Med blicken mot öster

Jag har nåtts av en utmaning som cirklar runt på nätet, som går ut på att man ska berätta 7 saker om sig själv. Det verkar finnas en djup fascination (fascinerande i sig) av kedjebrev, för i varje nytt medium som skulle kunna sprida sådana dyker de upp. Utmaningen påminner mig om något som florerade bland mina brevvänner när jag var tonåring, jag vill minnas att det kallades FB:s eller nåt sånt och var små handskrivna enkäter där man skulle svara på frågor om sig själv och sedan skicka vidare. Hur som helst, det är naturligtvis smickrande att någon vill veta 7 saker om min fantastiskt spännande person så håll till godo:

1. Brev. Som tonåring hade jag massor med brevvänner från hela världen, som mest ett 50-tal på samma gång. Brevskrivandet var väl ett sätt att hantera längtan efter något bortom tillvaron på landet utanför en håla i sydöstra Västergötland, jag hade en världskarta ovanför skrivbordet med knappnålar där mina brevvänner bodde. Av alla dessa brevvänner har jag numera bara kontakt med en. Hon kommer från Indien (det var förresten hennes studentkorridor jag skrev om häromdagen) men bor numera i USA och jobbar med patenträtt. Vi är födda samma dag och jag har just gjort henne besviken genom att meddela att jag nog inte kan ta mig till Washington för vår gemensamma 30-årsdag i mars.

2. Sport. För de som känner mig eller har läst denna blogg tidigare är detta väl ingen nyhet men folk brukar bli oerhört förvånade när de upptäcker mitt stora sportintresse (observera att det handlar om att titta på, inte utöva, sport). Kvinnliga akademiker ska tydligen hålla sig för goda att bry sig om sådant. Jag börjar alltid med sportdelen i tidningen och hinner oftast inte så mycket längre (se punkt 6). Det bästa med vintern är att krypa upp i soffan och se skidåkning på helgförmiddagarna: de har det kallt och jobbigt, jag har det varmt och skönt.

3. Rymden. I tillägg till Europas huvudstäder och den svenska kungalängden lärde mig även farfar solsystemets planeter, vilket lade grunden till det stora astronomiintresse jag hade som barn. Än i dag finns det få saker som kan få mina ögon att glittra som bra science fiction. Jag är väldigt förtjust i Star Trek (vi kan diskutera det där med ”bra”) och känner en dragning till Vulcan. Logik framför känslor vilken dag i veckan som helst.

4. Тётя Иванка. Jag hajade visserligen till när en bekant i Kiev presenterade mig som тётя (tant) för sin 6-åriga son, men det är ju bara att erkänna att det är en bra beskrivning. Jag gillar foträta skor, hushållsarbete och stickning. Förresten finns det inget som är så gulligt som tanter, särskilt om de är ryska och har många medaljer.

5. Göteborg. Jag höll på att börja lipa av hemlängtan när några av mina studenter presenterade sitt projekt som utspelar sig vid Röda sten. Efter att i många år varit ganska ljumt har engagemanget för min barndoms lag IFK Göteborg blivit allt starkare. Jag lyssnar troget på Språket i P1 varje vecka för att få höra Lars-Gunnar Anderssons klingande göteborgska. Av samma skäl kastar jag längtansfulla blickar på herr Strömbergs serie med italienska matvaror (fast de lär väl knappast prata) och har till och har satt upp Glenn på listan över tänkbara namn i fall jag någon gång skulle få en son. Kärleken växer med avståndet. (Det är naturligtvis inte ett dugg logiskt, jfr punkt 3)

6. Simultankapacitet. Jag har förmodligen världens sämsta simultanförmga. Jag kan inte äta frukost och läsa tidningen samtidigt, kan inte gå och röka eller följa med i ett samtal om det är en tv påslagen i rummet. Enligt i princip alla stereotyper som vad som kännetecknar manligt och kvinnligt så är jag man.

