Då som nu

I dag är det exakt sju år sedan jag första gången satte min fot i St Petersburg. Precis som idag var den 25 januari 2005 en strålande vinterdag, soligt och kallt. Sedan dess har allt det som jag storögt betraktade då blivit betydligt mer välbekant. Men idag har jag med mig en förstagångsbesökare runt på stan. Jag försöker föreställa mig hur Petersburg ser ut genom hennes ögon, försöker tänka mig hur staden skulle se ut om jag aldrig sett den förut, försöker se den som genom en lins som förställer alla proportioner.

Med örat mot öster

Jag mjukstartar årets bloggande med att tipsa om en annan blogg som jag fick upp ögonen (öronen?) för härförleden: Vodka Beat – röster från öster! En fin guide till musik, inte bara från Ryssland, som annars sällan hittar sig fram till Sverige.

Den göteborgsbaserade upphovspersonen verkar precis som jag vara förtjust i gruppen Leningrad, som tydligen blivit föremål för en dokumentärfilm jag blev hemskt sugen på att se:

Att förstå Ryssland…

På julaftonskvällen hör jag plötsligt en bekant röst på radio. "Men det är ju min kompis!" säger jag förvånat till mamma. Var hon med på demonstrationen i Moskva? Den som skedde där längst ut i periferin av mitt medvetande. Jo, jag hade kikat på lite rapporter,  men det var ju ändå julafton, det var liksom mer prioritet på att försöka umgås med mormor och morfar och andra sånna där julsaker.

Ni har väl märkt det på tystnaden här, men den senaste månadens händelser i Ryssland har liksom gått förbi mig lite på sidan. Jag har naturligtvis noterat dem, läst en hel del som skrivits, funderat en del för mig själv men mest har de svepts bort i en flodvåg av annat. Av måsten – delvis Rysslandsrelaterade – som krävt alldeles för mycket energi och koncentration. Det har alltså varit en märklig december för en Rysslandsintresserad. Jag engagerade mig aldrig särskilt i parlamentsvalet, hade väl blivit så smittad av den uppgivna cynism som präglar nästan alla ryssar jag känner. Eller ska jag säga präglade? För plötsligt är det politiska statusuppdateringar om jag loggar in på vkontakte, sådana som jag aldrig tidigare hört bry sig om sånt diskuterar nu engagerat landets framtid och massdemonstrationer… Nej inte trodde jag vi skulle få se massdemonstrationer om det som förut bara var föremål för cyniska skämt.

Och medan jag inte ens har hunnit samla mig, har många kommenterat det här mycket bättre än jag någonsin kommer att göra: Rysk mosaik har svämmat över av valrelaterade inlägg, och mina gamla NUPI-bekanta har såklart något att säga om saken, precis som Sean's Russia Blog. 

Skedskaftet och de namnlösa

Misja vänder och vrider på skedskaftet. Det är den 5 november, vi är i trakten av Tortolovo i Leningradlänet och solen har precis brutit igenom förmiddagens kompakta molntäcke. ”Det är inte bara en sked” säger han. ”Skaftet är inte trasigt, det är nogsamt och medvetet avskuret.” Han visar fram snittytan och vi instämmer i hans bedömning. Det föredetta skedskaftet har ett namn inristat, i änden är det fäst en rengöringskedja till en gevärspipa. Det är en egentillverkad dödsmedaljong, ett föremål ämnat att kunna identifiera dess bärare. De svarta bakelitkapslarna som var Röda arméns standard slutade av en ännu okänd anledning att delas ut redan 1942, dessutom så var det även tidigare bara vissa som fick. De allra flesta av de sovjetiska soldaterna var därför utan något beständigt som kan användas för att identifiera dem efter döden. Många försökte tillverka sina egna medaljonger, av utsnidade träbitar, tomhylsor eller som här, skedskaft. Tyvärr har de bevarats dåligt.

Att soldaterna som dog för Sovjetunionen inte ens förseddes med något som kunde identifiera dem efter att de gjort den slutgiltiga uppoffringen för fosterlandet säger så mycket om regimens inställning till människoliv (och organisationen, eller kanske bristen på sådan, inom Röda armén). Istället tillverkade de sina egna identifikationsmedaljonger, men eftersom staten inte heller tog sitt ansvar för att ta om hand kropparna efter kriget så hann dessa hemmagjorda medaljonger förstöras och bärarna förblir trots sina ansträngningar namnlösa.

