Aussie wildlife

Husspindeln Knut

Det var inte det första han såg, men C hade inte varit i mitt lilla hus särskilt länge innan han tittade upp i taket och sa ”eeh, brukar den där vara där?”. Uppe i ena hörnet satt nämligen en enorm spindel. Jag förnekade att jag sett den tidigare, men lät tydligen såpass obekymrad att han anklagade mig för att vara ytterst ouppmärksam. ”Vadå” tyckte jag, ”det är en huntsman de är inte farliga. De håller andra, farliga, spindlar borta.” C googlade på huntsmans och fick 1. bekräftat att det var en sådan (godkänt till mina kunskaper om australisk fauna alltså) 2. fram att de faktiskt är giftiga, men inte dödligt. Om man blir biten kan man drabbas av ”prolonged pain, inflammation, headache, vomiting and irregular pulse rate”. Och 3. att deras favoritmat är kackelackor. Och är det något C inte gillar är det kackelackor. Han bestämde sig för att kalla spindeln för Knut och förlikade sig med dess närvaro.

Jag hade förlikat mig med hans närvaro redan innan jag märkte den. Av någon anledning är spindlar ungefär det enda av australiens ökända djurliv som jag inte är rädd för. Att det här landet är fullt av farliga djur har väl inte undgått någon, och jag ska erkänna att minsta prassel i buskagen brukar göra mig lätt nervös. Vi ska inte börja tala om ormarna. Australien lär ha 19 av världens 20 giftigaste ormar. Det är tack och lov inte så troligt att jag kommer stöta på någon. Men bara blotta tanken är nog för att få mig att vilja ta första bästa plan hem. Och man ska inte tänka på hajarna när man doppar fötterna i Stilla havet. Fast när man är på en strand som heter Shark Beach är det svårt att låta bli, och man tänker att det där nätet sitter nog där av en anledning.

Ibisarna gör sig redo för attack.

Det läskigaste djuret jag hittills stött på är dock ibisfåglarna. De må anses heliga i Egypten men här är de något av en plåga. De hänger som duvor eller måsar i parker och på ställen där de tror sgig kunna stjäla mat från människor. Bara det att de är mycket större och har en väääldigt lång näbb. Usch. Så här på hemmaplan finns dock inga ibisar, och jag har suttit med kameran beredd på bakgråden flera gånger för att försöka fånga det vanligaste lokala djuret – de väldigt oläskiga små geckoödlorna.

I förra veckan var jag i Brisbane. Hundra mil norr ut och hundra mil mer tropiskt. (Sub)tropikerna är så fulla av liv att det är nästan löjligt. Framförallt natten tycks koka av både småkryp och större varelser. Det är fullt av ljud, surranden och prassalanden. Myggor, geckos och possums lurar överallt. Och både här och där skränande kråkor, som låter som misshandlade barn (eller nästan som Katten Kirk).

Och så finns ju alla de där djuren som man gärna vill se (på lite lagon avstånd). Som kängurur och papegojor. Och eftersom de är ungefär lika ovanliga som rådjur och sparvar i Sverige så ser man en del. Men det upphör ju inte vara roligt. Och ödlor. Och i fredags i Brisbane såg jag en platypus. Visserligen bakom glas men de är så ovanliga så det är ändå något av en sensation.

 

De blå bergen

‘Last time you called you said you were going to come to the mountains with me, or did you forget that too?’ ‘Well I’m writing a book about Sydney.’ ‘The Blue Mountains are part of Sydney.’ ‘Sherry, it’s eighty miles to Katoomba.’ ‘Jesus, Peter, the mountains are the jail walls of Sydney. They are connected, physically, geologically, dramatically. You cannot write about Sydney and leave out the Blue Mountains.’ (Peter Carey, 30 days in Sydney)

Australien är inte bara den minsta utan också den plattaste kontinenten. Det finn inte direkt några Mount Everests eller ens Kilemanjaros som sträcker sig mot skyn här. Geologiskt, så är kontinenten urgammal. Alla berg är väl eroderade. För de första europeerna utgjorde de ändå svåra hinder, vilket väl reflekteras i namnet på Australiens mest kända bergskedja: the Great Dividing Range. Den del av denna kjedja som är närmst Sydney kallas för Blue Mountains. Bergen kallas blå eftersom det hänger en dimma av eucalyptusånga över skogarna som ger ett blåaktigt skimmer. Bergstopparna beskrivs bättre som platåer där åar och bäckar genom årtusenden grävt djupa dalar, och även om bergen inte är så höga så är klippväggarna branta. Det var inte förrän en expedition 1813 testade att försöka följa bergsryggarna snarare än dalarna som nykomlingarna lyckades ta sig över och slättlandet bortom bergen öppnades för nybyggare.

