Dagens boktips

Såg när jag strosade runt i bokhandeln förut idag att Orlando Figes the Whisperers har blivit översatt till svenska. Historiska media har gett ut den under titeln De som viskade. En förvisso maffig tegelsten till bok, men riktigt intressant om stalintidens terror. Figes har arbetat på boken tillsammans med människorättsorganisationen memorial. Här kan den som vill läsa vad jag skrev om The Whisperers efter att jag läst den förra sommaren.

Uppdate: Vetenskapsradion Historia hade 5/11 en intervju med Orlando Figes om boken och projektet. Lyssna på det här.

 

Brott och straff light

Som 15-åring sträckläste jag Brott och straff på mindre än ett dygn. Jag tyckte det var den bästa bok jag någonsin läst. När jag några år senare läste om den var jag inte alls lika fascinerad, men det var ändå så att när jag ytterligare några år senare började läsa ryska  var min dröm att läsa Brott och straff i original.

Jag har insett att det kommer jag nog aldrig orka. Jag kommer nog inte orka läsa om den på svenska heller. Och jag kommer nog aldrig orka ta mig igenom Bröderna Karamzov för den delen (gav upp halvvägs för många år sedan.) Däremot har jag tänkt att jag någon gång ska gå på Brott och straff-vandring när jag är i St Petersburg. Och min ursprungliga fascination för romanen är såpass stor att jag var tvungen att slå till när jag fick syn på A Gentle Axe av R. N. Morris på akademibokhandeln för ett tag sedan. Det är den första i en serie deckare som har tagit Porfirij Petrovitj, mannen som ledde undersökning av Raskolnikovs mord, som sin huvudperson.

Det förekommer flera anspelningar på Raskolnikov och den mördade pantbelånerskan i boken, men det brott som utreds här är sju resor värre. Men en hel del känns igen. Det finns en god prostituerad, en fattig student, en del filosofi och så då samma kriminalkommissarie. Jag får erkänna att jag inte minns Brott och straff tillräckligt bra för säga om han är sig lik. A Gentle Axe är naturligtvis inget litterärt mästervärk i stil med Brott och straff, men det är underhållande och välskrivet i sin genre.

En utförligare recension finns på It’s a crime! (or a mystery…).

 

Ivan’s war

Jag har tillslut fått läst Ivan’s war: The Red Army 1939-45 av Catherine Merridale. En av de mest omtalade böckerna om östfronten på senare år (den är från 2005) av en professor i historia som skriver lika mycket för världen utanför akademin som den snävt innomvetenskapliga. Om boken kan kallas tung får det skyllas dess tematik snarare än stilistik. Det är ganska deprimerande läsning, för priset för segern över fascismen var skrämmande högt. Och en stor del av grymheterna kan skyllas på det sovjetiska regimen. Merridale skulle nog ansluta sig till de som anser att kriget vanns trots, inte tack vare, Stalin.

Titelns Ivan är inte någon särskild person, det är den vanlige sovjetiske soldaten. Namnet användes av tyskarna på ungefär samma sätt som den tyska soldaten kallades Fritz av sovjeterna. Det  Merridale vill göra är att beskriva den vanlige soldatens krig. Jag har sett boken omnämnas som en ”historisk etnografi” men även om hon har korta avsnitt om folklore, vidskepelse och sånger skulle jag ändå kalla det en ganska konventionell kronologiskt uppbyggd historieskrivning. Det kan vara värt att notera den osovjetiska datummärkningen: 1939-45 och inte 1941-45. Merridale diskuterar alltså även vinterkriget.

Merridales beskrivning av i vilket skick röda armén var vid krigsutbrottet – oorganiserade, otränade och dåligt utrustade – får en att undra hur de lyckades vinna kriget. En del av svaret får man kanske när Merridale konstaterar att de sovjetiska förlusterna hela vägen fram till Berlin – trots att organisation, träning och utrustning blev bättre under krigets gång – var större än tyskarnas, i genomsnitt tre gånger så höga. Pyrrhusseger känns som en underdrift. Som Merridale påpekar är det faktum att uppskattningarna av hur många sovjetmedborgare som fick sätta livet till under kriget varierar med flera miljoner i sig ett bra mått på hur grymmma och blodiga de åren var.

