I dag är det exakt sju år sedan jag första gången satte min fot i St Petersburg. Precis som idag var den 25 januari 2005 en strålande vinterdag, soligt och kallt. Sedan dess har allt det som jag storögt betraktade då blivit betydligt mer välbekant. Men idag har jag med mig en förstagångsbesökare runt på stan. Jag försöker föreställa mig hur Petersburg ser ut genom hennes ögon, försöker tänka mig hur staden skulle se ut om jag aldrig sett den förut, försöker se den som genom en lins som förställer alla proportioner.
Jag mjukstartar årets bloggande med att tipsa om en annan blogg som jag fick upp ögonen (öronen?) för härförleden: Vodka Beat – röster från öster! En fin guide till musik, inte bara från Ryssland, som annars sällan hittar sig fram till Sverige.
Den göteborgsbaserade upphovspersonen verkar precis som jag vara förtjust i gruppen Leningrad, som tydligen blivit föremål för en dokumentärfilm jag blev hemskt sugen på att se:
Misja vänder och vrider på skedskaftet. Det är den 5 november, vi är i trakten av Tortolovo i Leningradlänet och solen har precis brutit igenom förmiddagens kompakta molntäcke. ”Det är inte bara en sked” säger han. ”Skaftet är inte trasigt, det är nogsamt och medvetet avskuret.” Han visar fram snittytan och vi instämmer i hans bedömning. Det föredetta skedskaftet har ett namn inristat, i änden är det fäst en rengöringskedja till en gevärspipa. Det är en egentillverkad dödsmedaljong, ett föremål ämnat att kunna identifiera dess bärare. De svarta bakelitkapslarna som var Röda arméns standard slutade av en ännu okänd anledning att delas ut redan 1942, dessutom så var det även tidigare bara vissa som fick. De allra flesta av de sovjetiska soldaterna var därför utan något beständigt som kan användas för att identifiera dem efter döden. Många försökte tillverka sina egna medaljonger, av utsnidade träbitar, tomhylsor eller som här, skedskaft. Tyvärr har de bevarats dåligt.
Att soldaterna som dog för Sovjetunionen inte ens förseddes med något som kunde identifiera dem efter att de gjort den slutgiltiga uppoffringen för fosterlandet säger så mycket om regimens inställning till människoliv (och organisationen, eller kanske bristen på sådan, inom Röda armén). Istället tillverkade de sina egna identifikationsmedaljonger, men eftersom staten inte heller tog sitt ansvar för att ta om hand kropparna efter kriget så hann dessa hemmagjorda medaljonger förstöras och bärarna förblir trots sina ansträngningar namnlösa.
Och skedskaftet som vi vänder och vrider på där i Tortolovo och sen tillbaka på universitetet, som det gnuggas på och som inspekteras genom förstoringsglas, det tänker inte låta sig läsas bra nog för att tillverkaren ska kunna identifieras. Det återstår bara att stoppa in det i vitrinerna bland de andra hemmagjorda och oläsbara medaljongerna i Ingrijas lilla museum.
Jag har sällskapat rätt länge med Aleksandra Kollontajs dagböcker nu, så länge att de lämnar ett litet tomrum efter sig när jag slår igen boken efter att ha kommit igenom de ca 700 sidorna. De har tagit lång tid att läsa, men dagböckerna är bland det intressantaste jag läst på väldigt länge. Omgivningen fått höra om Kollontaj ett bra tag nu och jag har lyckats intressera pappa nog för att han otåligt ska vänta på att jag läst ut dem.
Aleksandra Michajlovna Kollontaj är verkligen en fascinerande person. Adelsdottern som blev yrkesrevolutionär, världens första kvinnliga minister (folkkommissionär) och sedan världens första kvinnliga ambassadör. Som en extra krydda finns otaliga kärlekshistorier med allt yngre män. Dessutom är hon den enda av bolsjevikernas inre krets från oktoberrevolutionen som dör en naturlig död – förutom Lenin och Stalin naturligtvis.
Dagböckerna som Bonniers gav ut 2007 innehåller hennes anteckningar från åren som ambassadör i Stockholm (1930–1945). I Petersburg, Aleksandras Petersburg som hon kallar just så trots att staden redan sedan flera år heter Leningrad när hon skriver, letar jag förgäves efter den fullständiga dagboksutgåvan Zapiski za 23 goda diplomaticheskoi raboty. Utan framgång, men jag letar vidare.
Till Stockholm kom hon från Oslo och eftersom relationerna mellan Sverige och Norge ligger undertecknad varmt om hjärtat vill jag återge några av Kollontajs omdömen om sina skandinaviska hemländer.
