Det är snart dags att lämna Kiev, och jag fick reda på att jag gör det med sällsynt dålig timing. I morgon är nämligen avslutningen på maslenitsa – fastlagsveckan. Inga semlor här, men det är årets stora pannkakshögtid. Fick höra att hela stan skulle vara full av pannkaksstånd och massa folk som guljajut (prommenerar är en torftig översättning). Och så ska jag sitta på trista flygplatsen och planet hem. Nåja, jag får väl trösta mig med att det bara är tre veckor tills jag ska till St Petersburg, och att man nog inte tar så hårt på fastan. Och visserligen är den ukrainska maten godare än den ryska (de använder t.ex. kryddor ibland) men just vad gäller pannkakor så leder faktiskt ryssarna med hästlängder…
(Pannkaka heter blin, i plural bliny, på ryska. Som jag vill minnas mig ha påpekat förut är det alldeles vanliga, men väldigt goda, pannkakor utan bovete eller vad det nu brukar vara för konstigheter i svenska recept på ”blinier”.)
Jag vet inte om absurt är rätt ord, men Ukrainas nationalmuseum för stora fosterländska kriget är onekligen en upplevelse. Överväldigande. Inte bara för att det har jag vet inte hur många ton ”Moderlandet” på taket (bara svärdet och skölden väger enligt min guidebok 12 ton). Det är nyare än man skulle kunna tro, invigt 1981 under slutet av Brezjnevtiden. Museet är i röd sten med sovjetiska utsmyckningar och känns nästan nedtyngdt av jättestatyn. Salarna är mörka och det finns inga fönster.
Museet känns på sätt och vis som en relik från sovjettiden, men på samma gång nästan modernt och impressionistiskt. De måste gjort om utställningarna en del på sista tiden. Det har den sedvanliga hejdlösa blandningen av ryska och ukrainska, (Att någon skulle kunna det ena men inte det andra verkar helt okänt.) Det finns inte en skylt på engelska. Det finns inte en informationstavla om krigsförloppet. Kan du inte redan din krigshistoria så förvänta dig inte att få lära dig något. (Stora fosterländska kriget 1941-1944 är den sovjetiska benämningen på andra världskriget om jag inte nämnt det tidigare.) Salarna är dock märkta med saker som ”Försvaret av Kiev”, ”Under nazistisk ockupation” och liknande. Vi börjar med Molotov-Ribbentroppakten och slutar med hemkomsten från Berlin.
Det finns en hel del rostiga krigsreliker, kläder, skor, vapen och amunition på museet. Och ungefär en miljard fotografier. Och brev. Och intyg, diplom och utmärkelser så att man blir alldeles snurrig. I mitten på varje sal finns installationer av krigsföremål. Och här och var hänger broderade dukar, och lite kors. Sovjetunionen, kristendom och folklore i en salig blandning.
Allra märkligast är nog ändå den sista salen. Där finns ett långbord dukat för begravning (?) med fastklistrade intyg i långa rader om att någon dött i kriget. Längs ena väggen hänger fotografi efter fotografi, ansikt
ena smälter samman och jag inser att jag aldrig kommer kunna ta in hur många människor som dog och led de här åren. På andra väggen hänger broderade dukar och bilder av tanter i hucklen. Första gången jag var där började Vysotskijs krigssånger spelas, det var nästan spöklikt. Men idag var det tyst.
Sedan går man ut i ljuset; till Ärosalen som är i vit marmor, har stora fönster, mosaik i taket och namnet på de som förärats med utmärkelsen Sovjetunionens hjälte i guld.
Det känns som jag inte gjort något annat än att gå sedan jag kom hit. Mina fötter värker något enormt. Kiev är stort och det är långt överallt och för att bättra på det hela har jag gått fel och vilse mest hela tiden. Stärkt av de tidigare dagarnas misslyckanden bestämde jag mig således för att gå till museet för stora fosterländska kriget i förmiddags. Någonstans efter Lesja Ukrainka-monumentet började jag undra om det här verkligen var en så bra idé. Några minuter senare insåg jag att jag inte hade behövt oroa mig. Museet för stora fosterländska kriget toppas av den drygt 100 meter höga statyn ”Moderlandet” (Rodina-Mat’). Riktmärke var ordet.
Upplyft över att det var så lätt att hitta dit traskade jag in på museet. Och möttes i biljettkassan av en sur tant som skällde på mig för att jag inte hade jämna pengar. Det är inte direkt första gången, och gissningsvis inte heller sista. Det verkar råda en helt fantastisk brist på växelpengar både här och i Ryssland. Jag minns min uppgivenhet i St Petersburg när man fick 1000 rubelsedlar ur bankomaten, ett mindre projekt innan man lyckats dela upp den i mindre delar som man kunde använda någonstans. Har också stött på en och annan museitant som tvångssålt mig några vykort för att fylla ut mina ”stora” pengar. (Lite senare idag var det förresten en 10 grivnjasedel, ungefär lika många kronor, som vållade problem.) Guideboken försöker få oss utlänningar att förstå:
there is a chronic shortage of cash in the country, so try to give the correct money whenever you can. Be patient too, if someone seems reluctant to give change, or even asks you for more money (to make an even sum), they’re probably genuinely out of change, rather than trying to cheat you.
