Bland ukrainska nationalister

Jag är ganska nyss hemkommen från Kiev, där jag var för att delta i en konferens om minnet av andra världskriget i Ukraina. Konferensen innehöll trevliga nya bekantskaper, bra presentationer och intressanta diskussioner. Men mer än en gång önskade jag att jag var ute  i det fantastiska sensommarvädret (Kiev är en mycket vacker stad, åk dit!) istället för att sitta inne i konferensrummet och lyssna på de dumheter som sades där.

Under stora delar av konferensen fick man intrycket vi inte var där för att studera ”the (re)creation of hisotrical memory” utan för att  göra det! Och att det främsta sättet att göra detta är tydligen genom att  rehabilitera nazistkolloboratörer. Man fick höra det ena häpnadsväckande uttalandet efter det andra från historieprofessorer och andra dignitärer. Det är för all del en process som har starkt stöd bland landets högsta ledning, t.ex. blev Sjuchevytj utnämnd till ”Ukrainas hjälte” 2007. Visst finns det mycket i den sovjetiska historien som behöver göras upp med, men att ge dess nazianstrukna motståndare medaljer är knappast rätt sätt att göra det.

Konferensens officiella språk var ukrainska och engelska, men att döma av hur många som använde de små översättningsapparaterna så var det språk som flest hade gemensamt ryska, vilket två gäster från Moskva framträdde på. Men ryska, ett språk som en stor del av landets befolkning har som modersmål, finns inte i det officiella Ukraina. Jag som inte behärskar ukrainska fick till stor del förlita mig på simultantolkningen, vilket gjorde det betydligt svårare att hänga med. Vid flera tillfällen undrade jag om de verkligen sagt det jag trodde mig ha hört. Dessvärre fick jag det bekräftat.

Ukraina är ett land som till stor del är delat mellan ”ryska” öst och ”ukrainska” väst, som inte haft en enkel historia och är fortfarande inne i ett intensivt identitetssökande sedan självständigheten. Delar av detta gör mig rejält upprörd, resten är mest tröttsamt. Jag ska inte specialisera mig på ukrainsk historia.

 

Från träsken vid Sinjavinohöjderna

I går ägde en av höstens tre begravningar som sökförbandet Ingrija från St Petersburg är inblandade i rum. Ingrija är ett av många sökförband i Ryssland, sammanslutningar av frivilliga som tagit på sig uppgiften att leta reda på och begrava de soldater som är saknade i strid sedan andra världskriget och som ligger kvar där de dog under åren 1941-45. Ingrija är knutet till statsuniversitetet i St Petersburg och dess medlemmar är studenter eller före detta studenter där. Tre gånger om året genomför de så kallade minnesvakter då de i två veckor slår läger i anslutning till något slagfällt och letar efter fallna soldater. Sensommaren/hösten 2009 gräver de i träskmarkerna runt Sinjavinohöjderna.

Det ska till ett platt landskap för att 49 meter över havet ska räknas som en höjd tänker jag när jag traskar i det hällande regnet från busshållplatsen mot minnesmärke där en av sökförbandets medlemmar ska möta mig. Från den här höjden sköt tyskarna mot livets väg över Ladoga sägs det. Jag hinner fundera en stund på det när jag efter en timmes gångmarsch når monumentet, jag hinner också bli orolig att det inte ska komma någon innan Grisja dyker upp. Han berättar att vi har ungefär dubbelt så långt kvar att gå som jag redan gått, jag försöker låta bli att visa att jag tycker det verkar ofantligt jobbigt.

Skogsvägen är mer vattenpölar än väg. Medan vi går ger Grisja mig en kort lektion i krigsförloppet på den plats där vi befinner oss. Från Nevas östra strand och ungefär 16 km in i landet höll tyskarna en ”flaskhals” upp mot Ladoga som innebar att Leningrad var helt avskuret från landförbindelser med resten av sovjetunionen. Under drygt två år, från september 1941 till oktober 1943 så pågick strider i det här området då röda armén försökte bryta igenom de tyska linjerna (och sedan försvara genombrytningen). Lägret ligger vid en försvarspunkt som kallas Rosjtja kruglaja. När vi passerar minnesmärket har vi gått genom hela den tyska zonen och är nu över på det som var sovjetisk mark. Jag har på vägen passerat några minnesmärken över byar som utplånades under kriget och som aldrig byggts upp igen. Vid minnesmärkena ligger det fullt med rostiga föremål, hjälmar, granatsplitter, vapendelar…. Det är svampplockare som tar med och lägger dem där säger Grisja, det finns mycket svamp i skogen. Och mycket rost.

