Ryssland söker ännu sina stupade

Så här inför segerdagen har SvD idag publicerat en understreckare baserad på min avhandling. Texten är skriven av Mats Burström, professor i arkeologi på Stockholms universitet, och ger tycker jag en bra introduktion till det jag ägnat de senaste åren åt.

SvD Ryssland söker ännu sina stupade.

Ett fönster mot kriget

Veckan innan påsk var jag på konferens i Nottingham, den hette ”War and Culture in Russia and Eastern Europe” och i samband med konferensen passade universitetet i Nottingham på att inviga den digitala utställningen Windows on War: Soviet posters, 1943-1945. Universitetet i Nottingham har en stor samling med sovjetiska affischer från krigsåren, och digitaliseringen av samlingen är ett enormt projekt. På hemsidan finns fyllig men lättillgänglig information om både affischerna och digitaliseringsprojektet. Många av affischerna är från serien OKNO TASS (Okno betyder fönster, därav utställningens namn), de är i gigantiskt format och pappret är så tunt och sprött att det är nästan omöjligt att visa dem i fysisk form. Affischerna gjordes av flera olika konstnärer, som massproducerade var sina fyrkanter som sedan sattes samman till en affisch. Om man tittar noga på affischerna så syns skarvarna! Även på andra sätt skiljer sig de här affischerna, från de flesta sovjetiska krigsaffischer jag har sett.

Vad man verkligen behöver

I går var det den 27 januari, dagen då Leningrad slutligen befriades från den tyska belägringen 1944. Den som har släktingar som överlevde belägringen bör besöka dem denna dag, och jag har lovat att följa med mina vänner M och D till D:s farmor Baba Olja (som jag tidigare berättat om). De ska hämta mig vid metron med det passande namnet Prospekt veteranov, och jag räknar kallt med att det ska kunna gå att köpa en bukett blommor till Baba Olja där. Antagandet stämde, minst sagt. Det brukar alltid finnas blomsteraffärer vid metrostationerna, och medan jag väntar på mina vänner hinner jag räkna till 11 (!) blomsteraffärer runt metron. Flera av dem dygnetruntöppna. (Vilket dock inte metron är.) Öppettiderna är överlag generösa här i S:t Petersburg, de flesta affärerna är öppna till kl 22 på kvällen, och det finns tre sorters varor som du ofta kan köpa även på natten: mat, böcker och blommor.

Följandets följder

Jag trodde att jag lärt mig nu, men tiden för kulturell inkompetens är tydligen  ännu inte över. I Ryssland översköljs du av erbjudanden att bli följd och mött vart du än ska. Jag har lärt mig att det är lönlöst att framhärda i att jag faktiskt kan ta bussen själv in till stan om någon bestämmer sig för att komma och möta mig på flygplatsen. Och visst, det har ju sin charm med en egen välkomstkommitté. Jag har också lärt mig att sluta insistera på att jag kan bära mina väskor själv om det finns en man i närheten. Men jag hade nog inte riktigt insett vidden av det här med att följa någon.

Häromdagen utspelade sig följande lilla drama. Rollfigurer: Min kompis A, hans gravida fru, jag och min resväska. A hade varit och mött mig på flygplatsen (jag hade sagt att det inte behövs men sedan väluppfostrat inte protesterat vidare), vi hade åkt direkt till universitetet och nu några timmar senare var vi på väg därifrån. A tog min resväska och satte fart mot stationen Sportivnaja. A och hans fru bor i St Petersburgs södra utkanter, jag skulle till de norra och att ta metron på Sportivnaja skulle innebära en massa onödigt åkande för mig. Klockan var dessutom strax efter 18 vilket innebär rusningstid och proppfullt i metron. Om jag istället svänger av halvvägs från universitet till Sportivnaja kan jag dock gå till metron Gorkovskaja som är på rätt linje. Det är visserligen längre att gå dit, men resan blir betydligt kortare.

Så när vi kommer till avtaget ber jag att få min resväska och säger att jag går till Gorkovskaja. A protesterar, han tycker det är långt till Gorkovskaja. Jag framhärdar, de behöver naturligtvis inte gå till Gorkovskaja – vi ska ju åt olika håll! Jag säger farväl, försöker utbyta några artighetsfraser och tar sedan min väska och går.  Kvar står två ryssar och tittar frågande på mig. Resan hem går smidigt, men lite senare på kvällen kommer ett meddelande från A ”Varför övergav du oss bara sådär?”. Jag försöker på nytt förklara mina, som jag ser det, högst rationella skäl. (Vi skulle åt olika håll och tog båda närmsta vägen hem.) Han är inte övertygad. Jag ger mig, ber om ursäkt, säger att svenskar är konstiga och lovar att inte göra om det.