Och skedskaftet som vi vänder och vrider på där i Tortolovo och sen tillbaka på universitetet, som det gnuggas på och som inspekteras genom förstoringsglas, det tänker inte låta sig läsas bra nog för att tillverkaren ska kunna identifieras. Det återstår bara att stoppa in det i vitrinerna bland de andra hemmagjorda och oläsbara medaljongerna i Ingrijas lilla museum.

Ett stelt, mätt och självbelåtet land

Jag har sällskapat rätt länge med Aleksandra Kollontajs dagböcker nu, så länge att de lämnar ett litet tomrum efter sig när jag slår igen boken efter att ha kommit igenom de ca 700 sidorna. De har tagit lång tid att läsa, men dagböckerna är bland det intressantaste jag läst på väldigt länge. Omgivningen fått höra om Kollontaj ett bra tag nu och jag har lyckats intressera pappa nog för att han otåligt ska vänta på att jag läst ut dem.

Aleksandra Michajlovna Kollontaj är verkligen en fascinerande person. Adelsdottern som blev yrkesrevolutionär, världens första kvinnliga minister (folkkommissionär) och sedan världens första kvinnliga ambassadör. Som en extra krydda finns otaliga kärlekshistorier med allt yngre män. Dessutom är hon den enda av bolsjevikernas inre krets från oktoberrevolutionen som dör en naturlig död – förutom Lenin och Stalin naturligtvis.

Dagböckerna som Bonniers gav ut 2007 innehåller hennes anteckningar från åren som ambassadör i Stockholm (1930–1945).  I Petersburg, Aleksandras Petersburg som hon kallar just så trots att staden redan sedan flera år heter Leningrad när hon skriver, letar jag förgäves efter den fullständiga dagboksutgåvan Zapiski za 23 goda diplomaticheskoi raboty. Utan framgång, men jag letar vidare.

Till Stockholm kom hon från Oslo och eftersom relationerna mellan Sverige och Norge ligger undertecknad varmt om hjärtat vill jag återge några av Kollontajs omdömen om sina skandinaviska hemländer.

Hon kallar Sverige ”Ett stelt, mätt självbelåtet och konservativt land om inte upplevt krigets härjningar på mer än hundra år.” När hon anländer till Sverige tycker hon att svenskarna är som besatta av att iaktta etikettsregler. Formaliteterna finns inte bara inom diplomatkåren utan är ett karakteristiskt drag hos svenskarna själva …  till och med vid umgänge mellan vänner.”

Hennes ankomst till Stockholm ger hovets protokollchefen baron Barnekow bekymmer – ska hon placeras som diplomat eller dam? – och han beklagar sig över att en kvinna i Stockholms diplomatkår fördubblat hans arbete vid planeringen av officiella middagar och mottagningar: ”Ibland känner jag det som om jag kommer att bli galen då jag om och om igen måste flyta om bordsplaceringen.”

Svenskarna är inte bara formella tycker hon, de är dessutom fixerade vid aristokrati: ”jag noterar att man ”förlåter” mig min bolsjevism och att jag är sändebud för SSSR eftersom jag till börden kommer från en ”fin”, dvs. adlig familj. ”Nu kan man se att madame Kollontaj är uppfostrad in einer guten Kinderstube”, snappade jag upp som anmärkning bakom min rugg. Det är både löjligt och retfullt i sin dumhet.”

Och som om det inte vore nog, är svenskarna tråkiga: ”Det är verkligen synd att det finns så få människor som kan skratta. Det saknas humor – särskilt i Sverige, norrmännen är gladare.”

