Med blicken mot öster

Det senaste halvåret har tillvaron förändrats och känns på många sätt och vis yngre i betydelsen mindre ordnad: andrahandskontrakt, tillfälliga påhugg och ingen klar riktning för framtiden. Men man blir ju inte yngre, och påminns då och då om att jag faktiskt börjar närma mig trettio. Större delen av mitt umgänge består av gifta par, jag har för första gången fått en prognos i det brandgula pensionskuvertet och jag vaknar av mig själv tidigt på morgonen. Men det allra tydligaste ålderstecknet är nog ett helt annat: Jag har börjat lyssna på P1.

Det finns en fördel (kanske den enda) med ett extremt tråkigt, monotont och icke-tankekrävande jobb – man kan passa på att bättra på sin allmänbildning under tiden. De senaste dagarna har en uppläsning av Mobergs Utvandrarna surrat i podden. Och i tillägg till att jag fyller i en pinsam lucka i kategorin ”svenska klassiker” kan jag känna att livet kanske inte är så jävligt i alla fall.

Så medan jag begrundar det öde som Kristina och Karl-Oskar delade med en stor del av mina förfäder har jag kommit fram till en topp tre lista över saker som är bättre på tjugohundratalet – och då har jag inte ens kommit till sådant som skolgång, mathållning och klädsel. För att inte tala om trådlöst bredband…

1. Arbetslivet: En frivecka om året, uppstigning 4 varje morgon, 16 timmars arbetsdag, 40 riksdaler om året i lön (vet inte vad det motsvarar, men jag tjänar nog mer på en vecka), kroppsaga, och kontrakt som liknar livegenskap. Man kan ju bli socialdemokrat för mindre…

2. Transportmedel: Åtta timmars flygning (ja, jag har gnällt över det) är ju som en dröm. Flygstolen framstår som värsta furstetronen i jämföresle med kojerna på utvandrarskeppet Charlotta. Och inte behöver man äta härsket fläsk heller, eller få skörbjugg. Dessutom är det rent ut sagt billigt jämförelsevis med frakten över Atlanten 1850.

3. Preventivmedel: Även om man ännu inte helt fullt kan välja att man ska bli gravid, kan man relativt enkelt välja att låta bli. Ett av tjugohundratalets största landvinningar.

Nu ska jag hitta del två som mp3 fil någonstans och fortsätta glädja mig åt civilisationens framsteg. Det var inte bättre förr.

När jag cyklade hem över Tranebergsbron susade massor av fyndiga formuleringar i mitt huvud, om hur jag skulle beskriva mitt extremt tråkiga jobb. Naturligtvis försvann de i samma stund som jag parkerade pilen utanför huset. Nåväl, låt oss börja med ”Och det här behövde du hur många högskolepoäng för att göra?” som en vän träffande frågade. Monotoni och tristess är två begrepp som har fått en helt ny innebörd. Jag har också fått nya perspektiv på vad som menas med ett fysiskt krävande arbete. Jag trodde aldrig det skulle kännas tungt att lyfta något som väger sisådär två gram. Men när man gör samma rörelse för tusende, eller tretusende gången så börjar det kännas i kroppen. Fötterna, ryggen och armarna värker. Jag försöker trösta mig med att jag skaffat mig ett proletäralibi för lång tid framöver…

Så idag är det dags att skriva 28 i fältet ålder. Men har inte blivit äldre än att födelsedagen fortfarande är världens bästa dag. Så ett stort grattis till mig alltså!

Klockan är fem över tio, lördag kväll. Mina sällsynt kvällströtta föräldrar har gått och lagt sig, utmattade efter en lång och hård dag. Pappa har haft öppet hus på folkhögskolan, mamma har varit i Värnamo. Det har jag också, men är ändå inte riktigt lika trött. Jag tror att det är morföräldrarnas tilltagande förvirring som sliter på henne.

I Värnamo följde morfar spänt världskuppsavslutningen i slalom. ”Kommer ni redan?” öppnade mormor med, ”Anna Ottosson leder!” var morfars hälsningsfras. Vi drog igång tilllagningen av den utlovade gambiska lunchen (Domoda). Morfar satt klistrad framför tv:n, mormor fnattade mellan tv och kök. Kusin och moster anlände, och hälsades med ”Anja kom tvåa!”. Efter lunch trakterades släkten med 350 bilder från Gambia. Så var det dags för den till mig utlovade tårtan, och uppvaktning med innehållsrikt kuvert.