Jag vet ju sedan tidigare att ryssar gärna tar en omväg för att ha sällskap lite längre även om de ska åt olika håll, men jag vet också att det faktiskt brukar vara ok att ta närmsta vägen hem. Varför var det inte det den här gången? Svaret ligger nog i resväskan. Jag hade precis kommit, han hade mött mig på flygplatsen och ”mötaransvaret” sträckte sig nog till att åtminstone se till att jag kom på metron ordentligt. Han hade säkert följt mig till den metro jag ville om det inte var för att det hamnade i konflikt med ett annat ansvar: det för den gravida frun som han naturligtvis inte ville dra ut på några extrautflykter.

Berättelsens sensmoral: håll ankomstdatum hemligt om du inte vill riskera att förarga plikttrogna ryska gentlemen.

Privatisering och dödlighet

Jag prenumererar på ett antal maillistor och nyhetsbrev som rör forskning om Ryssland och Östra Europa, samhällsvetenskaplig och humanistisk forskning vill säga men för ett litet tag sedan noterade jag med viss förvåning ett mail om en studie som just publicerats i ansedda medicintidskriften the Lancet.

Studien, som väl bäst kan kallas tvärvetenskaplig, har undersökt den stora ökningen i dödlighet som följde med privatiseringen och den ekonomiska chockterapin efter kommunismens fall i Öst- och Centraleuropa. Dödstalen gick upp med 13 % och de politiska omvälvningarna hade alltså ett högt pris i människoliv. Den dramatiska ökningen i arbetslöshet är enligt studien den faktor som bär störst skuld till dödstalen, den hade en dubbel effekt då arbetsgivaren ofta var ansvarig för hälsovård och social välfärd och människor inte bara blev av med arbetet utan även med det sociala skyddsnätet.

Studien har undersökt 25 länder och det finns stora skillnader mellan dem. I tillägg till skillnader i arbetslöshet och alkoholkonsumtion har studien också kunnat isolera vissa aspekter av de ekonomiska reformerna som hastigheten i privatiseringen som dödligare än andra som kan förklara varför vissa länder klarade sig bättre än andra. I vad som tycks vara ett intressant eko av Durkheims sekelgamla självmordsstudie, fann de t.ex. att i de länder där mer än 45 % av befolkningen var med i någon social organisation som kyrka eller fackförening var dödligheten lägre. (Så var det ju sociologer inblandade också.)

Studien finns utförligare presenterad på Oxford universitets hemsida: Death surge linked with mass privatisation och den som har tillgång till the Lancet kan läsa artikeln här: Mass privatisation and the post-communist mortality crisis: a cross-national analysis

Privatisering och dödlighet

Jag prenumererar på ett antal maillistor och nyhetsbrev som rör forskning om Ryssland och Östra Europa, samhällsvetenskaplig och humanistisk forskning vill säga men för ett litet tag sedan noterade jag med viss förvåning ett mail om en studie som just publicerats i ansedda medicintidskriften the Lancet.

Studien, som väl bäst kan kallas tvärvetenskaplig, har undersökt den stora ökningen i dödlighet som följde med privatiseringen och den ekonomiska chockterapin efter kommunismens fall i Öst- och Centraleuropa. Dödstalen gick upp med 13 % och de politiska omvälvningarna hade alltså ett högt pris i människoliv. Den dramatiska ökningen i arbetslöshet är enligt studien den faktor som bär störst skuld till dödstalen, den hade en dubbel effekt då arbetsgivaren ofta var ansvarig för hälsovård och social välfärd och människor inte bara blev av med arbetet utan även med det sociala skyddsnätet.

Studien har undersökt 25 länder och det finns stora skillnader mellan dem. I tillägg till skillnader i arbetslöshet och alkoholkonsumtion har studien också kunnat isolera vissa aspekter av de ekonomiska reformerna som hastigheten i privatiseringen som dödligare än andra som kan förklara varför vissa länder klarade sig bättre än andra. I vad som tycks vara ett intressant eko av Durkheims sekelgamla självmordsstudie, fann de t.ex. att i de länder där mer än 45 % av befolkningen var med i någon social organisation som kyrka eller fackförening var dödligheten lägre. (Så var det ju sociologer inblandade också.)

Studien finns utförligare presenterad på Oxford universitets hemsida: Death surge linked with mass privatisation och den som har tillgång till the Lancet kan läsa artikeln här: Mass privatisation and the post-communist mortality crisis: a cross-national analysis

 

 

12–13

Ända sedan jag var liten har 12 varit mitt favorittal. Det borde betyda att 2012 skulle ha varit ett alldeles utomordentligt bra år. Och visst har det hänt bra saker 2012: jag disputerade (i den tolfte månaden till och med) och fick en systerdotter till exempel. Tre resor av olika längd till Ryssland hanns också med, och även om det är färre än 2010 och 2011 är det inte så illa det. Men så hände det också en del tråkigt 2012, och ur den här bloggens perspektiv är det nog det sämsta året någonsin. I den lilla årsrapport WordPress sammanställer utropas det att ”Some of your most popular posts were written before 2012. Your writing has staying power!” Den mindre entusiastiska konstaterar att det helt enkelt inte har skrivit så mycket 2012. Vi ser fram emot 2013 med tillförsikt.