7. Språk. Jag är inte bara trogen språket-lyssnare och sjukt fascinerad av norska dialekter. Jag är dessutom en glödande språkpatriot, eller det bör kanske bättre benämnas nordist, redo att slå engelskan på käften varhelst den visar upp sitt fula tryne. Jag höll på att kasta mig på telefonen till granskningsnämnden när jag hörde reporten prata engelska i Helsingfors i P1 morgon, blev högst upprörd när den isländska statsministerns utmärkta skandinaviska textades på Rapport häromdagen och kunde av princip inte se färdigt konserten när Okkervil rivers danska förband körde mellansnacket på engelska. Chockerad räcker inte till för att beskriva min reaktion när jag hörde en försäljare snacka engelska med en norsk kund. (Stockholmare, pft.) Jag vrider mig i plågor när jag hör taffliga sportintervjuer där det är tveksamt om den som intervjuar eller intervjuas pratar sämst engelska (därför är Peter Jonsson, hans bedrövliga tyska uttal till trots, min hjälte). Jag tycker kort sagt att det globala pidginspråket ESL (English as a Second Language) är en styggelse. Jag skiter fullkomligt i om att det underlättar kommunikationen. Jag hatar det. (Även här kan skönjas en viss motsägelse med punkt 3.)

Eftersom detta förmodligen är det närmsta en personporträtt-intervju jag kommer att komma, vill jag påpeka att i den lilla faktaruta som brukar ackompanjera sådana ska det stå ”Familj: man och astmatisk katt”.

Om en vecka har USA valt ny president. Äntligen! Min längtan efter detta handlar dock inte bara, eller ens främst, om sympati med mina amerikanska vänners entusiasm över en Bush-fri framtid. (”Even though John McCain is perfectly awful, there are a few good points to him, and he just won’t be as bad as Bush. That is really exciting for us” som en av dem uttryckte det i våras.) Nej, skälet är mycket enklara än så: Jag är sjukt less på det amerikanska presidentvalet.

Jag längtar efter att kunna slå upp en tidning utan att mötas av de senaste kampanjnyheterna, jag vill inte höra ett ord till om Palins garderob eller McCains inställda tv-shower. Som de flesta på den här sidan Atlanten skulle jag visserligen rösta demokratiskt om jag fick, men jag kan ändå inte uppbåda någon större entusiasm över Barack Obama. Jag säger good riddance till Bush och orkar inte engagera mig ett dugg i vem som kommer att efterträda honom. Jag får ju inte rösta och den dagen då USA blir världspolitikens good guys är nog ändå långt borta.

Mitt nästan aggressiva ointresse får mig dock att inse en stor brist i min inlevelseförmåga. Jag har träffat många ryssar som vill ha Sovjetunionen tillbaka, eller som åtminståne ser tillbaka på den tiden med viss nostalgi. Visserligen håller jag inte med dem, men jag kan förstå hur de tänker och vad de värdesätte i den världen som de upplever att de saknar nu. Men jag kan för mitt liv inte begripa mig på de amerikanska republikanerna. Hur tänker de? Vad är det för värld de vill ha egentligen? De är förmodligen världens mäktigaste grupp – och jag fattar ingenting.

Det var med växande fasa som jag för någon vecka sedan läste den långa artikeln om plast i första numret av tidskriften Filter. Ni har kanske sett det, det är svart med en gul badanka på omslaget. (Jo, det kom ut redan i våras men jag är inte så snabb.) Ankan som ser ack så oskyldig ut presenteras som din värsta fiende. Reportaget börjar med en berättelse om en seglare som i Stilla havets subtropiska virvel stöter på vad som bäst kan beskrivas som en flytande soptipp – hundratals kilometer med plastskräp som guppar på havsytan. Man kommer att tänka på det gamla barnprogramet, ”ingeting försvinner, allt finns kvar”. Reportaget forstsätter i samma stil: delar av havet innehåller 6 gånger mer platfragment än plankton, det är sköldpaddor som formas till timglas när de fastnar i plast och inte minst djur som dör av plastkonsumtion. (När jag hälsade på en kompis i Dehli för några år sedan satt det uppe affischer på hennes studenthem med fina dikter om vilken skada plastpåsarna gjorde, särskilt för kossorna som åt dem: ”Say NO to platic bags” var budskapet.) I reportaget varnar forskaren Frederick vom Saal för det som gett stora rubriker här i höst: nappflaskor som avger gifter. Själv är han så skrämd av sina forskningsresultat att han undviker all mat som förvarats i plast.