När vi närmar oss ringer Grisja kommendören för att höra var de är och får reda på att de gräver alldeles i närheten av lägret och att de just hittat en medaljong. Medaljongen är en liten svart cylinder, i denna låg en pappersremsa med identifikationsuppgifter. Det innebär att en upphittat medaljong byder goda möjligheter att ta reda på vem soldaten var. Medaljong för mina tankar till något man bär runt halsen, men det får jag senare veta är alldeles fel. Det fanns ingen kedja eller hänge i medaljongen utan soldaterna hade den oftast i byx- eller bröstfickorna. Om de alls hade den – det var det långt i från alla som hade. Att hitta en medaljong är därför en festlig tilldragelse. Vovka, upphittaren, får därför senare under dagen motta medaljongupphittarens fastställda belöning: 5 burkar skusjtjonka (kondenserad mjölk).

Medaljongen är sökförbandens främsta hjälpmedel för att försöka identifiera de soldater de hittar. Att identifiera är nämligen en av deras viktigaste uppgifter. Att vara saknad i strid var i Sovjetunionen ett öde värre än döden, med fantastisk stalinistisk logik  var det nämligen jämställt med att desertera och de anhöriga kunde straffas; hindras från utbildning eller i värsta fall skickas till Sibirien. Även om faran för sådant sedan länge är över för de anhöriga är upprättelsen förmodligen enorm om en anhörig kan överföras från kategorin landsförrädare till krigshjälte. Och anhöriga kommer resande från hela det som en gång var Sovjetunionen för att delta i begravningarna.

”Förstår du nu varför det kallas ett smutsigt arbete?” säger Maksim med ett snett leende när han ägnat större delen av eftermiddagen i att försöka lära mig sökandets ädla konst. Jag är täckt av lera från topp till tå och har händer som det skulle ta en vecka att få helt rena. Arbetsredskapen är i huvudsak fyra: metalldetektor, spett/värja, spade och handskar. För till stor del handlar sökandet om att sitta och gräva i marken med sina bara (handskbeklädda) händer. Metalldetektorn använder man för att soldaterna oftast hade något av metall på sig, ammunition, bältesspännen och inte minst gevär. Får man utslag på metalldetektorn tar man fram det värjliknande spettet och börjar känna i marken tills man kommer emot metall. Då är det dags att ta fram spaden, eller händerna om träffen är nära ytan, och börja gräva. Med spaden är det läge att vara försiktig, det kan finnas sådant kvar i marken som kan detonera om man har otur, och med spaden blir trycket mycket större än med värjan.

Det som gett utslag på detektorn är nästan alltid ett grantsplitter. (Oskolok är ett ord som numera är fast förankrat i mitt ryska ordförråd.) Men inte alltid. Nästa förmiddag så sitter jag plötsligt med ett ben i handen. När vi efter en stunds grävande kommer fram till en käke med tänder blir det väl verkligt. Det här är faktiskt en människa. Benen är nära ytan, han har i drygt 65 år legat kvar där han föll. Det är en sovjetisk soldat, det sluter vi oss till med hjälp av  ammunitionen och de kopekmynt han hade i fickan. På just den här soldaten finns inget som kan användas för att identifiera honom. Ingen medaljong, inga tillhörigheter med namn.

Just denna soldat kommer att begravas på måndag 21 september vid minnesmärket på Sinjavinohöjderna tillsammans med de andra soldaterna som Ingrija hittat under minnesvakten. Begravningen sker med militära hedersbetygelser, och de stupade soldaterna får ett erkännande för sin uppoffring för moderlandet. Några av dem kommer kunna identifieras och få sina namn vid graven, men de flesta kommer fortsätta vara okända döda, saknade i strid om än numera nedsänkta i vigd jord.

