Jag har åter stiftat bekantskap med en gammal favorit – SBS. Akronymen ska utläsas Special Broadcasting Service och är närmast Australiens motsvarighet till utbildningsradion. (Fast med reklam och en egen kanal.) SBS sänder kvalitetsfilm, mer eller mindre obskyra dokumentärer, nyheter på nästan varje språk du kan tänka dig – och fotboll! I morse var det Everton v Benfica. Det var just fotbollen som var min första bekantskap med SBS, eftersom vi befann oss i Australien under Fotbolls-VM 2002 och detta evenemang sändes nästan uteslutande i denna kanal. All reklam var på spanska eftersom det bara är invandrare och konstiga minoriteter som är intresserade av fotboll i Australien. Fast nu när Australien kvalificerat sig till VM-slutspelet för andra gången i rad är det kanske andra kanaler som blandar sig i kampen om sändningsrättigheterna.

Min absoluta favorit i SBS:s utbud är dock deras globala väderprognoser som avslutar World News: ”In Europe we can expect mostly cloudy weather, rain in the north and better chances of sun in the south. In Africa…. moving on to South America…” och så betar vi av hela världen på en dryg minut.

I lördags, när jag satt på ett plan mot Asien eller drällde runt på flygplatsen i Malaysia, eller kanske när jag redan var på nästa plan till Sydney, dog Claude Lévi-Strauss. Han hade åldern inne, i slutet på november skulle han fyllt 101 år (jag skrev lite om hans 100-årsdag här). Jag hoppas det har kommit in åtminstone någon liten notis om detta på tidningarnas kultursidor, för det är en av 1900-talets verkliga intellektuella giganter det handlar om. Jag är dock för närvarande extremt ouppdaterad på kultursidor, och fick nyheten via en mailinglista som jag prenumererar på. I denna dödsruna  kunde man bland annat läsa följande:

Though bound to Paris, Lévi-Strauss preferred to live in Burgundy. ”I
like trees, I like plants, I like animals,” he explained. ”But I am
not very fond of humans.”

Det känns passande på något sätt för den kanske enda antropolog som gjort karriär utan fältarbete.

operahus

Inte från den snyggaste vinkeln

Det är något ganska märkligt med att se något så ikoniskt som Sydneys operahus på riktigt. Jag har sett det på så många bilder att nästan är svårt att tro att det faktiskt finns på jordens yta och inte bara på vykort. Men det gör det alltså. Och på nära håll ser det inte alls så där intensivt vitt och vackert ut som det gör på alla de där bilderna över Sydney harbour. Så därför tänkte jag bjuda på en ful bild på operahuset. Hoppas ni uppskattar den!

Husets bruna fot känns precis så mycket sjuttiotal som man kan tänka sig på en byggnad från 1973 och dominerar intrycket mer än de vita svävande seglen, som för övrigt ser ännu smutsgulare ut än vad bilden visar. Jag känner för ett ögonbick förståelse över att arkitekt Utzon inte var så nöjd. Fast det var tydligen mest interiörern som tillslut fick honom att ta sin hand från bygget, och även om det ska ha kommit till någon försoning på senare år så har han enligt min guidebok aldrig sett sitt operahus på riktigt. Kanske lika bra det, för det är snyggare på kort.

… som jag tror skulle uppskatta de blått blommande jakarandaträden i Sydney.

jakaranda

 

melcup

Melbourne Cup i seminarierummet

Efter två trötta och lätt förvirrade dagar började så allvaret här i Sydney igår med seminarium där vi och några av våra värdar skulle presentera sin forskning. Det var, fick vi lära oss, ingen vanlig dag igår. Det var första tisdagen i november. Och första tisdagen i november betyder Melbourne Cup!

 

Melbourne Cup, ”the race that stops a nation”, är alltså inte vilken galopptävling som helst. Det är ”the longest, richest and most coveted race” i Australien. Det går över 2 mile (numera metriskt anpassat till 3200 meter) och har löpts sedan 1861. Loppet är ett så kallat bona fide handicap vilket innebär att de bästa hästarna får bära mer vikt. Det är det lopp det spelas absolut mest på i Australien, och det är många som bara satsar en gång om året på just det här loppet.

Första tisdagen i november är till och med en helgdag i vissa delar av landet. Under andra världskriget skickades en film av loppet till fronten på mindre än ett dygn och de australiensiska soldaterna fick höra att ”this is what you’re fighting for” (huruvida det verkligen höjde deras stridsmoral framgick dock inte….)

Och även om inte en av våra värdar hållt en 15 minuters föreläsning om ”the national cultural significance of the Melbourne Cup horse race” så hade de tröga svenskarna förstått att något var på gång utifrån all reklam för tävlingen och för-, efter- och runtomkring fester som vi sett. För att inte tala om alla uppklädda damer med lustiga hattar som traskade runt i stan, och då är vi ändå 100 mil eller så från Melbourne…

Så, vårt seminarium avbröts alltså för storbildsprojecering av galopp. Seminarierummet  fylldes av massor av folk som kom utsmygande ur sin hålor för att se loppet. Plötsligt hade jag ett glas champagne i handen och fick veta att det hade ordnats ett ”sweep” där alla deltagare hade fått varsinn häst, jag hade uppenbarligen satsat på nr 20 Daffodil. Någon minut senare var det hela över, segrade gjorde nr 21 Shocking och utan att riktigt ha insett ”the national cultural singnificance” av det hela så återgick vi till det akademiska seminariet.

