Jag har känt till båda datumen länge, men det var inte förrän i fredags då min handledare berättade att han skulle på minneshögtiden för förintelsen i Stockholm på söndag som det slog mig att förintelsens minnesdag innefaller på samma dag, 27 januari, som det slutgiltiga lyftandet av Leningrads belägring. När jag påpekade sammanträffandet att de sovjetiska soldaterna måste gått in i Auschwitz exakt ett år efter belägringens upphävande föreslog min handledare att det kanske var en sån dag i Rysslands historia då av någon märklig slump många viktiga händelser råkat inträffa, ”ungefär som 6:e juni i Sverige”. Kanske det, en hypotes som kräver vidare undersökning.
I Petersburg är det, föga förvånande, mer fokus på belägringen än förintelsen. Tisdagens utgåva av St Petersburg times har en artikel om belägringen och hur dess 84:e minnesdag firades. Det lades ner blommor vid minnesmärket på Nevskij prospekt 14, på Segertorget och på de kyrkogårdar där många av belägringens offer finns begravda. Ett något kitschigare inslag var en iscensätning av det sista slaget kring Leningrad som spelades upp i en byn Nikolskoje (det finns en bild därifrån också). Dessutom var presidentkandidat Medevedev på plats och lovade att avsätta federala pengar till lägenheter för de överlevande från belägringen.
Jag släpper ut katten innan lunch. När jag ätit färdigt sitter han inte på trappan, vilket är lite underligt eftersom han brukar vara ute max 20 min åt gången. Jag går och handlar, när jag kommer tillbaka är det fortfarande ingen katt. Då börjar jag bli orolig. Timmarna som följer springer jag till dörren var femte minut, i min fantasi är katten överkörd, krossad på byggarbetsplatsen, instängd någonstans där jag aldrig kommer hitta honom. Tills han kommer traskande vid halv fyra tiden. Kanske jamar han lite mer än vanligt, men han verkar inte särskilt tagen. Tittar lite oförstående på mig när jag kastar mig över honom. Han har varit ute i knappt fyra timmar. ”Herregud” tänker jag, ”det är tur att man inte har barn.”
Det är november utanför mitt fönster, fast det är den näst sista dagen i januari. Det är jämngrått, duggregn, marken är mjuk och lerig. Jag kände mest förvåning när klockan ringde ”är det verkligen dags att vakna? det är ju beckmörkt ute.” Nu börja det sippra in små mängder av något som ska föreställa dagsljus, men det är nästan så det kändes bättre när det var mörkt.
Jag har länge haft för vana att ha ett vattenglas bredvid sängen. Jag försöker vänja mig av med det. Gissa varför.
Museet för samtidshistoria i Moskva, som för övrigt hade även med ryska mått mätt ovanligt sur garderobspersonal, var en förvirrande samling artefakter i bristfällig kronologisk ordning. En hel del intressanta föremål fanns det absolut, men museet kräver nog relativt goda kunskaper i både samtidshistoria och ryska (inte en skylt på något annat språk) för att man ska kunna tillgodogöra sig dem. Mer nattsömn och mindre trötta fötter än vad vi hade rekomenderas också inför ett besök. Jag hoppas få möjlighet till ett återbesök.
På museet gjordes reklam för en virtuell utställning om rysk och sovjetisk affischkonst, som kan beskådas på hemsidan www.russianposter.ru där det finns tillhörande texter och information om planschernas upphovsmän och -kvinnor på ryska eller tyska. Det är en minst sagt ambitiös hemsida, så man kan tycka att de kunde översatt den till något mer språk, men bilderna kan man kanske tillgodogöra sig även med begränsade färdigheter i ryska och/eller tyska. Visserligen ger inte hemsidan riktigt det coola och lättnavigerade intryck som dess skapare nog tänkt sig, men den är ändå väl värd en titt.
Utställningen tar till stor del fasta på det utopiska i planscherna, vilket är det som främst tilltalar mig. För det finns något väldigt rörande i det förflutnas uttryck av samtidens framsteg och drömmar om framtiden. Och så är det ju många snygga planscher också.
Nattåget från Moskva till St Petersburg dras av ett diesellok. ”Inte konstigt att Sovjetunionen inte funkade” kommer jag på mig själv med att tänka, ”för vad var det nu Lenin sa, socialism är lika med nånting (som jag inte minns) och elektrifiering.” Och om inte järnvägen från Moskva till St Petersburg är elektrifierad var det kanske inte så märkligt att imperiet föll. Men klockan är nästan ett och sängarna i kupén är bäddade och alldeles för lockande för att jag ska fundera vidare på om järnvägen är elektrifierad eller inte.
Väldigt många timmar tidigare på dagen funderade jag dock en hel del på Lenin, när jag såg honom ligga i sin glasbur i mausoleet på Röda torget. De stränga vakterna såg till att ingen stannade och hyssjade på alla som öppnade munnen. Lenin såg gul och vaxig ut, inte så konstigt det heller om de nu har sänkt ner honom i ett vax- och kemikaliebad någon gång i veckan de senaste 80 åren eller så.
På nattåget, som är mycket fräschare än de svenska sådana som jag åkt med, får man en plastlåda som innehåller en rysk idé om frukost och/eller kvällsmat, 0.6 liter vatten och en apelsin. Och te som vagnvärdinnan/konduktören kommer med för ett fåtal rubel om man vill men det vill inte jag (men väl de ryska tanterna som vi delar kupén med). Och så får man ett hygienkitt som innehåller en tanborste, lite tandkräm, tandtråd, en våtservett och en engångsduk för skoputsning.
Jag hade faktiskt glömt det ständiga ryska skoputsandet. I varje hem ligger det skovårdsattiraljer vid dörren. Det sprejas och gnuggas och fejas innan man ger sig ut. Och så har man en putsvamp i väskan så man kan fräscha till skorna under dagen, för den petersburgska vintern är brutal mot skorna. (”Jag tror det är salt i snön redan när den faller” skämtade en kompis.) Förvisso är Norrköping betydligt snällare mot fötterna, men mina ryska vänner skulle nog skämmas om de såg i vilka smustiga skor jag traskar omkring i till vardags. Det är kanske läge för en putsvamp vid ytterdörren.
En vecka i Ryssland, det var länge sedan sist. Så mycket som glömts som plötsligt kommer tillbaka. Det ständiga skoputsandet eftersom skorna ser förfärliga ut efter 5 minuter på gatan. I tågets hygienset ingår tillsammans med tandborste, tandkräm och våtservett en engångsduk för skoputsning. Lukterna, den både sötaktiga och skarpa lukten av sasjlik, lukten i tunnelbanan, ljudet av rulltrappan, de numrerade lamporna. Att det vid alla menyer är angivet exakt hur mycket rätten väger. Att om man glömmer bort att fråga om vinet är torrt kan man få en obehaglig överraskning. Hur kallt minus tio kan kännas när det var plus fem dagen innan. Hur många flaskor som är fastfrusna i isen på Neva och kanalerna. Att ryssarna vet hur man festar gåendes. Hur många filer det finns på Nevskij prospekt, och vilken bizarr känsla det är att gå på denna gata när biltrafiken är avstängd. Att man ska resa sig i god tid innan sitt stopp på tunnelbanan. Hur jobbigt det är att ha glömt köpa vatten. Att man inte bara kan stå snällt still i kön utan måste ha vassa armbågar för att försvara sin plats.
