Det är november utanför mitt fönster, fast det är den näst sista dagen i januari. Det är jämngrått, duggregn, marken är mjuk och lerig. Jag kände mest förvåning när klockan ringde ”är det verkligen dags att vakna? det är ju beckmörkt ute.” Nu börja det sippra in små mängder av något som ska föreställa dagsljus, men det är nästan så det kändes bättre när det var mörkt.