När jag plockade fram plånboken för att betala tidningen som jag just lagt upp på disken insåg jag till min förfäran att jag bara hade en 50 dollarsedel att betala mitt 1,40 dollarinköp med. Jag började stamma fram en ursäkt eftersom jag förväntade mig att kassörskan skulle ge mig onda blickar, vägra att låta mig handla eller åtminstone undra om jag inte hade något mindre. Men hon tog emot sedeln utan att blinka, räknade fram min växel och gav mig den och tidningen tillsammans med ett ”have a nice day”. Och jag insåg att jag just uppfyllt minst en punkt på någon ”signs you’ve lived in Russia too long” lista…
Australien
Arkiverade inlägg i den här kategorin
november 10, 2009
Universitet som jag är gäst vid ligger lite överallt i vad de kallar ”Greater Western Sydney region”. Det har inte mindre än 6 campus! Och jag som tycker att tvåcampuslösningen på hemmaplan är illa nog… Det campus som jag ska ta mig till ligger i Parramatta, eller ja det ligger faktiskt i Rydalmere lite utanför Parramatta. En gång i tiden var Parramatta en egen stad, men nu har det uppslukas av Sydneys ”suburban sprawl” som allt mer expanderar västerut. Univeristetet kan jämföras med Södertörns högskola som ju ligger i Stockholms södra utkanter. Dit tar jag en snabb och smidig buss från Högdalen. Att ta sig Parramatta är däremot ett helt litet äventyr.
Det finns fyra huvudsakliga transportmedel: bil, buss, färja och tåg (eller en kombination av dessa). Bil som ju är australiensarnas favoritfärdmedel tar ca 35 minuter. Hyfsat snabb är också färjan (katamaran) som går längs Parramatta river och Sydney Harbour och lägger till vid operahuset. Det finns dock några krux: ska man åka in till Parramatta måste man ha koll på tidvattennivåerna, vid lågvatten riskerar färjorna att köra fast i gyttjan i den ganska grunda Parramatta river. Kollegorna här hävdar också bestämt att man inte kan gå till piren i Rydalmere, men jag har rekat så det tror jag inte på. Däremot är det ca 20 minuters inte särskilt trevlig promenad genom ett industriområde. Och när färjan lagt till vid Circular Quay ska man hoppa på buss 428 för en 45 minuters åktur till.
Äntligen!
Ska man ta sig med buss tar man först nummer 445 i 30 minuter, väntar sedan upp till 30 minuter innan man kan gå på buss L20 och åka en timme till. Återstår tåg, vilket verkar vara det mest lovande alternativet. Eftersom jag inte bor så nära tåget får jag börja med att gå i ca 25 minuter till stationen Lewisham. Sedan tar jag inner western line några stationer västerut innan jag kan hoppa på tåget mot Penrith. Det går förresten förbi Lewisham men stannar inte där. (Det verkar för övrigt vara så att alla tåg stannar på ett godtyckligt urval av de stationer som det passerar, olika varje gång. Därför måste man i högtalaren ropa ut vilka stationer just det här tåget stannar på.) Det tåget åker man antingen med till Parramatta och tar sedan en buss till campus eller så går man av vid Clyde och byter till ett annat tåg som går till Rydalmere. Det tåget går bara en gång i timmen, så det gäller att ha koll på tidtabellen. Det hade jag inte i morse och blev sittande i 55 minuter i Clyde. Man kan tillbringa 55 minuter på ett roligare ställe.
Men om man hittar den optimala anslutningen kan man faktiskt ta sig Lewisham-Rydalmere på 48 minuter! Tåget går utmed campus, jag kan vinka till byggnaden jag är på väg till, men det stannar dock inte förrän man passerat hela området. Och väl där finns det bara en utgång – åt andra hållet. Man måste gå runt, ut på motorvägen, över järnvägen och sedan in på campusområdet. Jag hade kunnat tänka mig att många av de potentiella användarna av tågförbindelsen var just studenter på väg till campus. Det hade uppenbarligen inte de som planerade järnvägen tänkt sig.
För att ytterligare förvirra saken har de olika alternativen olika pris. Om man åker buss och/eller färja kan man köpa ett grönt veckokort (det finns inte månadskort) för 46 aussiedollar. Om man tar tåget till Parramatta och sedan en buss så får man skaffa sig ett gult veckokort (50 dollar) och om man vill åka tåg hela vägen till Rydalmere så får man punga ut med 53 dollar för ett rosa veckokort.