De små städerna i bergen ligger som ett pärlband på en av bergsryggarna förbundna av järnväg (som är en del av Sydneys pendeltågsnätverk) och the great western highway. Sedan mitten av 1800-talet har det varit ett populärt utflyktsmål för Sydeysiders, och det finns en väl utbyggd turistinfrastruktur.  Numera är området världsarvsklassat. Vid många av de spektakulära utkikspunkterna kan man begrunda utsikten tillsammans med en kopp kaffe, en öl eller en bit mat. Du kommer inte känna dig ensam där du står och beundrar ”the three sisters”, den mest kända formationen. Ett enormt nät av vandringsleder genomkorsar nationalparken, och det finns slingor för alla. Korta rullstolsanpassade och långa mer krävande.

Skogen man går genom är tydligen en ‘kall’ regnskog. Det är betydligt kyligare klimat i bergen än i Sydney, och inte är det särskillt blött heller så jag känner mina förutfattade meningar om vad en regnskog är smulas sönder. Under gårdagens ‘bushwalk’ tillsammans med en av doktoranderna här och hennes syster var vi dock inte nere i regnskogens ‘golv’. Rundan vi gick – the National pass – höll sig på mellan nivån. Stigen gick nämligen mitt på bergsväggen, eller ja, det känns fel att kalla det stig. Den var knappast inte upptrampad, den var uthuggen. Med långa branta trappor för att komma mellan de olika nivåerna och uppbyggda steg för att kunna korsa bäckar och vattenfall. Det var inte så att man kände sig ensam där heller, det var ganska tydligt att vi bafann oss mitt i en enorm turistattraktion (fast jämfört med lämmeltåget till Preikestolen utanför Stavanger var det ganska ödsligt) även om det var en ganska tuff 4-timmars tur. Men fint var det, och ont i låren har jag idag efter allt trappklättrandet.

 

Ska vi prata om vädret igen?

Ett av mina starkaste minnen från min termin som utbytesstudent i Perth för ett antal år sedan var att det aldrig var någon som pratade om vädret. Till skillnad från i Sverige, där vädret är det ständiga samtalsämnet. Men i Perth var det väl helt enkelt inte mycket att prata om. Från det att vi kom i början på februari till typ mitten på maj var vädret likadant: runt 30 grader, torr luft och sol.

I Sydney har jag däremot utvecklat en fullständig besatthet med Australian Bureau of Meteorology och deras  oflashiga hemsida där jag kollar varje prognosuppdatering. Vädret här är standigt växlande. Det är inte över 35 grader hela tiden, för värmen kulminerar, ofta i ett åskväder, så blir det runt 20 grader och småregningt någon dag innan det börjar byggas upp igen. Och i den där uppbyggnadsfasen kan man få någon dag med 25 grader och sol.

Men de där fruktansvärt varma dagarna styr hela mina tillvaro. När de kommer gäller det att vara beredd, gå upp tidigt och fly. Till universitetet, om det är en veckodag, till varsomhelst luftkonditionerat om det är helg, eller möjligtvis till stranden där det förmodligen är svalare på grund av havsbrisen. De där 35+ dagarna känner man sig fångad: kan inte vara hemma, inte vara ute. Jag kan inte tänka på något annat, tror att jag har feber, det känns som hjärnan kokar och jag längtar intensivt hem till mörkret och kylan och tänker avundssjukt på de hemma som adventspyntar och dricker glögg.

Mina bekanta här försäkrar mig att detta inte är normalt novemberväder. Det brukar vara runt 25 hela tiden säger de. Och det märkliga vädret har större konsekvenser än mitt välbefinnande. Visst kan man se att gräsmattorna gulnar i Sydney, men lite längre in i landet är det fullständig torka. Vattenflöden håller helt på att försvinna, myndigheterna måste besluta om drastiska besparingsåtgärder som drabbar många människor hårt. Och skogsbrandssäsongen har varit ovanligt intensiv ovanligt tidigt.

