Pensionärshumor och landet som är ett skämt

Pensionärshumor kan vara en svårbegriplig genre. Låt mig illustrera med följade historia: En lagom varm sommardag för något år sedan var flera av mina äldre släktingar samlade på verandan utanför mormor och morfars lilla sommarstuga. Morfars bror börjar så berätta en historia som handlar om tågåkning någon gång för längesedan och som också inbegriper syrliga karameller. När han berättat färdigt sitter hela gänget och skrockar ”Ja, ha ha, syrliga karameller.” (Ingen av de församlade under pensionsålder har någon som helst aning om vad som var så skojigt med de syrliga karamellerna.)

Ungefär lika oförstående brukar jag känna mig inför DN:s humorsida Namn och nytt. Strategiskt placerad bredvid serierna händer det då och då att man kastar en blick på den. Där brukar man finna en ansamling av saker som presenteras rakt upp och ner och vars humorfaktor för mig är lika oklar som de syrliga karamellerna i exemplet ovan.

Häromdagen under serieläsningen fångades så min blick av en guldfontän på den motstående sidan. Under bilden meddelades att Turkmenistans president gjort vissa ändringar, bland annat låtit veckodagarna återfå sina gamla namn istället för att vara namngivna efter ex-presidenten Nijazovs släktingar. (Eftersom sidans målgrupp gissningsvis är pensionärer, är det kanske logiskt att den bara verkar finnas i papperstidningen.)

Personkulten kring förre ledaren Nijazov (som dog 2006) är förvisso tillräckligt bisarr för att verka lätt komisk. Det handlar om porträtt i ena hörnet i alla tv-sändningar, att de två böcker presidenten skrivit är obligatorisk läsning i skolan, att mors dag handlar om just Nijazovs mor och så vidare, inkluderande antar jag den gigantiska gyllene staty som pryder den lilla texten hos Namn och nytt. Jag misstänker att många medborgare i Turkmenistan har lätt att hålla sig för skratt.

Eftersom jag brukar hävda att man inte ska underskatta symboler, så har jag svårt att ta nuvarande presidentens beslut om veckodagarnas namn som något annat än ett gott tecken. Men jag vet för all del väldigt lite om Turkmenistan, kanske skulle min kunskap kunna öka om min morgontidning valde att rapportera om landet på nyhetsplats istället för på humorsidorna.

 

Franska vykort

Fyra av de mystiska vykorten från Frankrike.

Inregnad och lätt uttråkad som husvakt åt föräldrarna börjar jag åter fundera på mysteriet med de franska vykorten. I tillägg till de fyra till vänster finns ett femte som är reklam för samma sak som syrénkvinnan, men med en pingvinkvinna istället. Alltså, läsk, första hjälpen, någon slags bussresa och något som jag inte alls fattar vad det är. Min franska är alltför rostig för att jag ska få någon större hjälp av baksidestext eller de hemsidor (tribeca, marketing alternatif) som står angivna. På bussvykortet, som pratar om något som ska hända i juli 1999, finns det närmsta en ledtråd jag kommer: en stämpel på sniskan med adressen till en Gérald Vernon i Nancy. Tyvärr har jag inte den blekaste aning om vem det kan vara, och google är inte mycket till hjälp heller. Jag känner mig som om jag var med i fem myror är fler än fyra elefanter, fast ingen ska bort. Någon som vågar sig på en gissning?

 

Brevmysterier

”Du har fått brev från Frankrike” meddelade min syster hemifrån föräldrarna för ett tag sen. Jag blev mer än en smula förvånad. Dels över att få brev till en adress som det var 10 år sedan jag senast bodde på, och dels över att det var från Frankrike – jag känner ingen där. Så när jag i helgen besökte föräldrahemmet trodde jag att mysteriet skulle få sin lösning, men tvärtom – det tätnade: I kuvertet låg fem stycken reklamvykort, det var inte ett ord skrivit på något av dem och det fanns ingen avsändare.

Någon har alltså tyckt det var mödan värt att rota fram ett kuvert, stoppa i fem reklamvykort, leta reda på en minst 10 år gammal adress, skriva den på kuvertet, köpa frimärken, klistra på frimärken och posta det hela. Jag fattar ingenting.

 

Efterhängsna norrmän

Jag fick igår min selvangivelse (motsvarande deklaration) från den norska skatteetaten. Jag har aldrig betalt en krona i skatt i Norge, däremot hade jag för några år sedan ett skattebefriat stipendium. Sedan dess har jag varje år troget fått en blankett som anger att jag har betalat 0 kronor i skatt och en uppmaning att bekräfta detta. Jag har hunnit flytta två gånger också, men man fintar inte bort skattetaten så lätt! Jag börjar tro att jag aldrig kommer bli av med dem.