Obevandrad som jag är på det här området, förstår jag inte riktigt hur denna brist uppkommit. Nåväl, på museet hade jag 103 grivnja. Inträde kostade 7, fototillstånd ytterligare 12. Tanten löste det hela med att bestämma att jag var student för det inträdet kostade 3 grivnja, och att jag inte fick ta några bilder. (Jag förvisso student men eftersom jag är typ 10 år äldre än studenter normalt är här och bara har konstiga svenska kort hade jag bett om en vuxenbiljett – den diskussion som kan följa är inte värd 4 grivnja.)
Och så var det med den saken. Det gick inte att övertala henne om något fototillstånd inte, och eftersom museet hade ungefär 10 gånger fler vakter än besökare var det inte direkt lönt att försöka smygfota. Så det blir till att återvända en annan dag. Med jämna pengar.
Lesja Ukrainka
Inte bara är min kunskaper i ukrainska högst bristfälliga, dessutom är min kännedom om detta lands historia inte den allra bästa. (Säg inget till de snälla professorerna som jag försöker övertyga om att jag kommer bli en utmärkt gästforskare.) Lägenheten jag hyr ligger på Bulvar Lesi Ukrainki, eftersom Les betyder skog på ryska och det instoppade k:et (Ukrainki) brukar indikera diminutiv, så tänkte jag mig något litet, gulligt och skogsrelaterat. (De små söta ukrainska skogarna, något folkloristiskt skogsväsen, kanske till och med partisaner, jag föreställer mig att de brukar hålla till i skogen.) I förmiddags sprang jag på ett monument tillägnat detsamma: det föreställde en kvinna, hade en text på ukrainska och något som såg ut som en namnteckning: Lesja Ukrainka. Inte ens då insåg jag att det handlade om en verklig person, utan det krävdes lite goolande innan jag kunde konstatera att Lesja Ukrainka var pseudonym för Larysa Petrivna Kosatj-Kvitka (1871-1913): författare och förkämpe för det ukrainska språket. En av ukrainas mest kända författare och poeter därtill. Hon är avbildad på 200 grivnjasedeln och det lär dessutom vara från henne Julija Tymosjenko (ni vet, hon med flätorna) fått inspiration till sin välkända frisyr.
När jag i måndags åkte med tyste Sasja in från flygplatsen hörde jag hur det på radion hela tiden upprepades ”s prazdnikom!” (ung. gratulerar med dagen), och undrade om jag hade missat att det var helgdag här också (och inte bara i Ryssland). Väl framme i stan verkade dock allt vara öppet som vanligt. På kvällen såg jag en högtidlig ceremoni vid den eviga lågan i Park Slavy skymta förbi på tv–nyheterna med bl.a. premiärminister JulijaTymosjenko, men min ukrainska är alldeles för dålig för att jag skulle uppfatta vad som sades.
Så när jag åt lunch med en bekant i går var jag tvungen att fråga. Och jodå, det är en högtid som är kvar sen sovjettiden då det var Röda arméns dag och gick under namnet Moderlandets försvarare eller något sådant (vilket den nog fortfarande gör). Men till skillnad från Ryssland är det inte längre en ledig dag, det firas dock allmänt som männens dag i analogi med kvinnodagen 8 mars (som i den här delen av världen inte verkar ha tillstymmelse till politiska undertoner). Hon berättade att de hade firat på jobbet igår, alla kvinnorna hade klätt sig i gult (för att symbolisera solen och våren som nalkas) och så hade de beställt upp massor med pannkakor (det är nämligen maslenitsa fastlagsveckan denna veckan). Inför kvinnodagen är det istället männen som ska fixa något festligt åt kvinnorna, förra året hade de beställt en manlig strippa! Håhå, jaja, det kan inte vara lätt att vara feminist i den här delen av världen.
Eftersom steget i min värld är långt från Röda armén till en allmän männens dag med gula dekorationer och pannkakor, åkte jag upp till Park Slavy för att kolla in blommorna från gårdagens ceremoni. Det var jag inte ensam om, även om parken mist en hel del av sin ”hänga runt och promenera”-potential med minusgraderna. Dålig sikt var det också så så mycket av de östra förorterna kunde man inte se. Dock Dnepr, som inte verkar vara helt tillfrusen.