Jag sköjer ur mina flaskor och lämnar dem snällt i plaståtervinningen, men vad händer sen? Återvinning av plast är klurigt: eftersom plast smälter vid låga temperaturer är det inte möjligt att hetta upp den så mycket att man får bort smuts och andra rester. För att få en ny förpackning av en gammal krävs att man tillsätter ett nytt lager plast. Blir mina flaskor fleece? Kanske en potentiell guldgruva för framtidens arkeologer i så fall. I dag är ju fynd av textilier en raritet, men av sådana är gjorda i plastmaterial lär det väl finnas massor kvar.

Jag är mottaglig för den här sorters texter, och även om jag inte har gått så långt som till plastbojkott så har jag börjat fundera över plastens plats i mitt liv. Den är förfärande stor. Försök gå in i en mataffär och handla middagsmaten utan att få med dig en plastförpackning. Eller ens få med dig mer än någon enstaka ingrediens som inte är förpackad i plast. (Även de grönsaker som säljs i lösvikt förväntas du själv stoppa i en plastpåse.) Hur skulle man få med sig matlådan till jobbet utan en burk i plast? Vad skulle man förvara schampot i? Vad är datorn till stor del gjord av? Bunken jag rör i hop degen i, pennan jag antecknar med, fickorna jag stoppar mina papper i, den illgröna ikea-pläden, strumpbyxorna… plast, plast, plast. Även om man inte är domedagslagd, så blir det en jävla massa plast på en dag.

Jag kände mig warpad några år tillbaka igår när jag satt på fakultetens forskarutbildningsdag som handlade om kvalitetssäkring i forskarutbildningen. Som studentaktiv på Göteborgs universitet under detta millenniums tidiga år var det en väldig massa snack om kvalitetssäkring eftersom högskoleverket precis hade fått regeringens uppdrag at börja utvärdera Sveriges universitet och högskolor. Vet inte om mitt nuvande universitet ligger sisådär sju år efter, eller är det bara så att samma frågor tenderar att diskuteras om och om igen. Men frågan har fått förnyad aktualitet då det kommer signaler om att nuvarande regering vill damma av den gamla tanken att pengar för högre utbildning ska fördelas efter kvalitet.

Ett steg har regeringen redan tagit: I den forskningsproposition som kom idag ligger förslaget att forskningsmedel ska fördelas till lärosätena i konkurrens och efter kvalitetet. Fakultetens dekan framhöll igår att vad som är god kvalitet är social konvention och att han har svårt att tänka sig objektiva kriterier för detta. Regeringen gör det dock lite lättare för sig i proppen och bestämmer att god kvalitet mäts i 1) hur mycket externa medel man får in, och 2) hur många citeringar och publiceringar som finns på ”rätt” ställen. (Se t.ex. dagens DN) ”Åt den som har ska vara givet” enkelt uttryckt. Två lättmätta kriterier, men vad säger de egentligen?

Gårdagens tillställning hade till viss del karaktären av pep talk. ”Synliggörande” var ledordet, det vi gör är bra vi måste bara visa det. Den akademiska forskningens traditionella kvalitetssäkringsinstrument – disputationen och seminariet framhölls som viktiga instrument. Och det var en väldig massa snack om den individuella studieplanen. Fast hur man ska bryta ner detta till kriterier för resursfördelning har jag svårt att se.

Hela kvalitessäkringsgrejen tycks bygga på någon slags vildvittrelogik – syns inte finns inte. Kan man inte se vad har gjorts, så har inget gjorts. Någon framhöll att det tycks råda ett slags ”dokumentationsraseri”,  i anställningsnämnderna ser man hur de sökandes CV:n växer och växer. Kan det inte finnas värde även i sådant som inte dokumenteras? Risken blir att man lägger så mycket tid på att dokumentera det man gör att man inte hinner göra det. Men finns det ingen dokumentation så kan man inte mäta, och kan man inte mätas så kanske man inte får några pengar framöver. Så slutfrågan blev: Vad är rationellt, relevant och framförallt nödvändigt att göra på området?

Tomten hör inte hemma i finska lappland, som allt gott kommer han naturligtvis från Västergötland. Åtminstone kan man beskåda hans familjegrav där, vackert belägen vid en klosterruin med utsikt över Billingen.

