Det var med växande fasa som jag för någon vecka sedan läste den långa artikeln om plast i första numret av tidskriften Filter. Ni har kanske sett det, det är svart med en gul badanka på omslaget. (Jo, det kom ut redan i våras men jag är inte så snabb.) Ankan som ser ack så oskyldig ut presenteras som din värsta fiende. Reportaget börjar med en berättelse om en seglare som i Stilla havets subtropiska virvel stöter på vad som bäst kan beskrivas som en flytande soptipp – hundratals kilometer med plastskräp som guppar på havsytan. Man kommer att tänka på det gamla barnprogramet, ”ingeting försvinner, allt finns kvar”. Reportaget forstsätter i samma stil: delar av havet innehåller 6 gånger mer platfragment än plankton, det är sköldpaddor som formas till timglas när de fastnar i plast och inte minst djur som dör av plastkonsumtion. (När jag hälsade på en kompis i Dehli för några år sedan satt det uppe affischer på hennes studenthem med fina dikter om vilken skada plastpåsarna gjorde, särskilt för kossorna som åt dem: ”Say NO to platic bags” var budskapet.) I reportaget varnar forskaren Frederick vom Saal för det som gett stora rubriker här i höst: nappflaskor som avger gifter. Själv är han så skrämd av sina forskningsresultat att han undviker all mat som förvarats i plast.

Jag sköjer ur mina flaskor och lämnar dem snällt i plaståtervinningen, men vad händer sen? Återvinning av plast är klurigt: eftersom plast smälter vid låga temperaturer är det inte möjligt att hetta upp den så mycket att man får bort smuts och andra rester. För att få en ny förpackning av en gammal krävs att man tillsätter ett nytt lager plast. Blir mina flaskor fleece? Kanske en potentiell guldgruva för framtidens arkeologer i så fall. I dag är ju fynd av textilier en raritet, men av sådana är gjorda i plastmaterial lär det väl finnas massor kvar.

Jag är mottaglig för den här sorters texter, och även om jag inte har gått så långt som till plastbojkott så har jag börjat fundera över plastens plats i mitt liv. Den är förfärande stor. Försök gå in i en mataffär och handla middagsmaten utan att få med dig en plastförpackning. Eller ens få med dig mer än någon enstaka ingrediens som inte är förpackad i plast. (Även de grönsaker som säljs i lösvikt förväntas du själv stoppa i en plastpåse.) Hur skulle man få med sig matlådan till jobbet utan en burk i plast? Vad skulle man förvara schampot i? Vad är datorn till stor del gjord av? Bunken jag rör i hop degen i, pennan jag antecknar med, fickorna jag stoppar mina papper i, den illgröna ikea-pläden, strumpbyxorna… plast, plast, plast. Även om man inte är domedagslagd, så blir det en jävla massa plast på en dag.