Inget av resealternativen verkar för övrigt inbegripa att färdas på Parramatta road (Great Western Highway) vilket man ju lätt skulle kunna tro, både av namnet och för att det är en stor motorväg som går från Sydney till Parramatta.
Karta på begäran: Jag befinner mig i område nummer 4, universitetet ligger på gränsen mellan Parramatta och Ryde.
november 8, 2009
Jag har haft intensiv kontakt med min bank den senaste veckan. När jag landade förra söndagen kunde jag nämligen inte ta ut pengar. Eftersom jag, som vanligt, hade begränsat med kontanter var det ytterst besvärande. C lyckades ta reda på att Nordea spärrat kortet på grund av ett misstänkt skimmningsförsök, och han lyckades även övertala Visa att häva spärren så jag kunde ta ut pengar. Sedan dess har fraud & riskmanagement och jag haft tät kontakt.
Det misstänkta skimmningsförsöket, fick jag höra av H på f&r, var de bankomatuttag som jag hade försökt göra. H förklarade att de haft problem i Asien (där jag inte använt kortet) och därför spärrat kortet när de sett uttagsförsök där. Hon föreslog på fullaste allvar att jag i fortsättningen skulle ringa till nordea om jag skulle resa utomlands (!) och noterade någonstans att jag skulle befinna mig i Australien två månader till och att bankomatuttag därifrån inte skulle betraktas som misstänkta. (Denna anteckning har det refererats till i senare samtal.)
Något irriterad på Nordeas låt oss kalla det liberala spärrpolicy och lite obekväm med tanken att det sitter någon och detaljgranskar mina korttransaktioner trodde jag mig i alla fall ha löst mina problem.
Inte då. Nästa dag hade jag fått ett mail (!) från H. som meddelade att hon tittat på mitt kort igen och sett att det fanns med ”på en lista vi fått från VISA angående förebyggande spärrar” och att jag behöver beställa ett nytt kort. (De hade inte kunnat tänka sig att skicka ett mail och berätta det här lite tidigare?) Efter att jag skrivit tillbaka för att få lite mer information, fick jag från en annan person reda på att Nordea tyvärr inte kan ge mig information om bakgrunden till att mitt kort ska spärras i ”förebyggande syfte.” Om jag skulle behöva ta ut pengar innan det nya kortet kommer, måste jag ringa f&r så att de tillfälligt kan lyfta spärren. De har öppet dygnet runt, så jag har satsat på att ringa när det är som mest mitt i natten i Sverige.
Nå, låt oss då komma till den här lilla berättelsens sensmoral: Det är dags att skrota plastkorten eftersom bankerna uppenbarligen inte klarar av att garantera säkerhet och funktionalitet. Kanske ska man överväga att be att få lönen utbetald i guld framöver och gå omkring med täljkniv och en liten våg? Ta åtminstone med kontanter på nästa resa… men det är väl tveksamt om man ska uppfylla rapportplikten mot banken.
november 6, 2009
Jag har åter stiftat bekantskap med en gammal favorit – SBS. Akronymen ska utläsas Special Broadcasting Service och är närmast Australiens motsvarighet till utbildningsradion. (Fast med reklam och en egen kanal.) SBS sänder kvalitetsfilm, mer eller mindre obskyra dokumentärer, nyheter på nästan varje språk du kan tänka dig – och fotboll! I morse var det Everton v Benfica. Det var just fotbollen som var min första bekantskap med SBS, eftersom vi befann oss i Australien under Fotbolls-VM 2002 och detta evenemang sändes nästan uteslutande i denna kanal. All reklam var på spanska eftersom det bara är invandrare och konstiga minoriteter som är intresserade av fotboll i Australien. Fast nu när Australien kvalificerat sig till VM-slutspelet för andra gången i rad är det kanske andra kanaler som blandar sig i kampen om sändningsrättigheterna.