Helgens nyhet om ett Institut för Rysslandsforskning fick mig så smått att börja drömma om ett liv efter disputationen. Fast det blir väl mest olja och storpolitik och försvar och annat som jag inte är så bra på av det hela, även om Lejonborg sa något om brett perspektiv. Kanske om jag tänker ”kulturforskning” tillräckligt många gånger? 

Till skillnad från Fjodor Tiuttjev och hans ständigt återkommande dikt om att Ryssland kan man bara tro på (Åsa: eftersom jag inte lyckas knäcka ditt anti-spamfilter kan jag inte lämna en kommentar) är jag övertygad om att det går att förstå Ryssland. Det är ju mitt jobb, så det skulle väl bare mangle. Jag kan ibland arbeta upp en viss irritation över den ryska föreställningen att de är så himla speciella och obegripbara – och mot det ständigt återkommande talet om ”mentalitet” så fort det handlar om Ryssland. Hur som helst, mer pengar till Rysslandsforskning är naturligtvis ljuv musik för mina öron, ett skäl att vara lite nyfiken på forskningsproppen åtminstone.

Övernattningslägenheten som jag delar med en kollega är en ganska deprimerande syn. Kylskåpet luktar skumt av kvarglömda matrester och är för jämnan ganska tomt. Kaklet i kök och bad är gräsligt. Det finns ingen klädhängare i hallen eller upphängningsanordning för taklampa i det ena rummet. Möblerna, som är lite för få för att det ska se riktigt möblerat ut, kommer i huvudsak från döda släktingar. Förutom tältsängen som min kollega köpt till sig själv då. I ett desperat försök att få det lite mer hemtrevligt innan vår tillfälliga australiensiska inneboende skulle komma nålade jag fast en massa planscher på de stenhårda väggarna (med varierande framgång). Vi har enträget bett henne att inte döma Sverige efter vår lägenhet. Desutom innebär nyss nämnda australiensiska inneboende att jag för tillfället bor på en luftmadrass. Det är, kort sagt, inget ställe jag längtar till.

Samtidigt ska jag erkänna att det har sin charm att sitta i en väldigt ostylad lägenhet och dricka folköl till alldeles för sent och diskutera vilka som är de fem bästa banden i världen (vi är överrens om the Clash.)

Jag ska inte säga att det har varit en dålig helg, för det är inte riktigt sant (förrutom för stackars sjuka lillasyster då), men det kändes ändå på något sätt symptomatiskt att biljetterna till konserten med Martha Wainwright var spårlöst försvunna igår. Trots några timmars intensvit letande, lägenheten blev ganska välstädad på kuppen, förblev biljetterna borttappade och vi tvingades inse att det var 600 väldigt dåligt spenderade kronor.

Tur i oturen kanske att jag var så seg och huvudvärkshängig att det nästan kändes skönt att slippa gå på konsert. Och den nya skivan är ju inte alls lika bra som den första. Fast ändå.

Jag har sett Martha på vad som kanske kan räknas som en halv gång. Det var vintern 2006, det var svinkallt och strax efter avslutandet av vad som väl kan beskrivas som en idrottspatriotsik höjdpunkt: att vara svensk i Oslo under vinter-OS i Turin. En kompis hade lurat med mig på TV-inspelning, eller lurat och lurat, eftersom jag visste att Martha skulle vara gäst i studion följde jag mer än gärna med. (Det är förresten ett av de få norska tv-program jag sett, som invandrare som inte ville integreras såg jag bara på svensk tv.) En stor del av programmet ägnades åt att försöka bearbeta det nationella trauma som frånvaron av skid-guld i OS hade gett upphov till. Bland annat hade de en väldigt, väldigt träig norsk skidåkare som gäst i studion. (Stefan Edberg framstår som spirituell i jämförelse.) Han hade hoppat av ungdomslandslaget för att han var oroad för växthuseffekten eller något sådant och de var tvugna att ta om flera gånger innan de lyckades få ihop en intervju som var ens i närheten av tv-mässig. Och så var det Martha då, som också fick prata lite om skidåkning men framförallt spelade Factory (och sen ett extranumer efter sändning) och var så fruktansvärt bra att jag ända sedan dess längtat efter möjligheten att få se henne spela mer än två låtar. Och när den äntligen kom igår så var biljetterna spårlöst borta.