 

Krigsstarten 70 år senare

Det är väldigt mycket om andra världskriget just nu på olika håll i samband med att det i dagarna var 70 år sedan det inleddes. Även om det skulle dröja nästan två år innan Sovjetunionen drogs in i kriget, har den sovjetiska historieskrivning varit på tapeten de senaste dagarna, då Putin häromdagen publicerade ett brev i en polsk dagstidning där han tar avstånd från Molotov-Ribbentroppakten. (Se t.ex. DN:s artikel om detta.) Jag har dessvärre inte haft tid att riktigt fördjupa mig i detta brev, men vid en snabb genomläsning ger det inte intryck av att vara den sensation som det framställs som, jag har tidigare hört Putin omnämna denna icke-angreppspakt i liknande ordalag. Det sensationella är kanske i så fall den form som detta sker i.

Under 2000-talet har Ryssland allt mer kommit att införlivas i det internationella högtidlighållandet av andra världskriget. I samband med 60-års jubileet av krigets slut 2005 gav den ryska tidskriften Neprikosnovennij Zapas ut ett temanummer om krigsminnet, i detta publicerades bland annat artikeln State visits av Andreas Langenohl som handlar om just statsbesök i samband med årsdagar av viktiga händelser under kriget. Tidigare var det helt otänkbart att Sovjetunionen/Ryssland skulle delta i den typen av sammanhang. Den här inkorporeringen av Ryssland i en internationell minneskanon är dock inte helt oproblematiskt, ända sedan krigsslutet har man haft sin egen version av krigsminnet och sina egna traditioner för högtidlighållande. Lagenohl har följande slutsats:

Russia, conversely, sees it necessary to assert itself within the framework of international remembrance ceremonies. The straightforward incorporation of Russia into the existing international commemorative context is rejected on the normative basis of the traditional commemoration of the Great Patriotic War, since incorporation would amount to the symbolic relegation of the Soviet Union’s and Russia’s service to history. [...]  Now, the Great Victory must be defended against practically the entire world – with the exception, as irony would have it, of Germany, which does not represent a central reference point in post-Soviet commemoration culture.

Detta gör att den typ av gemensamt högtidlighållande av offren för nazismen och kommunismen, som bla efterlystes i DN häromdagen är fullständigt omöjligt. Det var faktiskt det kommunsistiska Sovjetunionen som spelade en stor roll i att besegra nazismen. Ryssland kommer med näbbar och klor fortsätta att kämpa emot en beskrivning av händelseförloppet som man tycker nedvärderar deras roll i detta, och det är kanske inte så konstigt.

Putin börjar sitt brev till polackerna med att lyfta fram den enorma katastrofen. Andra världskriget var förödande, och ett av de länder som drabbades allra hårdast var Sovjetunionen. Siffran Putin nämner i sin text är 27 miljoner dödade sovjetmedborgare, och även om den här typen av siffror är notoriskt osäkra är det förmodligen ingen överdrift. Putin, och många med honom, brukar framhålla att Sovjetunionen räddade världen från fascismen. Inte heller det är väl egentligen någon överdrift, men priset blev fruktansvärt högt. Och människorna i Sovjetunionen och det forma östblocket fortsatte att betala i många många år efter kriget. (Jag själv däremot, tillhör de verkliga vinnarna.)

Sedan krigets slut har Sovjetunion och sedan Ryssland ägnat snart 65 år på att fila på sin version av kriget som slår fast det sovjetiska folkets hjältedåd (vissa andra aspekter, som t.ex. kommunispartiets roll, har dock varit förhandlingsbart). Det är fullt möjligt att behålla huvuddragen i denna även med ett avståndstagande från landets ledning. Att man utsattes för grymheter även av den egna regimen kan sägas stärka folkets hjältedåd. Därför diskuteras och ifrågasätts då och då den dåvarande regimen, även om det inte är något dominerande tema. Det som däremot är mycket frånvarande, är en diskussion om sådant som verkligen kan hota hjälteberättelsen, t.ex. röda arméns framfart på väg mot Berlin. De enorma förlusterna gör att kriget rörde varje familj i det som en gång var Sovjetunionen, nästan alla har någon släkting som dog i kriget. Krigsminnet inte bara är en nationell utan också personlig angelägenhet för väldigt många människor. Det är ingen som vill höra att farfar kanske inte var en hjälte trots allt.