I morgon åker jag till Sydney för att jobba ett tag. Jag är en del av ett utbyte min institution har med University of Western Sydney. Därför kommer det inte handla så mycket om Ryssland här framöver, men den som till äventyrs är intresserad av att höra om mina öden och äventyr på andra sidan jorden kan fortsätta läsa.

Såg när jag strosade runt i bokhandeln förut idag att Orlando Figes the Whisperers har blivit översatt till svenska. Historiska media har gett ut den under titeln De som viskade. En förvisso maffig tegelsten till bok, men riktigt intressant om stalintidens terror. Figes har arbetat på boken tillsammans med människorättsorganisationen memorial. Här kan den som vill läsa vad jag skrev om The Whisperers efter att jag läst den förra sommaren.

En kollega uppmärksammade mig på ett inlägg David Nessle skrivit om Stalins sonson som stämt tidningen Novaja Gazeta eftersom de haft mage att påstå att hans farfar var en massmördare. Domstolen gick, tack och lov, inte på hans linje. Om man vill, kan man även läsa om fallet hos Novaja gazeta och jag vet att jag läst en artikel  på svenska eller engelska men jag kan tyvärr inte hitta det igen…

Jag tror att Nils-Eric Sahlin, professor i medicinsk etik vid Lunds universitet, filosof och riskforskare, slår huvudet på spiken när han i dagens SvD berättar om hur människor fattar beslut och gör riskbedömningar. (Han sägs dessutom luta sig mot de senaste 50 årens forskning.) Jag tror det gäller för fler aspekter av hur människor uppfattar världen, samt hur de debatterar:

Vi är snabba på att skaffa oss en hypotes som det sedan är svårt att få oss att överge. [...] Vi lyssnar på de experter som stärker den egna tron.

I dag har den omdiskuterade dokumentärfilmen Bananas!* svensk biopremiär. Jag såg den på Norrköpings filmfestival Flimmer i onsdags och kan för en gångs skull känna mig uppdaterad i mediedebatten. Och jag vill aldrig mer äta bananer.

”Privatmoral” brukade vänsterpartisterna i studentkårsfullmäkte fnysa om någon kommenterade macdonaldspåsarna de allt som oftast hade med sig till sammanträde. Jag kan ha viss sympati för grundhållningen; att viktiga frågor ska hanteras på en samhällelig nivå och inte vara beroende av enskildas förmåga att sätta sig in i frågor och välja andra, ofta dyrare, alternativ. Men jag tycker inte att det är fel med lite privatmoral ibland.

Privatmoral handlar naturligtvis också om huruvida man är beredd att acceptera den kapitalistiska logiken: om man tar bort efterfrågan för produkter som är producerade på ett otillfredstälande så måste de ske ändring om de ska kunna fortsätta säljas. Framgångarna för miljö- och rättvisemärkta varor är väl ett exempel på det.

Oegentligheter i bananproduktionen är för all del inga nyheter, och Bananas!* handlar egentligen bara indirekt om det. Den direkta handlingen är en rättegång där 12 tidigare bananarbetare stämmer Dole eftersom bekämpningsmedlet gjort dem sterila. Filmens huvudperson är en Los Angelesbaserad advokat vars, låt oss kalla det privatmoral, är otroligt fascinerande och rätt långt från mina studentkårsantagonisters, och kanske även min egen.

Juan Dominguez försöker skapa rättvisa i världen genom stämningar. Han är på sätt och vis den amerikanska drömmen personifierad, en invandrare från Kuba som tagit sig fram. Han riktar sig främst till Los Angeles fattiga invånare och tapetserar bussar med reklambudskap som ”Olyckor? Ring mig så stämmer vi dem.” Det här är människor som normalt aldrig skulle ha råd att anlita en advokat, och Dominguez har därför affärsmodellen ”vinner vi inte, betalar du inte.” Den verkar varit framgångsrik. Han har ett stort flashigt kontor med en Julius Ceasarbyst och utsikt över Los Angeles och kör en röd ferrari.

Filmen skildrar en man med stort rättspatos som ser sig själv som David i kampen mot Goliat – storföretagen. Det är för mig ett helt nytt sätt att betrakta den i Europa så hånade amerikanska stämningskulturen. Som ett sätt att skapa en bättre värld. Dominguez parhäst i filmen är den gråare advokaten Duane Miller som må vara mindre karismatiskt men som har ett minst lika stort rättspatos. Det är han som sköter föredragningarna i rättsalen. Han har tidigare mest arbetat med att företräda kommuner mot företag som förgiftat dricksvatten och liknande, och sammanfattar sin filosofi med ”om vi kan ställa företagen till svars, kan vi kanske få dem att bli ansvarstagande.”

Gå och se Bananas!* om du har möjlighet och fundera lite på vem som har ansvaret för att skapa en bättre värld.

Filmens officiella hemsida http://www.bananasthemovie.com/

DN:s recension av filmen.

Artikeln Det sekellånga kriget om bananerna.

Nästa sida »