Fler och fler menar att Australien börjar märka av effekterna av den globala uppvärmningen. Vädret blir inte bara överlag varmare, utan mer extremt, mer oförutsägbart. Och det är väl därför passande att den stora inrikesnyheten här just nu är att det liberala (dvs konservativa) partiet befinner sig i upplösningstillstånd om huruvide de ska stödja den rödgröna regeringens förslag om utsläppsrättigheter.  Det har de lovat att göra, partiledaren tänker stå fast vid sitt ord, men deras ganska stora grupp av klimatskeptiker revolterar. Politikersåpan lär fortsätta in i nästa vecka, och då kan jag följa den på plats i huvudstaden. I eftermiddag åker jag till Canberra och BOM förutspår för de närmsta dagarna 20 grader, mulet och kanske lite regn. Hurra!

 

Var och en håller sig till sitt

Chinatown har väl de flesta hört talas om, och sådana finns ju lite här och var. Så även i Sydney. Segregering är också ett tema som är välkänt från den svenska debatten. Men den grad till vilken Sydneys alla förorter har sin egen etniska prägel fascinerar mig. ”Min” förort, fick jag veta första dagen när jag kom hit, är dominerad av portugiser och vietnameser. Fast jag är rätt säker på att den högljudda familjen i huset bredvid pratar arabiska, så det är gissningsvis inte heltäckande. Jag började inse omfattningen av fenomenet när våra australiensiska kollegor på en middag efter ett av seminarierna skulle guida oss till bra restauranger. Då började uppräkningen ”Newtown is great for thai, Leichhart for italian” osv osv.

I går skulle det ätas indiskt. Då beger man sig tydligen bäst till Harris park. Harris park är en förort till Parramatta (som administrativt är en egen stad men i praktiken en förort till Sydney.) Det ser ut som ungefär alla andra förorter i den här stan, dvs en- och tvåvåningshus i mestadels tegel och en gata med butikslängor. Men som utlovat, det vimlade av indiska restauranger, snabbmatsställen och matbutiker. Det enda som bröt mot mönstret var en kinesisk restaurang som såg misstänkt ”chindian” ut. Jag kunde glädja mig åt ställen som var 100% vegetarian, och sådana som hade både ”veg” och ”non-veg” på menyn, och insåg, inte för första gången, att matmässigt har jag intresserat mig för helt fel del av världen…

 

Värmebölja!

Det är just nu 37,1 grader meddelar Sydney Morning Herald. Jag har ingen termometer, men jag tror dem. Svetten rinner om mig när jag sitter så stilla jag kan på uteplatsen och desperat väntar på att den utlovade sydliga vinden ska börja blåsa in svalare luft.  New South Wales är på god väg mot sin varmaste November någonsin, och runt om i delstaten härjar just nu 140 skogsbränder.

Klockan är över åtta, solen har gått ner och jag vill inte ens tänka på vad temperaturen kan ha varit mitt på dagen. Då hade jag tagit min tillflykt till Art Gallery of New South Wales. Konstmuseet var något av ett kylskåp, och även om det var en befrielse när jag klev in genom dörrarna så dröjde det inte länge innan jag började önska att jag tagit med en yttertröja. Det är så lätt att glömma de varma kläderna när luften är kroppstempererad runt omkring en bara…

Efter att ha kostaterat att att eukalyptusar gav en tvist det annars ganska standardeuropeiska pre-impressionistiska landskapsmåleriet, fördjupat mig i olika barkmålningtekniker från Arnhemland, fascinerats av hur vackert Sydney såg ut på tavlorna från början/mitten av 1900-talet och handlat vykort i museibutiken vågade jag mig ut igen. Där var det om möjligt ännu varmare än förut, det fanns inte en tillstymmelse till svalka i brisen och det kändes mest som att det var en hårtork som rufsade om i kalufsen. Jag fortsatte därför min luftkonditioneringssafari med Museum of Sydney där jag tittade så noga på alla föremål som jag inte gjort sedan mitt besök på Kon-tiki museet i Oslo 1988, vilket mina föräldrar fortfarande minns med viss fasa. Åter förundrades jag över de historiska bilderna på Sydneys centrum och undrade hur det är möjligt att förstöra en stadskärna så totalt. Klarakvarteren i Stockholm framstår nästan som varsamt renoverade i jämförelse. Sedan hittade jag en fantastisk utställning med fotografier från små samhällen på den australiensiska landsbyggden och fastnade framför en film om fotografen och projektet ända tills det kom en vakt och vänligt förklarade att museet skulle stänga.

