Privatmoral och bananer

I dag har den omdiskuterade dokumentärfilmen Bananas!* svensk biopremiär. Jag såg den på Norrköpings filmfestival Flimmer i onsdags och kan för en gångs skull känna mig uppdaterad i mediedebatten. Och jag vill aldrig mer äta bananer.

”Privatmoral” brukade vänsterpartisterna i studentkårsfullmäkte fnysa om någon kommenterade macdonaldspåsarna de allt som oftast hade med sig till sammanträde. Jag kan ha viss sympati för grundhållningen; att viktiga frågor ska hanteras på en samhällelig nivå och inte vara beroende av enskildas förmåga att sätta sig in i frågor och välja andra, ofta dyrare, alternativ. Men jag tycker inte att det är fel med lite privatmoral ibland.

Privatmoral handlar naturligtvis också om huruvida man är beredd att acceptera den kapitalistiska logiken: om man tar bort efterfrågan för produkter som är producerade på ett otillfredstälande så måste de ske ändring om de ska kunna fortsätta säljas. Framgångarna för miljö- och rättvisemärkta varor är väl ett exempel på det.

Oegentligheter i bananproduktionen är för all del inga nyheter, och Bananas!* handlar egentligen bara indirekt om det. Den direkta handlingen är en rättegång där 12 tidigare bananarbetare stämmer Dole eftersom bekämpningsmedlet gjort dem sterila. Filmens huvudperson är en Los Angelesbaserad advokat vars, låt oss kalla det privatmoral, är otroligt fascinerande och rätt långt från mina studentkårsantagonisters, och kanske även min egen.

Juan Dominguez försöker skapa rättvisa i världen genom stämningar. Han är på sätt och vis den amerikanska drömmen personifierad, en invandrare från Kuba som tagit sig fram. Han riktar sig främst till Los Angeles fattiga invånare och tapetserar bussar med reklambudskap som ”Olyckor? Ring mig så stämmer vi dem.” Det här är människor som normalt aldrig skulle ha råd att anlita en advokat, och Dominguez har därför affärsmodellen ”vinner vi inte, betalar du inte.” Den verkar varit framgångsrik. Han har ett stort flashigt kontor med en Julius Ceasarbyst och utsikt över Los Angeles och kör en röd ferrari.

Filmen skildrar en man med stort rättspatos som ser sig själv som David i kampen mot Goliat – storföretagen. Det är för mig ett helt nytt sätt att betrakta den i Europa så hånade amerikanska stämningskulturen. Som ett sätt att skapa en bättre värld. Dominguez parhäst i filmen är den gråare advokaten Duane Miller som må vara mindre karismatiskt men som har ett minst lika stort rättspatos. Det är han som sköter föredragningarna i rättsalen. Han har tidigare mest arbetat med att företräda kommuner mot företag som förgiftat dricksvatten och liknande, och sammanfattar sin filosofi med ”om vi kan ställa företagen till svars, kan vi kanske få dem att bli ansvarstagande.”

Gå och se Bananas!* om du har möjlighet och fundera lite på vem som har ansvaret för att skapa en bättre värld.

Filmens officiella hemsida http://www.bananasthemovie.com/

DN:s recension av filmen.

Artikeln Det sekellånga kriget om bananerna.

 

Försvunna imperier

Jag har tillslut fått sett Istjeznuvsjaja imperia (försök säga det snabbt tio gånger) eller Försvunnet Imperium. En av förra årets mest uppmärksammade ryska filmer. Jag har förgäves letat genom hela Petersburg efter denna film, men så i förra veckan sprang jag på den i Kiev. Allt detta letande hade skruvat upp mina förväntningar, och därför är det inte utan att jag är en smula besviken.

Filmen utspelar sig i Moskva 1973-74, i centrum står förstaårsstudetenten Sergej, vuxenblivande, vänskap och kärlek. En liten roll har det forntida imperium Sergejs morfar arkeologen ägnat sig åt. Sovjetunionen var inte det första, eller sista, som försvann. Regissören Karen Sjachnazarov ska ha sagt att filmen handlar om det som ledde till Sovjetunionens fall – vardagen. (Sofia har skrivit mer om detta.)

När jag var i Petersburg för några veckor sedan, fick jag på grund av den ryska oviljan att planera ofrivillig fritid. Jag ägnade den åt att gå och se Karen Sjachnazarovs senaste film Palata no 6 som bygger på Tjechovs pjäs med samma namn (på svenska Paviljong 6). Det imperium där den skrevs är också försvunnet, och filmen utspelar sig i dagens Ryssland.  Vi får följa hur läkaren på psykiatrikliniken långsamt försjunker i sig själv och tillslut blir patient på den klinik han förut förestod. Den tyckte jag nog var bättre, kanske för att jag inte hade några förväntningar alls.

 

Rysslands populäraste Karlsson

Många har nog hört talas om att Karlsson på taket är den populäraste av Astrid Lindgrens figurer i Ryssland.  I dag publicerar Magnus Ljunggren en förklaring i SvD: den mest spridda utgåvan av Karlsson på taket är felöversatt och förryskad. Översättaren Lugina ”såg till att förstärka något specifikt ryskt i Karlssons anarkistiska karaktär som barnen helt enkelt inte kan vara utan.”

Magnus Ljunggren är professor i slaviska språk i Göteborg. Fascinerad satt jag igenom grundkursen i rysk litteraturhistoria där han tycktes läsa innantill från gulnande maskinskrivna ark och ändå var medryckande och inspirerande, än bättre var han i textläsning B där vi tragglade oss igenom Jevgenij Sjvarts (fast Шварц ska kanske bättre transkriberas Schwarz) Drakon.