Min absoluta favorit i SBS:s utbud är dock deras globala väderprognoser som avslutar World News: ”In Europe we can expect mostly cloudy weather, rain in the north and better chances of sun in the south. In Africa…. moving on to South America…” och så betar vi av hela världen på en dryg minut.
november 5, 2009
Inte från den snyggaste vinkeln
Det är något ganska märkligt med att se något så ikoniskt som Sydneys operahus på riktigt. Jag har sett det på så många bilder att nästan är svårt att tro att det faktiskt finns på jordens yta och inte bara på vykort. Men det gör det alltså. Och på nära håll ser det inte alls så där intensivt vitt och vackert ut som det gör på alla de där bilderna över Sydney harbour. Så därför tänkte jag bjuda på en ful bild på operahuset. Hoppas ni uppskattar den!
Husets bruna fot känns precis så mycket sjuttiotal som man kan tänka sig på en byggnad från 1973 och dominerar intrycket mer än de vita svävande seglen, som för övrigt ser ännu smutsgulare ut än vad bilden visar. Jag känner för ett ögonbick förståelse över att arkitekt Utzon inte var så nöjd. Fast det var tydligen mest interiörern som tillslut fick honom att ta sin hand från bygget, och även om det ska ha kommit till någon försoning på senare år så har han enligt min guidebok aldrig sett sitt operahus på riktigt. Kanske lika bra det, för det är snyggare på kort.
november 5, 2009
… som jag tror skulle uppskatta de blått blommande jakarandaträden i Sydney.
november 4, 2009
Melbourne Cup i seminarierummet
Efter två trötta och lätt förvirrade dagar började så allvaret här i Sydney igår med seminarium där vi och några av våra värdar skulle presentera sin forskning. Det var, fick vi lära oss, ingen vanlig dag igår. Det var första tisdagen i november. Och första tisdagen i november betyder Melbourne Cup!
Melbourne Cup, ”the race that stops a nation”, är alltså inte vilken galopptävling som helst. Det är ”the longest, richest and most coveted race” i Australien. Det går över 2 mile (numera metriskt anpassat till 3200 meter) och har löpts sedan 1861. Loppet är ett så kallat bona fide handicap vilket innebär att de bästa hästarna får bära mer vikt. Det är det lopp det spelas absolut mest på i Australien, och det är många som bara satsar en gång om året på just det här loppet.
Första tisdagen i november är till och med en helgdag i vissa delar av landet. Under andra världskriget skickades en film av loppet till fronten på mindre än ett dygn och de australiensiska soldaterna fick höra att ”this is what you’re fighting for” (huruvida det verkligen höjde deras stridsmoral framgick dock inte….)
Och även om inte en av våra värdar hållt en 15 minuters föreläsning om ”the national cultural significance of the Melbourne Cup horse race” så hade de tröga svenskarna förstått att något var på gång utifrån all reklam för tävlingen och för-, efter- och runtomkring fester som vi sett. För att inte tala om alla uppklädda damer med lustiga hattar som traskade runt i stan, och då är vi ändå 100 mil eller så från Melbourne…
Så, vårt seminarium avbröts alltså för storbildsprojecering av galopp. Seminarierummet fylldes av massor av folk som kom utsmygande ur sin hålor för att se loppet. Plötsligt hade jag ett glas champagne i handen och fick veta att det hade ordnats ett ”sweep” där alla deltagare hade fått varsinn häst, jag hade uppenbarligen satsat på nr 20 Daffodil. Någon minut senare var det hela över, segrade gjorde nr 21 Shocking och utan att riktigt ha insett ”the national cultural singnificance” av det hela så återgick vi till det akademiska seminariet.
oktober 29, 2009
I morgon åker jag till Sydney för att jobba ett tag. Jag är en del av ett utbyte min institution har med University of Western Sydney. Därför kommer det inte handla så mycket om Ryssland här framöver, men den som till äventyrs är intresserad av att höra om mina öden och äventyr på andra sidan jorden kan fortsätta läsa.
februari 13, 2008
Jag fick udrag ur Australiens premärministers Kevin Rudds sedan länge aviserade ursäkt till landets urbefolkning till frukost. (Morgon-tv! En helt ny nivå av civilisation har anlänt till mitt Norrköpingsliv). Även oppositionsledaren Nelson talade till stöd för ursäkten, givet hans partis tidigare inställning är det nästan ännu mer uppseendeväckande. I Australien sändes talet direkt i typ alla tv-kanaler och visades på storbilds tv utomhus i flera av landets större städer, där stora skaror människors samlats för att titta, som på bilden här till vänster som är från Melbourne. De är tårar, jubel och applåder.
