Remembrance Day

Remembrance Day i Sydney 2009

I dag har Australien högtidlighållit Remembrance Day. Den 11/11 klockan 11 (1918) var tidpunkten så vapenstilleståndet i första världskriget trädde i kraft och kanonerna tystnade på västfronten. Sedan dess har detta klockslag högtidlighållits med två tysta minuter och kallades Armistice Day. Efter andra världskriget döptes det om till Remembrance Day för att inkludera även de som stupat i detta krig och numera hedras alla som dött i väpnade konflikter. Britterna flyttade för övrigt vid något tillfälle det hela till söndagen närmast den 11 november och kallar det för Remembrance Sunday. Hur det firades i år kunde man läsa om i DN häromdagen.

Inför och under Remembrance Day säljs det ”poppies” för att samla in pengar till de som har skadats av krig (det vill säga det egna landets soldater, jag tror inte övriga offer får så stor del av de pengarna). Dessa vallmoinspirerade utsmyckningar kommer i ett antal olika utföranden och prisklasser. Jag köpte en tygblomma av en säljtrio i sjömanskläder strax innan ceremonin skulle börja. I ett anfall av dåligt samvete över  att jag var där för att titta på spektaklet snarare än för att hedra de döda köpte jag en tygblomma för 5 dollar, istället för den billigaste för 2. Poppies säljer man även i Storbrittanien och säkert på många andra ställen, förmodligen inspirerade av vallmofält på västfronten. I Australien har de sålts sedan 1921. Programbladet beskriver dem såhär:

Poppies are a practical expression of assistance to those who need it. Above all, the symbolise a universal salute to those who have sacrificed their lives and allow for reflection on our history.

I Sydeny sker högtidlighållande vid cenotafiet ( cenotafium är en tom grav) på Martin Place. Där hade det samlats ett stort antal människor idag på förmiddagen: några innanför avspärrningar, övrigt löst folk stående utanför. Vad som var kriteriet för äran att få vara innanför staketet lyckades jag inte utröna. Ordningen gjorde dock att min sikt var en smula skymd. En lång rad företrädare, med New South Wales guvernör i spetsen följd av andra politiska representanter, utländska ambassader och skolor, lade ner kransar vi minnesmärket. Man reciterade ”the ode” där de församlade mumlade med och repeterade de två sista raderna högt.

They shall grow not old, as we that are left grow old:

Age shall not weary them, nor the years condemn.

At the going down of the sun and in the morning

We will remember them.

LEST WE FORGET

Så slog klockorna 11 och den tysta minuten inleddes. I programet var det indikerat att vi skulle ägna oss åt ”thought and reflections during silence” och det fanns också förslag på en bön man kunde be i enskildhet. Sedan åkte flaggorna (Storbrittaniens och Australiens) i topp. Efter detta hölls tal, sjöns en psalm, en militärkaplan ledde en bön innan det rundades av med den australiska nationalsången. När jag trodde att det hela var slut så kom, av någon anledning som jag inte riktigt förstod, en stor fransk delegation med fanborg och krans och nationalsång och gjorde en egen uppvaktning innan guvernör Spigelman högtidligt lämnade ceremonin och vi vanliga dödliga släpptes fram till cenotafiet. Jag tittade på blommorna och försökte ducka journalisternas kameror, mikrofoner och anteckningsblock som plötsligt tycktes vara överallt och smet iväg till Anzac-monumentet som precis öppnats efter ett års renoveringsarbete.

Med tanke på den talmystik som verkar ha varit inblandad i valet av tidpunkt kan man förresten kanske tänka sig att firandet om två år blir något alldeles extra.

 

”I am not very fond of humans”

I lördags, när jag satt på ett plan mot Asien eller drällde runt på flygplatsen i Malaysia, eller kanske när jag redan var på nästa plan till Sydney, dog Claude Lévi-Strauss. Han hade åldern inne, i slutet på november skulle han fyllt 101 år (jag skrev lite om hans 100-årsdag här). Jag hoppas det har kommit in åtminstone någon liten notis om detta på tidningarnas kultursidor, för det är en av 1900-talets verkliga intellektuella giganter det handlar om. Jag är dock för närvarande extremt ouppdaterad på kultursidor, och fick nyheten via en mailinglista som jag prenumererar på. I denna dödsruna  kunde man bland annat läsa följande:

Though bound to Paris, Lévi-Strauss preferred to live in Burgundy. ”I
like trees, I like plants, I like animals,” he explained. ”But I am
not very fond of humans.”

Det känns passande på något sätt för den kanske enda antropolog som gjort karriär utan fältarbete.