Kanske spelar det in att Kollontaj inte alls ville till Sverige. Hon ville avsluta sin diplomatiska gärning och återvända till unionen, i dagböckernas början då hon fortfarande är i Norge skriver hon till Moskva och ber att bli befriad från sitt uppdrag och tilläger till en enträgen önskan om att vad ni än gör, så skicka mig inte till Sverige. Några månader senare är hon ambassadör i Stockholm. Och där längtar hon tillbaka till Oslo:

Jag har nyss återvänt från Norge. Reste dit för att säga god morgon till mina älskade bergstoppar, hälsa på mina kända platser och omfamna mina vänner. En sådan resa är en moralisk lyx. I Oslo finns så många perioder av mitt liv, så mycket sammanflätat av mitt arbete med världshändelserna: förberedelserna för 1917 och bekräftelsen på den sovjetiska prestigen efter 1920. Det var precis som att bläddra i en bok vid varje gatukorsning i det välkända Oslo. Och det var svindlande glatt och sorgset, men det lockade fram ett leende av tacksamhet.

Här,  i Sverige, råder en ansvarsfull, affärsmässig, sträng atmosfär. En upplåst stad, kall i sin högtidligthet. Där, i Oslo, ligger staden i en gryta, den skyddas av bergen; där finns en fjord – vägen till världen, öppen och lockande.

Det finns en risk att omgivningen kommer att få fortsätta höra om Kollontaj. Det finns så mycket mer jag skulle kunna säga om dagböckerna, och så har jag lånat och börjat läsa Arkadij Vaxbergs biografi…

Hallon och huskurer

Ibland undrar jag om det finns något folk som tar en förkylning på sådant allvar som ryssarna. Det är i alla fall ingen brist på omsorg och medömkan om det är så illa att du råkat bli sjuk. När jag först yppar något om att jag blivit förkyld hämtar M genast den stora korgen med husapoteket och börjar räcka över diverse preparat och goda råd. Jag har med tiden fått ett lite mer avslappnat förhållande till ryska läkemedel, men jag minns när jag första gången blev sjuk här. Då fick jag också diverse mystiska preparat som jag nogsamt kollade upp på internet. Det ena visade sig innehålla ko-blod och det andra en verksam substans som är totalförbjuden i Sverige pga farliga biverkningar. Förskräckt gömde jag tabletterna men låtsades att jag tog dem för att inte förnärma mina värdar. Av detta lärde jag mig ett: googla inte ingredienser.

Nåväl när vi betat oss igenom medicinkorgen kommer vi fram till det viktigaste: har du någon hallonsylt? I Ryssland behöver nämligen inte medicin smaka eld och sura galoscher, det bästa botemedlet mot förkylning (allt?) är alltså hallon. Och M inser bekymrat att de inte har någon hallonsylt. Det kanske går lika bra med lingon föreslår hon? De har lingonsylt, men lingon är ju inte hallon. Omsorgerna slutar dock inte med mina värdar: innan dagen är slut har jag artigt avböjt två erbjudanden från bekanta att frakta hemkokt hallonsylt över hela stan till mig. En av dem var så oroat angelägen så jag kände mig tvungen att försäkra att jag redan hade en stor burk hallonsylt. Lögn naturligtvis, men det jag minst av allt ville just då var att någon skulle komma på besök så att jag måste försöka vara trevlig på ryska. Dessutom har jag lite svårt att tro på hallonets magiska egenskaper. Hallonsylt är inte medicin, det är sylt. För att alla skulle lugna sig lite köpte jag dock ett paket hallonte i butiken på hörnet.

Vart jag än gått den senaste veckan har varje hostning utlöst en ström av goda råd och den bekymrade frågan ”det drar väl inte på dig?”. Det farligaste som finns i Ryssland, ja kanske i hela världen, är nämligen drag. Och förkyld blir du om du blivit kall, så enkelt är det och sen kan läkarvetenskapen prata bäst de vill om virus. Om du har blivit nedkyld finns det dock en räddning: det är att snabbt dricka lite vodka. Men om du inte gör det på en gång är det meningslöst, och har du redan blivit sjuk så kan du glömma vodkan. Då är det hallon som gäller. Min rysklärare berättade om hur det i hennes barndomshem fanns två läkemedel: antibiotika och hallonsylt. Och trots att hon var allergisk mot jordgubbar lät hennes mamma henne bara smaka av den goda hallonsylten om hon var sjuk.