Ute på gatan igen trodde jag mig känna att det var lite svalare, klockan var ju var över 5 och det värsta borde vara över. Jag hoppade på en luftkonditionerad buss och åkte i 45 kalla minuter hem. Big mistake. När jag steg av bussen kändes det som att jag klev rakt in en sådan där handtorkare som brukar finnas på offentliga toaletter (fast med mer stillastående luft), jag insåg att jag kanske blivit lurad av havsbrisen i centrum, ropat hej långt innan jag kommit över ån och borde stannat i air-conland i några timmar till.

Det utlovade åskvädret har dock ännu inte synts till, och jag hoppas innerligt att den kalla luften från söder är på väg ändå. Min hjärna känns som potatismos, hur kan någon tänka i sånt här väder?

 

Middag på RSL

I kväll har jag besökt en australiensisk institution: RSL, närmre bestämt dess lokalavdelning i Caterbury Hurlstone park. RSL är Returned and Services League of Australia, en organisation som bildades under slutet av första världskriget för att stödja hemkomna soldater och familjerna till de soldater som inte kom hem. RSL är bland annat involverade i friandet av Remembrance Day, i försäljningen av poppies och är en ganska betydande politisk kraft (som föga fårvånande går åt det konservativa hållet). Det finns runt 1500 RSL klubbar över hela Australien, och min värd försäkrade mig att den klubb vi var på väg till var ganska liten.

Om detta var litet, är jag inte säker på att jag vill se en stor. Stället var enormt, och förde allra mest tankarna till en finlandsfärja – minus hav och plus militärmemorabilia. Bredvid ingången finns en minnesmärkesfontän, speciellt dedikerad till Bert Crook (som enligt Register of War Memorials in New South Wales var klubbens sekreterare när den bildades). Det fanns också diverse krigsparafenalia och inne i entrén ett utställningsskåp med främst medaljer.

Man fick börja med att registrera sig i receptionen. Man måste nämligen vara medlem eller gäst till en medlem för att komma in (men man måste inte vara soldat för att bli medlem). Innanför receptionen beredde ett enormt landskap av stolar ut sig och det fanns några olika matserveringar och barer. Dessa krympte dock i jämförelse med det hav av spelautomater som upptog större delen av entrévåningen. ”Poker machines” är RSL:s största inkomstkälla, och vinsten används till de välgörenhetsprojekt man har. En trappa ner fanns en kinesisk restaurang, ett gym (!) och ytterligare någon bar. Och överallt fanns juldekorationer och plastgranar. Vi satt i caféet som hade en pasta/pizza/diverse-meny i 15 dollarsklassen. En bit bort fanns en fönstervägg som öppnade sig mot Sydney (men eftersom de typ inte har gatubelysning här så är kvällsvyer över stan inte särskilt imponerande) vilken ytterligare förstärkte färjeintrycket.

Det var en mycket lugn kväll på RSL. ”Ska ni beställa mat? Bra, då får vi något att göra” sa tjejen i kassan. ”Jag trodde det skulle vara mycket folk, det har ju varit så varmt idag” svarade min värd som är uppväxt i England och verkar ha en ganska låg tröskel för jättevarmt. Hans främsta skäl för att gå till RSL är nämligen att det är luftkonditionerat. Det är synd att vi är lite sent ute sa han på vägen dit, det är nämligen så att klockan halv sju varje kväll så dämpar de belysningen, alla ställer sig upp och så reciterar någon odet till de stupade soldterna. ”Jag tror du skulle tycka det var intressant”. Det tror jag med, så det får nog bli fler besök på RSL. Och då ska jag välja något annat än den väl ostindränkta pizzan.