 

Ivan’s war

Jag har tillslut fått läst Ivan’s war: The Red Army 1939-45 av Catherine Merridale. En av de mest omtalade böckerna om östfronten på senare år (den är från 2005) av en professor i historia som skriver lika mycket för världen utanför akademin som den snävt innomvetenskapliga. Om boken kan kallas tung får det skyllas dess tematik snarare än stilistik. Det är ganska deprimerande läsning, för priset för segern över fascismen var skrämmande högt. Och en stor del av grymheterna kan skyllas på det sovjetiska regimen. Merridale skulle nog ansluta sig till de som anser att kriget vanns trots, inte tack vare, Stalin.

Titelns Ivan är inte någon särskild person, det är den vanlige sovjetiske soldaten. Namnet användes av tyskarna på ungefär samma sätt som den tyska soldaten kallades Fritz av sovjeterna. Det  Merridale vill göra är att beskriva den vanlige soldatens krig. Jag har sett boken omnämnas som en ”historisk etnografi” men även om hon har korta avsnitt om folklore, vidskepelse och sånger skulle jag ändå kalla det en ganska konventionell kronologiskt uppbyggd historieskrivning. Det kan vara värt att notera den osovjetiska datummärkningen: 1939-45 och inte 1941-45. Merridale diskuterar alltså även vinterkriget.

Merridales beskrivning av i vilket skick röda armén var vid krigsutbrottet – oorganiserade, otränade och dåligt utrustade – får en att undra hur de lyckades vinna kriget. En del av svaret får man kanske när Merridale konstaterar att de sovjetiska förlusterna hela vägen fram till Berlin – trots att organisation, träning och utrustning blev bättre under krigets gång – var större än tyskarnas, i genomsnitt tre gånger så höga. Pyrrhusseger känns som en underdrift. Som Merridale påpekar är det faktum att uppskattningarna av hur många sovjetmedborgare som fick sätta livet till under kriget varierar med flera miljoner i sig ett bra mått på hur grymmma och blodiga de åren var.

Boken bygger i stor del på arkivmaterial och utdrag ur soldaters brev och dagböcker. Hon har också gjort 200 (!) intervjuer med veteraner i f.d. Sovjetunionen. Det är fascinerande vilken liten roll detta otroligt rika material har i boken. Merridale upprepar flera gånger att filmer och böcker präglat veteranernas minnen i så stor utsträckning att det är svårt att skilja fakta från fiktion i deras vittnesmål. Historiker är alltid skeptiska mot ögonvittnesskildringar, i alla fall om de ges många år efteråt. Och Merridales ”notes on sources” i bokens slut är i mångt och mycket en upprapning av källkritikens grunder. Källkritiken innehåller mycket sunt, men samtidigt blir jag lite provocerad av hur Merridale framställer veteranerna som nästan hjärntvättade. Hon hade kunnat utnyttja intervjuerna så mycket bättre. Inspiration skulle hon kunna hitta hos Alistair Thomson som i Anzac Memories: Living with the legend, en bok om australiensiska soldaters minnen av första världskriget, uppehåller sig vid hur minnen konstrueras och förmedlas. Jag hoppas att Merridale någon gång utnyttjar det rika material hon samlat in på ett liknande sätt.

Ivan’s war är ingen hjältesaga, men samtidigt som Merridale är angelägen om att försöka spräcka sovjetiska (och andra) myter om kriget så har hon uppenbart en stor sympati för sin Ivan och boken är i högsta grad en läsvärd – och skrämmande – skildring av Sovjetunionen under andra världskriget.

 

Poltava 300 år senare

Jag har inte riktigt uppbådat det intresse som jag kanske borde för 300 års jubileet av slaget vid Poltava häromdagen, men är tacksam över ett så passande märkesdatum som aktualiserar de svensk-ukrainska-ryska relationerna när jag ska söka pengar för mitt projekt som involverar dessa länder. (Jubileer verkar vara humanistens bästa vän.) DN har haft en ganska utförlig rapportering, och jag har tittat på bilder av Karl XII som flyger business class (i statyform) och från iscensättningen av slaget som ägde rum på själva jubileumsdagen. (De 200 som deltar i rekronstruktionen är dock långt ifrån de 45000 som deltog i det riktiga slaget.) Och idag har DN:s pappersutgåva en artikel om firandet med en karta som visar var Poltava ligger.