Fast några av huskurerna innehöll faktiskt inte hallon, jag blev t.ex. enträget rekommenderad följande mot hostan: att dricka varm mjölk med soda och smör. Där har vi något som lär smaka eld och sura galoscher! Jag kan dock tacksamt konstatera att hostan gått tillbaka utan att jag behövde ta till denna häxbryggd. I övrigt har dock förkylningen gjort comeback, men jag tror nog att det står en burk av mammas hallonsylt och väntar på mig i kylskåpet i Norrköping!

Ett nästan sovjetiskt toppmöte

När jag öppnar bilderna som L skickat med det entusiastiska utropet "Kolla vi finns med på Zentis hemsida!" håller jag på att ramla av stolen av skratt, och eftersom skrattet blandar sig med rosliga hostningar ger jag förmodligen ifrån mig ett fasaväckande läte. I alla fall tittar min tillfälliga norska kontorskamrat förskrämt på mig. På bilderna har L gjort röda ringar kring något suddigt i bakgrunden. Det skulle skulle kunna vara jag i min fula zenitmössa, det skulle också kunna vara någon helt annan.

Bilderna är från Champions Leaguematchen mot Shakhtar Donetsk i tisdagskväll som Zenit vann med 1:0. Mössan inhandlades samma dag eftersom jag insåg att tre timmar på Petrovskijstadion en novemberkväll kräver mössa, rimligtvis en zenitmössa. Och urvalet av mössor i Zentibutiken var inte alltför imponerande.

Eftersom det inte gått något vidare för mina svenska lag i år, är det tur att det finns fotbollströst på andra sidan Östersjön! För som den sportfåne jag är så har min kärlek till St Petersburg naturligtvis även kommit att omfatta stadens stolthet Zenit. Och det är verkligen en bonus att ha fått ett så bra lag som Zenit att hålla på. Sedan jag första gången dök upp i staden har de hunnit vinna ligan två gånger och UEFA cupen. Eventuella beskyllningar om att vara medgångssupporter får jag väl ta med ro… Men bara en sån sak som att kunna få gå på sitt livs första Champions Leaguematch! Jag har sett fram emot det hela hösten.

För motståndet stod alltså Shakhtar Donetsk, ett storlag från östra Ukraina som jag efter viss transkriberingsvånda bestämt mig för att skriva just så. Det är ju trots allt så de presenteras i alla fotbollssammanhang, även om jag skulle vilja skriva Sjachtior. (På klubbens officiella hemsida står det ФК Шахтер FC Shakhtar med stora bokstäver på var sin sida om emblemet – på vilket klubbnamnet skrivs Шахтар… Man kan således rättfärdiga många varianter.)   

Oavsett hur det transkriberas betyder det i alla fall gruvarbetare, och klubbemblemet med sina korslagda verktyg är smått fantastiskt. Donetsk ligger i den gruvtäta Donbassregionen, och enligt den sovjetiska traditionen skulle ju sport utövas av amatörer. Av glada arbetare som höll sig friska och sunda på sin fritid. Idrottsföreningar tillhörde därför typiskt en fabrik eller annan arbetsplats, som järnvägsarbetarnas Lokomotiv, eller fackföreningarnas landsomfattande idrottsförening Spartak. Zenit har enligt den officiella versionen sitt ursprung i Leningradskij metallitjeskij zavod, som bland annat tillverkar ångturbiner. (Det finns även några alternativa ursprungsmyter). I praktiken kom det dock att utvecklas en egen variant av sovjetiska proffs, mest kända är kanske de i arméns CSKA (TsSKA vilket betyder arméns centrala idrottsklubb).

Nåväl, sina sovjetiska förflutna och klubbemblem till trots så är i dag både Zenit och Shakhtar väl integrerade i den globala fotbollskapitalismen, och det är lag i vilka det puttas in försvarliga mängder pengar. Huvudsponsor för Zenit är Gazprom, det statliga gasmonopolet, och där, mina vänner, finns det resurser. Jag har naturligtvis ingen aning om hur avtalen där ser ut, men kan bara konstatera att coach Spalletti och nio utländska spelare samt ett antal ryssländska landslagsmän i truppen inte kostar gratis. En ny stadion är på gång också.