 

Ingen växelbrist här inte

När jag plockade fram plånboken för att betala tidningen som jag just lagt upp på disken insåg jag till min förfäran att jag bara hade en 50 dollarsedel att betala mitt 1,40 dollarinköp med. Jag började stamma fram en ursäkt eftersom jag förväntade mig att kassörskan skulle ge mig onda blickar, vägra att låta mig handla eller åtminstone undra om jag inte hade något mindre. Men hon tog emot sedeln utan att blinka, räknade fram min växel och gav mig den och tidningen tillsammans med ett ”have a nice day”. Och jag insåg att jag just uppfyllt minst en punkt på någon ”signs you’ve lived in Russia too long” lista…

 

Road to Parramatta

Universitet som jag är gäst vid ligger lite överallt i vad de kallar ”Greater Western Sydney region”. Det har inte mindre än 6 campus! Och jag som tycker att tvåcampuslösningen på hemmaplan är illa nog… Det campus som jag ska ta mig till ligger i Parramatta, eller ja det ligger faktiskt i Rydalmere lite utanför Parramatta. En gång i tiden var Parramatta en egen stad, men nu har det uppslukas av Sydneys ”suburban sprawl” som allt mer expanderar västerut. Univeristetet kan jämföras med Södertörns högskola som ju ligger i Stockholms södra utkanter. Dit tar jag en snabb och smidig buss från Högdalen. Att ta sig Parramatta är däremot ett helt litet äventyr.

Det finns fyra huvudsakliga transportmedel: bil, buss, färja och tåg (eller en kombination av dessa). Bil som ju är australiensarnas favoritfärdmedel tar ca 35 minuter. Hyfsat snabb är också färjan (katamaran) som går längs Parramatta river och Sydney Harbour och lägger till vid operahuset. Det finns dock några krux: ska man åka in till Parramatta måste man ha koll på tidvattennivåerna, vid lågvatten riskerar färjorna att köra fast i gyttjan i den ganska grunda Parramatta river. Kollegorna här hävdar också bestämt att man inte kan gå till piren i Rydalmere, men jag har rekat så det tror jag inte på. Däremot är det ca 20 minuters inte särskilt trevlig promenad genom ett industriområde. Och när färjan lagt till vid Circular Quay ska man hoppa på buss 428 för en 45 minuters åktur till.

Äntligen!

Ska man ta sig med buss tar man först nummer 445 i 30 minuter, väntar sedan upp till 30 minuter innan man kan gå på buss L20 och åka en timme till. Återstår tåg, vilket verkar vara det mest lovande alternativet. Eftersom jag inte bor så nära tåget får jag börja med att gå i ca 25 minuter till stationen Lewisham. Sedan tar jag inner western line några stationer västerut innan jag kan hoppa på tåget mot Penrith. Det går förresten förbi Lewisham men stannar inte där. (Det verkar för övrigt vara så att alla tåg stannar på ett godtyckligt urval av de stationer som det passerar, olika varje gång. Därför måste man i högtalaren ropa ut vilka stationer just det här tåget stannar på.) Det tåget åker man antingen med till Parramatta och tar sedan en buss till campus eller så går man av vid Clyde och byter till ett annat tåg som går till Rydalmere. Det tåget går bara en gång i timmen, så det gäller att ha koll på tidtabellen. Det hade jag inte i morse och blev sittande i 55 minuter i Clyde. Man kan tillbringa 55 minuter på ett roligare ställe.

Men om man hittar den optimala anslutningen kan man faktiskt ta sig Lewisham-Rydalmere på 48 minuter! Tåget går utmed campus, jag kan vinka till byggnaden jag är på väg till, men det stannar dock inte förrän man passerat hela området. Och väl där finns det bara en utgång – åt andra hållet. Man måste gå runt, ut på motorvägen, över järnvägen och sedan in på campusområdet. Jag hade kunnat tänka mig att många av de potentiella användarna av tågförbindelsen var just studenter på väg till campus. Det hade uppenbarligen inte de som planerade järnvägen tänkt sig.

För att ytterligare förvirra saken har de olika alternativen olika pris. Om man åker buss och/eller färja kan man köpa ett grönt veckokort (det finns inte månadskort) för 46 aussiedollar. Om man tar tåget till Parramatta och sedan en buss så får man skaffa sig ett gult veckokort (50 dollar) och om man vill åka tåg hela vägen till Rydalmere så får man punga ut med 53 dollar för ett rosa veckokort.