Ukrainas president Jusjtjenko har varit mån om att lyfta fram pakten mellan ukrainska kosackledaren Mazepa och Karl XII och ska flera gånger ha sagt ”Vid Poltava firar vi 300-årsjubileet av pakten mellan Ukraina och Sverige.” Den svenska regeringen har varit mer avvaktande… En av teorierna kring ukrainas blågula flagga är förresten att det är en koppling till Sverige (annars sägs det ofta att det är den blå himlen över de gula sädesfälten – så man minns vilken sida som ska vara upp och vilken ner.)

Hur som helst, när det självständiga Ukraina ska skriva om sin historia görs kosackledaren Mazepa till en nationell hjälte som kämpade för ett självständigt Ukraina. Jag har mina misstankar om att Ukraina som stat var ett minst sagt luddigt begrepp för hetman Mazepa, nationalismen som idé är i alla fall betydligt yngre än slaget vid Poltava. Mazepa var under många år lojal med Peter I, han hade fått mycket av sin engendom i gåva från tsaren och deltog till en början på den ryska sidan i stora nordiska kriget. När han kände sig hotad av den polske kungen bad han Peter I om hjälp, tsaren nekade eftersom han ansåg att alla trupper behövdes för att bekämpa svenskarna. Detta fick Mazepa att byta sida och alliera sig med Karl XII, det var dock bara en mindre del av kosackerna som följde honom.

Kosackerna som är populära symboler i det självständiga Ukraina görs förresten också gärna till ryska nationalister. Så t.ex. i den nya filmateriseringen av Taras Bulba (förskräckligt dålig film för övrigt) där kosackerna både vid middagsbordet och gurglande av blod på slagfältet uttalar ”russkaja zemlja” (den ryska jorden) ett oräkneligt antal gånger. Gogols novell ska förresten finnas i två versioner: en från 1835 som är mer ”ukrainsk” och sedan en från 1842 som är mer ”ryssvänlig”. Och på tal om jubileer är just Gogol föremål för ett sådant i år, det är 200 år sedan hans födelse. Gogol växte upp inte långt från just Poltava och många vill göra honom till en ukrainsk författare istället för en rysk – men då under namnet Mykola Hohol (stavningen av efternamnet är dock på båda språken Гоголь, men uttalet skiljer).

Slaget i Poltava är en stor rysk seger som man kan ta fram mot svenskarna, som t.ex. efter att Ryssland besegrade Sverige i fotbolls-EM förra året. I den ryska rapporteringen står dock inte många ord om Mazepa, och det hela framställs som en rysk-svensk affär. Från S:t Petersburg rapporteras om en iscensättning av slaget och firande i parken vid Peterhof, ett av de pampiga slotten utanför staden. Petersburg är långt från Poltava men var i högsta grad inblandat i stora nordiska kriget (1700–1721) eftersom staden som hade sin tillblivelse under de åren byggdes på mark som nyligen erövrats från Sverige.

Mer på temat:

DN: Ukrainare firar Karl XII i Poltava

DN: Minnesmärke avtäckt i Poltava

DN: Ukrainska missnöje vid iscensatt poltavaslag

SR: Slaget i Poltava pågår ännu

KP.UA: Под Полтавой собрались украинцы, шведы и русские. Но не сражаться, а праздновать

 

Moderlandet glömmer inte sina hjältar

Utsikt från soldatens fot

Berlinresans monumentala höjdpunkt var utan tvekan Sowjetisches Ehrenmal Treptower Park. Gigantiskt räcker inte riktigt till för att beskriva det. Det ligger en bit ut i det gamla Östberlin, man tar S-bahn till Treptow. Väl där får man irra en knapp kilometer i parken innan man stöter på en portal i sten. Inskriptionen, på ryska och tyska, visar att du kommit rätt: ”Era stora hjältedåd är odödliga. Er ära ska leva genom sekler. Moderlandet kommer alltid bevara ert minne.”

Själva monumentet kommer man fram i nittio graders vinkel till. Först stöter man på statyn av moderlandet. Sedan ser man två gigantiska röda marmorgrejer som påminner om stiliserade sovjetiska flaggor med inristade budskap och hammaren och skäran som tycks bilda en port, på var sin sida sitter en skulptur av en knäböjande soldat med sänkt huvud. Marmorn togs från Hitlers Reichskanzlei. Vid marmorn står en grupp och får en guidning, gissningsvis hör de ihop med den turistbuss som stod parkerad vid ingången.