Hon kallar Sverige ”Ett stelt, mätt självbelåtet och konservativt land om inte upplevt krigets härjningar på mer än hundra år.” När hon anländer till Sverige tycker hon att svenskarna är som besatta av att iaktta etikettsregler. Formaliteterna finns inte bara inom diplomatkåren utan är ett karakteristiskt drag hos svenskarna själva … till och med vid umgänge mellan vänner.”
Hennes ankomst till Stockholm ger hovets protokollchefen baron Barnekow bekymmer – ska hon placeras som diplomat eller dam? – och han beklagar sig över att en kvinna i Stockholms diplomatkår fördubblat hans arbete vid planeringen av officiella middagar och mottagningar: ”Ibland känner jag det som om jag kommer att bli galen då jag om och om igen måste flyta om bordsplaceringen.”
Svenskarna är inte bara formella tycker hon, de är dessutom fixerade vid aristokrati: ”jag noterar att man ”förlåter” mig min bolsjevism och att jag är sändebud för SSSR eftersom jag till börden kommer från en ”fin”, dvs. adlig familj. ”Nu kan man se att madame Kollontaj är uppfostrad in einer guten Kinderstube”, snappade jag upp som anmärkning bakom min rugg. Det är både löjligt och retfullt i sin dumhet.”
Och som om det inte vore nog, är svenskarna tråkiga: ”Det är verkligen synd att det finns så få människor som kan skratta. Det saknas humor – särskilt i Sverige, norrmännen är gladare.”
Kanske spelar det in att Kollontaj inte alls ville till Sverige. Hon ville avsluta sin diplomatiska gärning och återvända till unionen, i dagböckernas början då hon fortfarande är i Norge skriver hon till Moskva och ber att bli befriad från sitt uppdrag och tilläger till en enträgen önskan om att vad ni än gör, så skicka mig inte till Sverige. Några månader senare är hon ambassadör i Stockholm. Och där längtar hon tillbaka till Oslo:
Jag har nyss återvänt från Norge. Reste dit för att säga god morgon till mina älskade bergstoppar, hälsa på mina kända platser och omfamna mina vänner. En sådan resa är en moralisk lyx. I Oslo finns så många perioder av mitt liv, så mycket sammanflätat av mitt arbete med världshändelserna: förberedelserna för 1917 och bekräftelsen på den sovjetiska prestigen efter 1920. Det var precis som att bläddra i en bok vid varje gatukorsning i det välkända Oslo. Och det var svindlande glatt och sorgset, men det lockade fram ett leende av tacksamhet.
Här, i Sverige, råder en ansvarsfull, affärsmässig, sträng atmosfär. En upplåst stad, kall i sin högtidligthet. Där, i Oslo, ligger staden i en gryta, den skyddas av bergen; där finns en fjord – vägen till världen, öppen och lockande.
Det finns en risk att omgivningen kommer att få fortsätta höra om Kollontaj. Det finns så mycket mer jag skulle kunna säga om dagböckerna, och så har jag lånat och börjat läsa Arkadij Vaxbergs biografi…
Nåväl när vi betat oss igenom medicinkorgen kommer vi fram till det viktigaste: har du någon hallonsylt? I Ryssland behöver nämligen inte medicin smaka eld och sura galoscher, det bästa botemedlet mot förkylning (allt?) är alltså hallon. Och M inser bekymrat att de inte har någon hallonsylt. Det kanske går lika bra med lingon föreslår hon? De har lingonsylt, men lingon är ju inte hallon. Omsorgerna slutar dock inte med mina värdar: innan dagen är slut har jag artigt avböjt två erbjudanden från bekanta att frakta hemkokt hallonsylt över hela stan till mig. En av dem var så oroat angelägen så jag kände mig tvungen att försäkra att jag redan hade en stor burk hallonsylt. Lögn naturligtvis, men det jag minst av allt ville just då var att någon skulle komma på besök så att jag måste försöka vara trevlig på ryska. Dessutom har jag lite svårt att tro på hallonets magiska egenskaper. Hallonsylt är inte medicin, det är sylt. För att alla skulle lugna sig lite köpte jag dock ett paket hallonte i butiken på hörnet.
Vart jag än gått den senaste veckan har varje hostning utlöst en ström av goda råd och den bekymrade frågan ”det drar väl inte på dig?”. Det farligaste som finns i Ryssland, ja kanske i hela världen, är nämligen drag. Och förkyld blir du om du blivit kall, så enkelt är det och sen kan läkarvetenskapen prata bäst de vill om virus. Om du har blivit nedkyld finns det dock en räddning: det är att snabbt dricka lite vodka. Men om du inte gör det på en gång är det meningslöst, och har du redan blivit sjuk så kan du glömma vodkan. Då är det hallon som gäller. Min rysklärare berättade om hur det i hennes barndomshem fanns två läkemedel: antibiotika och hallonsylt. Och trots att hon var allergisk mot jordgubbar lät hennes mamma henne bara smaka av den goda hallonsylten om hon var sjuk.