Inget av resealternativen verkar för övrigt inbegripa att färdas på Parramatta road (Great Western Highway) vilket man ju lätt skulle kunna tro, både av namnet och för att det är en stor motorväg som går från Sydney till Parramatta.

 

Karta på begäran: Jag befinner mig i område nummer 4, universitetet ligger på gränsen mellan Parramatta och Ryde.

 

 

 

Life in plastic…

Jag har haft intensiv kontakt med min bank den senaste veckan. När jag landade förra söndagen kunde jag nämligen inte ta ut pengar. Eftersom jag, som vanligt, hade begränsat med kontanter var det ytterst besvärande. C lyckades ta reda på att Nordea spärrat kortet på grund av ett misstänkt skimmningsförsök, och han lyckades även övertala Visa att häva spärren så jag kunde ta ut pengar. Sedan dess har fraud & riskmanagement och jag haft tät kontakt.

Det misstänkta skimmningsförsöket, fick jag höra av H på f&r, var de bankomatuttag som jag hade försökt göra. H förklarade att de haft problem i Asien (där jag inte använt kortet) och därför spärrat kortet när de sett uttagsförsök där. Hon föreslog på fullaste allvar att jag i fortsättningen skulle ringa till nordea om jag skulle resa utomlands (!) och noterade någonstans att jag skulle befinna mig i Australien två månader till och att bankomatuttag därifrån inte skulle betraktas som misstänkta. (Denna anteckning har det refererats till i senare samtal.)

Något irriterad på Nordeas låt oss kalla det liberala spärrpolicy och lite obekväm med tanken att det sitter någon och detaljgranskar mina korttransaktioner trodde jag mig i alla fall ha löst mina problem.

Inte då. Nästa dag hade jag fått ett mail (!) från H. som meddelade att hon tittat på mitt kort igen och sett att det fanns med ”på en lista vi fått från VISA angående förebyggande spärrar” och att jag behöver beställa ett nytt kort. (De hade inte kunnat tänka sig att skicka ett mail och berätta det här lite tidigare?) Efter att jag skrivit tillbaka för att få lite mer information, fick jag från en annan person reda på att Nordea tyvärr inte kan ge mig information om bakgrunden till att mitt kort ska spärras i ”förebyggande syfte.” Om jag skulle behöva ta ut pengar innan det nya kortet kommer, måste jag ringa f&r så att de tillfälligt kan lyfta spärren. De har öppet dygnet runt, så jag har satsat på att ringa när det är som mest mitt i natten i Sverige.

Nå, låt oss då komma till den här lilla berättelsens sensmoral: Det är dags att skrota plastkorten eftersom bankerna uppenbarligen inte klarar av att garantera säkerhet och funktionalitet. Kanske ska man överväga att be att få lönen utbetald i guld framöver och gå omkring med täljkniv och en liten våg? Ta åtminstone med kontanter på nästa resa… men det är väl tveksamt om man ska uppfylla rapportplikten mot banken.

 

Global weather forecast

Jag har åter stiftat bekantskap med en gammal favorit – SBS. Akronymen ska utläsas Special Broadcasting Service och är närmast Australiens motsvarighet till utbildningsradion. (Fast med reklam och en egen kanal.) SBS sänder kvalitetsfilm, mer eller mindre obskyra dokumentärer, nyheter på nästan varje språk du kan tänka dig – och fotboll! I morse var det Everton v Benfica. Det var just fotbollen som var min första bekantskap med SBS, eftersom vi befann oss i Australien under Fotbolls-VM 2002 och detta evenemang sändes nästan uteslutande i denna kanal. All reklam var på spanska eftersom det bara är invandrare och konstiga minoriteter som är intresserade av fotboll i Australien. Fast nu när Australien kvalificerat sig till VM-slutspelet för andra gången i rad är det kanske andra kanaler som blandar sig i kampen om sändningsrättigheterna.

Min absoluta favorit i SBS:s utbud är dock deras globala väderprognoser som avslutar World News: ”In Europe we can expect mostly cloudy weather, rain in the north and better chances of sun in the south. In Africa…. moving on to South America…” och så betar vi av hela världen på en dryg minut.