Turistgruppen spanar ut över något som påminner om gigantiskt barockträdgård, uppbyggd kring fem eldstäder som är inramade av lagerkransar i metall och lagerkransmönster i marken. På varje sida om detta står vita block som för tanken till sarkofager med reliefmotiv från kriget och på kanten av varje är gyllene stalincitat inristade. På ryska till vänster från ingångshåller, tyska till höger. (Varje stenblock finns alltså i två uppsättningar.) Jag läser storögd och fascinerad alla Stalins visdomsord men kan inte minnas ett enda.

Centralpunkten i monumentet är kanske något förvånande inte moderlandet utan en gigantisk staty av en soldat med ett barn på armen och ett svärd som slår sönder en svastika. Statyn lär vara inspirerad av berättelser om sovjetiska soldater som räddade tyska barn under slaget om Berlin. Man kan klättra upp för sockeln som soldaten står på och kika in i rummet under, där ligger några enstaka blommor men jag kan inte se den dedikation till den okända soldaten som jag nog hade förväntat mig.

På väg ut stannar vi till vid en informationsskylt som tyvärr bara är på tyska och därför ger mig en ganska översiktlig bild av monumentetes historia. Det går i alla fall att utläsa att monumentet, som invigdes 1949, nyligen renoverats och verkar ha varit ganska förfallet innan dess. Nu är det dock i toppskick. Det förvånar mig en smula att stalincitaten fått vara kvar. Det är alltså rest väldigt snart efter krigsslutet, även om det är några år yngre än det sovjetiska monumentet i Tiergarten som restes redan 1946. Bilder där visar hur det nyresta monumentet tronar över resterna av det stridshärjade Berlin. Det var alltså högre prioritet att bygga monument än att bygga upp staden. Segrarens historia skulle stå inskriven över de besegrade.

När vi går står nästa buss vid ingången, den här gången är det ryska ungdomar som gissningsvis kommit för att betyga de fallna sin respekt. Moderlandet glömmer inte sina hjältar.

 

Lidandets hierarki

Denkmal für die ermordeten Juden Europas

Temat för jobbets resa till Berlin var Vergangenheitsbewältigung: försöken att göra upp med det förflutna. (Bara tyska kan konstruera ett begrepp med 25 bokstäver…) Det var så länge sedan jag var där att det nästan får betraktas som mitt första besök i Berlin, och för en monumentknarkare som mig bjuder staden på mycket smaskens. En av höjdpunkterna var Denkmal für die ermordeten Juden Europas. Berömt och hajpat levde det upp till mina höga förväntningar.

Monumentet till Europas mördade judar invigdes i samband med 60-årsjubileet av andra världskrigets slut 2005. Det består av 2711 betongblock av olika höjd som är placerade i ett rutmönster på ett område stort som nästan 3 fotbollsplaner ett stenkast från Brandenburger Tor. Enligt arkitekten Peter Eisenman ska blocken skapa en obehaglig och förvirrande atmosfär och skulpturen som helhet representera ett ordnat system som förlorat kontakten men mänskligt förnuft. Det låter ungefär som beskrivningen av konsten i tunnelbanan – fast här funkar det mycket bättre. Just att det inte använder någon tydlig symbolism gör monumentet kraftfullare. (Jag övergav min önskan om att det skulle varit mindre raka led och mer labyrint när jag insåg hur obehaglig svårt det hade kunnat bli att hitta ut.)

Något så stort, dyrt och symbolladdat har naturligtvis utsatts för kritik. Inte bara har det tyckts att det är för stort, dyrt och fult, konstruktörerna lyckades dessutom skriva kontrakt med företaget som tillverkade Zyklon B till gaskamrarna. Inte så bra. Men även vem som åminns med monumentet har kritiserats. Denna diskussion kan man fördjupa sig i bland annat Jan Sellings avhandling Ur det förflutnas skuggor: Historiediskurs och nationalism i Tyskland 1990-2000 som jag läste som uppladdning för resan. Den handlar om mediedebatter om synen på det förflutna och skillnaden mellan öst-och västtyskt förhållande till nazitiden, Vergangenheitsbewältigung och några så kallade minnesorter som varit föremål för kontroverser.

