I dag har den omdiskuterade dokumentärfilmen Bananas!* svensk biopremiär. Jag såg den på Norrköpings filmfestival Flimmer i onsdags och kan för en gångs skull känna mig uppdaterad i mediedebatten. Och jag vill aldrig mer äta bananer.
”Privatmoral” brukade vänsterpartisterna i studentkårsfullmäkte fnysa om någon kommenterade macdonaldspåsarna de allt som oftast hade med sig till sammanträde. Jag kan ha viss sympati för grundhållningen; att viktiga frågor ska hanteras på en samhällelig nivå och inte vara beroende av enskildas förmåga att sätta sig in i frågor och välja andra, ofta dyrare, alternativ. Men jag tycker inte att det är fel med lite privatmoral ibland.
Privatmoral handlar naturligtvis också om huruvida man är beredd att acceptera den kapitalistiska logiken: om man tar bort efterfrågan för produkter som är producerade på ett otillfredstälande så måste de ske ändring om de ska kunna fortsätta säljas. Framgångarna för miljö- och rättvisemärkta varor är väl ett exempel på det.
Oegentligheter i bananproduktionen är för all del inga nyheter, och Bananas!* handlar egentligen bara indirekt om det. Den direkta handlingen är en rättegång där 12 tidigare bananarbetare stämmer Dole eftersom bekämpningsmedlet gjort dem sterila. Filmens huvudperson är en Los Angelesbaserad advokat vars, låt oss kalla det privatmoral, är otroligt fascinerande och rätt långt från mina studentkårsantagonisters, och kanske även min egen.
Juan Dominguez försöker skapa rättvisa i världen genom stämningar. Han är på sätt och vis den amerikanska drömmen personifierad, en invandrare från Kuba som tagit sig fram. Han riktar sig främst till Los Angeles fattiga invånare och tapetserar bussar med reklambudskap som ”Olyckor? Ring mig så stämmer vi dem.” Det här är människor som normalt aldrig skulle ha råd att anlita en advokat, och Dominguez har därför affärsmodellen ”vinner vi inte, betalar du inte.” Den verkar varit framgångsrik. Han har ett stort flashigt kontor med en Julius Ceasarbyst och utsikt över Los Angeles och kör en röd ferrari.
Filmen skildrar en man med stort rättspatos som ser sig själv som David i kampen mot Goliat – storföretagen. Det är för mig ett helt nytt sätt att betrakta den i Europa så hånade amerikanska stämningskulturen. Som ett sätt att skapa en bättre värld. Dominguez parhäst i filmen är den gråare advokaten Duane Miller som må vara mindre karismatiskt men som har ett minst lika stort rättspatos. Det är han som sköter föredragningarna i rättsalen. Han har tidigare mest arbetat med att företräda kommuner mot företag som förgiftat dricksvatten och liknande, och sammanfattar sin filosofi med ”om vi kan ställa företagen till svars, kan vi kanske få dem att bli ansvarstagande.”
Gå och se Bananas!* om du har möjlighet och fundera lite på vem som har ansvaret för att skapa en bättre värld.
Filmens officiella hemsida http://www.bananasthemovie.com/
DN:s recension av filmen.
Artikeln Det sekellånga kriget om bananerna.
oktober 9, 2009 at 4:48 e m
Det här är vad filmen handlar om (enligt DN)
” De tolv nicaguaranska bananarbetarna påstår i rättegången att de har arbetat på bananfarmer under den aktuella tiden, att de är sterila och att Dole är skyldig till det. I rättegången visas också hur Dole påvisar att hälften av bananarbetarnas historia inte är tillräckligt trovärdiga i rätten. Slutpunkten i filmen är att Dole döms att betala cirka 20 miljoner kronor i skadestånd till sex av bananarbetarna.”
Klart att folk anser att Dole är skurkar då. Men det är är vad som inte är med i filmen:
”Efter att filmens tidsram tar slut påbörjas två andra liknande rättegångar med avokaten Juan Dominguez i huvudrollen, men dessa stoppas sedan domaren finner att flera av bevisen och vittnena manipulerats. Domaren avför därför alla rättegångar i ärendet”.
oktober 10, 2009 at 12:20 f m
Jag vet inte varifrån ditt andra citat kommer, men det att undersökningar mot Dominguez inletts och vidare rättegångar tills vidare stoppas framkommer tydligt i filmens eftertexter. Huruvida det finns substans i misstankarna kan jag naturligtvis inte uttala mig om. Att det förekommit oegentligheter i bananproduktionen är det dock nog få som tvivlar på.
oktober 10, 2009 at 12:59 e m
Bägge citaten är från samma artikel i DN. Nej, jag litar inte ett smack på dole, rättvisemärkt, chiquita eller något annat företag som agerar i utvecklingsländer. Men jag tycker fortfarande att en dokumentär ska skildra sanningen och om man hävdar 2 saker och den ena är en lögn/osanning så litar man heller inte på den andra saken.
Men det jag ogillar mest är att Gertten gör sig en karriär genom detta, och att sprida lögner om andra för att nå framgång själv tycker jag är förkastligt.
oktober 12, 2009 at 10:20 f m
Jag kan inte hitta det andra citat någonstans förutom i andra kommentarer som du gjort på artiklar om filmen. Men som sagt, formulerat på lite annat sätt kommer det fram på många andra ställen, bland annat i filmen.
Visst är det en bra ambition för en dokumentär att skildra sanningen, men man kan fråga sig vems sanning ska man skildra. I den här typen av mål är parternas verklighetsuppfattning uppenbarligen långt ifrån varandra. Att en film berättas ur huvudpersonens perspektiv är inte särskilt konstigt. Huruvida den här personen är oskyldig till det han anklagas för överlåter jag till andra att bedöma, men om Gertten gör karriär med en intressant och tankeväckande film har jag inget att invända.