La pensée sauvage
I dag fyller den strukturalistiska giganten Claude Lévi-Strauss 100 år! (Ja, han lever fortfarande.) Han firas bland annat med ett symposium i Linköping som jag dessvärre inte har möjlighet att gå på. Jag hade gärna gjort det, för Claude Lévi-Strauss var faktiskt min första introduktion till antropologin – långt innan jag visste vad antropologi var. När jag praoade på bokhandel i nian så fick jag vid avslutningen välja mig några böcker, en av dem var Lévi-Strauss’ Lodjurets historia i vilken han analyserar sydamerikanska myter. Pappa, som utsatts för Lévi-Strauss under sina studier i sociologi på 1970-talet, ställde sig lite frågande till 15-åringens bokval.
När jag några år senare började läsa antropologi var CLS alltså redan ett bekant namn och föremål för min fortsatta fascination. Han blev en symbol för ”riktig” analys: att med en fastställd metod och teorier om det mänskligt universella bryta ner och komma fram till vad något verkligen var. Jag har sedan dess ändrat uppfattning om vad som kännetecknar riktig vetenskap, jag har aldrig riktigt fallit för CLS idéer om släktskapsatomer och systerutbyte, undrar om det inte är lite för lättköpt att prata om binära oppositioner som alltings ursprung och jag har fnissat åt hans texter som handlar om hålkortens betydelse för den antropologiska forskningen.
Men ändå, fascination för CLS finns kvar. När vi skulle gå en klassikerkurs i Oslo var valet givet och i diskussionen om historiens nödvändiga selektivitet och ofullständighet i Det vilda tänkandet fick jag äntligen användning av min CLS-fascination. Även om Bourdieu är den enda strukturalist man numera med hedern i behåll kan framhålla i de akademiska kretsar där jag rör mig, håller jag på CLS alla dagar i veckan. Han kan dessutom, till skillnad från många andra franska (post)strukturalister, skriva läsligt, begripligt och njutbart.
För att hedra 100-åringen läser jag nu Spillror av paradiset – en bok som snarare är en reseskildring eller roman än vetenskaplig monografi och som kan läsas med behållning även av icke-antropologer. I förordet fick jag också förklaringen på en boktitel jag alltid ogillat: La pensée sauvage (värst klang har den engelska översättningen The Savage Mind) är inte bara det vilda tänkandet som bokens svenska titel lyder – utan även namnet på den blomma som får illustrera detta inlägg.
SJ borde inse att när hela Stockholm C står stilla på grund av ”elfel” och tågen försenas timvis, så drar de ett löjets skimmer över sig själva när de på informationsskylten på spåret, även en dryg timme efter ordinarie avgångstid, fortsätter att rulla följande text: ”SJ förbättrar punktligheten och stänger dörrarna 30 sek. innan tågets avgångstid.” Det känns som de silar mygg och sväljer kameler.
När jag förbereder min kurs’ föreläsningar tittar jag i det som en gång var min kurslitteratur, i böckerna som spelade roll när jag skrev uppsatser. Ryggarna är solblekta, bladen har gulnat. Jag känner mig gammal. De är fortfarande bra.
Den första september traskade jag lite lätt nedslagen omkring på stadsbiblioteket i Norrköping på jakt efter böcker om Berlin. Jag hade föreläst tidigare på dagen och tyckt mig se hur studenterna blev allt mer uttråkade ju längre tiden gick. Föreläsningen hade delvis handlat om monument, och på väg mot geografihyllan fångades min blick av Stalins huvud svävande mot ett ljusblå bakgrund bredvid en huvudlös staty. Det var Anatolij Zlobins Nedmontering – eller – anvisning om bästa sättet att störta monument som avsetts stå i århundraden, om det plötsligt visar sig att de blivit uppförda på fel plats och till minnet av fel person. Den fick naturligtvis följa med mig hem.
Nedmonteringen skrevs ursprungligen på 1960-talet och är en satir över Chrusjtjev-eras avstalinisering. Huvudpersonen är skulptören Buritj vars gigantiska verk ”Stofilen” är det som ska nedmonteras. Statyns skala illustreras bäst av det 112 cm långa fingret. I övrigt figurerar partitoppen, monumentets väktare och någon enstaka vacker kvinna. Satirens budskap är att avstaliniseringen var något som bara skedde på ytan, under fanns det gamla samhället kvar. Zlobijn gör inte några störres försök att dölja satirens objekt, Stalin blir visserligen Samin, men Moskva är fortfarande Moskva. Det går inte att missa vad som är inspirationen i alla fall. Som det heter i baksidenstextens retoriska fråga, ”Men vad har man för nytta av att störta tyrannens staty, när sockeln ändå lämnas kvar?” Boken kunde föga förvånande inte ges ut i Sovjetunionen då den skrevs, utan kom istället med den flodvåg att av tidigare förbjudna böcker som kännetecknade perestrojkan.
Min upptäckt av Nedmontering skedde alltå för ungefär två och en halv månad sedan och jag har nu kommit ända till sidan 97. ”Du gör inga större framsteg med den där boken” som min tillfälliga australiensiska lägenhetskamrat konstaterade häromdagen. Jag kommer faktiskt inte komma så mycket längre än till sidan 97 heller. Mitt boktålamod är kort och Nedmontering är ärligt talat en ganska trist historia. Det är en satir, och som satirer kan göra kännetecknas den av överdrifter och grovhuggna karaktärsdrag. Personerna i boken får varken liv eller djup och jag känner mig väldigt likgiltig inför deras fortsatta öden. Och monument, fascinerande som de är, är ju de facto inte särskilt levande. Satiren kan inte bära nästan 400 sidor, den hade kanske gjort sig bättre som en novell?
Här på slätten kan vi få vår tillvaro förgylld av gratistidningen Extra Östergötlands brandgula löpsedlar. Extra Östergötland startades 2004 av Norrköpings tidningar och Östgötacorrespondenten för att möta konkurrensen från Metro som då lanserade sin rikstidning. Extra var den första gratistidningen utanför storstäderna i Sverige (och lanserades innan Linköping och Norrköping kommit på att de ska kalla sig fjärde storstadsregionen) och distribueras precis som Metro på och i närheten av kollektivtrafiken. Jag tror det har gått bättre för Extra, för Metro ser man sällan till här.
Extra har löpsedlar som ibland kan få Expressen och Aftonbladet att blekna i jämförelse, men det är också väldigt mycket en lokaltidning. Denna blandning illustreras fint av gårdagens huvudnyhet: ”Hade 275 nycklar – planerade inbrott”. Polisen i Linköping har stoppat en drogpåverkad kvinna och tagit ifrån henne 30 g amfetamin och ett antal lägenhetsnycklar. De letade sedan igenom hennes lägenhet och hittade 275 nycklar, 6 passerkort och ett anteckningblock med portkoder och uppgifter om vart nycklarna går. ”Själv nekar hon till anklagelserna och hävdar att hon samlar på nycklar.”
