Jag har varit på Serafimovkyrkogården idag. Det kan tyckas vara ett märkligt sätt att tillbringa årets första fina, varma söndag men till mitt försvar vill jag framhålla att jag var långt i från ensam. Det vimlade av människor som bytte (plast)blommor på gravarna, krattade eller bara prommenerade. Kyrkogårdarna i den här staden ger ett lätt kaotiskt intryck, gravarna står tätt tätt tätt, till synes huller om buller men de små skyltarna med nummer som står här och var får mig att ana något system någonstans. Det är slitet och nedgånget. Det går smala gångar in bland de enorma fälten med gravstenar. Vet man inte exakt var en grav är belägen kan man nog få ägna dagar åt att hitta den. Vid några gravar satt det sällskap som åt och drack och såg ut att ha det ganska trevligt, en typ av sammankomster som vanligen sker på årsdagen av någons död.
Förutom grav- och folkspaning var mitt mål med denna utflykt det stora monumentet till de som dog under belägringen av Leningrad 1941-44. Omgivet av 16 ”brödragravar” invigdes monumentet 1965, under de tidiga brezjnevåren som tycks ha varit Sovjetunionens monumentera no 1. Omgivet av stora öppna ytor var monumentet en kontrast till resten av kyrkogården, inte minst för att det var alldeles tyst och folktomt.
Ibland undrar jag om inte de verkliga makthavarna i Ryssland är tanterna. De befinner sig visserligen långt ifrån Kreml, men vad man än ska göra tycks det finnas en tant som man behöver ta sig förbi. Om man känner dem är de ryska tanterna världens snällaste. Mot obekanta är de däremot sura, hårda och obevekliga. Som turist kommer man i kontakt med enorma mängder tanter eftersom de är upprätthållarna av ordningen på alla museer. Där specialiserar de sig bland annat på att känna igen utlänningar, eftersom dessa måste betala ett högre inträde. Och även om en rysk bekant kan lyckas lura tanten i kassan så finns det alltid minst en tant till att ta sig förbi, gissningsvis mycket svårflörtad.
I tunnelbanan är tanterna otvivelaktigt högst i hierarkin. Den som inte reser sig för en tant är en ouppfostrad lymmel. Sådana finns det en del, men oftast försöker de hålla skenet uppe genom att låtsas sova och alltså inte se tanten som de borde resa sig för. Det finns förresten ingen som kan knuffas som en rysk tant, på tal om tunnelbanan.
Den ryska pensionsåldern för kvinnor är 55 år. Pensionen är dock oftast så usel att de flesta fortsätter arbeta. Inte sällan blir de då hänvisade till dåligt betalda jobb som ingen annan vill ha. Vissa dagar är jag övertygad om att Ryssland skulle stanna om det inte vore för tanterna. Andra undrar jag om det inte istället skulle förvandlas till ett vänligare, trevligare och mer lättnavigerat samhälle. De ryska farbröderna gör dock inte mycket väsen av sig. Det kan kanske hänga samman med att medellivslängden för män i Ryssland är lägre än pensionsåldern.
Jag vet att jag inte borde bli förvånad, men jag kan inte låta bli att fnissa lite när ”spaghetti med vegetarisk sås och parmesanost” kommer in beströdd med dill. Om det finns en krydda som har en speciell plats i det ryska köket så är det just denna. Eftersom jag delar den ryska förkärleken för dill, är det för min del inte något stort problem – även om lite variation inte skulle skada ibland. Däremot bör, som mina föräldrar redan för flera år sedan konstaterade, min morbror A om han någonsin tänker sig till Ryssland träna hårt på frasen: ”bez ukropa pazjalujsta”.
Det finns en definition av av antropologer som ”otherwise sensible people who do not believe in the germ theory of disease.” Jag undrar om man inte borde byta ut antropologer mot ryssar (även om vissa kanske skulle invända mot ”otherwise sensible”).