Denkmal für die ermordeten Juden Europas är just ett monument över Europas mördade judar och inte över förintelsen i allmänhet. Selling framhåller att monumentet delvis är ett svar på Neue Wache, Tysklands nationella minnesort någon kilometer bort, som tillägnades ”offer för krig och våldsherravälde” och kritiserats för att inte göra skillnad på offer och bödlar. Från judiskt håll framhölls att även om inte alla Wermacht-soldater var övertygade nazister hjälpte deras insatser vid fronten ändå till att hålla gaskamrarna igång. För att godta Neue Wache lovades de judiska organisationerna ett eget monument.

Denkmal für die ermordeten Juden Europas utesluter alltså andra offer för Förintelsen, som romer och homosexuella. Detta ledde föga förvånande till protester från dessa grupper och kyliga relationer mellan företrädare för främst judar och romer. Sedan något år finns på andra sidan gatan från stenfältet ett monument över de homosexeulla som mördades under förintelsen, och jag har hört rykten om att ett romskt monument är under konstruktion.

Det här påminner om den amerikansk/rysk/judiska historikern Nina Tumarkins resonemang om det sovjetiska förhållandet till Förintelsen. Delvis kan det sovjetiska nedtonandet, ja kanske till och med förnekandet, av Förintelsen skyllas på antisemitism men framförallt menar hon att det hänger samman med ”the psychological economy of suffering” och ”the pecking order of martyred nationalities” – en vilja att vara högst i vad som kan kallas lidandets hierarki. Att erkänna och föra fram Förintelsen, skulle innebära att man fråntog det sovjtiska folket sin status som ’supervictim, par excellance’ på vilken man baserade mycket legitimitet.

Så när jag traskar omkring bland betongblocken kan jag inte låta bli att förundras över hur viktigt det verkar vara att kunna säga ”Vi (vårt folk) hade det värst!” och önska att ett så kraftfullt, rent och symbolbefriat monument skulle kunna få vara lite öppnare och mer inkluderande. (Men jag ska inte ge mig in i monumentbranchen, det verkar omöjligt att göra rätt.)

 

Det blir bättre sen

Jag har tillbringat några dagar med att åka runt med mina kollegor i kära gamla Västergötland. Vi åkte dit för att se hur man försöker slå mynt av medeltida tempelriddaren Arn Magnusson, utsedd till årets skaraborgare 2007. Många hann nog tröttna på honom redan under bussresan dit då vi fick se den första filmen, det säkerligen vackra fotot kom inte riktigt till sin rätt på de små monitorerna långt borta och dialogen framträdde plågsamt tydligt.

Omsider lycklig – det blir bättre sen alltså.

Förutom guider i medeltidsdräkter, upplevelsecentrum uppbyggda av kulisserna från filmen och ”Arnluncher” som alla innehöll potatis (han var ju före sin tid på många sätt har jag förstått) blev det rätt många kyrkor. Platserna som man valt ut som besöksmål ”I Arns fotspår” är i stor utsträckning just kyrkor. Det har väl en ganska enkel förklaring: de medeltida byggnader som finns kvar är just kyrkorna som även om de är tillbyggda och ändrade under åren är de samma fysiska platserna. Det ger dock en viss slagsida och jag vet inte om det var just kyrkorna som fängslade Guillous läsare. (Jag som inte orkade igenom första boken har i och för sig svårt att förstå riktigt vad det var som fängslade någon, fast jag gillar å andra sidan medeltida kyrkor.) Många kyrkor betyder också många kyrkogårdar, och där kan man hitta gravstenar med upplyftande budskap. Denna står vid ingågnen till kyrkan i Husaby.

 

Var är den nu?

Jag har tidigare skrivit om monumenten av Zurab Tsereteli som rests i Moskva, och nu sitter jag med det igen, eftersom mina studenter ska få höra om dem i nästa vecka. Men allra mest funderar jag på ett annat Tseretelimonument som jag första gången stötte på när jag skrev min masteruppsats för några år sedan.

Till minne av Jaltaöverrenskommelsen i februari 1945 beställde styret på Krim ett monument av de tre ledarna. Det skulle resas utanför Livadiapalatset där Jaltakonferensen hölls och bli det första monumentet av Stalin på många, många år. Tsereteli har sagt att han aldrig skulle göra en staty av bara Stalin, men att detta är ett monument över en historisk händelse av stor betydelse, inte över en person. Männen i skulpturen räddade världen från fascismen menar han.