Boken bygger i stor del på arkivmaterial och utdrag ur soldaters brev och dagböcker. Hon har också gjort 200 (!) intervjuer med veteraner i f.d. Sovjetunionen. Det är fascinerande vilken liten roll detta otroligt rika material har i boken. Merridale upprepar flera gånger att filmer och böcker präglat veteranernas minnen i så stor utsträckning att det är svårt att skilja fakta från fiktion i deras vittnesmål. Historiker är alltid skeptiska mot ögonvittnesskildringar, i alla fall om de ges många år efteråt. Och Merridales ”notes on sources” i bokens slut är i mångt och mycket en upprapning av källkritikens grunder. Källkritiken innehåller mycket sunt, men samtidigt blir jag lite provocerad av hur Merridale framställer veteranerna som nästan hjärntvättade. Hon hade kunnat utnyttja intervjuerna så mycket bättre. Inspiration skulle hon kunna hitta hos Alistair Thomson som i Anzac Memories: Living with the legend, en bok om australiensiska soldaters minnen av första världskriget, uppehåller sig vid hur minnen konstrueras och förmedlas. Jag hoppas att Merridale någon gång utnyttjar det rika material hon samlat in på ett liknande sätt.

Ivan’s war är ingen hjältesaga, men samtidigt som Merridale är angelägen om att försöka spräcka sovjetiska (och andra) myter om kriget så har hon uppenbart en stor sympati för sin Ivan och boken är i högsta grad en läsvärd – och skrämmande – skildring av Sovjetunionen under andra världskriget.

 

Rysslands populäraste Karlsson

Många har nog hört talas om att Karlsson på taket är den populäraste av Astrid Lindgrens figurer i Ryssland.  I dag publicerar Magnus Ljunggren en förklaring i SvD: den mest spridda utgåvan av Karlsson på taket är felöversatt och förryskad. Översättaren Lugina ”såg till att förstärka något specifikt ryskt i Karlssons anarkistiska karaktär som barnen helt enkelt inte kan vara utan.”

Magnus Ljunggren är professor i slaviska språk i Göteborg. Fascinerad satt jag igenom grundkursen i rysk litteraturhistoria där han tycktes läsa innantill från gulnande maskinskrivna ark och ändå var medryckande och inspirerande, än bättre var han i textläsning B där vi tragglade oss igenom Jevgenij Sjvarts (fast Шварц ska kanske bättre transkriberas Schwarz) Drakon.

Det där med Karlssons okynne som talar till det ryska lynnet är en en vanlig förklaring på hans stora popularitet i öst (och så var vi inne på det där med mentaliteten igen…). Man kan också tänka sig att de sovjetiska barnen haft svårare att relatera till den småländska landsbyggdsidyll som präglar t.ex. Emil eller Bullerbyn. Men jag tror att huvudförklaringen på Karlssons popularitet är betydligt enklare än så: de två fina tecknade filmerna Малыш и Карлсон (Lillebror och Karlsson) från 1968 och Карлсон вернулся (Karlsson kommer tillbaka) från 1970. Det finns nog få ryska barn som inte sett dessa, och de får de mest oväntade personer att utropa ”Fröken Bock” med glittrande ögon så fort saken kommer på tal. (Tack till Amanda som visade dem för mig.)

 

Är du rent rysk?

En vän till mig skrev i höstas ett entusiastiskt mail om Anna-Lena Lauréns ”De är inte kloka, de där ryssarna”– ögonblicksbilder från Ryssland. När vi var på besök hos henne för ett tag sen fick jag låna den, och nu har jag äntligen fått tid att läsa. Boken gavs ut av Söderströms, ett av de två stora finlandssvenska bokförlagen, förra året och  verkar ha blivit en stor succé. Min kompis bok, som också är tryckt 2008, är andra upplagan och för att få tag på den hade hon hängt på låset till bokhandeln i Helsingfors dagen då de skulle få in de nya böckerna.

Riktigt den hajpen tycker jag nog inte  att boken lever upp till, men det är en högst läsvärd personlig betraktelse av Ryssland skriven med stor värme och kärlek. Jag skulle absolut rekommendera den till någon som vill ha en lättläst introduktion till Ryssland. En intervju med Anna-Lena Laurén om Ryssland och hennes bok kan man läsa i Hufvudstadsbladet.

Lauréns bild av Ryssland stämmer i stort överrens med min. Fast inte helt. Särskilt inte när hon skriver ”Den ryska vanan att nia alla utom sina goda vänner är mycket bekväm.” Då vill jag skrika ”Nooooo, det ryska niandet är besvärligt, obegripligt och onödigt hierarkiskt.” Niandet är sjukt svårt och jag vet aldrig hur jag ska tilltala folk, men jag kanske ska tolka hennes lyriska utläggning som att det finns hopp om att lära sig detta även för nordbor.