Texten till talet finns bland annat publicerat hos The Australian (i utskrift är det fem rätt täta sidor), som också rapporterar att även om Rudd gick längre i sin ursäkt än vad man hade trott, så ger det inte någon juridisk grund för ekonomisk kompensation. En sak jag undrar är, är att be om ursäkt också att förvänta sig förlåtelse? Kan sådant förlåtas? Rudd ser framåt i sitt tal, ”new page”, ”new begining”, och ”future” är flitigt förekommande. Det är naturligtvis rörande, och en nystart välbehövlig.
Min australiska kollega är mycket exalterad. Hon hade stannat uppe i natt för att se talet direktsänt. ”It’s history beeing made right now!”. Hon berättar att alla hennes australiska vänner hade ”is sorry” som facebook-status, jag kan tänka mig att några av mina nya-medier-forskare till kollegor skulle bli rätt exalterade av det.
Det finns naturligtvis redan massor av youtube-klipp, detta är det med bäst kvalité som jag hittar. (På ett annat, från en annan kanal låg längst ner i bildkant ”Live: saying sorry”.) Och det är bara början av talet så längden är hanterbar:
Se även DN: Australien ber aboriginer om ursäkt
februari 3, 2008
Det var länge sedan som jag blev så glad över ett valresultat som när australierna i slutet på november äntligen bestämde sig för att välja en ny regering. Och Kevin Rudd har verkligen med stormsteg gått in för att göra allt som hans föregångare inte gjorde (jag får lite Whitlam-vibbar), han började med att skriva under Kyotoprotokollet dagen efter han tillträdde. Nu är det dags att ta itu med en annan uppgift som är longe overdue – en ursäkt till landets urbefolkning. Det finns mycket att be om ursäkt för, men denna ursäkt kommer vara mer specifik och handla om de stulna generationerna (jo, det ska dessvärre vara plural).
Under stora delar av 1900-talet hade Australiens regering som policy att ta aboriginska barn från sina föräldrar och placera dem på institutioner eller i vita fosterfamiljer. Det uttalade syftet var att få dem att glömma sitt ursprung och assimileras in i majoritetsbefolkningen, därför riktade man främst in sig på barn som var relativt ljusa i skinnet. I utredningen Bringing them home som kom 1997 kallas denna policy för folkmord, något som från främst konservativt håll ansetts vara överord, men det har stöd i FN:s konvention om förhindrande av folkmord där det i defenitionen av folkmord talas om att med våld flytta barn från en grupp till en annan. Syftet var också att utrota aboriginerna som grupp. Det är för övrigt fortfarande 6 gånger vanligare att aboriginska barn tas från sina föräldrar än att vita barn gör det.
Ursäktsfrågan är naturligtvis inte helt enkel. F.d. premiärminister John Howard hävdade ju envist att dagens australier inte kan ställas till svars för sådant som skett i det förflutan. Finns det ens något sådant som kollektiv skuld? Och hur länge kan den i så fall finnas kvar? Det hela är väl närmst en filosofisk fråga, där det också kan hävdas att den som njutit frukterna av en gärning är med-skyldig. Hur som helst har nu Rudd bestämt att det ska bli en ursäkt. Enligt inrikesministern kommer ursäkten ske å regeringens vägnar och inte skuldbelägga australiern i gemen. Det kommer inte heller bli tal om ekonomisk kompensation till de drabbade, men symbolvärdet är natruligtvis enormt.
Hela grejen med det ceremoniserade ursäktandet är enormt fascinerande. Att en ursäkt ska komma hintades redan efter valsegern, och nu meddelar alltså inrikesminister Jenny Macklin att ursäkten ska ges den 13 februari när parlamentet öppnar. Dessutom ska det i anslutning till öppnandet och ursäktandet framföras traditionell aboriginsk dans. Frågan upplevs ha sådan dignitet att man inte bara kan säga förlåt rakt upp och ner. Det ska aviseras och ramas in ordentligt. Ett så avgörande ögonblick måste lyftas fram.
Läs mer på DN: Ursäkt till Australiens aboriginer.