Tatarerna på Krim, en folkgrupp som deporterades av Stalin, protesterade dock så häftigt mot projektet att myndigheterna fick kalla fötter och tog tillbaka sin beställning. Då föreslogs att monumentet skulle resas i Moskva, men även där möttes förslaget av stora protester och realiserades aldrig. Nästa förslag var Volgograd (fd Staingrad) men även det verkar ha stött på patrull då stadsstyret i Volgograd inte ansåg sig ha råd att finansiera resandet av statyn. Jag hitta massor av artiklar om att monumentet ska resas där – men inte någon om att det faktiskt har gjort det. Vad som blev av statyn vet jag inte, det finns inte med i förteckningen över monument som Tsereteli har på sin hemsida.

Men statyn, som heter Bolsjaja trojka, verkar finnas. I alla fall kan man hitta bilder av den, som den här till vänster. Den är påfallande lik det klassiska fotot från Jaltakonferensen. Men var den finns, det har jag inte lyckats lista ut. Var gömmer man en 4 meter hög staty vägande 10 ton?

(Den som kan läsa ryska kan fördjupa sig i monumentfrågan här: Памятник Сталину: «за» и «против»)

 

Värt att bevara?

Skolspåret i Hjällbo

Under mitt besök i Göteborg nyligen fick jag förutom allt det bekanta (och den märkliga känslan av inte bara kunna ta vagnen hem) också uppleva en del av stan som jag under mina 8 år som Göteborgare aldrig besökt: Hjällbo. Byggt som en del av miljonprogrammet 1965 var det en orgie i betong.

Den relativt nyblivna Hjällbobo som var orsaken till mitt besök där, berättade med skräck i rösten att det varit nära att området K-märkts. ”Tack och lov blev det inte så” sa han och berättade hur det varit kompakt motstånd och aktivism mot förslaget. När vi satt där på hans balkong och regnet vräkte ned över ett jämngrått Hjällbo var det ändå möjligt att föreställa sig hur snyggt det nog såg ut på arkitektskissen. Fast reslutatet 43 år senare var väl inte lika imponerande.

Min kompis motstånd mot en K-märkning grundar sig på en rädsla att det inte ska kunna gå att ”göra något åt” området. (På Riksantikvaieämbetets hemsida kan man förresten läsa att det egentligen inte finns något som heter k-märkning, det är ett allmänt begrepp för flera olika klassningar.) Fast det beror kanske på vad man menar med att göra något åt – möjligheterna till uppfräschning lär väl inte försvinna. (Gatan där han bor har förresten redan fått byggnadsvårdsbidrag från Länstyrelsen.)Tanken att det finns arkitektoniska världen i miljonprogramsområden är inte ny, t.ex. kan man ta sig en titt på Välkommen till förorten, en sida om miljonprogrammets arkitektur varifrån jag lånat illustrationen. (Det märks att hemsidan är nästan tio är gammal, och dessutom påstår den felaktigt att Angered är en egen kommun, men trots det är det värt att kolla in.)

Frågan om vad som är värt att bevara är inte helt enkel. Jag minns en av de första gånger jag varit i Göteborg på egen hand (när jag var typ 15 eller så) och kom hem och pratade om hur fint det var i Haga. ”Pf, i Haga?” sa farfar. För honom var Haga smuts, trängsel och fattigdom. När hans bror och svägerska kunde flytta därifrån till en nybyggd lägenhet i Högsbo var det ett stort lyft. Det är hans generations rivningar som vi skakar på huvudet åt idag.

Om man tänker att det som är värt att bevara är det som säger något om sin tid, så kan jag förstå varför man vill K-märka miljonprogramområden. Uppfattningar av vad som är vackert varierar med både tid och person vilket gör det till ett knepigt kriterium.Men att något är tidstypiskt behöver ju inte betyda att det är en bra idé, och varför bevara något som ingen vill ha?

(För en mer akademisk behandling om motsvarande problematik i Tyskland, som går det under det smidiga namnet denkmalpflegediskussion, kan man kan läsa Cornelius Holtorfs antologikapitel här.)