Förutom enstaka avvikande tolkningar av fenomen i Ryssland, är det bokens generaliseringar som irriterar mig. Det är ju inte helt oproblematiskt att prata om ”ryssarna” som om vore de likadana allihopa. Jag menar, Ryssland har ändå sisådär 140 miljoner invånare (låt vara att alla ryssländare inte är ryssar.) Och hon växlar mellan att påpeka att det här är hennes personliga berättelse om Ryssland, till att ”så här är det” och alla ryssar är likadana.  T.ex. skriver hon att: ”Egentligen gillar jag inte att tala om mentalitet, men det går inte att förneka att en rysk mentalitet existerar.” Jag gillar inte heller och tala om mentalitet, och kan inte förstå varför det skulle finnas just en rysk och inte en svensk eller norsk. Men, men så tillhör jag ju det folkslag som i stor utsträckning bokens ”andra” och den kontrasterande jämförelsen ur hennes finländska perspektiv. Svenskar är mentalt inskränkta, tråkiga, begränsade och dessutom monumentalt okunniga om Finland. Till skillnad från ryssarna (ja, jag blir provocerad). Jag är ju förvisso mentalt ofri i Lauréns bemärkelse så till vida att jag anser att den av henne hånade svenska politiska korrektheten inte bara är av ondo. Jag är mycket tacksam över att slippa den typen av blatant rasism och sexism som kan florera i det offentliga ryska samtalet.

”Anecdotal evidence” är visserligen ett skällsord i akademiska sammanhang, men i journalistiska funkar det utmärkt. Bäst är Laurén när hon inte gör de svepande formuleringarna utan berättar sina anekdoter, om sina egna erfarenheter och låter massorna bli människor. Jag förstår att man inte kan hänga ut sina vänner hur mycket som helst, ändå är det just det jag önskar att hon gjort, för då hade det blivit en ännu bättre bok.

 

Ice Road

För flera år sedan klippte jag ut en notis från DN:s kultursida. Det handlade om orangepriset 2004 och jag sparade länge på det såsmåningom gulnade urklippet. Det var flera av de nominerade böckerna som fångade min uppmärksamhet – det här var vid en tidpunkt då jag var på ivrig jakt efter saker att läsa – och jag började hålla utkik efter titlarna. Den första jag fick tag på var vinnaren, Andrea Levys Small Island. Jag sträckläste den på mitt rum i St Petersburg våren 2005 och de jamaicanska invandrarna i London strax efter andra världskrigets slut var ett effektivt sätt att stänga ute den ryska verkligheten. Den kvarstår som en av de bästa böcker jag läst. I samma veva transporterade jag mig också till Nigeria via Chimamanda Ngozi Adichies Purple Hibiscus, som också den rekommenderas även om jag vill framhålla att bok nummer två Half of a yellow sun är snäppet vassare.

Några år senare, tryggt på hemmaplan, så hittade jag långt efter att jag slutat leta den av böckerna som faktiskt handlade om staden jag befann mig när jag läste de andra: Gillan Slovos Ice Road. Den utspelar sig (huvudsakligen) i Leningrad under 1930-talet och slutar under krigets belägring, utan att avslöja för mycket är det ett öppet slut som är ungefär så lyckligt eller olyckligt som man kan förvänta sig. Innan krigets umbäranden har paranoian efter mordet på Kirov och Stalins utrensningar avhandlas. Det är således som man kanske kan gissa inte någon alltför upplyftande historia, men inte heller fullt så deprimerande som det skulle kunna ha varit. Boken kan sägas ha flera olika huvudpersoner: den höga partifunktionären Boris, hans dotter Natasha, historikern Anton, föräldralösa Anja. Men det är bara en som berättar i jag-form och som kanske får sägas vara boken verkliga huvudperson – städerskans Irina. Det börjar med att hon står och blickar ut över isen och det slutar med att hon står och blickar ut över isen, låt vara en annan is många mil och år senare.

Även om jag inte tycker att den når upp till de två andra böckerna från den gulnade notisen, så betyder det verkligen inte dålig. Den är klart läsvärd, och ger en hyfsad inblick i 1930-talets Sovjet. (Fast om det är främst det man är ute efter skulle jag snarare rekommendera Orlando Figes The Whisperers.)

Ice Road är så vitt jag vet inte översatt till svenska, och mer utförliga recenssioner kan läsas här eller här.

