Det var kanske inte det jag trodde innan jag åkte, men förutom allt det självklara (familj, vänner, katt…) så saknar jag ICA Bandhagen. Det är inget speciellt med ICA Bandhagen egentligen, förutom kanske den labyrintartade lokalen, det är ett hyfsat stort och välsorterat närlivs. Och visserligen säljer min nuvarande närmsta butik kall öl dygnet runt, men inte så där värst mycket annat. På ICA Bandhagen därimot kan man få tag på nästan allt man vill ha. För att få tag på nästan allt jag vill ha nu måste jag åka långa omvägar för att komma till den enda affär i stan jag vet har det (till ofta betydligt högre priser än hos nyss nämnda närlivs).

Det finns dock två produkter som inte ens lyxaffären har. Den ena är lakris. Det är kanske inte så förvånande. Saltlakrits verkar vara en utpräglat nordisk preferens som få utanför detta område har någon som helst förståelse för. I Ryssland ställer sig dock ca 99,9% av befolkningen frågande även inför sötlakris. Det verkar inte gå att uppbringa någonting i hela landet utom möjligtvis hostmedicin som smakar ens åt det hållet.

Det andra som verkar helt omöjligt att få tag på är mer förvånande: vispgrädde!  All grädde som finns i affären har en fetthalt på ca 15-20% och är fullständigt ovispbar (den är dessutom behandlad på något sätt och står i rumstemperatur). Skulle det vara grädde på någon dessert någonstans visar den sig ofelbart komma från en sprayflaska, och om en tårta ser ut att ha grädde på sig så är det förmodligen smörkräm.