Det där med Karlssons okynne som talar till det ryska lynnet är en en vanlig förklaring på hans stora popularitet i öst (och så var vi inne på det där med mentaliteten igen…). Man kan också tänka sig att de sovjetiska barnen haft svårare att relatera till den småländska landsbyggdsidyll som präglar t.ex. Emil eller Bullerbyn. Men jag tror att huvudförklaringen på Karlssons popularitet är betydligt enklare än så: de två fina tecknade filmerna Малыш и Карлсон (Lillebror och Karlsson) från 1968 och Карлсон вернулся (Karlsson kommer tillbaka) från 1970. Det finns nog få ryska barn som inte sett dessa, och de får de mest oväntade personer att utropa ”Fröken Bock” med glittrande ögon så fort saken kommer på tal. (Tack till Amanda som visade dem för mig.)

 

Stadsbibliotekets ryska filmer

Jag var häromdagen och inventerade Norrköpings stadsbiblioteks förråd av ryska filmer. Det fanns två inne: Ivans barndom och Barberaren i Sibirien. Jag lånade båda.

Ett par minuter in i Barberaren i Sibirien inser jag att jag har sett den förut. Det var under de konstiga lektionerna i St Petersburg då taken var att vi skulle få språkträning genom att titta på rysk film. Idén var väl inte så dum, men förutom den här filmen (vars dialog till stor del är på engelska) såg vi mest på Nu, pogadi! – en sovjetisk Tom och Jerry (fast med en hare och varg) där det i princip inte är någon dialog alls. Hur som helst, jag tyckte filmen var fruktansvärd då, och inte blev det bättre nu. En blandning av melodram och fars, där en (supposedly) vacker amerikansk änka åker till Moskva för att hjälpa sin galna uppfinnarpappa att promota sitt senaste projekt: en trädfällarmaskin. På vägen dit träffar hon ett gäng unga kadetter och förälskar sig i den ena. Den (supposedly) unga kadetten (som spelas av Oleg Menshikov f. 1960) ser ut att vara lagom gammal för ett förhållande med en änka men på tok för gammal för att spela practial jokes med sina lärare på krigsskolan. En dryg halvtimme in i filmen när kadetterna häller fejksnö på sin lärare gav jag upp. Med viss fascination har jag läst den ena hyllande recensionen efter den andra. Det är möjligt att den tar sig – det var ju ett par timmar kvar – men jag tänker inte ta reda på det.

Film två, Tarkovskijs debutfilm Ivans barndom är antitesen till en fars: under andra världskriget har 12-årige Ivans hela familj har dödats av tyskarna, han har hamnat på fronten och gör spaningsuppdrag där han kan dra fördel av att han är mindre än de vuxna. Lugnt berättartempo – en väldigt oactionaktig krigsfilm. Otroligt snyggt filmad. Välförtjänst klassikerstatus. Tiden på knappt en och en halv timme (jämfört med över det dubbla för barberaren) är också i min smak.

 

Systrar

Jag såg äntligen den ryska filmen systrar igår. Jag köpte dvd:n i S:t Petersburg för över två år sedan. (Jag är usel på att se på film.) Jag har visserligen sett systrar förut, i någon av hörsalarna på humanisten i Göteborg när jag läste ryska där och ämnesgruppen visade film. Men det är flera år sedan, filmen var ganska ny och jag hade aldrig satt min fot i Ryssland. Fast det är ändå samma scener som gör intryck på mig nu: den ständigt närvande melonen, prickskytte på brinnande ljus och bollywoodmusiken (!). Vissa saker blir nog lättare att uppskatta med större kunskaper om Ryssland. Pendeltågens träsitsar och de slitna fasaderna känns bekanta och lite bättre orienterad i rysk populärkultur känner jag nu igen regissören Sergej Bodrov när han dyker upp i filmen.
Systrar är en hårdkokt, men ändå ganska stillsam film bland det nya Rysslands skurkar och banditer. Huvudpersonen Sveta är 13 år, tränar skytte och vill åka till Tjetjenien som krypskytt. Filmes Ryssland är skitigt och slitet. Jag hade förresten glömt hur snyggt filmad den är.

 

Långt åt sydost

Som konkurrent till Melodifestivalen vissar svt den australiensiska filmen Rabbit-proof fence på lördag kväll. Jag råder även den som är lagd åt schlagerhållet (eller har annat för sig) att ladda videon. I tillägg till ett angeläget och gripande tema är det en bra och välgjord film. Den bygger på Doris Pilkintons självbiografiska roman med samma namn.

Filmen utspelar sig 1931, mitt under den australiensiska assimilations-politikens höjdpunkt då ”halvblod” skulle tas bort (med våld om så krävs) från sina familjer och skolas in i det vita samhället. Handlingen kretsar kring tre flickor som förts bort från sina hem till en missionstation nästan 200 mil bort och som rymmer och tar sig hela vägen hem till fots. Based on a true story: de verkliga huvudpersonerna (numera gamla tanter) dyker upp i slutscenen.

The Stolen Generations kallas de här barnen idag, och observera plural-s eftersom det här pågick under en stor del av 1900-talet. Exakt hur många barn som togs från sina föräldrar är svårt att beräkna, men kanske så många som en tredjedel av alla aboriginska barn omplacerades i perioder. Konsekvenserna är fortfarande påtagliga i många aboriginska familjer.