 

Nytt samhälle, nya ritualer

Jag läser Christel Lanes The Rites of Rulers: Ritual in Industrial Society – the Soviet Case. Den är förvisso rätt torr, men det är ändå på många sätt fascinerande läsning. De nya härskarna ville efter revolutionen inte bara skapa ett nytt samhälle, utan även nya människor. Som ett led i detta skrev man om hela högtidskalendern. Några helt nya högtider infördes: första maj, revolutionsdagen. Vissa gamla religiösa togs bort, som påsk. Några bytte skepnad, jul ersattes med nyår. Även det privata ändrades, man införde nya välkomstritualer för nyfödda och andra övergångsfaser som att gå med i pionjärerna, sluta skolan, börja arbeta etc fick rituella markeringar.

Förutom med nyår, som fortfarande leder med hästlängder som den stora familjehögtiden, lyckades man nog allra bäst med bröllopen. För att ge den nya, världsliga bröllopsritualen en högtidlig inramning så byggdes bröllopspalats över hela Sovjetunionen. Det är i dessa som  bröllop fortfarande sker. Kyrklig vigsel är inte juridiskt bindande och ett ovanligt komplement. Efter vigseln åker bröllopsföljet ofta iväg för att låta fotografera sig vid några historiska platser. Vid det lokala krigsminnesmärket kan det vara tät trafik av brudpar under lördagseftermiddagarna. Bilden intill tog jag vid den eviga lågan i Park Slavy i Kiev (därifrån är förresten även bilden i sidhuvudet tagen), och det hela förevigades förutom av en smygplåtande svensk av ett halvdussin mer officiella fotografer och filmare.

I fall jag nu skulle behöva det, så får jag en påminnelse om att det nog är en ganska liten krets människor som intresserar sig för det här. I boken som jag lånat från KB ligger det kvar en lapp om ett tidigare fjärrlån. På lappen står namnet på beställaren. Det är en av mina kollegor.

 

Från rennäring till radikalfeminism

Det ska erkännas att det inte var med enorm entusiasm som jag skuttade ur sängen när klockan ringde klockan sex i morse. Första dagen tillbaka efter julen har det gått minst sagt trögt med jobbandet.

Som tur är börjar det nya året som det gamla slutade, med uppsatshandledning. Det är lagom konkret och strukturerat, dessutom är det ganska skoj. Till skillnad från när man föreläser är det tvåvägskommunikation, man får träffa samma personer flera gånger och det kan ju faktiskt hända att de skriver bra och intressanta uppsatser.

Dessvärre har uppsatserna jag handleder en tendens att handla om allt mellan himmel och jord – förutom sådant som jag kan något om.  På vägen från rennäring till radikalfeminism hinner de med sekter, dödshjälp, Idol och fildelning (men inte ett spår av Ryssland så långt ögat kan nå…). Det innebär att mina förhoppningsvis goda råd ibland ges lite på en höft, och att det ibland uppstår behov av hetsinläsning. Kvällens projekt är en crack course i Bourdieus fältteori.

Temat för julens inläsning var fildelning, och här tänkte jag bjuda på årets första boktips: Johan Söderbergs Allt mitt är ditt: fildelning, upphovsrätt och försörjning. Från den har jag hämtat inlägg till diskussionerna under snart sagt varenda släktmiddag eller annan samvaro under julen. Det är inte så ofta man läser en bok som känns så aktuell.

På ett fängslande och oerhört lättläst sätt diskuterar Söderberg upphovsrätt, teknik och kultur. Jag sträckläste kapitlet om fri mjukvara. Jag gillar att han försöker belysa vad som ligger bakom olika ståndpunkter och ger historiska perspektiv. Tonläget är dessutom inte alls så uppskruvat som i mediedebatten. Det är möjligt att aktualiteten ger boken en ganska kort livslängd, men man kan ju se det som ett skäl att börja läsa direkt.

 

En rolig historia?

Den ena av julens två klappar med Rysslandstema var Sovjetunionens roliga historia av David Cessarini och Claes Ericson (författare till Ryssland Nu som jag skrivit lite om här). Det var med stor entusiasm som jag öppnade paketet, men tyvärr har den efter läsning bytts ut mot en viss besvikelse. Jag förväntade mig en bok om sovjetiska anekdoter, men istället för roliga historier hittar man till stor del ”vanlig” historia,  låt vara kryddad med skämt. Varje litet historiekapitel inleds med en anekdot som får illustrera den tiden i historien, och så är det inte så mycket mer om det. Det är alltför kortfattat och summariskt för att fungera som historiebok, och det är inte som att man lär sig något nytt.

Upplägget får det också att framstå som att varje episod i historien i lika stor omfattning var upphov till skämt, vilket jag tvivlar på. Nina Tumarkin har t.ex. framhållit att det på 1980-talet fanns en enorm flora av skämt till Leninjubileet men nästan inga om 40-årsjubileet av andra världskrigets slut trots att det firandet var minst lika pompöst. Krigserfarenheten var alltför känslosam, smärtsam och levande för att man skulle kunna skämta om det (och det fanns nog ett större instämmande i sovjetledarnas verklighetsbeskrivning).