 

Ivan IV, mikrofoner och marknadseknomi

Jag var på vetenskapsrådets seminarium ”Är Ryssland sig likt?” igår. Det var öppet för alla intresserade och det var en hel del som hade tagit sig till Piperska muren på Kungsholmen. Inledaren Arne Jarrick, huvudsekreterare i ämnesrådet för humaniora och samhällsvetenskap, berättade om bakgrunden till seminariet och bedyrade att det inte hade något som helst att göra med forskningsproppens strategiska satsning på Ryssland.

Fyra grånade män och två grånade kvinnor framträdde. Alla välkända och väletablerade i svensk Rysslandsforskning, och så en finländsk gäst. Dagen skulle kunna ses som en exposé i presentationsteknik (eller brist på sådan). Skarpaste övergången kom under slutet av dagen från Markku Kivinens tabellexersis till Per-Arne Bodins powerpointfria sagoberättarstil. Nu har jag sett betydligt värre framträdanden, men vissa av delagarna hade kunnat drillas lite i mikrofonhållningsteknik, powerpointkonstruktion och ljusbildsinteraktion. Presentationsteknik som del av forskarutbildningen kanske?

Störst behållning hade jag nog av Per-Arne Bodins diskussion av några nya ryska litterära verk som anknyter till Ivan IV (mer känd som den förskräcklige). Detta var sist på dagen och jag hade gett upp alla försök att anteckna, men en artikel utifrån hans föredrag finns i tidskriften Tvärsnitt. Hans knöt an till Irina Sandomirskaja som tidigare talat om tendensen att betrakta den ryska historien som ett kretslopp, där saker från det förflutna anses dyka upp igen och igen. Putin som Stalin, Stalin som Ivan IV osv. I frågestunden nämndes Bulgakovs Ivan Vasiljevitj, i vilken nämnde tsar hamnar i 30-talets Moskva och jag måste erkänna att direktheten i satiren tidigare undgått mig.

Det fanns gått om tid för frågor från en mycket kunnig publik. Roligast på frågestunden var dock en vihårig kvinna som stödd på en krycka presenterade sig som dotter till en judinna som var med och revolutionerade 1917. Först efterlyste hon lite mer ideologi i analysen, och efter den tabelltunga föreläsningen om rysk ekonomi kom hon med dagens komentar: ”Marknadsekonomi, är inte det lite ute nu?” Salen fylldes av den sorts lite nervösa skratt som kommer när någon ifrågasätter det som inte får ifrågasättas.

 

Från rennäring till radikalfeminism

Det ska erkännas att det inte var med enorm entusiasm som jag skuttade ur sängen när klockan ringde klockan sex i morse. Första dagen tillbaka efter julen har det gått minst sagt trögt med jobbandet.

Som tur är börjar det nya året som det gamla slutade, med uppsatshandledning. Det är lagom konkret och strukturerat, dessutom är det ganska skoj. Till skillnad från när man föreläser är det tvåvägskommunikation, man får träffa samma personer flera gånger och det kan ju faktiskt hända att de skriver bra och intressanta uppsatser.

Dessvärre har uppsatserna jag handleder en tendens att handla om allt mellan himmel och jord – förutom sådant som jag kan något om.  På vägen från rennäring till radikalfeminism hinner de med sekter, dödshjälp, Idol och fildelning (men inte ett spår av Ryssland så långt ögat kan nå…). Det innebär att mina förhoppningsvis goda råd ibland ges lite på en höft, och att det ibland uppstår behov av hetsinläsning. Kvällens projekt är en crack course i Bourdieus fältteori.

Temat för julens inläsning var fildelning, och här tänkte jag bjuda på årets första boktips: Johan Söderbergs Allt mitt är ditt: fildelning, upphovsrätt och försörjning. Från den har jag hämtat inlägg till diskussionerna under snart sagt varenda släktmiddag eller annan samvaro under julen. Det är inte så ofta man läser en bok som känns så aktuell.

På ett fängslande och oerhört lättläst sätt diskuterar Söderberg upphovsrätt, teknik och kultur. Jag sträckläste kapitlet om fri mjukvara. Jag gillar att han försöker belysa vad som ligger bakom olika ståndpunkter och ger historiska perspektiv. Tonläget är dessutom inte alls så uppskruvat som i mediedebatten. Det är möjligt att aktualiteten ger boken en ganska kort livslängd, men man kan ju se det som ett skäl att börja läsa direkt.

 

Grattis CLS!

La pensée sauvage

I dag fyller den strukturalistiska giganten Claude Lévi-Strauss 100 år! (Ja, han lever fortfarande.) Han firas bland annat med ett symposium i Linköping som jag dessvärre inte har möjlighet att gå på. Jag hade gärna gjort det, för Claude Lévi-Strauss var faktiskt min första introduktion till antropologin – långt innan jag visste vad antropologi var. När jag praoade på bokhandel i nian så fick jag vid avslutningen välja mig några böcker, en av dem var Lévi-Strauss’ Lodjurets historia i vilken han analyserar sydamerikanska myter. Pappa, som utsatts för Lévi-Strauss under sina studier i sociologi på 1970-talet, ställde sig lite frågande till 15-åringens bokval.

