliga hejdlösa blandningen av ryska och ukrainska, (Att någon skulle kunna det ena men inte det andra verkar helt okänt.) Det finns inte en skylt på engelska. Det finns inte en informationstavla om krigsförloppet. Kan du inte redan din krigshistoria så förvänta dig inte att få lära dig något. (Stora fosterländska kriget 1941-1944 är den sovjetiska benämningen på andra världskriget om jag inte nämnt det tidigare.) Salarna är dock märkta med saker som ”Försvaret av Kiev”, ”Under nazistisk ockupation” och liknande. Vi börjar med Molotov-Ribbentroppakten och slutar med hemkomsten från Berlin.

Det finns en hel del rostiga krigsreliker, kläder, skor, vapen och amunition på museet. Och ungefär en miljard fotografier. Och brev. Och intyg, diplom och utmärkelser så att man blir alldeles snurrig. I mitten på varje sal finns installationer av krigsföremål. Och här och var hänger broderade dukar, och lite kors. Sovjetunionen, kristendom och folklore i en salig blandning.

Allra märkligast är nog ändå den sista salen. Där finns ett långbord dukat för begravning (?) med fastklistrade intyg i långa rader om att någon dött i kriget. Längs ena väggen hänger fotografi efter fotografi, ansiktena smälter samman och jag inser att jag aldrig kommer kunna ta in hur många människor som dog och led de här åren. På andra väggen hänger broderade dukar och bilder av tanter i hucklen. Första gången jag var där började Vysotskijs krigssånger spelas, det var nästan spöklikt. Men idag var det tyst.

Sedan går man ut i ljuset; till Ärosalen som är i vit marmor, har stora fönster, mosaik i taket och namnet på de som förärats med utmärkelsen Sovjetunionens hjälte i guld.

 

Snart är det över!

Om en vecka har USA valt ny president. Äntligen! Min längtan efter detta handlar dock inte bara, eller ens främst, om sympati med mina amerikanska vänners entusiasm över en Bush-fri framtid. (”Even though John McCain is perfectly awful, there are a few good points to him, and he just won’t be as bad as Bush. That is really exciting for us” som en av dem uttryckte det i våras.) Nej, skälet är mycket enklara än så: Jag är sjukt less på det amerikanska presidentvalet.

Jag längtar efter att kunna slå upp en tidning utan att mötas av de senaste kampanjnyheterna, jag vill inte höra ett ord till om Palins garderob eller McCains inställda tv-shower. Som de flesta på den här sidan Atlanten skulle jag visserligen rösta demokratiskt om jag fick, men jag kan ändå inte uppbåda någon större entusiasm över Barack Obama. Jag säger good riddance till Bush och orkar inte engagera mig ett dugg i vem som kommer att efterträda honom. Jag får ju inte rösta och den dagen då USA blir världspolitikens good guys är nog ändå långt borta.

Mitt nästan aggressiva ointresse får mig dock att inse en stor brist i min inlevelseförmåga. Jag har träffat många ryssar som vill ha Sovjetunionen tillbaka, eller som åtminståne ser tillbaka på den tiden med viss nostalgi. Visserligen håller jag inte med dem, men jag kan förstå hur de tänker och vad de värdesätte i den världen som de upplever att de saknar nu. Men jag kan för mitt liv inte begripa mig på de amerikanska republikanerna. Hur tänker de? Vad är det för värld de vill ha egentligen? De är förmodligen världens mäktigaste grupp – och jag fattar ingenting.

 

Olika syn på saken

(Varning! Nu ska jag själv göra något jag inte gillar när folk gör: generalisera om manligt och kvinnligt.)

Jag var inkallad till en gymnasieklass igår som ”expert” på östfronten under andra världskriget. I denna klass finns några killar som tycker att andra världskriget är det mest spännande som finns. Men inte alla aspekter av det, utan det är slag, trupprörelser och vapen (stridsvagnar!) som gäller. De här killarna är långt ifrån ensamma. Jag känner nästan hur många män som helst som har en motsvarande besatthet. Till exempel är jag är gift med en (specialintresse flygplan) och dotter till en annan (mer inne på slagskepp) och kan räkna upp en lång rad till, många av dem har för övrigt vägrat vapentjänst…

Jag är också intresserad av andra världskriget, inte bara av den ryska synen på kriget idag utan när jag var yngre läste jag massor av böcker om det. Men de böckerna jag läste fokuserade på människor och vad som händer med dem. På nazismens omänsklighet, krigets fasor och motstånd mot övermakten. Hur människor påverkades och vad en sådan katastrof innebar för samhället efteråt. Min man däremot sitter hellre klistrad framför dokumentärer i stil med ”tyska handeldvapen under första världskriget”. När vi läste samma artiklar om kvinnliga flygare i röda armén funderade jag på vad de tänkte, kände och påverkades av upplevelserna. Han började snacka om flygplanens tekniska specifikationer…

Nej, det ligger knappast i generna, men är det någon som har träffat en enda person av honkön som tycker att vapen, trupprörelser och slag är särskilt spännande?

 

En dag värd att fira

Det är en grå och regntung morgon, precis som i S:t Petersburg för två år sedan. Men hit kommer det inte komma några flygplan för att bespruta molnen med anti-regn medel som ryktet sa att det gjorde där. Här vajar inte heller några röda flaggor, det sitter inte uppe några planscher med helghälsningar och det kommer inte gå några parader. Det kommer inte gå runt medaljprydda veteraner som under dagens gång får fler och fler nejlikor. Det kommer inte skjutas några fyrverkerier och det kommer inte vimla av upprymda helgfirare på stan. Inte här. Men i S:t Petersburg och många andra ryska städer det vara så. Segerdagen ska firas precis som vanlig rapporterar fontanka.ru och räknar upp blomsterceremonier, parader, segertåg, konserter och fyrverkerier.

I Nina Tumarkins intressanta bok om kulten av kriget The Living and the Dead säger en äldre kvinna att hon är medveten om hur regimen i många år utnyttjat minnet av kriget för sina egena syften ”but nonetheless, for our generation the memory of the war is a holy memory”. Detta sades inför 40-års-jubileet 1985, men är lika sant idag. Ett år då firandet får en besk eftersmak av kontroversen kring den flyttade statyn i Estland och där man börjar misstänka att makten är mer intresserad av att dra politiska växlar på segern än att hedra de som gjorde den möjlig.

Men den 9 maj är en dag som är värd att fira. Det var den första dagen Europa hade fred efter ett långt fruktansvärt krig. En fred som i stort sett fortfarande består. Den 9 maj markerar slutet på ett enormt lidande och början på något nytt. Veteranerna är värda sina medaljer, sina blommor och sina 100g vodka. De är värda de tack- och hurrarop som kommer ropas till dem när de tågar utmed Nevskij Prospekt i eftermiddag. Därför ska jag tömma det sista av den ryska vodkan ikväll, säga spasiba vam och hoppas att freden består så att jag aldrig behöver vara med om något liknande.