På bröllopet serverades typiskt ryska rätter, det innebär bland annat massor av sallader. Ryska sallader består till stor del av majonäs. De överblivna salladerna tog M:s mamma med hem hit, och ställde i fönstret mitt i natten, utan att tänka på att fram på morgonen är det ett väldigt soligt fönster. Men inte brydde de sig om det, utan smaskade glatt i sig salladerna till frukost dagen därpå. Och till lunch, och kvällsmat. Och även så på måndagen. Och i går.
Ryska sallader innehåller även till stor del kött, och jag var oändligt tacksam över att ha en bra ursäkt att tacka nej.
Kirovskij zavod.
Det finns numera fem tunnelbanelinjer i S:t Petersbug: röd, blå, grön, gul/orange och lila. ”Varför vet alla utlänningar vad det är för färg på metronlinjerna?”, undrar min kompis A. som bott hela sitt liv i S:t Petersburg, ”Jag har ingen aning. Jag vet ingen här som kan några färger.” Jag kan inte låta blir att tycka att det är mer anmärkningsvärt. Färgkodningen används nämligen på alla kartor över tunnelbanenätet och på skyltarna inne i tunnelbanan. Inte särskilt svårt att lära sig med andra ord. Jag bor utmed linje 1, den röda. Det är den äldsta linjen med vackraste stationer som skulle visa att metron var arbetarklassens palats och vägen till den ljusnande framtiden. Avtovo en station längre ut från mig framhålls av många som den finaste av de alla. Men konkurrensen är hård. Min station, Kirovskij zavod, är också mycket tjusig. Den är i gråblå marmor med emblem som föreställer stålframställning och oljeutvinning. Längst bort i pelargången finns en byst av faktiskt inte Kirov utan Lenin.
Frågan är förresten om inte det mest anmärkningsvärda med just Avtovo är det faktum att stationen saknar rulltrappa. Petersburgs tunnelbana sägs vara den djupaste i världen, det är floderna och träskmarken som staden ligger på som gjort att man var tvungen att gräva djupt. På rulltrapporna som leder ner i underjorden ser man på vissa stationer knappt botten från toppen. Men Avtovo ligger sådär en liten trappa ned som tunnelbanor i resten av världen. Kanske var det ovanligt torrt där.
I metron är det strängt förbjudet att fotografera. Som tur är har någon annan trotsat det så jag kan plocka några bilder från wikipedia.
Jag har varit på mitt första ryska bröllop! Det innehöll några för mig ganska exotiska inslag. Först ska bruden köpas. Det skedde hemma hos hennes föräldarar mitt på dagen. Brud och brudgum har varsitt vittne till ceremonin, och det var brudens vittne som höll i köpet. Hon började med att prata om denna ”gamla ryska tradition” och att hon och brudens anhöriga inte ville släppa iväg henne. Brudgummen måste alltså visa sin värdighet, och betala för bruden inte främst med pengar utan med att på ett stilfullt sätt klara av ett antal utmaningar. Brudens föräldrar bodde på 6 våningen, och för varje våningsplan väntade en ny utmaning. Den första var en konkurrerande brudgum med ett stort fång röda rosor. Konkurrenten besegrades enligt plan, och brudgummen klarade även av resterande utmaningar på ett tillfredställande sätt (även om han på något ställe fick böta med pengar och godis) och fick tillslut komma in till sin brud som hela tiden suttit inne hos föräldrarna. Där fick alla champagne och små pajer.
När detta var färdigt var det dags för en åktur på stan. Brudparet skulle fotograferas på ett antal ställen. Ingen som turistat i St Petersburg en lördag har väl kunnat undgå att märka att det vimlar av brudpar kring de historiska platserna. För att de gäster som ville skulle kunna följa med hade det hyrts en liten buss, ur denna ville tillslut ingen gå ut eftersom det var svinkallt. Brudparet bestämde då att nästa anhalt skulle vara ett ställe som serverade pysjki (en rysk motsvarighet till munkar) och det väckte viss uppmärksamhet när festsällskapet drog in på den ganska så sunkiga serveringen, gästerna tog dock tacksamt emot varmt kaffe och pysjki. Vårt brudpar hade ansträngt sig för att fotograferas på ställen som var fina men lite ovanliga, och därför tror jag det var en skuffelse när vi kom till orangeriet och det vimlade av brudpar där. Det var köbildning för att få fotograferas framför fontäner och palmer. Gästerna gladdes dock över det varma växthuset.