Shakhtar har en minst lika internationell uppställning med rumänsk huvudtränare och ett stort antal sydamerikanska spelare i truppen, samt en stormrik välgörare i Pinat Achmetov. Achmetov är sedan 1996 klubbens president och Ukrainas rikaste man. Han har även finansierat Janukovitjs valkampanj och leder ett företag med rätt intetsägande namn: System Capital Management, men det är väl ingen vågad gissning att det är i gruvindustrin han tjänat sina pengar. Det har i alla fall funnits tillräckligt av den varan för att kunna bygga en toppmodern stadion, den väldiga Donbass-arena som rymmer 50 000 åskådare  och stod färdig 2009. Där ska några av matcherna i sommarens fotbolls-EM spelas.

På den arenan möttes lagen för två veckor sedan i en drabbning som slutade 2:2. Det var en av de mest underhållande fotbollsmatcher jag någonsin sett, som likaväl kunde slutat typ 7:4 till Zenit om det inte vore för storspelande målvakter, och då inte minst Rybka i Shakhtarmålet. (I tillägg till att vara en fantastisk målvakt har han ett fantastiskt festligt namn – rybka betyder liten fisk på ryska.) Returen på Petrovskijstadion var tyvärr inte lika underhållande. Andra halvan av första halvlek var dock riktigt bra, med massiv Zenitpress som tillslut gav utdelning i 1:0 på hörna på tilläggstid. Resultatet stod sig matchen ut, och kombinationen av sjunkande spelkvalitet  och temperatur samt begynnande regn gjorde att jag fick anledning att åter begrunda klokheten i övergången till "europeisk säsong" i Ryssland. Något ljushuvud har nämligen kommit på att det ska gås över till "europeisk modell" med vintersäsong. Vi tar det en gång till: de har alltså tänkt ut att fotboll nu ska spelas på vintern. I Ryssland.

I år blir det alltså ingen ryssländsk mästare i fotboll, säsongen fortsätter till i vår. Zenit leder just nu ligan och med segern över Shakhtar har de ett bra läge för avancemang i Champions League. Nästa match blir toppmötet i grupp G mot överraskningen APOEL Nicosia. Om jag bara kan komma på något sett att se Zenits matcher i Sverige, kan jag alltså se fram emot en intressant fotbollsvinter.

Mina tidigare texter om Zenit: http://blickmotost.wordpress.com/?s=Zenit
Intressant betraktelse om Zenit, Brann och lokal identitet av Martin Paulsen:  http://martinsinblogg.wordpress.com/2007/11/12/zenit-champion/

Ps. Insåg efter matchen att jag har något gemensamt med president Medvedev: En förkärlek för att lägga upp dåliga stadionbilder på sociala nätverk… Kolla in hans här.

See the full gallery on Posterous

Sen sist

Oktober har hastat sig i väg i full fart, och det har hänt en hel del sedan min senaste anteckning här. Till exempel så har jag…

… flyttat till en fin och nästan overkligt stor funkistvå. ”Du skulle kunna hyra ut hallen för 5000 spänn om den låg i Stockholm” konstaterade lillasyster. Men det gör den alltså inte.

… efter viss vånda köpt dubbdäck till min bil. (Det här med att ha bil får veterinärräkningarna att blekna i jämförelse…) Nu har jag både vinterdäck och telefon från Nokia, känner mig nästan som ett apple-fan. Gummistövlar nästa!

… hört en föreläsning av Fredrik Wadström, SR:s förra Moskvakorrespondent, där han bland annat tyckte att nyhetsrapporteringen från Ryssland får orättvis kritik för att vara enkelspårig. Han menade att problemet inte är nyhetsrapporteringen från Ryssland, den skiljer sig inte så mycket från nyhetsrapporteringen från andra länder, utan problemet är att det saknas andra berättelser. Det är nyheterna som blir de flestas bild av Ryssland.

