På vägen hem från St Petersburg blev jag för första gången tagen för ryss, i alla fall efter att jag öppnat munnen. Damen bredvid och jag hade haft en kort konversation om flygtiden till Stockholm och när vi landat böjde hon sig mot mig och undrade ”Ursäkta, det här är väl inte första gången du flyger hit?”, en slutledningen som hon förmodligen baserade på att jag suttit förskjunken i DN större delen av resan. ”Öh, nej jag är ju svensk” svarade jag och möttes av stor förvåning. Damen skulle till Sundsvall för att besöka en väninna vars dotter skulle ta studenten, och kände viss osäkerhet på hur hon skulle hitta till tåget. Smickrad av denna omedvetna komplimang av mitt ryska uttal erbjöd jag mig naturligtvis att hjälpa till. Hennes väninna hade försett henne en lapp: ”Hej! Kan du visa mig vägen till tågstationen och tåg till Sundsvall?”, själv talade hon bara ryska och hade stora svårigheter att bokstavera sig igenom skyltar med latinsk text.

När vi kom fram till SJ:s biljettförsäljning tog de bara tog kort och kvinnan framför, som passande nog även hon var ryska, fick en lapp med beställningsnumret och blev ivägskickad mot ”den blå skylten” i andra änden av hallen. Efter ordväxlingen mellan de båda ryska damerna trodde tjejen i kassan att de var i sällskap och min nya bekantskap höll på att få en biljett till Gävle innan jag lyckades förklara att det bara handlade om samma problem, inte samma destination. Så blev vi också ivägskickade till Pressbyrån.

”Är du helt säker på att vi hamnat rätt?” undrade damen när vi stod i kön där. Jo, det var jag ju. ”Eeeh, de säljer matvaror här” replikerade hon och jag hann börja en lång invecklad förklaring om atg-ombud  när kvinnan som stått före oss i SJ-kön kom inramlande. ”Det var hit man skulle alltså! Jag letade och letade och förstod inte vart jag skulle gå!” och de både ryska kvinnorna förlorade sig i en diskussion om detta märkliga land där man kan handla bullar och biljetter på samma ställe.

Att biljetten visade sig vara ett vanligt kassakvitto minskade inte skepsisen mot systemet, men jag försäkrade att det skulle gå bra och vi gick tillbaka mot nedgången till tågen. Innan hon försvann drog kvinnan fram sitt visitkort: ”hör av dig om du kommer till St Petersburg igen så ska jag visa dig stan”. Jag tackade och förklarade att jag redan känner till stan ganska så bra. ”Men har du sett alla omgivningarna då?” Nej, det har jag ju inte. ”Just det!” konstaterade hon nöjt och begav sig mot tåget till Sundsvall.