När jag några år senare började läsa antropologi var CLS alltså redan ett bekant namn och föremål för min fortsatta fascination. Han blev en symbol för ”riktig” analys: att med en fastställd metod och teorier om det mänskligt universella bryta ner och komma fram till vad något verkligen var.  Jag har sedan dess ändrat uppfattning om vad som kännetecknar riktig vetenskap, jag har aldrig riktigt fallit för CLS idéer om släktskapsatomer och systerutbyte, undrar om det inte är lite för lättköpt att prata om binära oppositioner som alltings ursprung och jag har fnissat åt hans texter som handlar om hålkortens betydelse för den antropologiska forskningen.

Men ändå, fascination för CLS finns kvar. När vi skulle gå en klassikerkurs i Oslo var valet givet och i diskussionen om historiens nödvändiga selektivitet och ofullständighet i Det vilda tänkandet fick jag äntligen användning av min CLS-fascination. Även om Bourdieu är den enda strukturalist man numera med hedern i behåll kan framhålla i de akademiska kretsar där jag rör mig, håller jag på CLS alla dagar i veckan. Han kan dessutom, till skillnad från många andra franska (post)strukturalister, skriva läsligt, begripligt och njutbart.

För att hedra 100-åringen läser jag nu Spillror av paradiset – en bok som snarare är en reseskildring eller roman än vetenskaplig monografi och som kan läsas med behållning även av icke-antropologer. I förordet fick jag också förklaringen på en boktitel jag alltid ogillat: La pensée sauvage (värst klang har den engelska översättningen The Savage Mind) är inte bara det vilda tänkandet som bokens svenska titel lyder – utan även namnet på den blomma som får illustrera detta inlägg.

 

Dokumentera mera

Jag kände mig warpad några år tillbaka igår när jag satt på fakultetens forskarutbildningsdag som handlade om kvalitetssäkring i forskarutbildningen. Som studentaktiv på Göteborgs universitet under detta millenniums tidiga år var det en väldig massa snack om kvalitetssäkring eftersom högskoleverket precis hade fått regeringens uppdrag at börja utvärdera Sveriges universitet och högskolor. Vet inte om mitt nuvande universitet ligger sisådär sju år efter, eller är det bara så att samma frågor tenderar att diskuteras om och om igen. Men frågan har fått förnyad aktualitet då det kommer signaler om att nuvarande regering vill damma av den gamla tanken att pengar för högre utbildning ska fördelas efter kvalitet.

Ett steg har regeringen redan tagit: I den forskningsproposition som kom idag ligger förslaget att forskningsmedel ska fördelas till lärosätena i konkurrens och efter kvalitetet. Fakultetens dekan framhöll igår att vad som är god kvalitet är social konvention och att han har svårt att tänka sig objektiva kriterier för detta. Regeringen gör det dock lite lättare för sig i proppen och bestämmer att god kvalitet mäts i 1) hur mycket externa medel man får in, och 2) hur många citeringar och publiceringar som finns på ”rätt” ställen. (Se t.ex. dagens DN) ”Åt den som har ska vara givet” enkelt uttryckt. Två lättmätta kriterier, men vad säger de egentligen?

Gårdagens tillställning hade till viss del karaktären av pep talk. ”Synliggörande” var ledordet, det vi gör är bra vi måste bara visa det. Den akademiska forskningens traditionella kvalitetssäkringsinstrument – disputationen och seminariet framhölls som viktiga instrument. Och det var en väldig massa snack om den individuella studieplanen. Fast hur man ska bryta ner detta till kriterier för resursfördelning har jag svårt att se.

Hela kvalitessäkringsgrejen tycks bygga på någon slags vildvittrelogik – syns inte finns inte. Kan man inte se vad har gjorts, så har inget gjorts. Någon framhöll att det tycks råda ett slags ”dokumentationsraseri”,  i anställningsnämnderna ser man hur de sökandes CV:n växer och växer. Kan det inte finnas värde även i sådant som inte dokumenteras? Risken blir att man lägger så mycket tid på att dokumentera det man gör att man inte hinner göra det. Men finns det ingen dokumentation så kan man inte mäta, och kan man inte mätas så kanske man inte får några pengar framöver. Så slutfrågan blev: Vad är rationellt, relevant och framförallt nödvändigt att göra på området?