Dagens utgåva av St Petersburg times har en ganska intressant artikel om Attacken på det ryska vita huset 1993, ett 15-års jubileum som gått i alla fall mig rätt spårlöst förbi. I början av oktober 1993 stormades statsrådets hus, det så kallade ryska vita huset, vilket blev den blodiga upplösningen på en konstitutionell kris som hade sin upprinnelse nästan ett år tidigare. Som alltid är antalet dödsoffer omtvistat, 150 lär vara den officiella siffran. Artikeln menar att vissa går så långt som att kalla händelsen slutet för den ryska demokratin, riktigt vilken innebörd den hade är dock inte solklart. Men det hade förmodligen kunnat gå än mycket värre än det gjorde. Artikelns slutsats är följande:

Most important — and probably saddest of all — is the fact that October 1993 did not become a turning point in Russia’s history because nobody learned any lessons from it. The politicians whom Yeltsin and his supporters supposedly defeated eventually carried out their own “creeping coup” and are now constructing something reminiscent of the Soviet system. And they are again running up against the fact that such a system is poorly suited to modernization and progres.

Händelsen är för övrigt rätt utförligt behandlad i Katheleen E. Smiths intressanta Mythmaking in the New Russia.

En kollega frågade mig om användandet av historiska personer i propaganda i Ryssland, och den jag först kom att tänka på var Alexander Nevskij (1220–1263), furste av Novgorod som nu är aktuell som vinnare av omröstningen Imja Rossii (Rysslands namn). Denna tävling är ett projekt som bland annat leds av tv-kanalen Rossija där den ryska historiens mest betydelsefulla person skulle utses. Om tävlingens slutomgång kan t.ex. läsas i den här engelska kommersantartikeln. Omröstningen är förresten en ganska deprimerande historia, även om man kan glädja sig åt att Stalin som länge ledde kom sist i av de 12 finalomgången. Enligt Kommersant berodde hans höga röstsiffror på fusk, men på den totala rankingen som presenteras på projektets hemsida är han på andra plats. (Läs om människorättsorganisationen YHRMs kampanj mot Stalin som Rysslands namn här.) Den enda kvinnan på topp 12 är Katarina II och listan innehåller få namn som jag skulle kunna tänka mig att rösta på i fall jag hade fått. (Det hade väl fått bli tvåan Pusjkin eller trean Dostojevskij, eller kanske periodiska systemets uppfinnare Mendelejev.) Jag hade nog inte röstat på honom heller, men jag är lite förvånad över att marskalk Zjukov inte kvalade in till finalen. Det är hur som helst en ganska trist bild av ”storhet” som förmedlas av topplistan.

Men tillbaka till Alexander Nevskij. Han är kanske mest berömd för att ha besegrat en svensk här ledd av Birger Jarl i slaget vid Neva 1240. (En av mina lärare i ryska sa att svenska historiker anser att slaget vid Neva aldrig ägt rum eller åtminstone inte haft den betydelse som det tillskrivits i rysk/sovjetisk historieskrivning – fast det kan såklart bara vara utslag av en annan nationalism.), men verkligt eller inte så var det där Alexander fick tillnamnet Nevskij (adjektiv av Neva). Det är efter honom St Petersburgs huvudgata Nevskij prospekt är namngiven, och han står staty i gatans ena ände på ett torg som bär hans namn. Alexander Nevskij helgonförklarades på 1300-talet och slaget vid Neva har används för att rättfärdiga den ryska närvaron vid Östersjön och visa att St Petersburg är byggd på mark som var rysk långt innan Peter I började bygga sin stad där. Alexander Nevskij framställs som en nationalhjälte som försvarade Ryssland mot invaderande fiender. Han utnyttjades flitigt i den sovjetiska propagandan t.ex. i samband med andra världskriget som på bilden här intill. Sergej Eisensteins gjorde en propagandistisk film om honom 1938. Och som visats av omröstningen om ”Rysslands namn” så anses han tydligen fortfarande vara en gångbar symbol.