Sedan var det dags för själva registreringen. Denna skedde i ett av stadens bröllopspalats, med en officiant i tjusig långklänning, underskrift av papper av brudparet och deras respektive vittnen och sedan gratulationer av de församlade. Alla gäster verkade ha med blommor till brudparet, något jag var oförberedd på, och vittnena fick en ny uppgift som blomsterhållare. När de nygifta steg ut ur palatset kastades det konfetti, ris och pengar på dem. Sedan var det fotografering på ytterligare två ställen innan det var dags för festen.
Festen inleddes med ännu ett för mig exotiskt inslag. Brudparets mödrar mötte dem med ett stort bröd, karavaj, och salt samt champagne. De skulle mata varandra med bröd doppat i 
salt, drick ur champagnen med armarna i krok och sedan krossa glasen. Gissningsvis har vi här upphovet till föreställningen att ryssar krossar glasen efter de har druckit ur dem. Festen leddes sedan av en tamada som hade ett så digert program av lekar och aktiviteter (dock inte så mycket tal) att det knappt fanns möjlighet att umgås med någon av de andra gästerna, precis som det kan vara på bröllop i Sverige.
Det går väldigt ofta runt försäljare i tunnelbanan här. De går in i en ny vagn vid varje station och ropar ut sina varor med den mässande röst som verkar vara det typiska försäljningstonfallet. Oftast bjuder de ut tidningar, kartor, datorprogram och liknande. Jag brukar fascineras över att de alltid verkar få sålt minst en vara per vagn. I dag stötte jag på en ung man som sålde knivslipare. Han avslutade sin långa monolog om slipverktygets förträfflighet med en demonstration till vilken han drog fram en rätt rejäl kniv med ett blad på ca 15 cm! Jag kände mig ens väldigt svensk och tänkte ”Knivlagstiftningen! Vad säger den egentligen om att bära kniv på allmän plats!?” (Han verkade inte vara någon scout heller.) Det var som vanligt ganska så trångt i vagnen men han svängde bekymmerslöst runt med sin kniv nonchalant i ena handen. Hade han haft den lite högre hade man kunnat tänka sig att den var ett effektivt försäljningsargument. Jag drog en suck av lättnad när en äldre man i andra änden av vagnen vinkade honom till sig för att få köpa en av de förträffliga knivsliparna.
Ibland roar jag mig med den sökordsstatistik som WordPress tillhandahåller, det är stundtals fascinerande läsning. Det i särklass vanligaste ordet som har lett folk hit är ”lenin”. (Jag vet inte vad det säger om varken mig eller mina läsare.) Lenin förekommer förutom på egen hand också i många sammansättningar, och på sistone har sökningen ”gick lenin med på vintern” lett till besök inte mindre än fyra gånger. Så de sista dagarna har jag funderat en del på detta; gick Lenin verkligen med på vintern? Min slutsats är att han borde inte gjort det. Vinter ställa till en massa problem. Man måste till exempel bygga rejält isolerade hus, värma upp dem, forsla bort snö och ha ordentligt med belysning under de mörka kvällarna. Massa grejer som tar bort uppmärksamheten från att bygga en ny och bättre värld. Han borde dessutom av rent estetiska skäl inte gått med på vårvintern, tänker jag när jag sitter och ser ut över lervällingen till park mitt emot där den sista snön ännu inte smält.
Men nu är det ju så att Lenin dog 1924 och 85 år senare har vi fortfarande vinter. Trots hans och hans efterföljandes enträgna försök att vända floder, odla upp öknar och allt vad de höll på med så lyckades de inte betvinga årstiderna – precis som de inte heller lyckades bygga arbetarnas paradis.