Fast några av huskurerna innehöll faktiskt inte hallon, jag blev t.ex. enträget rekommenderad följande mot hostan: att dricka varm mjölk med soda och smör. Där har vi något som lär smaka eld och sura galoscher! Jag kan dock tacksamt konstatera att hostan gått tillbaka utan att jag behövde ta till denna häxbryggd. I övrigt har dock förkylningen gjort comeback, men jag tror nog att det står en burk av mammas hallonsylt och väntar på mig i kylskåpet i Norrköping!
Intressant betraktelse om Zenit, Brann och lokal identitet av Martin Paulsen: http://martinsinblogg.wordpress.com/2007/11/12/zenit-champion/ Ps. Insåg efter matchen att jag har något gemensamt med president Medvedev: En förkärlek för att lägga upp dåliga stadionbilder på sociala nätverk… Kolla in hans här.
Oktober har hastat sig i väg i full fart, och det har hänt en hel del sedan min senaste anteckning här. Till exempel så har jag…
… flyttat till en fin och nästan overkligt stor funkistvå. ”Du skulle kunna hyra ut hallen för 5000 spänn om den låg i Stockholm” konstaterade lillasyster. Men det gör den alltså inte.
… efter viss vånda köpt dubbdäck till min bil. (Det här med att ha bil får veterinärräkningarna att blekna i jämförelse…) Nu har jag både vinterdäck och telefon från Nokia, känner mig nästan som ett apple-fan. Gummistövlar nästa!
… hört en föreläsning av Fredrik Wadström, SR:s förra Moskvakorrespondent, där han bland annat tyckte att nyhetsrapporteringen från Ryssland får orättvis kritik för att vara enkelspårig. Han menade att problemet inte är nyhetsrapporteringen från Ryssland, den skiljer sig inte så mycket från nyhetsrapporteringen från andra länder, utan problemet är att det saknas andra berättelser. Det är nyheterna som blir de flestas bild av Ryssland.
Jag tänkte att det ligger nog en del i det där, tills en fd kollega frågade om det inte var risk att kursen i samtida ryssländsk politik som jag går just nu i St Petersburg skulle bli censurerad, och då började jag undra vad det är för bild som nyhetsrapporteringen från Ryssland ger egentligen…
Dessutom har jag varit på en väldigt inspirerande konferens, föreläst för gymnasielärare, firat mammas 60-årsdag, druckit glintvejn (typ glögg) på Sinjavinohöjderna, bott tre nätter på Proletariatets diktaturgatan samt i dag hört en 6 timmars låååångsam föreläsning om den ryssländska militären. Det ni!
Återkommer inom kort bland annat med en sågning av en hyllad dokumentärfilm.
”Om det är en politruk ska han absolut ha en penna också” konstaterar sällskapet och hittar snart en nästan helt förmultnad blyertspenna, fast stiftet är helt och välbevarat, och ett suddgummi. Det finns rester av vad som verkar ha varit en portmonnä innehållande 25 kopek. Jämfört med de två soldater jag tidigare grävt fram ur gropen är det storartade fynd i all sin blygsamhet. En knycklig mugg tycks har varit deras samlade egendom. Och bältesspännen. De har faktiskt inte ens kängor, någon av dem, men vi hittar vad som kan vara rester av valenki– filtstövlar. Barfotasoldater dog ofta om vintern. Både valenki och vanliga stövlar var eftertraktade och omhändertogs ofta av de levande. Kängor var inte alls lika attraktiva.
Vad gjorde politrukerna egentligen? frågar jag. Att en politruk var en politisk kommissarie, del av den politiska delen av den dubbla befälsstrukturen, visste jag ju. (Ordet är sammansatt av polit för politisk och rukför rukovoditel – handledare.) Men vad gjorde de egentligen, läste Lenins skrifter för soldaterna? ”Väldigt olika” blir svaret. En del gjorde kanske det, andra deltog fullt ut i striderna. Det fanns tre grader av politruker och sedan även högre politiska befäl. En politisk motsvarighet för varje militär grad.
Glasen i glasögonen är hela, men bågarna har lossnat och gått sönder. Det är ovanligt med glasögon får jag än en gång förklarat för mig, min kamrat tycker fynden är väl blygsamma. Inte ens en medaljong finns det. Jag rycker på axlarna, nog för att medaljonger är vanligare än glasögon men det är inte så ofta man hittar dem heller. Glasögon, penna, suddgummi och 25 kopek… Men för vår politruk har nog jordiska egendomar sedan länge slutat att spela någon roll.





Senaste kommentarer