Förutum att undra hur mycket pengar norska staten lägger på att upplysa mig om att jag min slutgiltiga skatt är noll kronor, fick ankomsten av blanketten mig att inse att jag haft fel. Jag brukar ondgöra mig över att man inte kan göra någonting utan personnummer i Norge, och något sådant lyckades jag trots enträgna försök under två år aldrig få, men även om man inte kan få lön eller öppna ett bankkonto så kan man få lämna in sin deklaration alldeles personnummerlös!

 

Rätt dyr plast

Återbesök hos veterinären, och nu är den beryktade astmainhalatorn här. Det känns som det är något slags gräns som har passerats. Kanske är jag officiellt en crazy cat lady nu. Inhalatorn ser ut ungefär som en plastnappflaska, men priset var lite häftigare: 1125 spänn, själva medicinerna tillkommer.

Nu hoppas jag på att jag av någon outgrundlig anledning ska bli porträttintervjuad någonstans (typ DN:s familjesida) så att jag kan få ange ”Famlij: Man och astmatisk katt”. Det har en snygg klang på något vis.

 

Artigheter

Efter en vecka med alltför mycket formellt brevskrivande har jag funderat en del på hur det komma sig att artighetesfraserna till personer man inte känner och ska betyga sin aktning – och som då också indikerar avstånd – är så tillgivna och personliga. När man däremot får en personlig relation till människan i fråga kan man släppa på tillgivenheten och använda lite mer neutrala ord. Det känns lite bakvänt på något vis.

 

Biblioteksgatan

Det slår mig på vägen från KB att Biblioteksgatan kommer högt på min lista över trevliga gator i Stockholm. Det är inte affärerna som lockar på denna lilla gatstump mellan norrmalmstorg och stureplan (otrevlig del av stan för övrigt). Det är skärningen rakt emot KB som tilltalar mig, och som får mig att tänka på Garochovaja ul. i St Petersburg som är en av de gator som strålar mot admiralitetet. (En beröringspunkt med St Petersburg får mig alltid mer välvilligt inställd vad det än vara må.)

Garochovaja är egentligen en ganska anonym gata, den är betydligt längre än Biblioteksgatan men har inte lika flashiga butiker. Gemensamt för båda är att de känns lite inklämda och mest som att de är till för att framhäva det som finns i deras ände. Och är det något som i min värld verkligen förtjänar att framhävas, riktas allt ljus på och vara allmänt pampigt, så är det ett bibliotek. (Snarare än något som har med militärer och båtar att göra…)

 

Måndagsbekymmer

Jag släpper ut katten innan lunch. När jag ätit färdigt sitter han inte på trappan, vilket är lite underligt eftersom han brukar vara ute max 20 min åt gången. Jag går och handlar, när jag kommer tillbaka är det fortfarande ingen katt. Då börjar jag bli orolig. Timmarna som följer springer jag till dörren var femte minut, i min fantasi är katten överkörd, krossad på byggarbetsplatsen, instängd någonstans där jag aldrig kommer hitta honom. Tills han kommer traskande vid halv fyra tiden. Kanske jamar han lite mer än vanligt, men han verkar inte särskilt tagen. Tittar lite oförstående på mig när jag kastar mig över honom. Han har varit ute i knappt fyra timmar. ”Herregud” tänker jag, ”det är tur att man inte har barn.”

 

Det är godare ur glas

Jag har länge haft för vana att ha ett vattenglas bredvid sängen. Jag försöker vänja mig av med det. Gissa varför.

 

Lies, damn lies and statistics

Att man kan bevisa vad som helst med statistik är väl känt, men det är sällan man träffar på något som så tydligt beskriver vilken abstraktion ett medelvärde egentligen är som följande artikl på SMHI:s hemsida: Onormalt normal novemberväder i Göteborg.

För första gången sedan mätningarna startade 1859 har Göteborg haft en medeltemperatur och nederbörd som stämmer överrens normalvärdet. ”Normalvärdet är egentligen inget annat än ett referensvärde kring vilket vädret varierar på olika tidsskalor, och ibland kan svängningarna dessutom vara ganska stora.” Inte ens med en tillåten avvikelse på någon tiondels grad kan SMHI hitta särskilt många månader i Stockholm, där mätningarna pågått längre, som överrenstämmer med normalvädret.

Jag fick höra på ett seminarium i förra veckan att om man tar statistik som är sammanställd på en hög nivå (land, region eller kanske till och med global nivå) och sedan bryter ner den i mindre enheter så finns i princip hela den variation man kan se på den större nivån i den mindre enheten. Att finna statistiska samband handlar alltså om att hårddra tendenser och ignorera avikelser. Och med rätt vinkel kan man hitta nästan vad som helst. Generaliseringen som blir resultatet ligger kanske på sätt och vis långt från den så kallade verkligheten – samtidigt påverkar den typen av generaliseringar upplevelsen av verkligheten.

”Att syssla med samhällsvetenskaplig och humanistisk forskning handlar om att göra våld på verkligheten” fick jag höra av en professor för några veckor sedan. Statistik var inte den metod han förespråkade, men jag måste säga att det framstår som ett utmärkt verktyg i sådana strävanden.