Det må så vara att många ukrainare ogillar att bli jämförda med ryssar, men de delar samma besatthet av tofflor. Lägenheten jag hyr för några dagar i Kiev skulle vara försedd med det allra nödvändigaste – och vad ligger där prydligt inplastade på sängen? Finns det något som en östslavisk folksjäl så har definitivt tofflor en särskild plats i den.
Ps. Min chaufför den här gången såg inte ut som stigen ur en repinmålning och hade heller inga talibaninspirerade visitkort, men han hette faktiskt också Sasja.
Jag läser Christel Lanes The Rites of Rulers: Ritual in Industrial Society – the Soviet Case. Den är förvisso rätt torr, men det är ändå på många sätt fascinerande läsning. De nya härskarna ville efter revolutionen inte bara skapa ett nytt samhälle, utan även nya människor. Som ett led i detta skrev man om hela högtidskalendern. Några helt nya högtider infördes: första maj, revolutionsdagen. Vissa gamla religiösa togs bort, som påsk. Några bytte skepnad, jul ersattes med nyår. Även det privata ändrades, man införde nya välkomstritualer för nyfödda och andra övergångsfaser som att gå med i pionjärerna, sluta skolan, börja arbeta etc fick rituella markeringar.
Förutom med nyår, som fortfarande leder med hästlängder som den stora familjehögtiden, lyckades man nog allra bäst med bröllopen. För att ge den nya, världsliga bröllopsritualen en högtidlig inramning så byggdes bröllopspalats över hela Sovjetunionen. Det är i dessa som bröllop fortfarande sker. Kyrklig vigsel är inte juridiskt bindande och ett ovanligt komplement. Efter vigseln åker bröllopsföljet ofta iväg för att låta fotografera sig vid några historiska platser. Vid det lokala krigsminnesmärket kan det vara tät trafik av brudpar under lördagseftermiddagarna. Bilden intill tog jag vid den eviga lågan i Park Slavy i Kiev (därifrån är förresten även bilden i sidhuvudet tagen), och det hela förevigades förutom av en smygplåtande svensk av ett halvdussin mer officiella fotografer och filmare.
I fall jag nu skulle behöva det, så får jag en påminnelse om att det nog är en ganska liten krets människor som intresserar sig för det här. I boken som jag lånat från KB ligger det kvar en lapp om ett tidigare fjärrlån. På lappen står namnet på beställaren. Det är en av mina kollegor.
För mig är det alltid lite frustrerande att jobba under stora mästerskap. Idag försökte jag damernas storslalom på svt:s webdireksändning samtidigt som jag läste en artikel och en forskningsansökan. Min simultankapacitet är som jag tidigare bekänt inte den högsta, så det var med begränsad framgång. Men jag har i alla fall äntligen fått se Anja göra en hyfsad insats, och kan muttra över att jag kommer att missa andra åket eftersom jag ska på möte. Ja, ja, det lär väl ändå inte bli guld.
Anja är en av mina stora idoler. Det har hon inte alltid varit, jag har svårt för underbarn och Anja var ju ett typiskt sådant med första världscupssegern vid 17 osv. She’s grown on me. Särskilt i samband med svårigheterna de senaste åren. Allra mest imponerande är naturligtvis insatsen i Åre för två år sedan, uträknad innan slutade det med tre guld, ett silver och ett brons. Hade man hennes vilja, envishet och mentala styrka skulle man komma långt.
De senaste mästerskapen är förknippade med olika perioder i mitt liv. Åre – arbetslös i den lilla hopplösa lägenheten på Kungsholmen. (Hade i alla fall gott om tid att kolla på utförsåkning.) VM:et innan följde jag från S:t Petersburg. Loggade spänt in på det lilla internetcaféet på Ligovskij prospekt och läste allt om Anjas framfart.
OS i Turin är förknippat med Oslo där jag kryssade fram mellan datorerna på Blindern för att kolla Anjas resultat. Det lilla studetrummet på sjukhusområdet där jag såg alla klipp på svt:s hemsida om kvällarna. Största minnet från Turin rör dock inte Anja. Efter första OS helgen hade Sverige ett antal fjärdeplatser, Norge hade däremt redan flera medaljer och jag såg framför mig två veckor av tråkningar av mina kollegor. Jag kommer in med bussen från Göteborg till Oslo på måndagförmiddagen och är uppe på jobbet lagom till seminfinaler och finaler i sprintstaffetterna. Sätter mig med kollegorna i seminarierummet som utrustats med tv. Stämningen är glad och förväntansfull. En knapp timme senare har Sverige tagit guld i både dam- och herrstaffetten. Det är blir alldeles tyst. ”Ja, jag är nöjd i alla fall!” säger jag och lovar tyst mig själv att aldrig mer tala illa om sprintskidåkning.