I inledningen framhålls skämten som motståndsstrategi och som ventil, och det är det jag önskat att de fördjupat i boken. Det finns dock en del forskning om detta, även i en sovjetisk kontext. Några referenser kommer kanske när jag är tillbaka på jobbet bland böcker och artiklar efter helgerna.

Självklart skulle jag också vilja veta lite om hur herrar Ericson och Cessarini gått till väga. Hur har de hittat sina anekdoter? Vem har berättat dem eller var har de läst dem? Under läsningen av t.ex. kapitlen om stalintidens terror undrar man hur någon överlevde att berätta skämt överhuvudtaget, och hur skämten överlevde. Antingen 1) så var det inte så farligt att dra skämt som boken ger sken av eller så 2) var folk beredda att ta enorma risker för att kunna skämta eller 3) så är skämten av ett mer sentida datum. Alla tre varianterna vore värda en utvikning.

När jag började läsa ryska hade vi en hel del ”anekdoty” i min (sovjetiska) lärobok, och det dröjde innan jag börjde fatta vitsen. Så kanske är den sovjetiska humorn något av en ”aquired taste” men ett och annat gott skratt bjuder boken definitivt på. Som ett smakprov skulle jag vilja ge ett ganska ovantligt exempel, eftersom det framställer en ledare med ovanlig självinsikt:

Chrusjtjov håller sitt berömda tal där han redogör för Stalins brott. Då hörs en röst någonstans från de bakre bänkraderna. ”Och var höll du hus när allt det här hände? Varför reste du dig inte och protesterade?” Tystnad. ”Vem sa det? Ställ dig omedelbar upp!” beordrar Chrusjtjov. Ingen svarar och Chrustjtjov ser föraktfullt ut över den bakre raden, där fyra delegater hukar sig och skakar av rädsla. ”Där”, svarar Chrusjtjov och pekar på sina lättskrämda socialistiska bröder. ”Det var precis där jag höll hus.”

 

Grattis CLS!

La pensée sauvage

I dag fyller den strukturalistiska giganten Claude Lévi-Strauss 100 år! (Ja, han lever fortfarande.) Han firas bland annat med ett symposium i Linköping som jag dessvärre inte har möjlighet att gå på. Jag hade gärna gjort det, för Claude Lévi-Strauss var faktiskt min första introduktion till antropologin – långt innan jag visste vad antropologi var. När jag praoade på bokhandel i nian så fick jag vid avslutningen välja mig några böcker, en av dem var Lévi-Strauss’ Lodjurets historia i vilken han analyserar sydamerikanska myter. Pappa, som utsatts för Lévi-Strauss under sina studier i sociologi på 1970-talet, ställde sig lite frågande till 15-åringens bokval.

När jag några år senare började läsa antropologi var CLS alltså redan ett bekant namn och föremål för min fortsatta fascination. Han blev en symbol för ”riktig” analys: att med en fastställd metod och teorier om det mänskligt universella bryta ner och komma fram till vad något verkligen var.  Jag har sedan dess ändrat uppfattning om vad som kännetecknar riktig vetenskap, jag har aldrig riktigt fallit för CLS idéer om släktskapsatomer och systerutbyte, undrar om det inte är lite för lättköpt att prata om binära oppositioner som alltings ursprung och jag har fnissat åt hans texter som handlar om hålkortens betydelse för den antropologiska forskningen.

Men ändå, fascination för CLS finns kvar. När vi skulle gå en klassikerkurs i Oslo var valet givet och i diskussionen om historiens nödvändiga selektivitet och ofullständighet i Det vilda tänkandet fick jag äntligen användning av min CLS-fascination. Även om Bourdieu är den enda strukturalist man numera med hedern i behåll kan framhålla i de akademiska kretsar där jag rör mig, håller jag på CLS alla dagar i veckan. Han kan dessutom, till skillnad från många andra franska (post)strukturalister, skriva läsligt, begripligt och njutbart.

För att hedra 100-åringen läser jag nu Spillror av paradiset – en bok som snarare är en reseskildring eller roman än vetenskaplig monografi och som kan läsas med behållning även av icke-antropologer. I förordet fick jag också förklaringen på en boktitel jag alltid ogillat: La pensée sauvage (värst klang har den engelska översättningen The Savage Mind) är inte bara det vilda tänkandet som bokens svenska titel lyder – utan även namnet på den blomma som får illustrera detta inlägg.