 

Det blir bättre sen

Jag har tillbringat några dagar med att åka runt med mina kollegor i kära gamla Västergötland. Vi åkte dit för att se hur man försöker slå mynt av medeltida tempelriddaren Arn Magnusson, utsedd till årets skaraborgare 2007. Många hann nog tröttna på honom redan under bussresan dit då vi fick se den första filmen, det säkerligen vackra fotot kom inte riktigt till sin rätt på de små monitorerna långt borta och dialogen framträdde plågsamt tydligt.

Omsider lycklig – det blir bättre sen alltså.

Förutom guider i medeltidsdräkter, upplevelsecentrum uppbyggda av kulisserna från filmen och ”Arnluncher” som alla innehöll potatis (han var ju före sin tid på många sätt har jag förstått) blev det rätt många kyrkor. Platserna som man valt ut som besöksmål ”I Arns fotspår” är i stor utsträckning just kyrkor. Det har väl en ganska enkel förklaring: de medeltida byggnader som finns kvar är just kyrkorna som även om de är tillbyggda och ändrade under åren är de samma fysiska platserna. Det ger dock en viss slagsida och jag vet inte om det var just kyrkorna som fängslade Guillous läsare. (Jag som inte orkade igenom första boken har i och för sig svårt att förstå riktigt vad det var som fängslade någon, fast jag gillar å andra sidan medeltida kyrkor.) Många kyrkor betyder också många kyrkogårdar, och där kan man hitta gravstenar med upplyftande budskap. Denna står vid ingågnen till kyrkan i Husaby.

 

Arv och miljö

Det märks ibland att mitt nuvarande universitet har sitt ursprung i en teknisk högskola. Dels får man stå ut med ett förfärligt ordvitsande (det är så man undrar om man är kvar i Göteborg). I huset där jag nu befinner mig kan man hitta både Curiedoren och Diskuteket, det sistnämnda måste jag bekänna tillhör min egen institution. Stämningen i fikarummet ska enligt uppgift blivit rätt tryckt när prefekten meddelade resultatet av namnomröstningn.

Inte minst märks anorna nu vid terminsstart då hela campusområdet är fullständigt nedlusat av overaller, nollbrickor och nollningströjor. Och precis som med ordvitsandet är det inte bara teknologerna, nej då det har spridit sig in i vartenda hörn. På ämnesmötet tidigare idag kunde jag lätt förfärad notera att den ena studentrepresentanten bar overall. Jag som är alldeles för selvhøjtidelig (som det heter i landet i väster) för att ta på mig något sådant känner i dessa tider en stor tacksamhet över att jag läste vid ett lärosäte där man kunde strunta i overaller och allt sånt – för det var inte ens ett alternativ.

 

Återkomsten

Så var man åter på kontoret. Äntligen! Eller ja, åter och åter. Det är faktiskt första gången jag är på just det här kontoret, min avdelning har precis flyttat in. Jag har hunnit packa upp mina fyra lådor med mestadels böcker och sätta upp samma små lappar på anslagstavlan och insett att den gigantiska glasväggen mot korridoren gör att jag känner mig lite väl exponerad.

Jag sitter lite längre ner i korridoren än vad jag hade trott, men genom fönstret har jag ändå hyfsad utsikt över ingången till ICA-butiken och inte minst kaféets uteserving. Jo, det finns naturligtvis mer än ett kafé men just detta är mycket strategiskt placerat i campusområdet – och är därför mina studenters favorithäng. Så jag föreställer mig att jag ska göra mig populär med kommentarer som ”Såg att du satt länge på uteserveringen i går, borde inte du vara hemma och skriva på din uppsats?”

 

Tacka och ta emot

Ett visst institut har beviljat mig pengar för en forskningsvistelse i S:t Petersburg nästa vår. Jag är naturligtvis väldigt tacksam för detta, och när institutet i fråga inbjöd till en informationsträff kände jag att det nog hörde till god ton att gå dit. Efter att direktören hälsat välkommen och berättat om institutet tog kvinnan som verkade vara ansvarig för kvällens program till orda, med en allvarlig min snörpte hon lite på munnen och sa högtidligt ”ja, det är ett ansvar att resa ut och representera Sverige.”

Så fick vi lära oss vilken bild av Sverige som vi förväntas förmedla i världen och en lång föreläsning om ”kulturskillnader” där vi förväntades räkna upp ”core values” (”Bara positivt!”) om Sverige och länderna som folk skulle åka till. Föga förvånande blev det en trötsam rabbling av stereotyper och plattityder som ”När man ska kommunicera med folk från andra kulturer gäller det att ha ett öppet sinne”, vilket fick antropologen i mig att känna sig lite plågad, och resten av mig en smula omyndigförklarad, men får man pengar för att åka till Ryssland är det ju bara att le och se glad ut.

(Sammankomsten avslutades förresten med en buffé där det var kött i varendra rätt – det är inte bilden av Sverige som det vegetarianvänliga landet vi ska sprida i alla fall… )