Jag tänkte att det ligger nog en del i det där, tills en fd kollega frågade om det inte var risk att kursen i samtida ryssländsk politik som jag går just nu i St Petersburg skulle bli censurerad, och då började jag undra vad det är för bild som nyhetsrapporteringen från Ryssland ger egentligen…

Dessutom har jag varit på en väldigt inspirerande konferens, föreläst för gymnasielärare, firat mammas 60-årsdag, druckit glintvejn (typ glögg) på Sinjavinohöjderna, bott tre nätter på Proletariatets diktaturgatan samt i dag hört en 6 timmars låååångsam föreläsning om den ryssländska militären. Det ni!

Återkommer inom kort bland annat med en sågning av en hyllad dokumentärfilm.

Liv och öde

Jag har börjat lyssna på BBC radio 4:s dramatisering av Liv och öde, Vassilij Grossmans stora roman om andra världskriget. Tretton episoder på totalt åtta timmar som sänds mellan 19 och 25 september. Konstrasten mellan den sovjetiska krigsverkligheten och de ytterst brittiska rösterna ger det hela en viss tvist måste jag säga… Liv och öde slutfördes 1959 men romanen var alltför kritisk för att Grossman skulle kunna få den publicerad. I den flod av tidigare förbjudna böcker som gavs ut under perestrojkan så publicerades romanen tillslut 1988 i Sovjetunionen.

Till min skam ska erkännas att jag inte läst Liv och öde, som förresten finns översatt till svenska, men däremot har jag läst utgåvan med Grossmans texter från hans tid som krigskorrespondent: Reporter i krig.

Life and fate med bland annat Kenneth Branagh och David Tennant ligger uppe för nedladdning fram till 19 oktober: http://www.bbc.co.uk/podcasts/series/lifeandfate

Politrukens glasögon

Vi kallar honom vår intelligent, eller politruk. Det ligger nämligen glasögon där i gropen. Och glasögon var det inte vem som helst i röda armén som hade. Det är min tredje dag i samma grop och jag börjar bli rätt less. Grävandet har gått långsamt, kvarlevorna är i dåligt skick och man måste gräva långsamt och försiktigt men jag har fått fram minst två soldater. Min grävkamrat denna morgon har just återvänt från några dagars jobb i stan och bestämmer sig för hjälpa mig. Han börjar gräva åt det håll dit jag ännu inte hunnit och det är han som stöter på glasögonen. Jag inspekterar dem fascinerat och muttrar något om att det var då tusan att han skulle komma hit och hitta de intressantaste sakerna innan jag hunnit dit.

”Om det är en politruk ska han absolut ha en penna också” konstaterar sällskapet och hittar snart en nästan helt förmultnad blyertspenna, fast stiftet är helt och välbevarat, och ett suddgummi. Det finns rester av vad som verkar ha varit en portmonnä innehållande 25 kopek. Jämfört med de två soldater jag tidigare grävt fram ur gropen är det storartade fynd i all sin blygsamhet. En knycklig mugg tycks har varit deras samlade egendom. Och bältesspännen. De har faktiskt inte ens kängor, någon av dem, men vi hittar vad som kan vara rester av valenki– filtstövlar. Barfotasoldater dog ofta om vintern. Både valenki och vanliga stövlar var eftertraktade och omhändertogs ofta av de levande. Kängor var inte alls lika attraktiva.

Vad gjorde politrukerna egentligen? frågar jag. Att en politruk var en politisk kommissarie, del av den politiska delen av den dubbla befälsstrukturen, visste jag ju. (Ordet är sammansatt av polit för politisk och rukför rukovoditel – handledare.) Men vad gjorde de egentligen, läste Lenins skrifter för soldaterna? ”Väldigt olika” blir svaret. En del gjorde kanske det, andra deltog fullt ut i striderna. Det fanns tre grader av politruker och sedan även högre politiska befäl. En politisk motsvarighet för varje militär grad.

Glasen i glasögonen är hela, men bågarna har lossnat och gått sönder. Det är ovanligt med glasögon får jag än en gång förklarat för mig, min kamrat tycker fynden är väl blygsamma. Inte ens en medaljong finns det. Jag rycker på axlarna, nog för att medaljonger är vanligare än glasögon men det är inte så ofta man hittar dem heller. Glasögon, penna, suddgummi och 25 kopek… Men för vår politruk har nog jordiska egendomar sedan länge slutat att spela någon roll.