Precis som vanligt på väg hem från mormor och morfar var man fullständigt övermätt och tankar som ”jag ska aldrig mer äta något sött i hela mitt liv” präglade seneftermiddagen. Precis som andra sådana utfästelser är det förmodligen snabbt glömt…

Jag vet naturligtvis var jag bor, men jag vet inte riktigt vad som är hemma. När X2000 bromsar in mot Skövde känns det dock som det börjar närma sig. Västergötland, Skaraborg. Rätt del av landet. Kliver på vättertåg som jag gjort jag vet inte hur många gånger förut, och även om det inte tar mig till Vättern utan bara till Falköping är det vant och bekant. Väntar på nästa tåg i Falköping – för vilken gång i ordningen? Hur många gånger har man suttit i Falköpings trista, kalla kala vänthall? Nästan hemma, tänker jag och kliver på tåget för den sista 20 minutersetappen. Hör den syntetiska rösten felbetona Mullsjö, allt är som det brukar vara. Allt hos mamma och pappa är som det brukar vara, det har tillkommit några snidade träfigurer från Afrikaresan. Snön är borta, katterna har börjat få fästingar, pappa insisterar på att se Så ska det låta. Boken som han anteckningar vilka fåglar som varit framme och ätit ligger uppslagen på bordet.

Är det här hemma? Eller är hemma fortfarande i en stad ca 15 mil längre västerut? En stad till vilken jag numera egentligen inte har någon anknytning mer än en lägenhet uthyrd i andra hand som jag förmodligen aldrig kommer bo i igen. Eller är hemma där jag faktiskt bor? I en minimal lägenhet som känns mer som ett förråd, så fullproppad med möbler att minsta förflyttning i den kräver en smärre ommöblering.

Att göra en stor sats harirasoppa har många fördelar. Det är biligt, nyttigt, lätt att värma på och det är gott. I alla fall första gången. Efter mitt fjärde mål harirasoppa på lika många dagar är jag inte lika säker på saken. Storkok har sina sidor. Det har också fönster i söderläge. När man sitter och äter i köket pressar solen på ryggen och man känner svetten tränga fram. Det har varit nästan brutalt soligt idag igen. I trappuppgången låg Morris utsträckt i solskenet. Gick från jobbet och såg tydliga vårtecken. Tussilago och gröna blad som skjuter upp bland det gråa fjolårsgräset – och bland allt skräp. Det som göms i snö och så vidare… Bestämde mig för att det var läge för årets första glass och att utnyttja det faktum att vi har balkong. Men lagom tills jag hunnit så långt hade solen bestämt sig att det var slutskinit för idag så kyliga vindar var det enda man fick ut av balkongen.

Ur Tjechovs Körsbärsträdgården:

Ranevskaja: Du vara bara barnet den gången, en prydlig student, och nu är håret glest på dig och du har skaffat glasögon. Menar du att du är student fortfarande?
Trofimov: Jag är nog en evig student.

Den evige studenten – en karaktär som är återkommande i Tjechovs författarskap (enligt Zjanna). Jag vet inte om det får det att kännas så mycket bättre att jag tydligen är på väg att förvandlas till en litterär klisché. Men om jag fortsätter att klamra mig fast vid universitetet kanske jag hamnar i en pjäs, om någon vill ta upp Anton ”död sen mer än 100 år” Tjechovs fallna mantel vill säga. Temat för den lilla tresidorsuppsatsen om Körsbärsträdgården vi ska skriva är ju i alla fall givet…

Så var årets mest upphausade händelse här. De analoga sändningarna i Stockholm har släckts. Kan rapportera att vår tv fungerar precis som vanligt, men något annat var väl inte heller att vänta.

Det började helt ok. Gick upp hyfsat tidigt. Städade, käkade frukost, bakade bröd, kokade bönor. Sen fastnade jag i föreläsningskrivandet, tiden sprang iväg och när jag hastade ut ur lägenheten för att ta mig mot universitetet insåg jag att jag skulle bli 15 min sen till föreläsningen. Lite senare, i backen ner mot konsum, insåg jag att jag inte hade med månadskortet. Bara att vända. Och inse att jag med den extra utflykten blir så sen att jag missar hela första timmen. Så jag åkte aldrig iväg. Pluggade, bestämde mig för att gå och träna. Försökte tänka optimistiskt att jag får i alla fall många timmar att skriva på föreläsningen och plugga grammatik. Men plötsligt är klockan halv nio, och jag förstår inte vart den här dagen tog vägen. Inte bara den här dagen heller. Tiden rinner mellan fingrarna och jag förstår inte vart den tar vägen. Jag känner mig så att säga snuvad på konfekten. Alla dessa dagar, som kommer och går. Varför hinner man aldrig göra något?